torsdag 30 september 2010

Sexualintrig?

Ibland undrar man om utvecklingen går framåt eller bakåt. Just nu känner jag att mycket går bakåt. Vi lever i en stockkonservativ tid med rasistiska inslag och det gör mig rätt nedslagen.


MordetElin Krantz har berört mig, liksom många andra, de senaste dagarna. Det är fruktansvärt det som hänt.

Extra otäckt är de händelser som sägs ha inträffat innan. Hon sitter på spårvagnen och den nu misstänkte mördaren närmar sig henne. Den här situationen är en som de flesta tjejer/kvinnor som rört sig ute kvällstid känner igen. Och som man har varit med om ett otal gånger. Jag vet inte hur många gånger jag har åkt nattbuss eller tunnelbana hem lite berusad och stirrat ner i golvet och dragit jackan eller koftan runt mig för att inte visa hud, suttit stilla för att inte dra blickarna till mig - känt mig utsatt. Och ändå. Så många gånger som jag har blivit antastad. Fulla killar som kommit fram, velat snacka, tafsa, ragga. Och det gick sällan att säga nej tack - då blev de arga och man kallades för hora eller nåt annat (konstigt logik det där). Hur många gånger som helst. Från mina första trevande utekvällar som 14-15-åring till strax innan jag fyllde 30.


I dag är jag 38 och trebarnsmamma och inte ute särskilt ofta. Och när jag är det så drabbas jag sällan. Hade nästan glömt bort hur det var, hur det kändes. Men så läste jag det här blogginlägget av Elin Grelsson och jag slungades tillbaka tio-15 år i tiden. Det var precis så det var! Och det är så tydligt att Tommy Lindström inte fattar! Han är precis som lärarna i skolan som tröstade en med att killen nog var kär i en om någon kille hade slagit, dragit i håret eller tafsat...

Läs hur underbart Elin smular sönder hans "sexualintrig":


"Det handlar inte om en sexualintrig. Det bottnar i ständiga trakasserier mot kvinnor i det offentliga rummet. Inga trevliga närmanden och lyssnande efter signaler, utan män som tar sig rätten att tjata, tafsa, kommentera och göra intrång i personlig integritet gång på gång. Jag har pratat med många killkompisar som ställer sig helt oförstående till min utgångsavog. De har aldrig känt sig utsatta, de dansar härjigt och glatt i timtal och sätter sig sedan på spårvagnen hem och kanske somnar på vägen. Jag kan bli så sanslöst avundsjuk på deras oproblematiska förhållningssätt till utelivet."

Dömer jag?

Varje gång jag skriver om att någon undersökning visar att en massa kvinnor vill bli hemmafruar och jag varnar för den utvecklingen får jag en massa kommentarer om att jag bara borde acceptera att de vill det, låta dem va, stiga ner från mina höga hästar, sluta tro att jag vet bäst...

För det första. Jag har aldrig förespråkat en lag som förbjuder någon att vara hemmafru! Var det om ni vill! Jag är jämställdhetsdebattör, det är min roll att lyfta upp frågor som rör jämställdhet och visa på konsekvenserna av ojämställda val.

Det intressanta här är inte att 70 procent kvinnor säger sig vilja vara hemmafruar. Det intressanta är att det alltid är kvinnor man frågar. Och man frågar aldrig följdfrågan: Vill du fortfarande vara hemmafru om det innebär att du kommer att vara beroende av en man, ha svårt att sen komma ut på arbetsmarknaden, om du ändå kommer ut, få sämre löneutveckling och en riktigt pissig pension. Den frågan ställer man aldrig. Man frågar heller aldrig män om de skulle vilja bli försörjda. Jag vet rätt många män som blir försörjda av sina fruar/sambos/flickvänner. Men de tar inte automatiskt på sig ansvaret för hemmet för det... De är konstnärer, musiker, eller deprimerade. Där jobbar kvinnorna dubbelt, både i arbetslivet och hemma. Varför frågar man aldrig män? Och varför utgår man alltid från att det är kvinnors rätt att välja om de "vill jobba eller vara hemma"?

Sedan är det en ännu intressantare fråga man inte heller ställer. VARFÖR vill de vara hemma? Jo, visst, vara med barnen. Men helt ärligt, hur många vill vara på heltid med sina barn, i många, många år? Ett fåtal. Jag tror tvärtom att de flesta kvinnor (och många män) känner att dagens arbetsliv är alldeles för hårt. De träffar inte sina barn så mycket de skulle vilja. De hinner inte vara de föräldrar de vill vara, de hinner inte ta hand om sitt hem så som de skulle vilja hinna. DET tror jag är den främsta anledningen till varför så många drömmer om en hemmafrutillvaro.

Man frågar inte heller: Vill du att din man försörjer dig så att du hinner umgås med era barn, på bekostnad av HANS tid med barnen?

Jag tycker att i stället för att ge upp och drömma om en hemmafrutillvaro så bör vi kämpa för att göra samhället mer barnvänligt. Ett mänskligare arbetsklimat, det SKA gå att förena jobb och familjeliv!

Men så länge kvinnor och män lever så ojämställt så behöver inte företagen/arbetslivet ta hänsyn till barnen. Jag träffar ofta kvinnor som säger att deras män inte kan hämta på dagis/gå ner i tid/vara pappalediga för att de har sådana jobb att det inte går. Tänker ni inte då på att era män konkurrerar ut ALLA kvinnor som försöker ha sådana jobb? Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Att vissa yrken inte GÅR att förena med familjeliv? Ska kvinnor och män tvingas ta olika sorters jobb? Ska era barn inte få välja vad de vill bli när de blir stora?

Den här frågan är så mycket större än några drömmar om att få gå hemma och pyssla och umgås med sina barn. Det handlar om vilker sorts samhälle vi vill ha! Och det är vi som skapar det, tillsammans, varje dag.

/Tillägg/
Varje dag kämpar folk för att få ihop det! Läs bara här, på networkingbloggn om jakten på de där 40 timmarna... Kanske är det dags att vi tar ett helhetsgrepp på hela situationen? Om vi inser att det nästan omöjligt att få ihop det. Oavsett om man jobbar heltid eller deltid. Lösningen kan väl ändå inte vara att kvinnor ger upp sina jobb, sin försörjning och blir hemmafruar! Kom igen!

tisdag 28 september 2010

Feministiskt perspektiv

Bra initiativ! En feministisk nyhetstidning ska lanseras.

DN skriver:

"Föreningen bakom projektet tänker lansera tidningen med en nätsida i oktober. På den kan man teckna sig för en prenumeration som pedagogiskt kommer att kosta 365 kronor, alltså en krona om dagen.

Ett räkneverk tickar fram antalet och när man nått den magiska gränsen för presstöd, 1500 prenumeranter, räknar man med att köra i gång."

Läs mer här!


70 procent vill bli hemmafruar...


I det här fallet är det inte ett dugg kul att få vatten på sin kvarn. Enligt Aftonbladet vill 70 procent av kvinnorna bli hemmafruar – framför allt 80-talisterna.

Psykologen Eva Rusz kommenterar: "Det skapar ett slags över- och underklass som inte lägger grund för en hälsosam relation. En annan komplikation är att det kan vara svårt – om inte omöjligt – att bryta mönstret senare, exempelvis när barnen börjat i skolan."


Nu tror jag inte på siffrorna. Men även om hälften skulle stämma så skulle det vara tråkigt nog. Är det så här långt vi har kommit? Eller var det hit vi ville? Tragiskt.

Jag tror framför allt att det här är en reaktion mot det stressade arbetsliv vi lever i i dag. Och det är särskilt stressigt för kvinnor som gör merparten av jobbet där hemma. Men att stanna hemma och bli försörjd av sin man är ingen lösning! Det är en kortsiktig lösning som kan leda till katastrof! Vad händer den dagen då förhållandet tar slut? Minns att de ojämställda förhållandena har större risk att spricka än de jämställda.

Mitt förslag är att i stället tagga ner, se över vad som verkligen måste göras, DELA på ansvaret och uppgifterna. Försök leva jämställt! Gå ner i tid båda två. Då hinner ni, och ingen behöver vara beroende av den andra.

Terri Herrera Eriksson ger i sin krönika tre skäl till varför man ska ha en egen försörjning:

1. Visst kan det vara kul att puffa på kuddar och shoppa i några år, men studier visar att efter ett tag sjunker självförtroendet hos hemmafruarna.

Nej, inte för att de har låg status, utan för att de känner sig tråkiga och utanför.

Vilket de på sina sätt också blir.

2. Att vara beroende av en mans inkomst är säkert skönt så länge förhållandet funkar, men det är aldrig, aldrig jämställt.

När det börjar svaja och du inser att han kan sitta kvar i tolvrumsvillan medan du måste utbilda dig, söka jobb och flytta till en sunkig tvåa dit knappt bussarna går blir det inte så roligt längre.

Och Maria Montazamis uttalade om att hon och maken inte behöver skriva äktenskapsförord eftersom de har LOVAT varandra att aldrig skiljas är så naivt att man bara häpnar. Ta upp det i rätten du, Maria, när din snubbe har stuckit med en tjugo år yngre kvinna.

3. Vid separation i en ojämställd relation har mannen en tendens att dra den stora vinstlotten när det gäller pengar, men nitlotten när det gäller barnen, vilket sällan är bra för någon part.

Varken för den som får hela umgänget med barnen, den som tappar kontakten med sina barn eller barnen som växer upp med en frånvarande farsa.


Jag skriver under på alla tre.

måndag 27 september 2010

Bokmässerapport

Det gick undan på bokmässan. Var där i intensiva 1,5 dygn. Och hann förstås inte alls allt jag ville. Men det är alltid roligt att vara där, bland alla böcker, människor.

Jag missade tyvärr Erica Jong - en författare som jag läste som tonåring och som fortfarande sitter kvar i mitt medvetande (Erica Jong och Marilyn French var två av mina feministiska ikoner i min feministiska barndom). Men jag lyssnade på Richard Wilkinson som skrev Jämlikhetsanden - och det var förstås väldigt inspirerande. På lördagkvällen var jag sedan på bokklubb här i Stockholm och det var just den boken vi skulle läsa. Mina lärda (betydligt mer vetenskapligt lärda)bokklubbskompisar hade vissa invändningar mot det vetenskapliga – men alla gillade den och trodde på det mesta, i alla fall den stora slutsatsen i boken: Att ojämlikhet i ett land inte är bra varken för de fattiga eller de rika (kvinnor och män).

På mässan var jag också på min första tweetup - jag är ju relativt ny twittrare – och det var väldigt spännande att träffa några av dem man läser varje dag på twitter.

Förstås lyssnade jag på min chef, Amelia Adamo, när hon intervjuade Birgitta Piper (tidningens ekonomiska expert): "Kvinnor, bry er om er ekonomi lika mycket som ni bryr er om era relationer, annars är ni torsk."

onsdag 22 september 2010

Bokmässan!

Nu har jag nästan packat klart. 7.20 kommer taxin i morgon bitti. Det är dags för bokmässan! Jag är där till lördag dag och har inga förpliktelser annat än att ta lite bilder till min tidning.

Om det är några av er läsare som är där så blir jag jätteglad om ni kommer fram och säger hej (om ni känner igen mig förstås)!

Vi ses - på bokmässan eller här på bloggen!

En rasist är en rasist


Ann-Charlotte Marteus har gjort det igen. Satt ord på det jag har känt sedan valet i söndags. SD är ett rasistparti och de som röstar på SD är rasister. Det är inget missnöjesparti som NyD - det är ett rasistiskt parti. Ingen kan påstå att de inte visste det, att de missat SD:s rasistbudskap.

Så här skriver hon:

"Men rimligen röstar människor på SD för att de attraheras av det rasistiska tilltalet, som inte går att missa.
Om vi i den svenska debatten väljer att blunda för att SD:s framgångar beror på att somliga svenskar är rasister, eller gillar rasism, är det illa. För då måste politiker och opinionsbildare försöka hitta mer "svenska", aptitliga förklaringar. Till exempel: SD:are är bara "oroade över samhällsutvecklingen" och "den misslyckade integrationspolitiken". Ah, vad är väl svenskare, och finare, än djupt samhällsengagemang?"

Precis! Läs hela här!

DN skriver i dag:

"Jimmie Åkesson och kretsen kring honom har lyckats göra en svensk blandning av denna europeiska brygd. Sverigedemokraternas kärnbudskap är främlingsfientligt, men partiet försöker låta som om det enbart vill bygga vidare på det svenska folkhemmet. Det är skickligt och obehagligt."

Läs också Hanne Kjöllers artikel Vad kostar en man i DN.

Det är superviktigt nu att vi inte tar över SD:s retorik. Att vi inte glömmer att de är rasister med ett nazistiskt förflutet. Glöm aldrig!

En rasist är en rasist.

tisdag 21 september 2010

Svart måndag

I går orkade jag inte skriva något. Det var en svart måndag. Jag var deppig hela dagen över att SD tagit sig in i riksdagen. Inte för att jag inte visste eller anade att de skulle göra det. Men när man stod inför fullbordat faktum så blev det så konkret: Vi har ett rasistiskt parti med sitt förflutna i naziströrelsen i vårt parlament! Det är ofattbart! Och inte alls som när NyD kom in. Detta känns mycket värre.

fredag 17 september 2010

Sveket och pappalängtan

...och så måste jag tipsa om två texter. För er som inte har läst "Sveket", om hur sjukförsäkringsreglerna kan slå mot en enskild person. Skrämmande läsning. Emelie berättar om sin mamma och det är så att man börjar gråta.

Och så Hillev Wahls text om pappalängtan på Newsmill och vad det kan göra med en dotter. Det är viktigt att påpeka här att jag inte alls tror att alla barn som inte har både mamma och pappa behöver må dåligt. Att till exempel aldrig ha haft en pappa kanske inte behöver betyda samma sak som att ha förlorat en pappa. Eller att ha förlorat en pappa, genom dödsfall, kanske inte är samma sak som att ha en pappa som har valt bort en. En våldsam pappa är lika med en frånvarande snäll pappa (en längtan efter en pappa man inte fick). Och en fysiskt närvarande pappa kan vara psykiskt frånvarande och så vidare. Det finns således olika sorters pappalängtan, så jag läser inte detta på KD-vis att alla måste leva i en kärnfamilj, absolut inte. Läs här!

Till Underbara Clara!


Underbara Clara - jag har märkt i dina bloggar (här och här) att du har varit upprörd över dina äldre feministsystrar. Du tycker att de (vi?) kritiserar dig och det du står för. Jag kan erkänna att jag till en början mest stod rätt förvånad inför hela den här trenden. Du förstår, när jag var ung, var det helt otänkbart att man som 20+ skulle gilla att baka, duka, inreda, sylta, safta...

Jag håller fast vid att det går en konservativ våg genom Sverige, och också resten av världen. Det är borgligt, det är konservativt, och den vågen speglas också i estetiken och hobbiesarna.

MEN! Och detta är viktigt. Det är klart att man kan vara feminist fast man gillar inredning! En av mina bästa vänner, Tinni, som jag skrev boken Skriet från kärnfamiljen med, är en obotlig estet - hon älskar att renovera och göra det fint och är fantastiskt duktig på det (vi lärde känna varandra på en inredningstidning, herre gud). Hon är en av de största feministerna jag vet! Och jag vet att du står för massa fina saker - att du är feminist och att du skriver väldigt många bra, kloka, tänkvärda inlägg. Vill inte att du ska ge upp, kasta feminismen över ända bara för att några äldre feminister uttalar sig slarvigt om hela den här 50-talstrenden!

Så Underbara Clara - ge inte upp! Jag vet att massor av bloggläsare älskar dig. Och att många av dem är feminister och älskar dig för att du både är feminist och estet.

Här uttalade jag mig om Underbara Clara bland annat (minns inte om det har varit fler gånger utanför bloggen). Och där var jag noga med att påpeka att det framför allt är en estetisk trend:


"En opinionsundersökning nyligen visade att många 80-talistkvinnor säger sig gärna vilja bli hemmafruar.

– Men undersökningen visade också att det inte handlade så mycket om politiska idéer som om estetiska drömmar, ett slags mode som vi kan se i teveprogram som i ”Desperate housewives” och i bloggar som Underbara Clara."

Och du - jag har också blivit hårt åtgången av feminister... Många gånger. Jag har varit "fel" feminist. För ljushårig, för kommersiell, för gift, för ytlig, skrivit för "fel" målgrupp - heterosexuella kärnfamiljer är inte så sexigt i feministkretsar (radhusfeminism, som Tinni döpt det till). Men aldrig att jag ger upp feminist-stämpeln! Ingen ska ta ifrån mig den.


Kram!


Rebecka.

Om att vara offer


Jag läser Maria Svelands artikel i DN om Kajsa Ekis Ekmans nya bok om surrogatmödrar, Varat och varan. Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan.

Det är en intressant diskussion om att man osynliggör offret - för då finns inga förövare. Nu har jag inte läst boken, men vill hemskt gärna göra det, men jag vet att boken drar paralleller mellan prostitution och surrogatmödrar. I båda fallen använder man kvinnornas kroppar i utbyte mot pengar.

Det är med offergörandet är intressant. Ordet offer är så laddat. Hur många gånger hör man inte "jag är inget offer" eller "man är bara ett offer om man själv väljer att vara det". Och jag har tänkt mycket på det. Tycker att det egentligen är fruktansvärt. Det är att förtiga att vissa människor och grupper faktiskt förtrycks av andra människor och grupper. Men man är bara ett offer om "man själv väljer det". Man lägger ansvaret på den utsatta! Och suddar bort förövaren.

Så här skriver Maria i sin DN-text:
"För att kunna försvara att kvinnor säljer sina kroppar (och att män köper deras kroppar) måste man först avskaffa offret och i stället omdefiniera den prostituerade till en sexarbetare, en stark kvinna som vet vad hon vill, en affärskvinna. Sexarbetaren blir ett slags ny version av den gamla ”lyckliga horan”."

Hon fortsätter:

"Ekis Ekman visar på ett övertygande sätt hur detta sker genom en retorik som framställer offerpositionen som ett karaktärsdrag i stället för att använda den korrekta definitionen av offer: någon som drabbas av något. På så sätt förtigs den fruktansvärda verkligheten som kvinnor i prostitution befinner sig i. Rädslan för ”offret” i såväl prostitutionsdebatten som inom kritiken av feminismen är en spegling av nyliberalismens allmänna offerhat – eftersom allt tal om den utsatta människan genast avslöjar ett orättvist samhälle. Genom att tabubelägga offret kan man legitimera såväl klassklyftor som könsdiskriminering, för finns det inga offer finns det heller inga förövare."

När jag läser det här tänker jag på Barbara Erenreich bok Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande som jag läste i somras. Där handlar det också om en långt gången individualism där det är individens fel om den blir sjuk, får cancer, blir arbetslös och så vidare. Bara man tänker positivt så ska du se att det ordnar sig lilla vän... Även där är förövarna utsuddade. Allt ansvar är överlagt på den lilla människan. Man kan välja att se livet från den ljusa sidan, man kan till och med tänka sig frisk, tänka sig rik, tänka sig till ett jobb... Det kritiska tänkandet blir satt på undantag, för kritiskt får man ju inte tänka - man ska vara positiv, då kommer allt till en.

(OBS! Läs Barbaras bok – den är skitbra!)

Okej, nu blev det en liten utvikning, men detta med offer är väldigt intressant. Det märks också när man är feminist. Alla är med på att prata om hur vidrigt det är med våldtäkter eller våld mot kvinnor, men det är totalt tabu att prata om förövarna. Vilka de är. (Jo, om de är muslimer och hedersförtrycker sina döttrar eller fruar, då får man prata om dem!)

Förövarna osynliggörs. Och offren står med skammen. För offer är man bara "om man själv har valt att se på sig själv som ett offer". Och det är inte förövaren som är den onda, utan den som utpekar någon som offer som är dum...

Maria Sveland skriver:

"Enligt prostitutionsförespråkarna på 2000-talet är det återigen feminister som tillsammans med socialarbetare gör prostituerade kvinnor till hjälplösa offer då dessa menar att prostitution skadar kvinnor. Men som Ekis Ekman skriver, att förstå mekanismerna bakom, att se att många kvinnor i prostitution har en historia av fattigdom, övergrepp och missbruk, är inte samma sak som att beröva dem deras handlingspotential."

Läs hela artikeln här!

torsdag 16 september 2010

Tack!

Oj, jag har visst fått en sån här:




...av bloggen En full bokhylla. Tack!

Och med denna fina utmärkelse följer tydligen ett antal förpliktelser... okej, jag antar utmaningen.
För när man får den här måste man:

- kopiera in awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den
- tacka och länka till den som nominerade dig
- nominera sju andra bloggare och länka till dem
- berätta sju intressanta saker om dig själv

Svårt att välja ut 7 bloggar. Jag läser många, vissa ofta, andra ibland, vissa skrivna av vänner, andra av helt okända, vissa känns nästan som om de blivit vänner. Andra beundrar jag på håll. Här är 7 bloggar jag gärna läser och kan rekommendera:

1. Enligt O. Därför att den är så otroligt bra och matnyttig. Det står så mycket där att jag inte ens hinner läsa allt. Om böcker, skolan och jämställdheten bland annat (ämnen jag gillar). Linda som skriver bloggen är klok, ambitiös, påläst, balanserad, nyanserad och skriver väldigt bra! Jag känner henne inte, men efter att ha läst bloggen nu ett tag känns det nästan som jag gör det.

2. Networkingbloggen. Den här bloggen har jag följt ända sedan jag själv började blogga. Jag gillar idén att flera kvinnor, ett nätverk, bloggar tillsammans på ett tema. Här är det allt som rör kvinnor i karriären. Mycket arbetsliv, jämställdhet, livspussel och så vidare. Många bra inlägg!

3. Grannfrun. Min kära vän och medförfattare Tinni som tidigare bloggade här har sin egen blogg. Grannfrun bloggar om barnböcker och mycket jämställdhet. Jag vet ingen smartare än Tinni och hennes blogg är förstås lika smart och underhållande och insiktsfull - och jag gillar att hon bloggar på ett tema och förstås just detta tema: barnböcker. Alltid läsvärd!

4. Elin Grelssons. Tycker att Elin Grelsson verkar vara en riktigt smart person. Hon skriver bra, resonerande om viktiga ämnen och jag tycker alltid att det är läsvärt. (Jag vet att jag inte är ensam att tycka det - Elin är hyllad av många.)

5. Hillevi Wahl. Det finns få människor i min bekantskapskrets som är så fina, trevliga, mjuka, varma som Hillevi. Jag har lärt mig oerhört mycket av henne. Hennes blogg är lika fin som hon själv. Generös, varm, klok, känslosam. Jag håller inte alltid med Hillevi, men ofta gör jag det - och jag tycker alltid om henne.

6. Ana Udovic. Också en vän - en otroligt smart vän. Också journalist och feminist. Vi har mycket gemensamt. Bokdrömmar till exempel. Lägg namnet på minnet - jag lovar, snart kan ni se henne i bokhyllorna. Så länge kan ni passa på att läsa hennes blogg och alla hennes braiga artiklar.

7. Försök att inte se så snygg ut. Skön blogg som handlar om allt möjligt. Fina bilder hemifrån varvas med intressanta politiska reflektioner. Jag tittar in lite då och då och gillar det jag läser. Tycker också att bloggnamnet är hur coolt som helst.

Oj, nu kommer vi till sista uppdraget. 7 intressanta saker om mig själv... Okej. Jag är inte så personlig här i bloggen så jag får väl kompensera det här (håll till godo):

1. På fritiden tränar jag redskapsgymnastik. Jag älskar att göra flickisar, handvolter, frivolter, stå på händer och så vidare. Var gymnast som barn och har börjat träna igen som vuxen. Tränar också två barngrupper. En killgrupp och en tjejgrupp. Är passionerat förälskad i gymnastik!

2. I dag är jag journalist, men innan jag blev det var jag bland annat bartender på hårdrocksklubb och barpianist (på en krog i Gamla stan). Jag har också jobbat på McDonald's i 8 år - älskade det. Har aldrig haft ett tråkigt jobb.

3. Jag gjorde min filmdebut som 4-åring i Bo Widerbergs klassiker Mannen på taket. Vi bodde i Bagarmossen (där Martin Beck bodde i originalfilmerna, -böckerna) och vi råkade hamnade mitt i inspelningen. En gång gjorde jag en intervju med en svensk skådespelare och han berättade att han gjorde sin filmdebut i Mannen på taket, varpå jag kunde svara: Det gjorde jag med. Det var rätt coolt, tyckte jag ;-)

4. Jag är dålig på att cykla, men bra på att simma.

5. Min yngsta dotter heter Simone, döpt efter bland andra Simone de Beauvoir och Ulf Starks bok Dårfinkar och dönickar.

6. Jag döptes till Rebecka för att min mamma såg filmen Lilla prinsessan med Shirley Temple - hennes bästa vän, den fattiga flickan, hette Becky. Hade jag varit en pojke hade jag blivit döpt till Robin.

7. Jag skrev klart en deckare 2004, men den har legat i skrivbordslådan sedan dess i väntan på att jag ska hinna "bearbeta" den...

Okej - var det tillräckligt intressant?

Förtäckt vårdnadsbidrag

Läser ledarsidan i Expressen och blir arg på KD och Göran Hägglund - igen! Socialministern vill att kommunerna ska ersätta de familjer som inte fått förskoleplats. Det låter ju snällt - men nej, det finns en baktanke:


Saxat ur ledaren:

"Dessutom har vårdnadsbidraget lett till att förskolor har lagts ner. Oroar den utvecklingen KD? Nej, ingenting tyder på det. Tvärtom; Stefan Attefall, partiets ekonomisk-politiske talesman, har påpekat att det kan "bli en vinst om fler utnyttjar vårdnadsbidraget och kommunerna till exempel slipper bygga nya förskolor" (Landskrona-Posten 3/7)."

Och:

"Göran Hägglund sticker inte heller under stol med sina avsikter. Han tycker att det är bra om kompensationen för utebliven dagisplats gör att föräldrar kan "gå ned i arbetstid" (SvD 15/9)."

Läs hela här!

söndag 12 september 2010

Få heltidsammar efter 6 månader

ED här nedan i en av kommentarerna delar med sig av intressant statistik:


"Enligt socialstyrelsen hel-ammades endast 20% av 6 månaders spädbarn i Sverige 2004. Läser man vidare och tittar på andelen som helammas vid 9 mån och 1 år så är det ännu färre, 1% respektive 0,1% (114 mammor). Så man kan ju verkligen undra var alla dessa bröst är som dessa stackars barn kommer att slitas från vid delad föräldraledighet? ;-) De är ju uppenbarligen inte så många som man kan tro i debatten."

Nej, det vore skönt att en gång för alla slippa amningsargumenten mot en jämställd föräldraledighet. Tack ED!

Läs mer här!

fredag 10 september 2010

Amning är redan politik

Anna Laestadius Larsson skriver i dag i SvD om bröstpumpgate:

"Barnmorskor menade att det var stötande att politiker över huvud taget pratar amning.

Men amning är redan politik. Till exempel finns det en lag, fjärde paragrafen i föräldraledighetslagen, som ger kvinnor rätt att gå ifrån arbetet för att amma. Det innebär också att en föräldraledig pappa kan titta förbi mammans jobb med barnet när som helst på dagen för en amningsstund. Om det skulle behövas, vill sägas. När barnet är ett halvår gammalt behöver nämligen bröstmjölken kompletteras med annan mat för att täcka barnets energi- och näringsbehov. Det för i praktiken med sig att de flesta mammor som fortsätter amma gör det vid färre tillfällen, oftast på morgonen och på kvällen. Helt utan bröstpump."

Ha en trevlig fredag!

torsdag 9 september 2010

Chatten

Här är chatten. Shit vad man blir speedad. Jag svarar så fort för jag vill hinna svara på så många som möjligt. Ibland svarade jag så fort att jag inte hade några frågor ;-)

Okej, nu vill jag höra er dom. Och argument.

Chatt i dag på SvD

I dag chattar jag om hemmafruartiklarna i SvD.

Häng på och ställ era frågor, eller kom med kommentarer!

Här!

Och sedan vill jag bara uppmärksamma några goda nyheter i "bröstpumpsgate". De amningsoroliga kan sluta oroa sig, barn till pappalediga ammar mer än barn till pappor som inte stannar hemma!

Läs här!

onsdag 8 september 2010

Feministernas klagan

I går var jag på releasefest för Mian Lodalens och Maria Svelands nya böcker Tiger och Att springa. Förutom att jag träffade en massor av trevligt folk (hej Linda, Lena, Pia, Sonja, Bella, Augustin, Katarina och förstås Eros! och många fler), bland annat Leif Pagrotsky som jag kastade fram min debattartikel åt (han läste glatt och sa att han gillade den) så var kvällens höjdpunkt Maria och Mians feministiska kampsång som de framförde med Katarina Wennstam och Idol-Mariette.

tisdag 7 september 2010

Vilken dag!


Oj, vilken dag det blev. Typiskt att intervjun i SvD och min debattartikel på Aftonbladet kom på samma dag. Det har varit full rulle här hela dagen. Mycket på jobbet, och så har det strömmat in kommentarer här på bloggen, på twitter och på Facebook hela tiden. Kul!

Många andra har skrivit bra om föräldraförsäkringen också. Det känns som någonting har hänt. Folk som tidigare var emot har ändrat sig. Plötsligt är det inte så radikalt längre att faktiskt vilja ha en individualiserad föräldraförsäkring.

Networkingbloggen skriver så här. Malin Wollin, som inte varit så positiv tidigare skriver nyanserat om hur viktigt det faktiskt är, trots att det kommer att vara en del problem i början. Gillar särskilt liknelsen med plåstret:

"Har ni tänkt på att delad föräldraförsäkring bara är jobbigt en försvinnande liten stund? Som att riva av ett plåster baklänges. Ett plåster som suttit på huden i hundratals år. Ett könsplåster. När plåstret är borta sitter bara den där solkiga kanten av klister med tygludd kvar. Och efter en tid så har det nötts av och ingen minns att det satt ett plåster på knät en gång i tiden."

Läs hela Malins inlägg här. Helena Sigfridsson från Makalösa föräldrar skriver också bra, se här!

Mymlan konstaterar att det är märkvärdigt många som har arbeten som gör att de inte kan vara föräldralediga, 99 procent är män... Läs här!

Och så var Maria Sveland strålande mot Louise Hallin i Kvällsöppet i går kväll. Se här!

Och eftersom de tog upp WHO-rekommendationerna om hur länge man ska hel- och delamma så tycker jag att ni som inte har läst, ska läsa min artikel jag skrev om just detta – här!

Och så hittade jag den här artikeln, om att amning vanligare för barn till pappalediga, som en gammal kollega på UNT har skrivit. Vet inte om han minns mig. Jag var vikarie på UNT för 10 år sedan och minns i alla fall honom ;-)

Ps. Nu drar jag till Maria Svelands och Mian Lodalens gemensamma releasefest (de har ju släppt varsin ny bok)! I morgon är en annan debattdag, eller hur?

Min debattartikel i Aftonbladet

Och så min debattartikel i Aftonbladet: Till försvar för Ohlys bröstpumpar ;-)

Läs här!

Det finns ju många som hävdar att vi är mer jämställda än vad statistiken visar. Att pappornas uttag inte skulle synas i statistiken. Men jag har aldrig egentligen trott på det. Jag tror att sånt där jämnar ut sig. Och om det slår åt något håll så tror jag tyvärr att det slår åt andra hållet. Att det ser bättre ut i statistiken än vad det egentligen är. Jag vet många pappor som tar en dag i veckan, många tar ut lite extra kring jul och sommar. Jag fick ett intressant meddelande från Lars Jennfors. Han har gjort några riktigt intressanta iakttagelser när det gäller hur det egentligen ser ut. Läs här:

Hela mitt år som föräldraledig har jag fört statistik på antalet pappor och mammor som jag mött på vardagar, som jag antar vara föräldralediga. Lite ovetenskapligt, men dock intressanta siffror. Den slutgiltiga siffran blev 126 pappor och 762 mammor, vilket ger drygt 14 procent pappor och knappt 86 % mammor som jag mött på gator, kaféer eller vad det nu kan vara. Min tes bekräftas. Jag har mött färre pappor och fler mammor än vad jag borde gjort om man utgår från statistiken på uttagna föräldradagar. Enligt statistiken skulle jag som bor i Kristianstad, även om jag vissa dagar besökt andra orter, i snitt påträffat 20,8 % pappor. I stället har jag mött drygt 14 % pappor och det är väldigt långt från denna siffra. Jag tror att detta kan bero på några olika faktorer:

1. Som förälder har du möjlighet att jobba måndag-torsdag, ta ledigt fredag och samtidigt kunna ta ut föräldradagar fredag-söndag. En man som jobbar 80 % skulle alltså kunna ta ut 3 dagars föräldraledigt, medan mamman som är hemma tar ut 4 dagar (måndag-torsdag). Jag tror att det är betydligt vanligare att män utnyttjar denna möjlighet än att kvinnor gör det. Tyvärr leder detta till att pappan fortfarande inte tar det fulla ansvaret för barnen trots att han tar ut föräldradagar, då mamman i många fall fortfarande är hemma.

2. De pappor som är hemma med sina barn är det, oftare än mamman, under andra året. Enligt de regler som finns så måste man från och med att barnet är 1 år ta ut minst 5 föräldradagar i veckan, för att behålla sin sjukpenninggrundande inkomst. Detta krav finns inte under det första året. Tar vi mig och Louise som exempel så innebär det att vi varit föräldralediga ungefär lika länge, men eftersom hon var hemma första året och jag andra året så har jag tagit ut betydligt fler dagar än vad hon gjort. Hon tog ut 4 dagar per vecka och jag 5 dagar per vecka. I statistiken kommer det alltså se ut som jag varit hemma beydligt längre än henne, även om så inte är fallet. (Vi är för övrigt 1 av 1000 familjer där pappan tar ut fler dagar än mamman, 1 av 1000!!!)

3. Jag tror att många pappor tar ut föräldraledighet i anslutning till sommaren då även mamman är ledig. Det innebär att pappan återigen inte tar huvudansvaret för barnet. Jag tror att detta är betydligt vanligare än tvärtom, det vill säga att mamman skulle tar ut föräldradagar på sommaren då pappan redan är hemma.


Statistiken, som i sig inte visar på något särskilt jämställt samhälle (I Sverige 2009 tog kvinnorna ut 77,7 % av föräldradagarna och männen 22,3 % av dagarna), är missvisande. Mitt ovetenskapliga räkneexempel visar att statistiken ljuger. Tyvärr tror jag att mina siffror ligger närmare sanningen än vad den officiella statistiken gör vad gäller antal dagar då mamman eller pappan tar huvudansvaret för barnen.

Slutsatsen blir att den statistik som redovisas offentligt ska man ta med en nypa salt. Verkligheten vad gäller jämställdheten i vårt föräldraskap är tyvärr troligtvis sämre än denna.

Ja, vad säger ni? Tror ni att papporna tar ut mer än vad statistiken visar, eller mindre?

Ps. Tack Hillevi Wahl för ditt inlägg och dina fina ord! Ds.

Jag om hemmafrutrenden i SvD

Och i dag är jag intervjuad i SvD om hemmafrutrenden.

Det handlar förstås om pengar. Ska staten ge bidrag åt mammor som vill vara hemma med sina barn? Nej, jag tycker inte det. Alla får förstås göra som de vill, men jag tycker att statens hållning måste förbli så neutral som möjligt och inte bidra till att öka ojämställdheten. Staten måste se föräldrar som likvärdiga. Vi ska inte ha vårdnadsbidrag och vi ska inte ta pengar från vår offentliga barnomsorg och ge till de föräldrar som vill vara hemma. Och vi borde absolut införa individualiserad föräldraförsäkring. Sedan får man välja att göra som man vill. Vill man vara hemma får man bekosta det själv.

Staten måste väl ändå gå på arbetslinjen, att alla friska vuxna människor är med och bidrar till vårt gemensamma, med sin arbetskraft och med sin skatt.

måndag 6 september 2010

Katerina i amningsdebatten

Nja, Katerina Janouch, detta var inte helt genomtänkt. Vad menar du med att en treåring styrde din amning? Min treåring vill ibland inte gå till dagis... Och min 7-åring vill inte gå till skolan och min 8-åring vill inte göra läxorna. Och jag vill ha mer semester... Nej, det argumentet håller inte. Amningsargumenten mot en jämställd föräldraförsäkring håller över huvud taget inte. Och hur kan en rättvis föräldraförsäkring, att staten kräver några villkor för att betala ut en förmån, vara totalitärt?

En kvinna kan välja att sluta amma. Hon kan välja att fortsätta och ändå dela. Men hon kan inte välja att inte bli diskriminerad på arbetsmarknaden.

Det minsta krav man kan ställa på en offentlig förmån är att den inte ska förstärka eller skapa ojämställdhet! Därför måste vi individualisera föräldraförsäkringen nu! För mammorna, för papporna och framför allt för barnen!

Om vi har principen att vi ska ha delad vårdnad efter skilsmässan och vi då förutsätter att mammor och pappor är likvärdiga, med samma rättigheter och skyldigheter gentemot barnen efter skilsmässan, så måste samhället stå upp för att det är det man förväntar sig och kräver även innan skilsmässan.

Amning efter 6 månader är enbart lyxamning (jag lyxammade en hel del). Även om det var så att det inte gick att förena amning med ett jämställt föräldrauttag så måste pappans rätt gå före.

Vecka 36, Maria Sveland och Zlatan


Har faktiskt hunnit tänka på några andra saker än föräldraförsäkringen och bröstpumpar...


Måste passa på att gratta min journalistvän Sofie Sarenbrant som precis kommer ut med sin första deckare, Vecka 36! Jag har läst den, om än på ett tidigt stadium. Men jag kan ändå lova att det är spännande och Sofie skriver väldigt bra och drivet.


Tydligen var jag lite väl hård mot henne... Förlåt! Även om det lönade sig på sikt. Jo, jag sa faktiskt att deckarintrigen inte håller när jag läste hennes tidiga manus. Men Sofie, du har väl inte glömt att jag också sa att du skrev väldigt bra och att jag verkligen gillade dina karaktärer? Eller är jag för evigt ihågkommen som den som sågade dig i ett känsligt läge?


Hur som helst: Ett stort grattis! Fantastiskt bra gjort - ni anar inte vad jobbigt det är att skriva bok! Så lätt att läsa och såga, så svårt att göra själv.


Sedan träffade jag Maria Sveland i dag och berättade så klart att jag precis håller på att läsa hennes bok Att springa. Riktigt bra! Har inte läst ut än, men Maria Svelands engagemang är verkligen äkta och det lyser igenom. Det är en svart och otäck bok - och den behövs!


Det blir alltid lite lustigt när man möter författare vars böcker man precis läser. Man vill inte recensera för tidigt, samtidigt vill man inte vara tyst. Jag vet ju hur det känns när folk man möter säger: Jag har läst din bok. Och sedan inget mer. Ibland är det så jobbigt så jag bara tittar bort och börjar prata om annat. För jag vill inte sätta den andra i en jobbig sits. De har ju rätt att tycka vad de vill om boken, och behöver inte berätta det för mig! Jag skyndade mig i alla fall att säga att jag tyckte att hennes bok var jättebra och att hon inte behövde oroa sig.


Och så måste jag bara kommentera Zlatan... Jag är ingen fotbollsmänniska. Är egentligen helt ointresserad. Men jag blev så rörd i går så att jag nästan började gråta. När de filmade från svenska landslagets träning och så många människor hade kommit för att titta på Zlatan. Det var så fint! Och så säger en man på frågan varför han är där: Zlatan, utan honom inget Sverige. Och då började jag nästan gråta. Känner att landslaget i fotboll borde vara skäl nog att inte lägga en röst på SD. Och att det är en jävla tur att EM-kval nu. För varje gång de spelar så borde det vara som ett hårt slag i Jimmie och de andra töntarna i SD:s mage.
Sverige när det är som vackrast! Och Zlatan - du betyder så oerhört mycket för Sverige!

Ohlys bröstpump och föräldraförsäkringen


Jag ska inte gå händelserna i förväg, för i dag skrev jag en debattartikel som kommer på Aftonbladet debatt i morgon i ämnet. Det blev minst sagt lite stressigt. De ringde vid halv elva, den skulle vara klar vid fyra. Och ja, jag har ju ett heltidsjobb. Fick skriva den på lunchen. Men det är ju inte direkt den första text eller ens debattartikel jag skrivit om föräldraförsäkringen.

Hela dagen har folk diskuterat Ohlys bröstpump och föräldraförsäkringen och det är verkligen underbart. Jag var ju en av dem som drog igång debatten 2003 på DN debatt med en massa så kallade kändismammor och debattörer. Mycket har hänt sedan dess faktiskt. Pappornas uttag har ökat från 12 till drygt 20 procent. Men det beror framför allt på den andra pappamånaden som infördes 2002. Då ökade pappornas uttag från en månad till ... just två. Och inte så mycket mer.

Dagens bästa text i frågan står Mymlan för. Hon skriver fantastiskt bra och nyanserat och tydligt och jag undrar om någon kan stå emot hennes inlägg. Läs bara det här stycket:


Jag har kommit fram till att det inte är det minsta liberalt, snarare ultrakonservativt, att slåss för bevarandet av föräldraförsäkringen som den ser ut idag.

Tänk om föräldraförsäkringen införts idag, år 2010. Då skulle den självklart ha delats lika mellan båda föräldrar. Och det skulle inte ansetts tvingande, det skulle setts precis som så liberalt som det är. Nämligen att föräldraledigheten knyts till den enskilde föräldern oavsett kön, och att ens tala om tvång när det handlar om att ta ansvar för barn som man är två om att sätta till världen är bara effektiv retorik från folk som medvetet eller undermedvetet tycker att kvinnans plats är i köket, eller i soffan med en bebis vid bröstet.

Med individers rättigheter – som i det här fallet rätten att vara hemma med sitt barn – kommer också skyldigheter och ansvar – som i det här fallet skyldighet att ta hand om sitt barn.
Det handlar alltså inte ens om kvotering. Det handlar om att varje förälder, som individ, har hundraprocentigt ansvar för sitt föräldraskap.


Mymlan, jag är med dig hela vägen och som föräldraförsäkringsdebattör sedan många år tillbaka - jag är fantastisk glad över att ha dig på min sida i den här frågan. Du gör det fantastiskt bra!

Läs hela här!

Jag har tidigare skrivit om föräldraförsäkringen bland annat här, och på DN kultur 2004, här debatterar jag i radio 2005 mot Marie Söderqvist. Och så hittade jag det här! Från Aftonbladet 2003! Shit, vad länge sedan, där står jag med barnvagn och mitt andra barn i magen ;-). Det är från vänster: Mi Ridell, skådis, Estelle Milbourne, tv-producent, Brita Zilg, läkare, Catti Brandelius, Miss Universium, Annika Persson, kulturjournalist, Lotten Sunna, som nu kandiderar för Fi till riksdagen, Ana Udovic, journalistkompis, och så jag i den svartröda halsduken. Åh, vilken nostalgitripp den här debatten gav mig! Tänk om jag hittar mitt debattinlägg i SVT Debatt 2005?

Hemmafruar - igen

Jag är så ledsen att jag inte hinner blogga mer. Det finns så mycket roligt att skriva om. Men nu sitter jag på mitt heltidsjobb och ska försöka klämma ur mig en debattartikel till Aftonbladet på lunchen. Den kan ni läsa där i morgon.

Men först måste jag bara länka lite till hela hemmafrudebatten:

I dag börjar SvD sin serie om hemmafruar. Malin berättar om sitt hemmafruliv.

På svtdebatt.se skriver Underbara Clara om husmorsidealen som faktiskt är bättre för Moder Jord. Och ja, jag håller med henne till viss del. Problemet är bara att det är kvinnorna som går in i hemmafrulivet - inte männen. Downshifting är annars något jag verkligen tror på. Ni får höra vad jag tycker senare – jag är intervjuad i SvD-serien, vet dock inte vilken dag det kommer in.

Så länge får ni läsa Marina Nilssons tankar om dagens romantiserade hemmafruvåg:


"Med min bok Hemmafru 2.0 ville jag uppmärksamma att kvinnor ändå har kämpat ganska hårt för sin frihet från hushållsbojor, och så ironiskt att man då ägnar sin hårt tillkämpade kvinnofritid åt att trä på sig de där bojorna igen, nästan som ett slags dekorativa armband, trots att det är ett riskbeteende som i förlängningen kan leda till bland annat kraftigt försämrad pension.

Jag tror att många gånger handlar hobbyhemmafruns fantasier inte bara om en längtan till något, exempelvis hemmet, utan om en flykt ifrån något, som exempelvis en sjuk arbetsmarknad."

fredag 3 september 2010

Timell-baksmällan

Katarina Wennstam skriver om Timell-baksmällan i Fokus. Jajamensan, säger jag som skrev om hela renoveringshysterin redan i Skriet från kärnfamiljen.


"Vi är så berusade av fram­gången och den beroendeframkallande känslan av att kunna köpa mer, köpa fler, att vi inte alls märker när vi passerar den hårfina gränsen. När vi inte längre äger vårt hus, våra prylar, våra statussymboler – utan de äger oss."

Läs hela här!

torsdag 2 september 2010

Varför hatar alla Mona Sahlin?


Jag är inte sosse. Kanske ska börja med att säga det. Men jag fattar inte detta massiva motstånd mot Mona Sahlin! Hela tiden hör man, "men jag gillar inte Mona".

Varför accepterar vi så lätt medelmåttiga manliga politiker, men är så fruktansvärt hård mot kvinnliga? För jag tror att det handlar mycket om att hon är en kvinna som nosar farligt nära den absoluta makttoppen.

Samma människor som försäkrar att det just är Mona de stör sig på, brukar försvara sig med att de skulle ha gillat både Margot Wallström och Anna Lindh om någon av de hade blivit partiordförande och statsministerkandidat.

Men jag tror inte det. Jag tror att orden hade varit lika hårda mot både Margot och Anna (om hon hade fått leva). Få har i dag glömt att Anna Lindh också var en högersosse och att hon stod och kramade företrädare för näringslivet bara några dagar före EMU-omröstningen. Hade hon fått leva och bli partiordförande så hade hon säkert fått äta upp det.

Margot Wallström har skaffat sig en enorm respekt i Bryssel. Men vad har hon gjort i Sverige? Hon skulle säkert bli utskälld för en massa saker hon också.

Nej, jag tycker att man ska fråga sig: Vad är det med Mona som är så fruktansvärt. Varför känner man så? Är hon verkligen så mycket hemskare än alla andra?

Det är nästan så att jag skulle kunna sympatirösta på henne. Men det kommer jag förmodligen inte att göra.

Ann-Charlotte Marteus skriver (som vanligt) jättebra om det här:

"Det är ingen tvekan om att Mona Sahlin och de rödgröna har rejäla svagheter och problem. Det är inte poängen. Poängen är att Göran, Kjell-Olof och Björn inte hade kritiserat Pär Nuder på det här sättet om han hade efterträtt Persson. Antingen hade de hållit klaffen eller så hade de stöttat honom. För de hade så lätt kunnat sätta sig in i hans slipsförsedda ångest.
Och de hade förstått att det inte är helt lätt att vinna ett val mot slipade killar som Fredrik och Anders, som har visat regeringsduglighet och klar viljeinriktning och som har högt förtroende bland folk.
Men Mona Sahlin undergräver de som om ingenting var naturligare. Och man undrar hur mycket och hur ofta hon har undergrävts internt under sin partiledartid.
Men man undrar inte varför arbetarrörelsen har kallats "den röde patriarken"."



Vad säger ni? Varför är Mona så hatad?