Ja, varför gifter man sig? Väldigt intressant att läsa era inlägg nedan. Vi har alla våra egna svar på frågan om varför vi lever som vi lever. Ganska många av mina egna vänner säger att de var så unga när de gifte sig, för unga för att "veta vad de gjorde". "Hade jag bildat familj idag hade jag gjort det annorlunda", säger många. "Jag är gift, men jag står inte för det" har Maria Sveland sagt. Jag håller med på sätt och vis, men kan också känna att det är lite speciellt att vara gift. Det är lite extra för oss på något vis. Jag ångrar det inte.
När Karolina Ramqvist i söndagens DN skrev att man kan från böcker som Bitterfittan och Skriet från kärnfamiljen kan få intrycket att "alla svenska kvinnor är tvingade att ha en man och att en skilsmässa är det värsta som någon kvinna kan utsätta sig för - trots att feminister i generationer arbetat för att kvinnor ska kunna leva utan män om de nu skulle vilja", så får det mig att funderade.
För visst är det så att vi samtidigt som vi skriar om orättvisor i kärnfamiljen i vår bok, också befäster den som norm.
Samtidigt: är det någonstans som jämställdhetsresonemang behövs, så är det i heterofamiljen.
När vi arbetade med Skriet var vi obehagligt medvetna om att vi skriver in oss i ett mellanläge: det feministiska a-laget tycker det är töntigt med medelklassiga kärnfamiljsfrågor (där ska man vara bra mycket mera queer för att räknas), och från kärnfamiljerna själva blir det mycket spott och spe. "Lämna oss i fred", liksom.
"Alla vet att feminismens lön är otack, men också förändring" skriver Karolina Ramqvist i samma artikel, och det suger jag i mig. Kanske man kan bidra till lite förändring?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
16 kommentarer:
Ett litet sidospår måhända, men något som verkligen stört mig med Bitterfittan och diskussioner/eftersvall (i form av t.ex. Heliga familjen) är fokuseringen på äktenskapet.
Varför plockas äktenskapet upp som en problemfaktor – handlar det inte snarare om alla "äktenskapsliknande" förhållanden mellan man och kvinna?
För inte är väl alla relationer utan juridisk grund hunky dory, och så är det giftermålet som ställer till det och plockar fram de strukturella problemen?
Det är väl vedertaget att det är barnen som ställer till det för jämställdheten, oavsett de sammanlevande föräldrarnas civilstånd.
Jag undrar också över fixeringen vid äktenskapet. Snarare är väl just äktenskapet en garant för att det åtminstone finns en chans att det går mer rättvist till vid en eventuell separation.
(Jag kanske är udda, men jag skulle aldrig ha vågat köpa hus eller skaffa barn med någon som jag inte var gift med.) Malinka om att det är barnen som ställer till det för jämställdheten - eller snarare att barnen ställer saker och ting på sin spets.
Det största problemet handlar om det obetalda arbetet, marktjänsteb, som inte värderas, respekteras och framför allt inte verkar accepteras för det den är, ett faktum och en ofrånkomlig del av livet.
Rent krast är det väl så att det inte är äktensakpet det är fel på, det är ojämställdheten och den finns där likt förbannat vare sig man är gift eller inte.
Dröm inte. Gräset är inte grönare på andra sidan.
Malinka, Annika och lilithsvalin - jag håller med er allihopa! Någonstans i diskussionen landade vi (feministiska debattörer) i att bara man inte var gift så var det lugnt. Överdrivet förstås. Men det var just äktenskapet som målades ut som ett problem. Och ja, det är klart att det finns ett patriarkalt tänk bakom äktenskapet och jag skulle också önska att den var helt frikopplad från kön, religion och var strikt juridiskt (sen kan folk ha vilken cermoni de vill). Men i dagens samhälle är det ju tryggare för en kvinna att vara gift! Se bara på Eva Gabrielsson, Stieg Larssons änka för att ta ett exempel, om än ett lite extremt sådant... Jag tror att ojämställdheten och könsrollerna finns inbyggda i samhället. Och de dras till sin spets när man får barn, för det är då vi går in i de roller vi övat på och blivit matade med hela livet. Jag och Tinni visste ju att vi var ute på halt vatten när vi skrev en bok om kärnfamiljen, där vi faktiskt inte förkastar varken kärnfamiljen eller äktenskapet, utan istället attackerar strukturerna. Ett förhållande, hur det än ser ut, mår ju bättre om det baseras på rättvisa och jämlikhet. Det är vad jag tror. Och det är vad vi kunde visa en massa bevis för i boken.
Håller också med, det är inte äktenskapet som hindrar utvecklingen. Vi gifte oss efter tio år och giftasringen är inte speciellt tung. Relationerna ställer till det, att man är rätt traditionellt fostrad och har man hus och barn blir det ju en massa att göra som man kan bråka om och man ser ju bara det som inte blivit gjort...
feminismens motstånd mot kärnfamiljen och äktenskapet är obegriplig.Syftet med dessa konstellationer är ju att förplikta män att ta hand om sin familj och sina barn.
Om inte kärnfamiljen fanns skulle kvinnor ju vara tvingade att göra allting själv. Det finns en naiv tro bland feminister att det alltid finns någon annan som är villig att göra det arbete som en far gjorde. Men så är det inte.
Visst kan kärnfamiljen och äktenskapet vara jobbig, därför att det är förpliktande relationer som därvid begränsar friheten för de som ingår i dem.
Jag tror emellertid att kvinnor som ensam får ta hand om sina barn generellt sett har mindre frihet än de som får hjälp av barnens pappa.
Jag tror inte heller att staten som försörjare erbjuder lika mycket som en riktig biologisk pappa.
Det är därför intressant att se att feminister börjar ta äktenskapet i försvar.
Sedan tror jag inte längre att kärnfamiljen och äktenskapet kan räddas.
Jag tycker att Skriet från kärnfamiljen är en oerhört viktig bok, och den har påverkat mig jättemycket. Jag är inte gift eller sambo, och har inga barn. Men diskussioner med min (redan jämställda) särbo, pappa och mina systrar och väninnor har det blivit. Keep up the good work!
Barbabok, tack! Vad glad jag blir! Du gjorde min måndagsmorgon!
(Ps. Det blir så mycket lättare om man tar de här diskussionerna INNAN man får barn. Det gjorde jag också, det har verkligen underlättat - vi gick in i föräldraskapet med 50-50 för ögonen. Det har inte varit lätt alla gånger ändå, men ändå förhållandevis lätt om man jämför de som ska vända skutan MED barn...)
Barbabok,
Det är underhållande att fundera över vad som är det kausala sambandet i ditt liv. Om det är för att du läst Skriet som du varken har barn eller sambo, eller om det är för att du varken vill ha barn eller sambo som du läst Skriet.
Rebecka,
Skulle du säga att en 50/50 uppdelning av erat samboliv var ett krav eller en målsättning/vision?
Och när det kommer till anledningarna till att man gifter sig så är väl grundorsaken antingen religon, kultur eller ekonomi-juridiska fördelar? Allt andra orsaker är väl bara inbillning eller orsakade av någon av de här tre grundorskaerna?
Svar till Anna: Jag har inte hoppat över sambo/man och barn för att jag har läst Skriet. Kanske blir det både barn och man i framtiden, det tror jag att jag skulle vilja, men då med jämställda glasögon på - mycket tack vare Rebecka och Tinni.
Anna, jag citerar PM Nilsson från när han var chef för ledarredaktionen på Expressen: "Om man siktar på 50-50 når man kanske 40-60, men om man inte siktar alls, så blir det 80-20".
När jag ser mig om i min förort så är det inte ens 80-20, det handlar kanske om 90-10... Kvinnorna jobbar deltid, tar i stort sett allt som har med hem och barn. Och de är INTE nöjda. Jag är nöjd. Jag mår bra. Jag har mycket bättre karriär och tjänar mycket mer pengar och skulle klara mig om vi skildes. Men i dag är det ingen risk att vi skiljer oss. Däremot mina grannar säger själva att det inte ens skulle ha RÅD att skilja sig.
Svenskar är lustiga när det kommer till det här med att ha RÅD eller inte.
De har råd med märkeskläder, platt-tv, sol-semester, tobak, öl och sprit, villa och så vidare. Fast de har inte råd med städhjälp och de har inte råd att bo själva.
Ur mitt perspektiv framstår svenskarna som lätt absurda när jag själv är van att klara mig på 3600-5000 kr i månaden.
Jo, men det är klart att de skulle ha råd - i alla fall överleva. Men det skulle betyda rätt mycket omställning i deras liv. Barnen skulle förmodligen få byta skola, de skulle få flytta till en annan förort. De skulle få gå upp i heltid och göra sig av med bilen. Man kan ju tycka att det är bortskämt. Men min poäng är att männen mycket väl skulle ha råd att skiljas - de skulle till och med få det bättre ställt, medan kvinnorna skulle få det drastiskt sämre. Det tycker inte jag är riktigt rättvist. Även om det är "självvalt" då dessa pappor "absolut inte kan" vara föräldraledig, eller ens vabba. Och absolut inte gå ner i tid.
Jag kan inte gissa vad det är du tänker på när du menar att männen får det bättre ställt genom att skilja sig och leva ensama.
Visst, genom att ta alla fasta kostnader som hyra och el själv och samtidigt slippa betala för kvinnans utgifter kan det ju i princip vara något positivt för mannens ekonomi - så att han får mer pengar över. Men är det verkligen normalfallet? För de allra flesta är det väl ändå dyrare att leva själv istället för leva som sambo?
Men grundproblemet är alltså att männen UPPLEVER att de har råd medan kvinnorna UPPLEVER att de inte har råd eftersom det skulle innebära förändringar i deras sätt att leva? Eller är problemet att kvinnor som valt att leva sina liv på ett annat sätt än sina män inte har exakt lika hög inkomst?
Om mannen tjänar dubbelt så mycket som kvinnan trots att de lever i en milimeterrättvisa där hemma så skulle alltså problemet kvarstå. För vid en skillsmässa skulle det ju innebära att kvinnan skulle vara tvungen att ändra sitt sätt att leva trots att hon och mannen levt milimeterrättvist hemma. Problemet är alltså att mannen och kvinnan inte tjänar lika mycket. Så därför ska man aldrig bilda familj med någon som förmodligen kommer ha en mycket bättre löneutveckling eftersom då skulle ju en skillsmässa innebära att man vore tvungen att ändra sitt sätt att leva.
Ja om det är uteslutet att ändra på sitt sätt att leva då verkar det här med skillmässa rätt problematiskt även om man har levt milimeterrättvist hemma.
Ja, så kan man ju också tolka det. Jag ser vad jag ser, i forskningen, i statistiken, bland mina grannar. Kvinnor tjänar mindre än män. Kvinnor sköter mer av arbetet där hemma (obetalt), kvinnor tar hand om barnen mer. ATT kvinnor tar hand om hem och barn mer GÖR att de tjänar mindre och det gör även att andra kvinnor (även de utan barn) tjänar mindre.
Anna, kan inte du läsa vår bok? Du skulle få så mycket att reagera på! Vore inte det roligt? Den finns att låna på biblioteket!
Haha, jo det vore intressant att läsa boken. Helt ärligt. Dock vill jag bland annat prioritera att skaffa ett jobb just nu.
Men asså jag delar din uppfattning om att vi styrs av könsroller och patriarkala strukturer. Att det påverkar vilka leksaker vi köper till barnen och vilka utbildningar vi väljer att läsa osv.
Men jag har nog en annan uppfattning om i hur stor omfattning detta förekommer, hur allvarligt problemet är, och vad som är etiskt och praktiskt lämpliga lösningar.
Skicka en kommentar