fredag 29 januari 2010

Mer om 80-talistföräldrar!

Hej! Och tack för alla intressanta kommentarer till mitt förra inlägg! Jag visste när jag skrev att några skulle bli lite upprörda ;-) Självklart finns det hur många andra sätt att dela upp människor i än just 80-talist- och 70-talistföräldrar!

Varför detta ämne har kommit till mig på sista tiden är för att jag på senare tid råkat ut för just detta, att mammor och pappor födda på 80-talet definierat MIG som en 70-talistförälder och de själva som helt annorlunda för att de är födda på 80-talet!

Jag tycker egentligen inte att det är särskilt konstigt. Jag tror att man alltid gör revolt mot de som kom innan. De som fick barn på 90-talet var lite annorlunda oss som fick barn på 2000-talet, till exempel. De som fick barn på 90-talet var inne i en väldig naturligthetsvurm med amningsvänliga sjukhus (det kan jag berätta om senare, vad det var - man fick till exempel inte alls informera om bröstmjölksersättning annat än om det var fara för moderns eller barnets liv!), naturliga förlossningar på ABC-kliniker, långa föräldraledigheter (mammor, inte pappor). De som kom efter (jag till exempel) gjorde revolt på många sätt. Det kom böcker där man tog upp att det också fanns svåra saker med att bli mamma. Jag var själv med i boken Uppdrag: familj, som var en uppföljare till Uppdrag: mamma - som faktiskt var en av de första böcker där kända mammor berättade om svåra saker. Tidningen mama kom 2003 och som sagt, den var helt ny och unik när den kom (det är svårt att förstå i dag). Vi fick lattemammor och debatten om barn som projekt. Och det är väl bland annat detta många av dem jag möter som kallar sig själva 80-talistföräldrar vill revoltera mot, det där beräknande sättet att skaffa familj: utbildning först, stabilt förhållande, sen planerat barn, alla rätta accessoarer, alla barnpsykologiböcker genomlästa, kurser avklarade, hus inrett och sen förstås städlistor och varannan hämtning och lämning (milimeterrättvisan). De jag har mött framställer sig som mycker mera spontana, luststyrda, inte så statuskåta, inte så karriärslystna, mycket mer laidback... Självklart beror detta på vilka kretsar man umgås i, vilken klass man tillhör, vilken del av landet man bor i, utbildningsnivå... ja, you name it! Men det finns helt klart ett gäng 80-talistföräldrar där ute som gör allt de kan för att inte förknippas med mig och andra hyfsat mer eller mindre framträdande 70-talistföräldrar.

Och ja, rent statistikt börjar förstföderskeåldern gå ner. Jag tror att många yngre ser i min generation som skräckexempel. Många av oss fick inga barn - för att allt skulle vara avklarat innan... De vill inte bli som vi. en så kallade Mee-Wee-generationen vill få barn mycket tidigare. Drömmer om fast jobb och familj. Tidigt. Och de är inte ironiska ;-)

Och ja, förvånade pappan. Jag tror att det tyvärr är så att du har rätt. 70-talistpapporna har verkligen gjort revolution och har ökat sitt föräldradagsuttag rejält. Men jag är inte säker på att 80-talistpapporna kommer att göra det i samma utsträckning. Jag hoppas att jag har fel! Men jag har mött många väldigt unga flerbarnsmammor som inte tycker att det spelar någon roll att de är hemma några år, eftersom de är så jämställda ändå... jag skulle vilja påstå att det är STOR skillnad bland mina 70-talistmammakompisar (om vi nu gör den uppdelningen). De som inte delar lika där VET att de är ojämställda, de allra flesta. De har förstås en förklaring, men de är inte så nöjda med sin uppdelning och skulle aldrig heller säga att de var jämställda (eller så är jämställdhet inget de strävar efter).

Ja, fortsätt gärna att debattera och kommentera detta! Jag vet ju inte om det jag skriver är sant! Det är något som har kommit till mig och jag vill diskutera det! Läser med stort intresse alla era inlägg!

torsdag 28 januari 2010

80-talistföräldrar vs 70-talistföräldrar

Det finns en sak jag funderar mycket på nu och det är skillnaden mellan 70-talistföräldrar och 80-talistföräldrar. För det är en stor skillnad, så mycket har jag förstått. Och skillnaden understryks oftast av 80-talistföräldrarna...

Själv är jag 70-talist. Och en rätt typiskt sådan. Jag får rätt ofta höra från 80-talisterna att de minsann inte har samma problem som jag och 70-talisterna och att vi är helt olika som föräldrar.

En sak som skiljer oss, enligt flera 80-talister, är synen på jämställdhet. De tycker att vi 70-talister är så överspända när det gäller jämställdhet. Att vi snöat in på milimeterrättvisa, varannan gång och sådana grejer. De är mycket mer laidback, tar jämställdheten som något givet och tycker att (och nu citerar jag) "vi är ju så jämställda redan så det gör inget att jag som mamma är hemma några år med vårt barn..." eller som en annan 80-talist sa till mig: "Jämställdhet är ingen issue för oss."

Jag har ju också ett förflutet från tidningen mama - som när den kom var en revolution (vilket många, många har glömt bort i dag!). Tidningen blev en succé direkt just för att den breddade mammarollen. Tidigare fanns liksom bara Vi föräldrar-mamman som hade förkläde och läste Röd och Rån om vilken barnvagnsmodell som var mest funktionell. Lattemamman uppfanns i och med mama och blev förstås rejält hånad. I dag vet inte ens 80-talistmammorna om att det fanns en tid då det sågs som fult att dricka en latte på ett kafé med sin bebis... Jag vet att mama just nu brottas med att omförvandla tidningen så att den ska passa denna nya föräldrageneration (som vill göra revolt och inte alls vara som vi 70-talistmammor).

Några nya tendenser som jag har sett, hört och fått bekräftat för mig:
- 80-talisterna får barn mycket tidigare - de föraktar ofta 70-talistmamman som var så nervös och ville ha allt ordnat innan hon fick barn.
- 80-talistmamman är mycket mer laidback, hon pratar inte lika mycket om problemen med föräldraskapet som vi 70-talistföräldrar.
- Jämställdhet är inte så viktigt, utan något självklart (fast sen är det inte det när man granskar hur de faktiskt lever).
- 80-talistmamman känner inte alls lika mycket skuld som 70-talistmamman.
- 80-talistmamman är rätt pysslig. Hon bakar, stickar, pysslar. Bryr sig inte lika mycket om karriären.

Det är rätt roligt att man själv har blivit så gammal att en grupp vill göra revolt mot en! Det var ju inte så länge sedan jag tillhörde den "unga" mammagenerationen som gjorde uppror på de tidigare mammorna. Och nu ses jag som en i etablissemanget - någon man ska förhålla sig till eller göra uppror mot! Hittade till exempel en motgrupp på Facebook som tar direkt avstamp i vår bok, Skriet från kärnfamiljen! Se här!

Och jag känner mig inte yngre precis när jag inom mig känner mig lite orolig över den yngre generationen... Haha, ni hör hur jag låter! Som en tant! Men när man tror att jämställdhet är en fråga om inställning snarare än praktik, ja, då tror jag man är illa ute....

Var nyligen och lyssnade på en fokusgrupp där de flesta var mellan 23-34. Det var flera mammor under 27 där, med minst tre barn! Och jag kände att de var så olika mig och min generation! För att exemplifiera med två citat:

"Ja, jag har ju småbarn så jag läser inte böcker..."

och

"Att gå på föreläsningar eller seminarier är ju roligt, men jag har ju småbarn så det går ju inte för mig..."

Så skulle aldrig en 70-talistmamma säga! Är min åsikt...

Vore kul att höra era reaktioner på det här – vet att jag har hårddragit/generaliserat lite här nu, men det är ju då det kan bli en spännande debatt!

onsdag 27 januari 2010

Mammors final touch

David skriver om mammors final touch i en av kommentarerna här nedan. Och ja, visst, jag håller med till fullo! Många, många mammor fixar till det sista. Och litar inte till hundra procent på pappan.

Vi skrev faktiskt väldigt mycket om det här i boken. Jag tror att det till mångt och mycket handlar om att omedvetet försvara sin position som förälder nummer ett. Sedan tror jag till viss del, och det kan jag inte vifta bort, att det kan bero på att mamman ofta ÄR förste föräldern i många familjer.

Men oavsett tror jag att mammor verkligen behöver släppa. Och släppa in. För som ni säger, det kommer aldrig bli jämställt om mammorna alltid lägger till sin final touch.

Jämställdhet handlar ju inte bara om att männen ska in i hemmet, ta hand om barn och städa och sånt. Det handlar ju också om att tillåta dem att göra det. Att ta ett steg tillbaka och acceptera att allt inte blir på mammans sätt.

Min man går och köper fula lampor, nya billiga glas på Ica Maxi, plastljusstakar och fula kläder till barnen, rätt ofta. Och jag biter ihop. Är lamporna för fula så tar jag ju förstås ett snack och så diskuterar vi det (jag måste ju också trivas hemma ;-). Men jag försöker tänka att han ju också har rätt att välja vad vi ska ha för saker hemma (självklart, eller hur? Men inte så självklart för de flesta - om man verkligen tänker efter). Jag tänker att det är viktigare att barnen har en pappa som ser att barnet behöver en ny mössa än att den har rätt färg...

Just det här att ge upp sin roll i familjen som nummer ett är nog det som är svårast för mammorna. Många kvinnor har ju lägre position, lägre lön och är ju faktiskt diskriminerade av arbetsmarknaden. Så ska de inte heller få vara viktigast hemma! Det är en sorg. Men jag tror att det är nödvändigt att ge upp "allt hänger på mig"-bilden av sig själv. Det är först då man faktiskt kan göra storverk på den andra arenan, ute i samhället, på arbetsmarknaden. När man helt släpper tankarna på hemmet och barnen och litar på att pappan fixar det. Och då växer också pappan. Och hela samhället blir mycket mer jämställt.

Vad säger ni mammor? Har ni svårt att låta bli the final touch? Är ni fortfarande nummer ett i familjen? Släpper ni helt till papporna?

torsdag 21 januari 2010

Goda nyheter!


Och så en glad nyhet:

"Aldrig har männen tagit så mycket föräldraledigt som nu. Det visar nya siffror som DN tagit del av."

Jag gläds mycket åt att fördelningen långsamt jämnas ut, även om det är långt, långt kvar.

År 2000 tog papporna i genomsnitt ut 24 dagar med föräldrapenning. Sedan har det ökat sakta och stadigt och slutade förra året på 34 dagar, enligt Försäkringskassans nya statistik.

Med den här senaste takten når vi ett jämställt uttag av föräldradagarna 2034! (Okej, det går långsamt, men jag försöker se det positivt!)

Men, men, som det också påpekas i artikeln. Det handlar inte bara om föräldradagarna. Det handlar om tiden efteråt. Vem går ner i tid? Vem vabbar? Vem tar ansvar i vardagen.

"Helena Bergman vid Institutet för framtidsstudier har forskat om faderskap och familjepolitik.

– Vi fokuserar väldigt mycket på de månaderna som familjen har föräldraledighet men glömmer tiden efter. Om målet är ökad jämställdhet bör vi titta mer på vem som går ner på deltid och hur fördelningen av arbetet ser ut i familjen."


Så det är bara att fortsätta jobba. Nån dag når vi dit. Och då är pappor lika viktiga som mammor. Och då är kvinnor lika viktiga på arbetsmarknaden som män. Då är vi människor fullt ut. Individer som gör individuella val. Alla behöver inte leva lika. Men det vi väljer är inte utifrån kön. Läs hela artikeln här!

Det är det målet jag har.

tisdag 19 januari 2010

"Projektbaserad relation"


Läser Jenny Östergrens krönika i Expressen. Och ja, jag håller med - det finns en hel del förväntningar inbyggda i hus. Eller, det är klart att det inte behöver vara så, men det har blivit så. Särskilt under 00-talet då vår bostad blev en av de viktigaste statusmarkörerna. Om kläderna visade vem du var på 90-talet så var det huset (med inredningen och allt) som visade vem du var på 00-talet. Lite tillspetsat. Men vi överröstes ju av inredningstidningar, stylingshower, renoveringsprogram och pyssel och knåp-tv-serier... Och med så många förväntningar och krav kommer förstås en hel del ångest.

Tinni flyttade ju ifrån hus i samband med skrivandet av vår bok. Och jag flyttade från lägenhet till hus! Motsatt resa. Nu har vi bott här i drygt två år och man får verkligen passa sig så man inte plötsligt en dag vaknar upp och inser att man lever i en sån där "projektbaserad relation" (haha, underbar beskrivning).

Vet att Jenny själv bodde i en fantastisk villa enligt alla 00-talsnormer. Hon vet vad hon talar om! Tycker verkligen hon fångar något i sin krönika. Hör bara här:

"Säkert är de lyckliga. Säkert är lycka själva meningen med hus. Vi bygger en familj och vi bygger in den i ett boende som är oändligt mycket mer än skydd för kyla och regn. Ett sätt att få syn på kärleken genom spröjsade fönster. Det rätta huset kan till och med få oss att flytta långt ut på landet i tron att en vacker kuliss gör ett lyckligt slut."

och:

"Rotbidragen spränger miljardvallen står det i tidningen. Det oroar mig. De projektbaserade relationerna överlever möjligen ett tag till. I en övergångsfas går det alltid att göra som vännerna som möblerar om varannan månad. Men sedan? När får vi avdragsgill familjeterapi? Cash att renovera förhållandena från grunden. Kontanter att dränera mögliga fundament som i stället täcks över av glittrande glasmosaik.
När jag porrsurfar på Hemnet radar minnesmärkena över de förlorade drömmarna upp sig. "Nybyggd familjevilla i toppläge". "Topprenoverad 20-talsdröm till fast pris vid snabb affär".
Det ser så fint ut. Så genomtänkt och kärleksfullt och i barnens rum syns schablonmålade nallar på väggen. Nu ska allt säljas och någon annan ska flytta in och leva upp till förväntningarna som målats upp på fasaden.
Det är lika sorgligt som det är lockande.
Det finns ju alltid en ny chans.
Förbjud hus."

Läs hela Jennys krönika här!

måndag 18 januari 2010

Föräldrabloggar

I Aftonbladet i dag:

"Det är babyboom i bloggvärlden. Gravidmagar invaderar nätet, modebloggarna visar det trendigaste bebismodet och en nyförlöst Linda Rosing bloggar direkt från BB.
Generation Blogg har fått barn."


Ja, vad ska man säga om alla bebisbloggar som poppar upp? Jag har ju sett trenden dyka upp och växa fram på nära håll (genom tidningen mama). I dag är det rätt många kändisar som bloggar om sina barn, Alex Schulman, Pernilla Wahlgren, Cecilia Blankens, Sanna Lundell, Hanna Graaf, Linda Rosing och massor, massor av mer eller mindre okända mammor och pappor.

Jag har ju valt att blogga om "mina" ämnen, jämställdhet, föräldraskap och familjeliv. Men jag bloggar inte om mina barn. Det är klart att jag ibland hämtar exempel från mitt eget liv, men jag skriver ytterst lite om mina barn, mer än generella saker. Och jag visar inte bilder på dem - eller skriver deras namn.

Jag vill inte moralisera eller döma. Och jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska tycka om utvecklingen. Jag gillar verkligen vissa av föräldrarbloggarna - trots att det visas både bilder och skrivs om barnen. Men är det rätt att hänga ut sina barn? Vad tycker ni? Skulle vara intressant att höra lite nyanserade röster om alla föräldrabloggar.

söndag 17 januari 2010

Kvinnliga författarkollegor och manliga genier/svin

I fredags var jag på Katarina Wennstams releasefest för den nya boken Alfahannen. Mycket trevligt. (Tinni var också där,) En sak som jag tänkte på då är att dagens unga (nåja, unga, ungefär de i min ålder) kvinnliga författare faktiskt har revolutionerat författaryrket. Tidigare var författaren ofta en ensamvarg som satt inne på sin kammare och skrev och så mötte han/hon sina författarkollegor på bokmässan och sådana tillställningar. Det fanns en viss konkurrens mellan dem. I dag känns det som att författare som Katarina, Denise Rudberg, Mari Jungstedt, Unni Drougge, Mian Lodalen, Martina Haag, Åsa Larsson, Maria Sveland och många många fler har vänt på det där. De umgås väldigt ofta med varandra och peppar och stöttar varandra. Tycker att det är så fint! När jag och Tinni kom ut med vår bok kände jag det där stödet. Trots att jag egentligen aldrig kände mig som en författare (det var ju bara en bok och den var inte skönlitterär) så bjöds jag in i gemenskapen. Faktiskt väldigt generöst. Jag märkte inget snobberi, att vi inte var riktiga författare eller nåt sånt. Inte alls. De har fattat att författare inte konkurrerar med varandra. Och att även de behöver ett sammanhang och kollegor. Väldigt fint, tycker jag!

I går läste jag sedan Åsa Beckmans artikel i DN kultur om de manliga genierna och då tänkte jag att det framför allt är kvinnorna som har förändrats inom författarbranschen. Tror inte att männen umgås på samma sätt som kvinnorna. Och det finns fortfarande en helt annan syn på den "manliga konstnären". Det var mycket intressant läsning och man kan ju bara gratulera Katarina som tajmat sin bok så fantastiskt bra!

Läs Åsa Beckmans artikel här!

torsdag 14 januari 2010

Amanda och Charlie


'“Jag tror nog att hon fortfarande lever, ska du verkligen gå in en gång till”, frågade en av gästerna lite hånfullt när jag ursäktade mig ännu en gång från middagen. Jag kände mig så dum. Jag skulle ju sitta där avslappnat och smutta på mitt glas rödvin och prata med mina vänner som jag inte sett på så länge. Det var ju planen. Men nu kunde jag inte ens delta i ett samtal och ännu mindre njuta av mat och vin. Det enda jag tänkte på var: hur mår Charlie?"


Åh, vad jag känner igen mig i Amanda Widells fina krönika på loppi.se! Det var ju så det var för mig! Jag skulle nog inte kalla mig hönsmamma, för jag var aldrig orolig för mitt barn - men jag försökte precis som Amanda fortsätta som vanligt. Och jag var så rädd att folk skulle tycka att jag hade blivit en trist morsa som bara snackade bajsblöjor och tjatade om hur gullig min bebis var... Själv föraktade jag ju den typen av mammor. Såna som blev som uppslukade av jorden bara för att de fått barn. Sådana hade man ju hört om... Själv hade jag inga vänner med barn när jag fick mitt första. Så kravet på att jag inte skulle förändras kändes.

Den idealbilden verkar finnas kvar...

"Det var verkligen inte såhär jag hade sett mig själv som mamma när jag blev gravid för ett år sedan. Jag hade nämligen en bild av att en cool mamma var en avslappnad mamma. Som inte oroade sig och vände upp och ner på hela världen bara för att hon hade fått barn. Helst skulle det inte ens märkas att hon blivit mamma utan hon skulle vara precis som vanligt. Mardrömmen var att bli en hönsmamma, en hispig neurotiker som antingen var med sitt barn eller pratade om det."


Jag skrev en del om den här känslan och min första tid med min son i det här inlägget.

Läs hela Amandas krönika här!

tisdag 12 januari 2010

Heja Sverige

SvD:s Malena Jansson vill nominera svensk genusmedveten barnkultur till listan över icke-materiellt kulturarv som Unesco är i färd att sammanställa. Läs om hennes barnkulturupplevelser från genushelvetet här.

Bra idé tycker jag.

Och härligt att kunna känna att vi faktiskt kommit en bit. Därmed inte sagt att vi ska ännu längre.

måndag 11 januari 2010

Ett eget rum?


...är ju en klassisk feministisk fråga. Tänker Virginia Woolf.

Men i dag verkar det mer vara en fråga för varje barn. Ni vet väl att en familj kallas trångbodd om barnen delar rum? Ja, om man inte har fler rum alltså. Har barnen varsitt rum, föräldrarna delar och så har man ett vardagsrum - då är man inte trångbodd. Det betyder att vi var trångbodda när vi bodde i stan i en trea med tre barn... Och ja, det var vi nog. Men med två barn gick det utmärkt att bo där!

SvD skriver i en artikel om hur viktigt svenska föräldrar tycker att det är med eget rum till barnen. Och ja, när jag tittar mig omkring så verkar det vara det. Våra vänner som fått barn betydligt senare än vi (vi var först i min och mannens bekantskapskrets) såg ofta till att flytta till något större redan innan barnen kom. Och när de väntar nummer två gör de plats för ytterligare ett rum. Trots att den första inte är äldre än 2-3 år. Det är rätt vanligt.

Men är det så viktigt för barnen att ha egna rum?

"Föräldrar är beredda att offra mycket för att deras barn ska få eget rum. Men barnpsykolog Malin Bergström menar att det är lätt som vuxen att överföra sitt eget behov av en egen sfär till barnen. Det behovet ­kommer på allvar först i 13–14-årsåldern." Så står det i artikeln i SvD.

Mina två yngsta flyttade ihop i ett rum i höstas och på kuppen frigjorde vi mellandotterns pytterum till ett arbetsrum/gästrum. Äldsta sonen har fortfarande kvar sitt egna pytterum. De två yngsta stormtrivs tillsammans.

Sen har vi hela konsumtionsbiten: "En annan aspekt på att ha eget rum är att svenska barn har så extremt mycket leksaker att de kan behöva ett rum bara för att ha någonstans att förvara alla grejer."

Hm... alla dessa leksaker...


Och så en annan sak. Enligt artikeln anses det fint att låta barnen ha egna rum:

"Malin Bergström tycker att vi som vuxna inte skulle behöva ha så bestämda uppfattningar om vad som är fint och vad som inte är fint. Det anses ofta fint att ha eget rum. Men man kan också ha inställningen att det är fint att vara nära. Men Malin Bergström skulle helst se att föräldrar kunde ha öppenhet att fundera över vad just deras barn trivs med."

Vad säger ni? Har era barn egna rum? Och anses det fins att barnen har egna rum? Själv är jag jättestolt över att åtminstone två av mina barn delar rum. Och att de två äldsta delade sina första 6 respektiver 4,5 år i samma rum.

torsdag 7 januari 2010

Det eviga kriget mot kvinnan fortsätter!


När jag först blev feminist strax efter jag hade gått ut gymnasiet läste jag hur många "feminist"-böcker som helst. En favorit läste jag om och om igen och den kunde jag till slut citera och hämta statistik som jag rabblade på alla fester jag gick på (ja, många var som jag på den tiden, början till mitten av 90-talet, Väldigt många var nyväckta feminister då). Och jag irriterade förstås ett gäng killar (för på den tiden var ytterst, ytterst få killar feminister, till skillnad från i dag då det finns rätt många - detta var inna Göran Persson och halva riksdagen började kallas sig feminister ;-)

Boken var Det eviga kriget mot kvinnan av Marilyn French och där stod massor av fakta om hur kvinnor förtrycks över hela världen.
Några detaljer jag minns är att den normala fördelningen av kvinnor och män i ett land bör bara 107 kvinnor på 100 män - för att män dör tidigare, fler pojkfoster dör (fast å andra sidan föds det fler pojkar för att väga upp). Och så jämförde man de indexsiffrorna mot andra länder. Som Kina på den tiden, där gick det då 500 män på 100 kvinnor. Vart tog resten av alla kvinnor vägen? Jo, de var aborterade, utsatta i skogen, bortadopterade, misskötta och misshandlade till döds. Till stor del berodde det på ettbarnspolitiken och att man få fortfarande helst ville ha en pojke (har läst att det där har ändrats nu, men fortfarande på landsbyggden vill man fortfarande helst ha pojkar och tar på olika sätt bort flickor). Även i Indien och Pakistan var det ovanlig brist på kvinnor, liksom i många av arabemiratländerna. I Indien berodde det på svält - flickorna fick äta sist och fick minst att äta. Och så berodde det på änkebränningen. Ja, det var i alla fall så det stod i boken som var full av sådan här fruktansvärd statistik. Som att fler kvinnor "försvinner" i världen än människor som dog i koncentrationslägren under andra världskriget. Och att det pågick ett apartheidsystem i många av världens länder mot kvinnor, betydligt mer fasansfullt än det som begicks mot de svarta i Sydafrika (man behöver ju inte ens jämföra, båda är lika hemska). Jag lärde mig att hata Pakistan, där kvinnor fick fingertopparna bortskurna om de bar nagellack eller piskades om de cyklade... Ja, i dag känner de flesta till talibanerna. Då var det ingen som talade om sånt. Eller att två miljoner småflickor varje år könsstympades - de allra, allra flesta utan bedövning. De flesta hade en kulturrelativistisk syn på människor i andra länder. Det var deras seder, deras kultur. Man pratade inte om kvinnoförtryck på det sättet. I alla fall inte den breda massan.

Ni ser - jag kan fortfarande rabbla det här, 15 år senare!

Och så i dag ramlar jag på den här artikeln! Katrin Kielos skriver i dag i Aftonbladet om Pulitzerprisvinnande ­journalisterna Nicholas D Kristof och Sheryl WuDunn och deras boke Half the sky – turning opression into opportunity for women worldwide som har blivit en bästsäljare i USA. Den tar precis som Marilyn French bok upp det globala förtrycket av kvinnor och vilken skada den orättvisan gör oss alla. Jag känner igen mig så mycket!


Så här skriver Kielos bland annat:

"Vi saknar förmåga att binda samman ­undernäring med könsselektiva aborter, med brudbränning, med förlossningskomplikationer, med våld i nära relationer. Trots att de har en tydlig gemensam nämnare: De drabbar kvinnor. Och de drabbar kvinnor med sådan oerhörd brutalitet att kvinnor dör i miljoner, hela samhällen hämmas i sin utveckling. Det drabbar till och med sådant som vi i vanliga fall bryr oss om (som tillväxt) utan att vi pratar om det."

Den här boken ska jag absolut läsa! Och jag hoppas verkligen att fler gör det.

Och nu kommer vittnesmålen...

...bollen har satts i rullning. Nu börjar vittnesmålen från en arena som hittills varit rätt stängd: teater-, skådisvärlden. Ingen kan ju veta om det Jessica Zandén skriver om verkligen hänt. Och det är förstås hennes tolkning av verkligheten. Men ändå! Om bara en bråkdel av det är sant är det illa. Och jag är inte särskilt förvånad. Läs här!

Fick just höra om en firad skådis som slängde sin skådisflickvän ut genom ett fönster...

(Det är lite lustigt att denna debattartikel är skriven av samma person som skrev om att ett slag över kinden kunde vara ett tecken på ömhet... Men Jessica har blivit psykoterapeut, kanske har hon förändrat sin syn på ett och annat?)


Som stöd för Jessica Zandéns bild kan man också läsa Henry Bronetts text, också på Newsmill. Han tar också upp de betydligt hårdare kraven på skådiskvinnorna när det gäller utseende. Läs bara det här:


"Att vi tycker det vara normalt att tjejer på filmduken ska ha acnefri hy, vara smala och iklädda sexiga outfits, att killar gärna får se ut som "dagen efter" och göra det så framgångsrikt att de till och med blir varumärken för kalsonger - är det verkligen i sin ordning det?"

Vet att detta var precis det Katarina Wennstam ville uppnå med sin bok: En debatt!

onsdag 6 januari 2010

Skådisar och sexuella trakasserier

Tror att rätt många inom teater- och filmvärlden kommer att få hicka...

"Om de religiösa låg på första plats i förnekelse, hamnade en oväntad grupp kvinnor på andra plats: skådespelare. Även skådespelare förnekade länge länge att det kunde vara misshandel eller övergrepp det handlade om. Nej, nej, han misshandlar mig inte, vi har bara ett Strindbergskt förhållande, hade en kvinna beskrivit det."

och:

"Teaterförbundets undersökning "Jämställdheten och filmbranschen" visar att en tredjedel av kvinnorna som jobbade på de undersökta produktionsbolagen uppgett att det "förekommit tafsande eller annan beröring som är ovälkommen alternativt ovälkomna förslag på sexuellt umgänge.". Alltmedan 15 procent av de tillfrågade producenterna trodde sig ha koll på handlingsplanen för sexuella trakasserier (ingen av dem visste säkert)."

Genusvetaren Vanja Hermele om sexuella trakasserier bland skådespelare på Newsmill i dag! Läs hela här! Mycket intressant läsning! Och glöm inte att läsa Katarina Wennstams roman Alfahannen! Fantastiskt bra bok!

tisdag 5 januari 2010

Vi är kvar!

Annika Marklund - det finns flera som inte gjort avbön. Jag har aldrig gjort avbön. Vi finns här. Vi är många! Och vi är starka! Vi är inte likadana allihopa och tycker inte alltid likadant. Och vi får se ut lite hur vi vill. Men vi är här. Och kommer att så förbli.

Läs Annikas krönika här!

måndag 4 januari 2010

Dags för arbetstidsförkortning?

Håller med Gudrun Schyman. I dag pratar vi alldeles för mycket om livspussel och individuella problem. Man förnekar strukturerna och spär istället på den redan tunga mammaskulden och räknar med att den gör att mammorna kliver tillbaka och löser de strukturproblem som finns i samhället på egen hand, på sin egen bekostnad. Om vi verkligen menar allvar med att barn behöver mer tid med sina föräldrar. Om vi menar allvar med att försöka ta oss ifrån konsumtionshysterin och verkligen vill göra något åt klimatförändringarna så är arbetstidsförkortning absolut en väg att gå. Och detta skriver jag, en riktig arbetsnarkoman! Jag har alltid varit skeptisk till sextimmarsdagsförslaget. Men jag börjar mer och mer tänka om... På mitt jobb har vi sommartid och går hem klockan 16.00 på sommaren (från slutet av maj till mitten av september någonting) - och det funkar ju alldeles utmärkt! Inte behövs det fler personer. Vi blir effektivare på jobbet och hinner gå hem och umgås med våra familjer innan det är dags att gå och lägga sig.

Så här skriver hon bland annat i Sundsvalls tidning:

"I samhällsdebatten verkar alla vara överens om att barn och unga behöver mycket mer tid med sina föräldrar, att små barn inte ska ha för långa dagar på dagis och att även tonåringar behöver mycket tid med föräldrarna. Det här står i stark motsättning till regeringens, och numera också oppositionens politik, där allt fler ska jobba allt mer, allt längre. Därför är det viktigt att arbetstidsfrågan breddas till att handla om mer än föräldraskap.

Arbetstiden får konsekvenser för miljö, hållbar utveckling, hälsa, stress, som särskilt drabbar kvinnor på grund av dubbelarbetet, och är en viktig del i en allmän välfärdsutveckling."


Läs hela Gudruns debattartikel i ST - här!

Mammor lägger sig alltid tidigast


Tack Rebecka för din nyårsberättelse nedan. Jag har själv just kommit hem från fyra ljuvliga nyårsfirardagar uppe i Dalarna. Åtta roliga vuxna, sju leksugna barn, snö, massa minusgrader, bad i vak, snack och sånt. Hur kul som helst.
En liten grej bara - en fundering som föddes när jag läste Rebeckas inlägg - en spaning som gäller inte bara detta nyårsfirande utan från väldigt många andra tillfällen vi brutit oss loss från tillvaron och bott tillsammans med andra familjer:

Mammor lägger sig alltid tidigast (nästan alltid i alla fall...).

Mammor är kanske tröttare (av ojämställda skäl), mammor är kanske smartare (hur kul är det egentligen att vara komatrött på dagarna?), mammor har kanske svårare att släppa kontrollen (det gör man ju faktiskt om man går och lägger sig kl 5 på morgonen i ett hus fullt av småbarn) eller så finns det kanske någon slags press på pappor att vara uppe sent?

Hur som helst så tycker jag själv att det är väldigt roligt att vara uppe om nätterna - mycket bra blir sagt sent - och får jag lite sovmorgon så är det bara lyxigt att vända lite på dygnet. Men jag måste också erkänna att det bor en liten käringen mot strömmen i mig: även om jag är trött så segar jag mig då och då fram genom natten bara för att. Bara för att det inte ska bli sådär att alla mammor ligger och sover och sen möts i köket på morgonkvisten med barnen. Och då känner jag ju plötsligt igen mig i Rebeckas berättelse. Suck.

Kanske dags för lite kvotering? Du och du får vara uppe i natt, du och du får gå och lägga dig.
Ha ha.
Kom nu inte och skriv att alla får väl vara uppe hur länge de vill: klart att det är skönt om ens partner är någotsånär utvilad dagen efter om man själv väljer ett nattpass med kompisar (om det finns barn med i leken).
Vad säger ni?
Alla har rätt att få släppa kontrollen och vara vaken till klockan sex och dessutom vara i visshet om att morgondagen kommer att lösa sig fint. Eller hur.

Piff

"Vi är pappor. En del av oss kanske inte har barn än, men då är vi potentiella pappor. Vi tycker att det ojämställda uttaget av föräldraledighet (och den ojämställda fördelningen av föräldraansvar överhuvudtaget) är ett mansproblem."

Så skriver gruppen Piff - pappor för indviduell föräldraförsäkring på sin hemsida. Gå med vetja. Finns här och på Facebook. Upptaktsmöten och annat på gång.

Katarina Wennstam


En av mina idoler är Katarina Wennstam. Ända sedan hon kom ut med sina två våldtäktsböcker Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman (2004 och 2005) har jag beundrat henne. Hon har ett äkta patos, brinner verkligen för rättvisefrågor och då särskilt jämställdhetsfrågor. Just nu läser jag hennes tredje roman, Alfahannen - som vanligt lyser hennes starka engagemang igenom.

I går var det en stor intervju med Katarina i DN Söndag. Missade ni den? Läs den här!

Katarina är dessutom en väldigt sympatisk person som inte bor så långt ifrån mig. Vi brukar stöta på varandra ibland här ute i Nacka. Ni kanske hajar till när jag skriver idol om en bekant (jag känner henne inte så jättebra, vi har rätt nyligen bekantat oss med varandra)? Men mina idoler är nästan alltid personer som finns nära mig. Människor som inte är så olika mig, som gör det jag skulle vilja göra. Och även gör sånt jag skulle kunna göra. Jag tror på att skaffa sig förebilder som finns nära. Kan hon så kan jag, tänker jag. Och även om jag inte kan göra exakt det de gör eller precis lika bra, så fungerar de som inspiration och peppar mig. Tinni var en gång en sådan förebild. Jag kände henne inte alls, men intervjuade henne för tidningen Mama när hon kom med sin tredje bok. Jag kände direkt att jag gillade henne och imponerades av hennes tankar och hennes driv (och hade förstås läst hennes tidigare böcker). Och jag ville också skriva en bok. Något år senare hade vi börjat skriva Skriet tillsammans. Visst är det fantastiskt?

Av just denna anledning (kan hon så kan jag) är det så otroligt viktigt att kvinnor når alla positioner i samhället. Tänk vilket handikapp det varit tidigare för kvinnor - när de inte hade tillträde till alla arenor? Det var inte länge sedan kvinnor inte fick studera på högskola, bli poliser, präster, domare... Männen kunde spegla sig i varandra och tänka, kan han så kan jag. Medan kvinnorna stod utan förebilder. Jag tror stenhårt på förebilder.

Ps. Jag råkar också veta att Katarina läst och gillade vår bok väldigt mycket. Ds.

fredag 1 januari 2010

Gott nytt år!

...önskar jag er alla bloggläsare. Fast ni har nog julledigt precis som jag och Tinni.



Själv har jag haft en härlig jul. All julstress rann av mig när vi kom upp till Värmland där vi firade med ett gäng nära släktingar. Totalt 15 personer var vi. Alla hade varsin uppgift - kvinnor som män - så det blev en rättvis och lugn jul för alla.



Nyårsaftonsfirandet i går avlöpte också utan problem. I lugn och ro hemma med barnen. Jag och min man var på slottsfest förra nyår och lovade då att vi skulle fira med barnen nästa år, dvs detta år. Ostgratinerad hummer och färska räkor och Gino till efterrätt. Bara ett av tre barn orkade hålla sig vaken till tolvslaget.



Minns hans första nyårsafton. Då var han 12 dagar och vi tre var på nyårsfest hos några barnlösa vänner (tror vi var ungefär 12-14 personer), vi var de enda som hade barn. Jag hade inte sovit något egentligen sedan sonens födelse med akutsnitt efter 1,5 dygns värkarbete och var allmänt omtumlad. Hade firat julafton med 14 släktingar hemma hos mina föräldrar, firat juldagen med 14 andra släktingar hemma hos min mans pappa och så hade vi flyttat på annandagen... Under min BB-tid var min man hemma och packade ner min lägenhet (vi skulle flytta ihop). Och trots denna kaotiska början gick vi alltså på denna nyårsfest. Av det jag minns var middagen mycket trevlig. Vi fick enormt mycket positiv feedback på att vi kommit dit, med vår lilla nyföding. Vi var så "coola", inte alls som förstfödare brukar vara... Jag som alltid varit svag för smicker svepte allt beröm med hull och hår. Det var det som höll mig upprätt. När vi klockan 6 på morgonen (!) tog en taxi nere på gatan med vår lilla bebis ropade alla vännerna: "Ska ni redan gå?" Vi började hans första år med att ha totalt vänt på dygnet. Hela det året blev kaos. Jag satt och grät bland flyttkartongerna, alldeles utmattad. Sonen hittade aldrig någon dygnsrytm och jag lyckades aldrig få honom att somna förutom i vagnen (och då kunde ju jag inte sova). I minusgrader vandrade jag omkring i mörkret nere i Tanto för att få honom att somna. Det var en fruktansvärd tid. Efter tio månader kraschade jag totalt. Blev sjukskriven för depression, hamnade först hos en läkare som konstaterade att mitt järnvärde låg under 80... han skickade mig med receptbelagda järntabletter vidare till en terapeut. Veckan efter tog min man över föräldraledigheten, jag startade eget företag och upptäckte att jag var gravid igen...

Men det gick bra ändå. Till slut. Min åttaring är hur pigg och glad som helst och sover gott om natten i dag. Liksom mina andra två barn. Jag skrev om hela den här första tiden med mitt första barn i antologin Uppdrag: familj. Jag förstår att få kan känna igen sig, det är rätt extremt att gå på nyårsfest med en 12-dagars och stanna till 6 på morgonen... Men jag tror nog att andra kan känna igen sig i det där att försöka hålla skenet uppe. Mitt problem var egentligen att jag låtsades som att mitt liv kunde fortsätta precis som innan, trots att jag hade fått barn. Och jag ville verkligen vara en sån där cool mamma som bara slänger upp barnet på axeln och fortsätter som förut. Men det kunde jag ju inte. Vem kan det?

Ja, det var min lilla nyårsberättelse. Gott nytt år!