tisdag 21 december 2010

Svårt att prata om det...

Som ni säkert har sett så har prata om det vuxit och fått ett enormt genomslag, på twitter har hundratals pratat om det, på facebook, i tidningar - ja, till och med utländska tidningar! Läs på prata om det:s egen sida!

Så var det också dags för mig att berätta. Det här skrev jag i dag och det är publicerat på amelia.se:

"Sedan jag en kväll på twitter följt Johanna Koljonens tankar kring sexuella kränkningar har jag varit med i ett nätverk som börjat prata om det – prata om sånt man tidigare inte pratat om. De där gråzonerna, när vi har sex utan att egentligen vilja, där allt inte känns okej, där vi känner oss utsatta, men ändå inte törs anmäla. Där vi inte ens vet säkert om det är något som kan anmälas. Vi vet bara att det känns fel.

Prata om det växte, på twitter och facebook pratade hundratals om det de varit med om, tidningar publicerade krönikor och debattartiklar. Skamfyllda filtar lyftes, tankar, känslor, erfarenheter delades. Det var många som hade ett behov av att prata om det.

Utländsk media hörde till och med av sig.

Det var stort att stå mitt i och uppleva denna flod av engagemang.

Så skulle jag också prata om det. Prata om det PÅ RIKTIGT. Berätta något om det jag har varit med om. Inte bara teoretisera.

Den första tanken som dök upp var: Oj, jag har ju hur många händelser som helst att prata om.

Nästa tanke blev: Nja, inte den... stackars han, han menade nog inte så illa... Och inte den. Det är för skämmigt. Jag kan inte berätta hur det verkligen var, hur jag kunde gå på det han sa och gå med på det... Och nej, det där är för grovt, tänk om min mamma läser... Och inte det där heller, han skulle känna igen sig - tänk om han blir arg, vill hämnas?

Vad som blev tydligt är att det inte är så lätt att prata om det. Och min beundran för dem som faktiskt har gjort det - de som har gått hela vägen, de som har berättat om svåra saker, offentligt, den bara växer. Särskilt växer beundran för de som tar steget och faktiskt anmäler.

Jag känner ytterst få kvinnor som aldrig har varit med om någonting.

Jag känner ytterst få kvinnor, om ens någon, som har anmält.

Men jag lovade att berätta något. De värsta kan jag inte berätta om. Men jag kan berätta om en händelse. En som jag nästan förlåtit mig själv för.

Jag var 14 år. På semester i Grekland med min syster och min mormor. Det var frihet. Jag drack söta drinkar och rökte Gula Blend. Kände mig vuxen. Träffade en nästan vuxen man. En som gillade mig! Vi dansade, vi badade i natten, vi hånglade. Oj, vad vi hånglade!

Jag var kär och jag trodde att han var kär i mig.

En kväll gick vi ensamma ner till stranden. I mörkret visade han hur upphetsad han var. När jag sa att jag inte kunde ligga med honom – jag tordes inte, jag var oskuld – svarade han att jag i så fall var tvungen att suga av honom. Han hade stånd och det var farligt för killar att vara så där upphetsade och gå omkring med stånd, påstod han. Jag tyckte synd om honom. Kände mig skyldig – det var ju jag som hade hetsat upp honom så där.

Han hade väl trott att jag skulle gå hela vägen. Var det inte det jag hade lurat honom att tro? Samtidigt kände jag mig billig – om han krävde att jag skulle suga av honom, trots att jag inte ville, så kunde han inte vara kär i mig. Och jag skämdes över det. Jag skämdes över att jag hade trott att han verkligen brydde sig om mig. Att jag hade inbillat mig att någon skulle kunna älska mig, eller åtminstone vara lite förälskad i mig. Jag var inte värd det. Jag var värd att utnyttjas. Jag var en sådan tjej. En sådan man försöker få i säng och inte en fin flicka som man försöker bli ihop med. När jag var ung fanns den distinktionen. Man skiljde på de som låg och de som man var ihop med.

Där och då bestämde han min plats i kärlekshierarkin och jag gjorde som han sa. För jag trodde att hans bild av mig var den sanna. Jag sög av honom med förakt för mig själv och med en rädsla för att han skulle kunna bli arg om jag sa nej. Jag ville inte ställa till med en scen. Vad skulle han då säga till mig? Vilken illusion om mig skulle han då krossa? (Märkligt nog var jag oerhört rädd för att han skulle säga något elakt till mig, att jag var ful, äcklig, luktade illa eller något liknande, jag visste att om han sa något sådant så skulle jag har så svårt att tvätta bort den kommentaren från min insida – jag skulle alltid tro att jag var det han sa – så minns jag att jag tänkte.) Lättare då att gå ner på knä.

Det var vidrigt. Och jag grät och skämdes. Men jag torkade tårarna innan jag reste mig upp. Jag låtsades som ingenting. Ville inte göra bort mig själv eller honom.


Händelsen satte djupa spår i mig. Jag låg inte med någon kille efter det på många, många år. Jag hade någon konstig föreställning om att jag var tvungen att renas. Jag minns så väl vad en av mina kompisar en gång sa till mig: ”Oj, jag har legat med tre killar och jag är bara 14 – jag är en riktig hora.”

Jag ville inte vara en hora. Och eftersom jag redan hade en handling på mitt samvete fick jag inte göra något mer – för att bevisa att jag inte var som min vän. När jag skriver det här känner jag själv hur underligt det låter. Men det här var en verklighet för mig under hela min uppväxt. Kanske var det därför jag kände mig så befriad när jag upptäckte feminismen?

Feminismen för mig handlade mycket om en sexuell befrielse. Det som egentligen är självklart, att min kropp tillhör mig, att jag får göra vad jag vill med den. Säga ja och säga nej, när jag själv vill det. Utan att skämmas. Det var det som var den största feministiska insikten för mig. Jag kan inte påstå att jag alltid har levt efter det, men nästan.

Nästa steg är att börja prata om det. Nu gör jag det."

torsdag 16 december 2010

Prata om det

I går vid den här tiden satt jag och följde Johanna Koljonen på twitter. Hon funderade på hur kvinnorna i Assange-målet har blivit behandlade. Hon berättar att även hon varit med om händelser som inte känts okej, som hon kanske borde ha gått vidare med, men som så många andra försökt glömma.

Jag tar inte ställning till om Assange är skyldig eller ej. Men jag gillar absolut inte hur de båda kvinnorna målas ut, både i Sverige och i stora delar av världen. Deras namn och bild ligger uppe på en mängd sajter, de hatas och förlöjligas. De beskrivs som två CIA-horor som försökt sänka en av världens goda pojkar. (Kan ju tillägga här att även jag är imponerad av Wikileaks och upprörd över hur de har försökt stoppas från alla möjliga håll.)

Som många redan påpekat påminner detta mycket om fallet i Bjästa. Flickorna målas upp som skurkar, när "klassens populäraste kille" anklagas för våldtäkt.

Det kan mycket väl vara så att det som hände den där natten med Assange i många länder inte skulle ses som våldtäkt. Även om många människor tror att våldtäktsanklagelser kastas hit och dit lite hur som helst, och att människor döms på väldigt låga grunder så ser verkligheten annorlunda ut.

För det första, de allra, allra flesta incidenter anmäls aldrig! Och det vet jag därför att jag knappt känner någon tjej som aldrig råkat ut för något. Samtidigt som jag knappt känner någon som har anmält.

Av dem som verkligen går vidare och anmäler är det bara en bråkdel som leder till åtal. Och av de målen är det inte särskilt många som leder till fällande dom.

Risken att som kille bli anmäld och åka dit är minimal. Risken att en en tjej råkar ut för något när hon är ensam med en man är betydligt större. Tror jag. Eftersom det handlar om mörkertal kan man ju inte veta.

Det jag vet är att jag själv varit utsatt flera gånger. Vissa av de händelser jag har varit med om skulle säkert kunna rubriceras som sexualbrott. Jag har aldrig anmält. Jo, jag anmälde en gång min chef för sexuella trakasserier - till en högre chef. Det var efter en lång, lång tid av riktigt grova trakasserier. Killen blev omplacerad till en annan restaurang. Två månader senare knäckte han en tjej på den nya restaurangen som sa upp sig. Killen jobbade kvar. Länge. Jag har mött honom på restaurangen flera gånger... Men det blev ju aldrig en polissak. Troligen har han fortsatt att trakassera kvinnor.

Tillbaka till det som hände på twitter i går kväll. När jag läser om Johannas erfaranheter av övergrepp förvandlas hennes vittnesmål till en diskussion och vi är flera som föreslår att vi borde skriva om det här. Johanna tar initativet till en mejlgrupp och jag hoppar förstås på. Hela kvällen ramlar det in mejl från framför allt kvinnor som vill våga prata om det - det där de varit med om, men som de aldrig anmält. Sånt de inte ens vet om de skulle ha kunnat anmäla. Sånt de skämts för, sånt som gjort ont. Det är otroligt berörande. Hela dagen i dag har det fortsatt strömma in mejl, jag har knappt hunnit läsa. Tidigare under dagen skapades också en hashtagg på twitter: #prataomdet och hundratals börjar prata om det, de berättar vad de varit med om. Inte bara kvinnor, män också. Det hela blir en flod. Hundratals vittnesmål som stödjer min tes som jag alltid har trott på - det är få kvinnor som aldrig har blivit utsatta! Myten att det bara är vissa idioter till killar som begår övergrepp, som träder över gränsen, som tar vad de vill ha - krossas.

Jag har själv varit med när snälla killar passerat det som är okej. Jag har suttit och tröstat dem dagen efter för att DE är så ledsna för vad DE har utsatt mig för... Och jag är inte ensam.

Det har nu startat en blogg där inläggen samlas. I nästa vecka kommer en rad olika tidningar att publicera texter på det här ämnet. Kanske, kanske kan en del av skammen försvinna. Kanske, kanske kan vi vidga synen på vad som är sexuella övergrepp. Kanske, kanske kan myterna om En riktigt våldtäktsman försvinna...

Jag är så glad att vi har börjat prata om det.

fredag 10 december 2010

Sluta sparka på kärnfamiljen?


Jag har inte slutat blogga. Jag tog en paus för att allt skulle lugna ner sig och det går rätt snabbt att koppla bort. Jag har haft fullt upp med annat, mitt heltidsjobb, mina tre barn och så vidare.

Men så senaste veckan har det dykt upp en hel del i tidningarna som jag har hajat till över, sånt som fått det att spritta i bloggtarmen. Den första artikeln som fick mig att reagera var Lena Anderssons träffsäkra text i DN kultur.

Jag är helt med henne. Jag har aldrig förstått hur man kan tro att de som förordar stjärnfamiljer - att familjer ska kunna se ut på olika sätt, och som vill ifrågasätta normen av kärnfamiljen – är emot densamma!

Lena Andersson skriver bland annat:

En annan rubrik löd: ”Sluta sparka på kärnfamiljen!” Bilagan kom från den kristna organisationen Levande Familjer. Dess grundare yttrade sig: ”Det är först och främst i familjen, som barn och ungdomar får lära sig respekt, ärlighet och samspel med andra människor. I familjen är dessa saker inte bara ord och fina fraser, utan det är också där vi får möjligheten att i praktiken träna på allt viktigt vi lärt oss!”


Det är lätt att skratta åt kommentarer om att kärnfamiljen är under attack, eller att feminister hatar kärnfamiljen - för det är löjeväckande. Men det finns faktiskt folk som på fullt allvar tror att kärnfamiljen ÄR hotad. Och att feminister hatar kärnfamiljen!

Jag tror inte att det finns någon feminist som hatar kärnfamiljen. Däremot vet jag många feminister som hatar att normen kring kärnfamiljen är så stark. Och att den normen styr och förstör så mycket, för alla - både för de familjer som inte rent definitionsmässigt lever upp till normen och för de kärnfamiljer som inte lever upp till bilden av hur en kärnfamilj borde se ut. Att ha en stark norm, ett starkt ideal - som hela tiden hyllas och idealiseras (allra värst med argument som att det är det bästa för barnen) gör ju stigmatiseringen så mycket värre för alla andra.

Det starka normen gör också att få ifrågasätter en kärnfamilj. Allt måste ju vara bra - de lever ju mamma-pappa-barn-liv... Jag tror att isoleringen är ett av de största problemen för kärnfamiljen som form. Få vågar ifrågasätta. Få vågar granska. Få vågar uppmärksamma tecken på att något kanske inte är som det borde. Jag tror att de flesta granskar andra familjer betydligt närgångnare.

Lena skriver vidare:

Har de sett en Lars Norén-pjäs? Reflekterat över allt psykiskt och fysiskt våld mot barn i familjens hägn, de sexuella övergreppen, instängdheten, de undertryckta begären? ”Enheten mamma, pappa och barn är grunden för ett gott samhälle”, stod det vidare. De flesta söker sig ju till denna idealenhet, så hur kommer det sig att den ständigt känner sig hotad fast den är hegemonisk?

Kärnfamiljen behöver inte se ut som en Norénpjäs. Den kan fungera alldeles utmärkt. Men den passar inte för alla - den fungerar inte för alla. Varför tvinga på en familjeform på andra med risken att det blir Norén i stället för idyll?

Jag kan inte förstå det.

Vad som händer när man tvingar på kärnfamiljen som familjeform är kungens skandaler ett exempel på. Lena skriver så bra:

Sveriges främsta symbol för kärnfamiljen är monarkin. Liksom organisationen Levande Familjer lär den oss att man och kvinna är väsentligen olika och att familjen är den eftersträvansvärda livsformen. På sistone har monarkin också visat vad som kan hända när man kedjar fast sig vid varandra in i döden oavsett hur man trivs ihop. Och vad som sker när en konstitution fjättrar en ätt vid ett ämbete.

Förutom att institutionalisera klassamhället normerar monarkin oss in i konservatism, kristendom, könsroller, heterosexualitet, äktenskap och barnafödande. Monarkin är som en daglig reklambilaga från Levande Familjer. Häri ligger dess största skadeverkningar. Under minst ett halvår alldeles nyligen tvångsmatades nationen med extraförstärkta familjeideal när alla låg på knä inför kungens dotter som skulle vigas vid sin make för att få börja producera tronföljare åt landet.

Kungens utsvävande sexualliv och brutna trohetslöften såsom de beskrivs i boken ”Den motvillige monarken” av Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer (Lind & Co) bör betraktas i ljuset av familjevärdena som monarkin pressar över undersåtarna. Om en privatperson vid namn Carl Gustaf B umgås i kretsar där kvinnor är en leksak att ta fram vid efterrätten är det beklämmande, patetiskt och gravt dekadent. När Sveriges kung gör det är det oacceptabelt.


Samtidigt kan man konstatera att kärnfamiljen verkligen inte är på randen till utrotningshotning...
72 procent av alla barn under 18 år lever med båda sina biologiska föräldrar. Kärnfamiljen är långt ifrån död. Låt toleransen för andra familjeformer leva lika gott också.

fredag 19 november 2010

Mitt svar

Jag har aldrig velat kartlägga någon Sverigedemokrat. Och det var aldrig frågan om något samarbete med AFA. Jag gjorde en journalistvän en tjänst. Hon har skrivit för att förklara vad det är hon håller på med, och varför hon bad mig. Jag klistrar in hennes mejl här:


"Jag är journalisten som bad Rebecka om hjälp med en kontakt. Efter det har jag med fasa sett hur det hela har utvecklats till en mobb från människor som inte verkar vilja förstå vad journalistik handlar om.

Jag jobbar med nyheter och i mitt jobb ingår att granska de lokala politikerna, oavsett partifärg. Den här gången gällde det att få fram uppgifter om en folkvald sverigedemokrat, som jag kartlägger. För denna kartläggning använder jag mig av alla möjliga källor, såväl offentliga handlingar som informella kontakter. Och eftersom jag har uppgifter om att denna sverigedemokrat ägnar en del energi åt att kartlägga vänsteraktivister, så tog jag för troligt att de även har bra koll på honom. Av den anledningen ville jag komma i kontakt med någon som kunde ge ytterligare information att jobba vidare med. Det handlade alltså inte om att lägga ut ett kartläggningsuppdrag på någon inom AFA, utan om att få en källa som eventuellt hade information om det jag sökte. Jag skulle självklart förhålla mig lika kritisk till den källan som jag förhåller mig till andra källor när jag arbetar. För just detta uppdrag har jag källor även inom sverigedemokraterna.
Jag bad inte endast Rebecka om hjälp, utan la ut trådar bland flera vänner och bekanta. Hon har ingenting med den här granskningen att göra, utan gjorde bara mig en tjänst.

Rebecka tänker som en jag, som en journalist, och ville hjälpa till. Hon har inte förtjänat detta massiva hat som en enkel förfrågan om hjälp med en källa har orsakat."

Det var dumt att jag la ut efterlysning på det sätt jag gjorde. Och jag kan förstå att det missuppfattades. Jag har tidigare fått väldigt snabb hjälp på twitter och det var därför jag la ut även detta. Jag satt på mitt eget jobb (där vi sysslar med helt andra saker än att kartlägga politiker...), när min vän ringde, och var stressad och tänkte inte igenom hur det kunde uppfattas. Om jag har kränkt någon ber jag om ursäkt. Förlåt!

Jag kommer inte att kommentera något mer än det här. Detta blir mitt sista inlägg i den här frågan. Ni som vill hänga kvar och berätta för mig hur idiotisk och korkad jag är får väl göra det. Ni andra kan gå hem och ta helg och njuta av att ni är så mycket smartare än vad jag är.

Jag vet att det även finns många seriösa debattörer här och jag önskar verkligen att jag kunde bemöta er och diskutera med er. Men eftersom mobben är så stor så kan jag inte börja svara. Då göder jag även den anonyma mobben. Det är ju inte bara här på bloggen jag får kommentarer. I natt fick jag några samtal där personen la på - vet ju inte om det har med det här att göra, men jag brukar inte få samtal runt tre på natten. Jag har dessutom fått hur många meddelanden som helst till min FB, massor på twitter, och många mejl. Även min chef har fått flera mejl. I början svarade jag. Men jag insåg att det var lönlöst. Beklagar verkligen! Trycket är helt enkelt för stort. Jag hoppas att ni kan respektera det.

Vill också tacka de tappra själar som har försökt att försvara mig. Jag uppskattar det. Tack!

Ha en trevlig helg alla!

onsdag 17 november 2010

Anonymt näthat

I dag ringde en journalistvän till mig. Hon jobbar på en dagstidning, men inte i Stockholm. Hon bad mig om hjälp. För en artikel hon skulle skriva behövde hon komma i kontakt med AFA, hon skriver om en lokal sd-politiker och behövde information. Jag sa att jag skulle fråga på twitter, då allt och alla ju finns där. Jag var väl naiv, men frågade i alla fall för att hjälpa henne.

Sedan dess har jag blivit kontaktad av en massa människor - anonymt. De frågar inte varför, eller vill diskutera det jag frågade om på twitter, de öser bara ur sig en massa hat och fula ord. Flera har kontaktat mig på Facebook och flera på twitter. Och så här på bloggen (som ni kan se). En mejlade mig på jobbet och cc:ade min chef. Jag svarade direkt.

Som journalist efterlyser man ofta människor från alla möjliga läger, det betyder inte att man sympatiserar med dem. Till exempel har många tidningar och till exempel SVT följt SD i samband med valet. De journalister som gjorde de reportaget sympatiserar med största sannolikhet inte med partiet. Det ingår i journalistyrket att prata med alla sorters människor. Journalister granskar moderater, socialdemokrater, sverigedemokrater. Det är det som är journalistik. Det är det som är demokrati. Journalister pratar även med sådana som begår brott, och med dem som inte följer lagen. Det finns massor av intervjuer gjorda med dömda kriminella, med terroristorganisationer, aktivistorganisationer, militanta veganer och så vidare. Det betyder inte att journalisten sympatiserar med åsikterna.

Vad som är tydligt är att jag har väckt en grupp människor som absolut inte håller med mig. Som tycker att det är fel att granska sd-politiker. Som är oerhört hatiska och som förstås, förstås! är anonyma! Jag har alltid skrivet under mitt eget namn. Jag står för det jag skriver. Jag skriver inte elaka saker till folk, jag trakasserar inte, jag stalkar inte folk med en massa vidriga meddelande på deras facebook-sidor. Men det är sådana fega människor som nu har krupit fram under någon sten (från en sajt som tydligen heter politiskt inkorrekt). Skriv under med namn så kan vi sedan debattera. Om ni törs.

måndag 15 november 2010

Män, upp till kamp!


Bloggen Enligt O skriver en bok som jag inte har läst, men som jag länge velat läsa: På y-fronten intet nytt av Peter Eriksson. Efter att ha läst Lindas inlägg blir jag ännu mer sugen.

Det som fastnade var bland annat detta:
"Enkelt uttryck är Erikssons budskap till svenska män detta: Sluta gnäll, ta ansvar och om det är någon du ska protestera mot är det de män som ställer till det i samhället, inte de kvinnor som påpekar det."

Det är något jag skulle vilja förmedla till alla anonyma antifeminister på nätet som hatar alla feminister.

Linda skriver klokt:

"Ärligt talat har jag väldigt svårt att förstå hur någon, man eller kvinna, kan tycka att det är okej att en snäv könsroll ska bestämma hur vi ska vara och vad vi får göra."


Hon fortsätter:

"Samtidigt vill Eriksson tro att det finns hopp för den svenska mannen och han tar upp många exempel på män som faktiskt vågar bryta normen. Som går i terapi med sin fru istället för att riskera att bli ensam efter en skilsmässa, som aldrig skulle drömma om att använda våld mot någon inte ens mot homosexuella och definitivt inte mot sin fru, som inte vill tillbringa tid på jobbet och missa sina barns barndom och som faktiskt inser att få kvinnor tycker att det är skitkul att ansvara för allt hemarbete. Jag har en sådan man och jag skulle aldrig i livet ha kunnat leva med en man som inte tog ett lika stort ansvar för vårt liv, vårt hem och våra barn. Den där städgenen saknar vi visserligen båda två, men jag har svårt att tro att någonting av detta har med gener och biologi att göra."

Och det här är så bra:

"Jag håller dock med honom i sin huvudtes, det är männen som måste gå i bräschen för en jämlikhetsrevolution. Så grabbar, ni måste höja era röster. Nu. Jag vill inte leva i ett samhälle där män som grupp skuldbeläggs för allt möjligt och omöjligt. Jag vill inte att mina söner ska begränsas av ett mansideal som på många sätt stinker. När fick män som grupp positiv uppmärksamhet senast? Är det inte på tiden? Man eller mus? Upp till bevis!"

Det är jag som har fetat stycket ovan. Jag lever med en underbar man och jag har en underbar son. För deras skull hoppas jag verkligen att mansrollen fortsätter att vidgas.

Och jag tror att det finns hopp. I dag blev jag intervjuad av två killar från Uppsala universitet. De skrev en uppsats i etnologi om synen på "dagis" och "kvällis" och "nattis". Jag har ju skrivit en del om synen på förskolan (bland annat här) och hur den har förändrats till något nödvändigt ont (särskilt efter klockan 16–17 på kvällarna, innan dess verkar förskolepersonalen och verksamheten vara synnerligen bra och föräldrarna är mycket nöjda, men efter 16–17 verkar det som att verksamheten är direkt skadlig...).

Det blev ett riktigt uppfriskande samtal med två enormt intresserade och medvetna 80-talistkillar (inte för att det spelar någon roll att de är födda på 80-talet, men vi hade en intressant diskussion om skillnaden mellan 70- och 80-talister).

Ska bli jätteintressant att läsa vad de kommer fram till. Tack för trevlig lunch!

fredag 12 november 2010

Det handlar alltid om kvinnorna!


Det är intressant. När jag skriver ett inlägg om att diskussionen alltid tycks glida över till kvinnorna så glider kommentarerna över till just kvinnorna... (här nedan bland annat om Silvias dåliga manssyn).

Män gör något. Köper sex, ordnar fester med kaffeflickor, är otrogna mot sina fruar, uttalar sig sexistiskt om kvinnor. Det går inte att prata om det - någon börjar alltid prata om kvinnorna. Är de offer? Var de inte där frivilligt? Ville de inte sälja sex (jag pratar inte om just kungen nu, utan i allmänhet)? Och männen blir osynliga igen. Förövaren blir osynlig. Kolla bara i kommentarerna till mitt förra inlägg - i stort sett alla börjar prata om kvinnorna i stället. Varför kan vi inte diskutera männen? Och deras människosyn?

Jag skulle vilja påstå att hela grejen med kaffeflickor, liksom handlingen att köpa någon annans kropp (prostitution) är ett utslag av dålig kvinnosyn. Man tycker att man har rätt att köpa en annan människa. Som männen som åker till Thailand och skaffar sig thailändska flickvänner för några veckor (och betalar för allt). Läs Hanne Kjöllers artikel i DN om dem. Gillar den texten fram till stycket där hon hoppar på de svenska feministerna. Varför tycker man alltid att feminister jobbar med fel saker. "Varför kämpar ni inte mot det här i stället?" Min fråga: Varför gör du det inte själv! Tänk om man skulle hoppa på forskare så: "Varför forskar du på botemedel mot HIV, tycker du inte att det är lika synd om de som dör i Malaria?"



Men tillbaka till diskussionen om männens dåliga kvinnosyn. Det spelar ingen roll av vilken anledning kvinnorna säljer sig. Det är ändå dålig kvinnosyn!

Och ja - jag håller med - det finns en enormt dålig manssyn i dag i samhället också! Hela grejen att mannen ska betala. Att det är han som är försörjaren. Att det är hans arbete och status kvinnan får sin status och ställning ifrån (som i Silvias fall). Jag håller med! Men vem är det som jobbar mot det? Inte är det antifeminister som vill förändra könsrollerna. Det är feministerna! Antifeministerna vill ju behålla ordningen! Samtidigt som de klagar på dålig manssyn. Här är ett extremfall av en antifeminists dåliga kvinnosyn och skeva argumentering, läs bara här! Vill man förändra ordningen där kvinnor lever på män så måste man arbeta för ett jämställt samhälle, en jämställd och rättvis arbetsmarknad, där både män och kvinnor får tjäna sina egna pengar, och där båda tar ansvar för hem och barn. Och där det går att förena arbete och familjeliv.

En annan intressant iakttagelse är att när man läser artiklar som den där Camilla Henemark berättar om sitt förhållande för kungen så kommer kommentarerna som ett brev på posten: "Men henne kan man ju inte lita på." "Hon är ju galen!" "Hon knarkar, är psykiskt sjuk, är hemlös..." Jag har hört det så många gånger förr. Minns da Costa-fallet där man inte lyssnade på de prostituerade. Minns Geijeraffären där kvinnorna inte heller ansågs trovärdiga.

Malin Ullgren skrev så bra:

"Är det ”nyviktorianskt”, som John Chrispinsson skriver i en indignerad debattartikel i Svenska Dagbladet (7/11), att invända mot dagens hovkultur? Nej, det är själva hovkulturen, så som den framstår i ”Den motvillige monarken”, som är viktoriansk: religiösa drottningar, ”virila” kungar.

Chrispinsson antyder att biografikällornas vandel är tunga argument mot deras trovärdighet: ”Här finns ett okänt antal kvinnor i fyrtio–femtioårsåldern, bland dem en före detta modell som själv beskrivit sig som hemlös efter sina drogproblem. Deras uppgifter måste naturligtvis få bli offentliga, sedan får varje människa själv göra sin bedömning av trovärdigheten i upphovsmakare och källor.”

Vad betyder den här meningen? Den insinuerar att en före detta fotomodell som haft ett jobbigt liv inte kan vittna tillförlitligt om sina sexuella erfarenheter. Ett klassisk avfärdande, rent av äktviktorianskt.

Snarare ska ”kaffeflickornas” brist på etablering i samhället ses som en viktig ingrediens i deras attraktionskraft på kungagänget. Lättare att skrämma till tystnad, lättare att ”jobba” med över huvud taget. Och som gjorda för att avfärdas som vittnen av en opinion som på något primitivt känslomässigt plan faktiskt inte vill putta pappa från piedestalen."

Men jag tror ändå att något har hänt. Kungen förnekade inte, han förstod att det inte skulle funka. Längre. Och jag tror inte att många verkligen tror på att Camilla Henemark ljuger. Något har hänt. Erik Eriksson skriver bra om detta i DN i dag:

"Något viktigt har ändå hänt sedan 1970-talet. Herrarna är fortfarande av samma sort, men debatten är i gång. De tysta har fått röst."

Det om något vore ett framsteg. Om kvinnornas röster räknades som lika trovärdiga som männens.

tisdag 9 november 2010

Kungen en kvinnotjusare?


Läser Metro på tunnelbanan i dag och en insändare menar att det bara är kackel i hönsgården kring kungaboken. Kungen följer ju bara en lång tradition som kvinnoglad kunglig kvinnotjusare...

Som om lyckas få kaffeflickor till kalasen är samma sak som att vara en kvinnotjusare? Är det inte precis tvärtom? Att en som inte är kvinnotjusare får köpa sig en kaffeflicka? Nja, kanske inte. Men däremot är det inte ett utslag av någon vidare trevlig kvinnosyn. Malin Ullgren skriver fantastiskt i DN om detta.

"Nej. För vad biografin faktiskt visar är att det inte handlar om en kung med ”hälsosam aptit på livet”, eller vilka fryntliga omskrivningar vi nu föredrar. Det handlar om en grupp män med en extrem social och ekonomisk samhällsmakt som tillsammans värnar rätten att inte betrakta kvinnor som människor, så vida man inte tillfälligtvis avlar arvingar med dem."

Missa inte Malins utmärkta artikel!

Sanna Lundell skriver om möjligt ännu tydligare vad det här egentligen handlar om:

"Det är tidigt 90-tal. Silvia, allas vår så ståndaktiga drottning Silvia, har tre skolbarn med kungen.

Plikten som mor är naturligtvis givande men samtidigt dränerande. Detsamma gäller plikten som drottning. Båda uppdragen är av dygnetruntkaraktär och Silvia är skittrött på att agera perfekt mamma och perfekt hustru.

Därför bara måste drottningen få slappna av ibland.

Det ordnar Silvias lojala tjejgäng: Kärringtolvan! De drygt 40-åriga småbarnsmammorna är vana partyprissar och vet vart de ska vända sig för att fixa schysta fester. De ringer upp den kriminelle jugoslaviske exboxaren Mille Markovics, jackpot! Kärringtolvan hyr helt sonika Milles svartklubb varje måndag. De ­beställer mat från en bra restaurang, dricker fin whisky, frossar i champagne och tokar loss i varandras trofasta sällskap. Här får drottningen vara privat, här kan hon släppa garden och sitt kristliga uppdrag som drottning, fru och mor.

Lagom till kaffet vill Silvia ha in ett gäng snygga förortskillar. Hon orkar inte snacka sig igenom en middag med grabbarna, det blir på tok för tradigt, men till kaffet får de gärna dyka upp och förgylla partyt med sina läckra, ­virila kroppshyddor.

Silvia nöjer sig inte med vad som helst inte, det ska vara nytt, det ska vara ungt, det ska vara fräscht. Det rings således in nya förmågor av Silvias vänner från den Svarta boken. Varje måndag vill Silvia ha det så här. Tjejkväll med dopp i grytan, så att säga."



Läs hela Sannas krönika här!

söndag 7 november 2010

Kåt, glad och tacksam



Sista dagen på höstlovet. Mina stackars barn fick en dag ledigt med mig... En dag var de två stora utlånade till kompisar med föräldrar som hade fler semesterdagar kvar än vi - då fritids var stängt i två dagar. Resten av veckan har de varit på förskolan och fritids. Kan inte annat än att le igenkännande åt Karin Magnussons krönika om alla dessa lov i Aftonbladet. Läs här om ni missade! (Malin Wollin skrev också om höstlovet, läs här!)

I går kväll vaknade jag till i soffan och råkade zappa in i filmen Ogifta par - en film som skiljer sig. Kunde förstås inte missa scenen där Peter Dalle föreslår för Lena Endre att hon borde prova att vara lite kåt, glad och tacksam för en gångs skull... Det där har ju blivit en klassiker. Vår bok och den här bloggen har till och med underrubriken Kåt, glad och jämställd. Jag har inget emot att vara tacksam. Jag är tacksam över mycket. Men tacksamheten kan också stå i vägen för de krav man har rätt att ställa. Man ska INTE acceptera orättvisor, ojämställdhet. Oavsett hur mycket i livet man har att vara tacksam för. Om detta skriver vi mycket om i boken - ett helt kapitel heter Kåt, glad och jämställd.

Jag har ju tidigare skrivit om vad jag tycker om den positiva psykologin och attraktionslagen i den här bloggen - jag är ju djupt skeptisk. Inte för att jag inte tror på att tänka positivt och se det man har, men för att det finns en risk att man förlamar kritiken och lägger över ansvaret på individen. Ofta kvinnorna - som är de som oftast jobbar med att försöka vara tacksamma...

Läs gärna vad jag har skrivit tidigare om detta! Här! Och här! Och förstås - läs Barbara Erenreichs bok Gilla läget - om hur allt gick åt helvete med positivt tänkande!

Jenny Sonesson skriver en intressant debattartikel i Aftonbladet om att tacksamma kvinnor inte kommer långt. Jag håller med. Jag har i och för sig varken sett filmen eller läst boken - de är säkert bra båda två på sina sätt. Men jag är trött på det inåtvända, på det egocentriska inåtblickande och på det politiskt passiva, på individualismen och tron att man bara kan förändra sig själv. Historien visar oss att så inte är fallet! Jag längtar efter kollektivism, mer politik, mer strukturella förklaring och mer aktivism. Kanske är det därför jag har kommit att älska twitter - för där ser jag faktiskt en hel del av detta. Mycket politik, ett djup (kan tyckas som en paradox men där finns verkligen ett djup - varje händelse belyses ur så många fler vinklar än i vanliga medier), mycket tyckande och en naturlig och sund skepticism mot allmänna sanniningar, nyandlighet och positivt tänkande som bot mot allt möjligt icke önskvärt. Nu låter jag helt okritisk själv ;-) Det finns säkert en massa baksidor med twitter. Men det finns ingen annan plats där jag får höra åsikter från så många olika håll. Där är verkligen folk inte ja-sägare, där stryker folk inte medhårs och man läser och debatterar gärna med/mot de som tycker totalt tvärtemot.

Men, det var en liten utvikning. Jag ville berätta om den här debattartikeln i Aftonbladet. Tycker att den var väldigt tänkvärd och att den kommer i rätt tid. För jag tror att vi befinner oss mitt i ett skifte. 00-talet var enormt ytligt, individualistiskt, egocentriskt, konservativt. Men vi går mot helt andra tider, det är vad jag tror och hoppas på!

Jenny Sonesson skriver bland annat så här:

"Revolutionärer som Mary Wollstonecraft, Martin Luther King och Lech Walesa var inte tacksamma. Demokratikämpar som jag mött på Kuba, i Vitryssland och i Somalia är inte heller tacksamma. Och det ska vi vara glada över. Forskningsprojektet World Values Survey tyder nämligen på att de viktigaste faktorerna bakom ökad lycka är demokratisering, tolerans, frihet och global ekonomisk tillväxt. Det kan vi inte åstadkomma enbart genom att sitta bakom ett ashrams murar och meditera.

Den optimistiska filosofin har särskilt vunnit anhängare bland kvinnor och det är en feministisk utmaning att bemöta den.

Vi som uppskattar kvinnlig rösträtt är tacksamma över att suffragetterna skrev glödande pamfletter i stället för tacksamhetsdagböcker. Många av feminismens segrar ligger fortfarande framför oss. I Elizabeth Gilberts gurus Indien aborteras till exempel miljontals flickfoster på grund av systemet med hemgift och en skrämmande fjärdedel av världens totala mödradödlighet sker på indisk jord. Helig vrede är en drivkraft som kan ta lyckan i världen framåt snarare än tacksamhet."

Vill tillägga att jag faktiskt är kåt, glad och tacksam - men av en enda anledning kan jag vara det fullt ut: För att vi delar bördor och glädjeämnen, jag och min man. Så visst, kåt, glad och tacksam. Men först kåt, glad och jämställd!

Elin Grelsson är som vanligt briljant. Hon har också skrivit om självhjälpskulturen, om hur vi lägger över ansvaret på oss själva, hur feminismen på många sätt blivit en individualistisk kamp som mer handlar om att vägra vara eller se sig som ett offer (och tävla om vem som är den bästa feministen) än att se strukturer och förtryck och gemensamt jobba mot dem. Läs bara här:

"När vårt missnöje över sakers tillstånd inte längre leder till en kollektiv systemkritik, när möjligheterna för gemensam påverkan har förändrats genom större konkurrensutsättning och mer misstro mot det gemensamma, då vänder sig människor till det enda som är möjligt att förändra. Vi vill förändra, vi tycker om att se att saker har förändringspotential och det enklaste idag är att vända den förändringsviljan mot det egna jaget. Vi känner oss maktlösa, men jaget är det som vi har makt över. Det handlar också om att en annan historia har börjat berättas. Det spelar ingen roll hur många gånger vi talar om människors lika värde, när vi ser att det finns skillnad i levnadsvillkor mellan människor. Alltså betonar man istället det personliga ansvaret över sitt eget öde och sin lycka. Fattigdom, sjukdom, arbetslöshet, ensamhet…listan är oändlig på sådant som det enda jaget är personligt ansvarig för och således också kan förändra."

Och:

"Riktigt intressant och brännande blev det när både Kärnborg och Björk tog upp hur självhjälpskulturen shanghaiat feminismen. Delvis genom små förskjutningar i teoribildning: Härskartekniker, som en gång var ett mycket bra verktyg för att visa på kvinnors strukturella underminering i olika sammanhang, har idag blivit självhjälpstips av typen ”Så upptäcker du chefens härskartekniker”. Retorikkonsulten Elaine Bergqvist har gett ut en bok med just namnet Härskartekniker, som handlar mer om hur individen ska agera när denne utsätts för detta, än att diskutera det ur en strukturell synvinkel. Självhjälpskulturen är starkt individualistisk. Det finns ingenstans någonting om att gå samman, att söka hjälp hos varandra, att kämpa ihop för att komma längre. Allt handlar om individens framgång. Samma sak har skett inom feminismen. Från att ge stöd och systerskap, kämpa tillsammans i kritiska lägen, har offerrädslan slagit igenom inom feminismen på bred front. Jag har själv skrivit många gånger om det förut, hur offerrädslan inom den feministiska rörelsen snarare sätter krokben för oss än leder någonstans. Att vara en bra feminist hamnar på en individuell nivå, snarare än att se att vi drabbas av orättvisor och strukturellt förtryck. Istället för att stötta finns en tävlan i att visa upp en så bra feministisk yta som möjligt, som också ständigt leder till en ängslighet över att vara ett offer."

Läs hela hennes inlägg här!


Vad säger ni? Är det inte dags för lite kollektivism, aktivism och strukturanalys igen? Och - är ni kåta, glada och tacksamma ;-)?


Ps. Den berömda repliken kan du höra 4.38 in i klippet ovan. Ds.

fredag 5 november 2010

Vem sköter logistiken?


Har varit en usel bloggare. Jag är inte värd alla er bloggläsare som så troget tittar in här och möts av... tystnad! Ska bättra mig!

I går var jag på barnkalas och då kom vi in på en diskussion om logistiken i familjen. Hur man får ihop allt? Vem sköter planeringen? Min mamma har i alla år haft en stor tjock kalender där hon för in alla sina aktiviteter och min pappas aktiviteter. Hon har också koll på en del av våra (barnens) aktiviteter - om vi ska resa bort, om vi ska ha fest eller fyller år eller har namnsdag och så vidare. Min pappa har också en kalender, men han skriver bara upp sina aktiviteter. Han har ingen aning om vad min mamma håller på med. Eller om jag ska resa bort med min familj till exempel. Rätt typiskt.

Hör många familjer där det är mammorna som sköter logistiken. Det är hon som är projektledare. Till viss del är jag det också. Det är ofta jag som löser olika logistiska problem när någon ska hämta och det krockar och man får be någon kompis förälder hjälpa till och skjutsa det andra barnet. Och det är oftast jag som löser de lediga dagarna på skola och förskola. Min man hade till exempel inte en tanke på att det var höstlov nu och att fritids var stängt två dagar.

Men om man bortser från det så tycker jag ändå att utvecklingen för oss har gått rejält framåt. Vi är nästan, nästan jämställda när det gäller logistiken och det tack vare våra Iphones och våra kalendrar i datorn. Vi bjuder in varandra till varandras aktiviteter, så han vet alltid vad jag gör (alltså utanför arbetstid) och jag vet vad han gör. Det betyder att vi väldigt sällan råkar ut för krockar där vi båda lovat bort oss. På samma sätt läser vi båda veckobreven, ungefär varannan gång. Om han dyker på något viktigt datum skriver han in det direkt i sin kalender och bjuder in mig (för er som inte vet, det heter så, att man bjuder in den andre till sin aktivitet och så får man acceptera eller avböja).

I våra kalendrar står förstås alla gympapåsar, skogsdagar, utflykter på dagis, föräldramöten, fotboll, handboll, ridning och alla barnens aktiviteter (med påminnelser på morgonen). Också påminnelser om att köpa present till barnkalaset dagen efter. Ingen kan komma undan med att den inte visste att sonen skulle ha med sig matsäck eller att fritids stänger klockan 16.

Jag är verkligen glad över denna utveckling och tackar tekniken! För jag tror att just projektlederiet och logistiken är en av de punkter där många faller i könsrollsfällan. I alla fall hemma hos oss. Och nu är det till stor del löst. Vi har båda koll, vi tar båda ansvar - vi delar på ansvaret.

En annan positiv effekt av vårt system är att jag bokar in mer egna aktiviteter. Jag, liksom många småbarnsmammor, har varit rätt dålig på att boka in saker för mig själv tidigare. Förr pratade jag med någon kompis, vi halvbokade något vi skulle göra och så skulle vi gå hem och stämma av med våra respektive och så skulle vi bestämma på "riktigt" sen... Men det där sen tenderade att rinna ut i sanden. I dag skriver jag in direkt i Iphonen - jag ser ju på en gång om det krockar med något annat - och skickar till min man. Och då är den tiden tagen.

Vad säger ni? Känner ni igen er? Vem sköter logistiken och planeringen hemma hos er?

onsdag 27 oktober 2010

Den gastrosexuella mannen?


Det är mycket snack om den gastrosexuella mannen nu. Han som gärna står i köket och lagar mat. Det nya mansidealet. Det låter nästan som att männen har tagit över köket och matlagningen...

Men. I verkligheten ser det förstås inte ut så. Visserligen har vi mest män bland de framgångsrika kockarna och i kocklandslaget. Och det är säkert så att många män lagar de där exklusiva måltiderna hemma (och får kredden för det också). Men vardagsmaten är det fortfarande kvinnorna som står för.

I vår bok Skriet från kärnfamiljen refererade vi till en undersökning från 2006 som gjordes av Coop som visade att 70 procent av vardagsmaten lagades av kvinnorna. Männen lagade 17 procent. De resterande 13 procenten lagade barnen (!).

Man tänker att det kanske har hänt något sedan dess, särskilt med tanke på alla skriverier om den gastrosexuella mannen. Men nej, inte så mycket har hänt. Enligt en alldeles färsk undersökning från Familjeliv.se står mamman vid spisen dubbelt så ofta som männen. 6 av 10 dagar är det mamma som lagar maten. Dessutom ansvarar 7 av 10 mammor för matinköpen.

7 av 10 mammor vill vara hemma mer med barnen och varannan mamma tror att fler skulle vara hemmafruar om möjligheten fanns. (Andelen är högre bland yngre mammor, precis som jag skrivit om tidigre).

Det positiva är att majoriteten, 57 procent, anser att papporna tar ett större ansvar för barnen än tidigare. Härligt att det går framåt! (Trist bara att 43 procent tydligen upplever att det inte har hänt något eller att det går bakåt...)

Rapporten bekräftar också hur tufft det är för den ensamma mammorna. Varannan oroar sig ofta eller ständigt över sin ekonomiska situation (bland gifta mammor är siffran 15 procent...).

Jag hoppas att människor förstår sambandet mellan de ensamma mammornas tuffa vardag och hur mycket eller lite jämställdhet vi har i vårt samhälle. Lever vi jämställda medan vi är ihop minimerar vi inte bara risken för skilsmässa, utan minimerar även risken för att leva fattig som ensamstående. En kvinna som tagit det mesta av ansvaret för barnen, större delen av föräldraledigheten, jobbat deltid, tagit vabben har förstås inte hunnit komma upp i lön på samma sätt som en mamma som delat.

En pappa som varit jämställd inom förhållandet har säkert dessutom större tendens att vara mer jämställd även efter skilsmässan. Även om jag vet många män som blivit jämställda först efter skilsmässan. På samma sätt som jag vet många män som totalt skitit i ansvaret efter skilsmässan, eller bara velat ha det på sina villkor - och samtidigt som jag vet fall där mamman velat ha allt under förhållandet och efter separationen försöker roffa åt sig så mycket som möjligt då också.

Jämställdhet skyddar alltså inte bara mot sämre ekonomi efter skilsmässan, det skyddar också pappan mot mammor som velat ha allt under förhållandet och som inte är beredda att dela med sig efter separationen.

Här kan man läsa mer om rapporten.

Hillevi om fetmaoperationer


Hillevi Wahl skriver en bra text i dag i Metro om att fetmaoperationer. Att det egentligen inte löser problemen. Att ett missbruk lätt går över i ett annat.

Läs här!

Missa inte heller hennes blogg.

måndag 25 oktober 2010

Min kamp är inte er

Hinner inte göra något längre inlägg nu, så därför ber jag er läsa Elin Grelssons utmärkta krönika: "Min kamp är inte er." Om att främlingsfientliga krafter utnyttjar jämställdhetens retorik. Jag har tänkt på det också, särskilt nu kring valet då SD ofta sa sig slåss för kvinnors rätt att inte bli våldtagna... av invandrade män... Nej, jag betackar mig för deras "hjälp" och "stöd".

Så här skriver Elin till exempel:

"I så många år nu har jag slagits för rätten till lika behandling och värde, bortom kön och sexuell läggning. Det har både varit en teoretisk och solidarisk, men samtidigt djupt personlig kamp. Den har också varit starkt kollektiv. Vi är många som slåss för sexuell frihet och rätten att forma liv bortom heteronormen.

Men i denna kamp har andra börjat smyga sig in. Med en annan retorik, men som påstår att de tar vårt parti. De slår sig hårt för bröstet och omfamnar västvärldens påstådda modernistiska framgångssaga. Titta på vår moderna värld, vad bra alla har det. Kvinnor och homos, här är alla lika fria och med samma rättigheter. De som inte tycker så fördömer vi hårt. Plötsligt har vår kamp fått en annan fiende än det diffusa och akademiska ”normer”. Ett mycket enklare och mer konkret mål. De som skriker högt om HBT-personers och kvinnors rättigheter pekar på asylsökande, invandrare och muslimska länder. Här har vi hotet mot vår funna frihet."

Läs hela texten här!

fredag 22 oktober 2010

Är manligheten en folksjukdom?


Först några svar till kommentarerna till mitt förra inlägg (visst är hon häftig?):

Jo, hon är sexig! Många människor är sexiga. Med kläder eller avklädda. Grejen är att hon inte klär av sig kläderna för att vara sexig.

Anna ifrågasätter om det är feminism. Jag skulle säga att det förstås är större än feminism och berör det hon skriver, inre frid, självförtroende och så vidare. Men det är också en del av feminismen. Jag tycker att detta är ett exempel på en kvinna som får uppträda på samma villkor som en man. Hon får skoja, hon får vara grotesk. Hon behöver inte vara sexig. Hon tar för sig, det är hon som driver med publiken.

Feminism betyder att man anser att män och kvinnor ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Ekonomiskt, socialt, politiskt. Och att man inte tycker att det är uppfyllt i dag.

För att uppnå det behöver vi fler sådana här uppträdanden, fler sådana här kvinnor. Vi behöver också fler män som vågar vara svaga, prata känslor. Som någon nyligen skrev på twitter, uppgradera ordet flickpojke. Alla som utmanar och tänjer på könsrollerna bidrar till att göra världen större.

Därför tycker jag att debatten som pågår nu om männen, manligheten och rätten att vara svag är så viktig. För alla, framför allt pojkarna/männen men också för mig som feminist.

Här är några röster från debatten:

Unni Drougge har skrivit om myten att det är kvinnornas fel att män är macho – för att kvinnorna väljer machotyper och att ingen kvinna vill ha en "snäll" man. En vanlig uppfattning och ett ofta tilltaget argument bland antifeminister. Läs till exempel vad Unni skriver här:

"Men jag vidhåller att snälla män lider på samma sätt som kvinnor i en kultur där män premieras för råhet och inte tillåts vara “svaga”. Det tråkiga är att snälla män sällan tar sig ton mot det machoinfluerade kollektivet. För när de gör det blir de hånade och kallas kärringar.

Det paradoxala är fallet med Göran Lindberg som tog parti för kvinnorna och därför fick öknamnet Kapten Klänning. En ulv i fårakläder, visade det sig. Men kvinnorna älskade honom och lyssnade andäktigt till hans vackra tal, tills hans rätta färger uppenbarade sig. De allra flesta kvinnor vill nämligen ha snälla män. Det betyder inte toffelhjältar. Det betyder bara att män som är ömsinta, lyhörda och står i kontakt med sitt känsloliv är attraktiva. Dessa drag, som kvinnorna uppskattar, vet dessvärre de själviska männen att dra växlar på.

Fråga vilken dam som helst som haft ihop det med en skitstövel, kanske rentav en våldsam skitstövel, vad hon gick igång på hos honom. Inte fan var det att han psykade ner henne och betedde sig som ett as. Det kom först senare, efter att han trollbundit henne med att spela upp en bländande teaterföreställning om sina sårbara och mjuka sidor. En riktig softie. En sån som kvinnor faller för. När han fått henne att ta det avgörande steget – hopflytt, graviditet eller äktenskap – då är showen över. Det är därför skitstövlarna har så bråttom i förhållandet: de ids inte spela teater för länge. Och kvinnan blir smickrad av de fagra löftena. Sedan undrar hon förtvivlat vart den där snälla snubben tog vägen och varför hon alltsomoftast står öga mot öga med en varulv. Hon gör allt för att locka fram den mjuka killen igen. För det var den hon blev kär i.

När sjyssta killar klagar på att tjejer vill ha machotyper och ser ner på “flanellpittarna”, då är det bara en undanflykt. Vad de hyggliga karlarna istället borde göra är att våga gå ur brödraskapet och bilda det goda exemplets makt, bli nya manliga förebilder. För vad är det som är så hemskt med att bli kallad fitta?"



"Det pratas sällan om manlighetsrelaterad död, ändå är det exakt vad det handlar om. I medierna får vi bilden av att kvinnor blir sjuka och mår dåligt av att bära upp samhällets ideal om hur en kvinna ska vara och se ut. Men hur påverkar manlighetsidealet männens hälsa?
Världsomspännande statistik visar på riktigt allvarliga konsekvenser, och detta nästan oberoende av det enskilda landets materiella välstånd. Myten om att en man ska »leva hårt och dö ung« verkar tyvärr stämma, men det är skillnad på att födas till man och att vara manlig enligt normen om vad som anses manligt, och det är just manlighetsidealet som är problemet. För även om det skiljer sig åt beroende på tid, kultur och klass, så står det »manliga« alltid i motsats till det som anses feminint. Och troligen är det mäns rädsla för att vara feminina som hindrar många från att ta till sig en mer hälsosam livsstil."

och:

"Det är dags att börja kalla manlighetsidealet för en folksjukdom. 2007 dog 3 140 fler män än kvinnor i åldrarna 15-64 i Sverige, det motsvarar ungefär antalet människor som under samma år dog på grund av prostata- och livmodercancer. På varje löpsedel borde det stå »Manlighet – farligt för hälsan«. Men verkligheten är omvänd, fokus ligger mestadels på kvinnors ohälsa.
Fler kvinnor än män söker sig till vården, vågar prata om sina känslor, har en nära vän. Kvinnor tar hand om sig på ett annat sätt än män och det är ett accepterat beteende i deras omgivning. En man ska istället klara sig själv. Statistiken talar dock sitt tydliga språk – män klarar inte sig själva, de dör.
På samma sätt som vi tar till oss nya kunskaper om hur man förebygger de stora folksjukdomarna borde vi satsa på insatser för att förändra manlighetsidealet, och sluta låta det skörda människors liv. En bra karl reder sig inte själv."


Från bloggen Glitterfittorna:

"Mansrollen är så här stor" sa en barndomsvän till mig en gång, och höll upp två fingrar med några millimeters luft emellan. För hans skull (inte bara för min egen, för visst har jag som kvinna mycket att vinna på det) önskar jag det avståndet kan öka med åtminstone några centimeter. Drömmen, antar jag, är att det inte ens ska spela roll."


Boggen Oxymandias Suspensoar skriver något mycket viktigt:

"Jag ser ingen poäng i att jämföra offerskap mellan pojkar och flickor, inte ens för att skapa debatt. Om vi som vill förändra det förlegade och hitta en ny väg för könsrollerna börjar ett skyttegravskrig sviker vi de som vi egentligen vill värna."

Nej, jag håller med. Det är därför jag blir så frustrerad över alla antifeminister som lägger ner all sin tid, sin energi och sitt hat på att sätta dit feminister. Jag undrar: Vad gör de för killarna som feministerna "glömmer bort"/"skiter i"? Och det är samtidigt en underlig (och förödande) logik att om man inte kämpar för rättvisa åt alla samtidigt så får man inte göra det alls! "Forskar du bara på cancer? Tycker du inte lika synd om de som får hjärtinfarkt?" "Har ni hjälpprojekt i Etiopien? Men barnen i Afghanistan då?"

Det listiga med feministers kamp är att om det blir mer jämställt för kvinnorna så blir det automatiskt mer jämställt för männen! Om kvinnor får större möjligheter och högre lön på arbetsmarknaden så får männen mindre försörjningsbörda och i förlängningen mer tid och närhet till sina barn och – om det blir skilsmässa betydligt mindre risk att förlora vårdnaden om och umgängesrätten med sina barn. Ja, jag kan hålla på i all oändlighet men ni kanske fattar vad jag menar.

torsdag 21 oktober 2010

La Clique

Jag har varit en usel bloggare på sista tiden. Kan bara förklara det med att jag haft mycket på jobbet, mycket i livet överhuvudtaget och inte så där jättestor lust – trots en massa roliga och intressanta debatter värda att kommentera och tycka till om.

Jag har egentligen inte tid att blogga nu heller, så i stället ska ni få en liten film att titta på. Helt fantastiska, skickliga, charmiga Ursula Martinez från showen La Clique (tack till mina medarbetare som visade mig den):



Det här är vad jag skulle vilja kalla feminism i praktiken. Vad tycker ni?

måndag 18 oktober 2010

fredag 15 oktober 2010

Killar och självmord

Ingen har väl missat att vi hade ett på nätet direktsänt självmord nyligen. En ung man, bara 21 år, riggade sitt självmord framför kamerorna och chattade in i det sista. Jag var inne och läste hela tråden på Flashback, hans kommentarer och de andras kommentarer. Det var förstås fruktansvärt. Som vanligt på Flashback råder en hård ton, en tuff jargong som i detta fall var direkt dödlig. Fega anonyma röster som häver ur sig knäppa grejer. Internet har blivit så mycket bättre sen fler kom ut ur anonymiteten. Man ska kunna stå för det man skriver, om alla skrev under sitt eget namn skulle tonen här inne vara mycket bättre.

Såg Debatt i går på SVT om självmordet och det var ju ett skämt. De som diskuterade visste inte vad de pratade om. Flera verkade tro att det bara är ungdomar som är ute på nätet och som vanligt framfördes åsikten att internet är en farlig plats. Att "ungdomarna" vänder sig bort mot nätet i stället för att vända sig till någon i "verkligheten". Man skiljer på kommunikationen på nätet och den i "verkligheten". Som om den i "verkligheten" skulle vara mer verklig och bättre (något jag inte tror ett dugg på). Och så kom förslaget om att vuxna skulle "nattvandra på nätet"... vara där de utsatta ungdomarna håller till... Vilken verklighet lever de i egentligen? Jag är vuxen, jag är här på internet! Jag vet massor av vuxna som är på internet. Vilka är det egentligen som befolkar Facebook? Tror väldigt många vuxna. Det går inte att "nattvandra" på nätet. Man måste ha ett genuint intresse av att vara på internet för att kunna hitta till sådana här diskussioner som den på Flashback. Det skulle inte någon "vuxen" som inte är intresserad av internet kunna. Jag lovar att flera av de som skrev på Flashback den kvällen då 21-åringen tog sitt liv var vuxna. Vi ska inte skylla detta på ungdomar.

En annan sak som slog mig när jag läste den råa jargongen i tråden på Flashback ("du är för feg, du kommer aldrig att göra det" och "kan du komma till skott snart, jag måste till jobbet...") är att det här är den manliga könsrollen i sin kanske sämsta form - att vara tuff, "klara av" att ta livet av sig, inte visa känslor, ha en rå jargong mot varandra. Och vi såg vad den ledde till. En stor tragedi för både mannen som dog och hela hans familj och alla hans vänner.

Många tror att feminism handlar om att göra det bättre för kvinnor. Att feminister som kämpar för att lösa upp könsrollerna inte bryr sig om männen. Men det gör vi i allra högsta grad! Jag har tre barn. Två flickor och en pojke. Jag har alltid sagt, flera gånger här på bloggen, att jag är mer orolig för min sons framtid än vad jag är för mina döttrars. Jag ser ju hur betydligt mer begränsande den manliga könsrollen är. Det är pojkar som får sämre betyg i skolan. Det är pojkar som drabbas av våld när de springer ute på kvällarna (av andra män), det är pojkar/män som råkar ut för olyckor och det är män som tar livet av sig.

Anders Kilander skrev en bra text om detta i Expressen i går.

Så här skriver han bland annat:

"Män får inte vara svaga. Punkt. Det tycker varken män eller kvinnor, ung eller gammal, gubbslem eller radikalfeminist. Män får inte vara offer. Så när pojkar och karlar råkar bli just offer, för sin egen eller andras svaghet, så väljer vi att ignorera dem. Det är lättare om vi behåller uppdelningen. Trots att machomyten oftare skadar män än den skadar kvinnor."

och:

"Om jag kan komma på en enda anledning till att killar tar sitt liv oftare än tjejer så är det följande: det enda som är mesigare än att ge upp livet är att misslyckas med att ge upp livet.
Förresten, det kan ju vara så att männen, killarna, gubbarna mår mycket sämre än kvinnorna. Att det är därför som män missbrukar mer, slåss mer, självmördar mer och sköter sig sämre. Det kan vara så. Men det är nog bäst att jag inte säger det högt. För då är jag ju svag, ett offer, en mes."

Läs hela debattartikeln här!

fredag 8 oktober 2010

Mer om superfarsor

Linus Fremin - som jag gärna skulle ha i min blogglista, men som av någon outgrundlig anledning inte fastnar - har också skrivit om Erik Ullenhags epitet Superfarsa. Så här skriver han bland annat:

"Men grejen är ju att kvinnor aldrig får kredd för att de tar sitt föräldraansvar. Det ses som självklart. Och om de vågar tänka på karriären så får de skit för det.

En man som tar hand om sina barn är däremot någon sorts hjälte.

Det är jävligt tröttsamt och respektlöst mot alla de kvinnor som i hundratals år har offrat sig själva, sin tid och sina karriärsmöjligheter för att ta hand om barn och hem så att mannen kan göra vad fan han vill.

Det är svårt att vara förälder, ännu svårare att kombinera det med en karriär. Men för de flesta som vill ha tak över huvudet och mat i magen är det nödvändigt. Det gör de flesta. Det finns inga superkrafter involverade i det.

Det är bara vanligt jävla levande.

Det är jättefint att Erik Ullenhag är en pappa som tar ansvar och inte hindrar sin frus karriär bara för att få ha sin egen. Kanske är han ett föredöme när det fortfarande finns så få pappor som gör samma sak.

Men det är bara idiotiskt att göra varje man som tar sitt självklara föräldraansvar till världens bästa, när kvinnor har gjort just det sedan dinosauriernas tid utan några jävla supertitlar."

Läs hela här!

Och missa inte Tinnis debattartikel i Aftonbladet på samma tema.

onsdag 6 oktober 2010

Tusen gånger starkare


För några veckor sedan såg jag en förhandsvisning av filmen Tusen gånger starkare. En film om könsroller och hur det drabbar individer, som utspelar sig i skolan. I går debatterades filmen på SVT Debatt. Det blev ingen vidare diskussion om hur man ska komma åt dessa begränsande roller. Tvärtom var det flera där som ifrågasatte om det över huvud taget är sant att vi behandlar varandra olika beroende på kön.

Jag blev väldigt berörd när jag såg filmen. Tyckte att den på många bra sätt visade på hur det kan se ut när män tar plats på tjejers bekostnad. Samtidigt var jag lite kritisk. Filmen var väldigt överdriven och svartvit. Och jag saknade pojkarnas utsatthet. Nu var det några tuffa killar som tog all plats. Från tjejerna, men också från många av de andra killarna - men de killarna kom inte fram i filmen. Här var det bara tjejerna som var utsatta, på olika sätt. I verkligheten drabbas ju killarna också, på andra sätt. Det är inte lätt att leva upp till förväntningarna som finns på killar.
Med det sagt var det ändå en helt okej film. Bra unga skådisar. Bra exempel på hur tjejer får städa upp efter killar. Hur killar breder ut sig. Och hur utmanande det är med tjejer som tar plats.

Sedan tidigare vet vi genom forskning att flickor får mindre uppmärksamhet och mindre tid att prata i klassrummet (man har filmat och klockat under lektionerna). Flickor får och accepterar rollen som ordningsskapare, det klassiska exemplet är att sätta en lugn flicka mellan två stökiga pojkar. Pojkar får mest uppmärksamhet av lärare, enligt en SOU-utredning från 2009. Fler flickor mår också sämre och har låg självkänsla, visar samma undersökning.

Jag blir därför upprörd över att det sitter en massa människor i tv och pratar om att "vi tror inte att det är så här", "det där stämmer inte", "jag tycker inte att det är så". En lärare har inte sett filmen, "men fattar vad den går ut på". Hon känner inte igen sig. Nej, är det så konstigt? Om hon hade förstått att flickor och pojkar behandlas olika hade hon kanske inte gjort det. Och ja, jag håller med henne om att det finns massa andra faktorer som också spelar in. Klass. Etnicitet. Ekonomi. Föräldrarnas utbildningsnivå. Ja, säkert en massa till.

Som genusvetaren i programmet påpekade handlar det om kunskap, om forskning. Det finns massor av studier om hur flickor och pojkar behandlas annorlunda från att de föds tills de dör.

Även om filmen var överdriven, stämmer grundtesen. Enligt utredningen från 2009:

"Flickor känner sig mer utsatta än pojkar för i stort sett alla former av kränkningar i skolan. Pojkar framstår som mer aktiva än flickor när det gäller att behandla andra illa. Språket kan användas för att upprätthålla maktförhållanden som råder mellan olika grupper av människor. Ord som ”hora”, ”bög” eller ”kärring” kan användas för att förtrycka genom att anspela på att en grupp människor är mindre värd. Sexualiserad mobbning kan även bestå av olika former av fysiska övergrepp."

Och:

"Generellt gäller att pojkarna pratar mest i klassrummet och får mest uppmärksamhet av pedagogerna. Flickorna är i allmänhet tystare, och tilldelas och accepterar rollen som ordningsskapare. Att få komma till tals och bli lyssnad på har stor betydelse i det sociala livet. Att inte ge en person utrymme att uttrycka sina åsikter är ett effektivt sätt att inskränka hennes inflytande. Det är svårt att veta vilka konsekvenserna blir i vuxenlivet av att flickor fortfarande i dagens skola verkar socialiseras in i rollen som tysta och snälla ordningsskapare, medan pojkar i högre grad tillåts busa och ifrågasätta, avbryta och ta ordet från andra samt ibland även utsätta flickorna för kränkande tillmälen. Kan grunden till unga kvinnors sämre självkänsla åtminstone delvis ha sin grund i den ojämlika situationen i klassrummet?"


Och så till Pär Ström som när Kitty Jutbring pratade om att flickor kände press att se bra ut svarade att: "Det är väl bara att låta bli. Vem tvingar dem?" Så här står det i SOU:n, bland annat:

"Flera studier har visat att flickor oroar sig mer för sitt utseende och sin kroppsvikt än pojkar. Flickors kroppsbild och självkänsla försämras i samband med puberteten."

Och till sist. I dag skriver komikern Nour El-Refai en upprörd och känslosam debattartikel om detta på Newsmill. Jag förstår hennes ilska (även om jag inte tycker att motståndarna måste hålla käften):


"Filmen "Tusen gånger starkare" handlar om förtrycket mot flickor i skolan och är bland det bästa jag sett. Men när filmen diskuteras på SVT Debatt förnekar debattörer verkligheten för alla småflickor. "Manshatare" hörs det någonstans ifrån när det är uppenbart att det handlar om kvinnohat. Hur kan det vara så att när vi pratar genus, som är ett kunskapsområde precis som vilken annan vetenskap som helst, att det plötsligt blir en åsiktsfråga?"
Ps. Och till alla dem som nu kommer avfärda den här SOU:n som ett resultat av feministetablissemangets maktställning i Sverige: Den tar upp orättvisor åt båda hållen! Till exempel tar den upp problemet att pojkar får lägre betyg än flickor. Så här skriver man till exempel i pressmeddelandet när SOU:n presenteras:

"I genomsnitt har flickor 10 % bättre betyg än pojkar, en skillnad som varit konstant åtminstone under 20 års tid. Flickor har bättre betyg i alla ämnen utom idrott och hälsa. Pojkar hoppar också av gymnasieskolan oftare än flickor, och lämnar oftare skolan utan fullständiga betyg.

- Det här har naturligtvis stor inverkan på elevernas framtid. Det är inte alls bra att pojkarnas relativt sett sämre prestationer diskuteras så lite. Skolan måste bland annat bli bättre på att uppmärksamma konsekvenserna av pojkarnas senare biologiska mognad, menar Anna Ekström."

Tinni om ministrar och superfarsor


I går ringde Newsmill och ville att jag skulle skriva en debattartikel med utgångspunkt från en av de nya ministrarna. Jag skrev, men utgångspunkten höll inte så vi bestämde oss för att lägga ner.

I dag skriver Tinni om en annan av de nya ministrarna - Erik Ullenhag, som utmålats som superfarsa i Aftonbladet.

"Det blir superjobbigt – men din plats i regeringen är viktig för alla Sveriges småbarnsföräldrar."

Läs hela här!

Bra jobbat Tinni!

tisdag 5 oktober 2010

Elisabet Höglund om hemmafrudrömmarna


Elisabet Höglund skriver i dag om hemmafrudrömmarna i Aftonbladet:

"När jag smakar på ordet hemmafru, går det kalla kårar längs ryggraden.

Jag minns omedelbart min mors ständiga klagan över att hennes påtvingade hemmafruroll hindrade henne från att förverkliga sig själv och att hennes barn var orsaken till att hon inte fick förvärvsarbeta.

Hur många döttrar har inte levt med dessa bittra och missnöjda hemmafruar till mödrar? Att vara hemmafru var för många kvinnor detsamma som att vara dömd till livstids straffarbete. Nästan inga barn har heller i efterhand tackat sina mammor för att dessa stannade hemma. Det var självklart på den tiden. Vem brydde sig förresten om kvinnorna och deras hemliga yrkesdrömmar?

Det är 50- och 60-talen jag talar om, hemmafruns storhetstid i Sverige, en tid som de flesta av oss kvinnor, som slagits för jämställdhet, lika lön och rätt till barnomsorg aldrig skulle vilja ha tillbaka."


Men invänder ni. Det är ju inte samma sak! De som drömmer om hemmafrutillvaron i dag VILL ju det. Det är inte ofrivilligt! Alla måste ju få göra som de vill. Ska de inte få bli försörjda om de nu vill det?

Som sagt. Visst är det så att de som vill bli försörjda måste få bli det. Men vi måste få prata om konsekvenserna av det valet. Och då menar jag inte enbart konsekvenserna för varje enskild individ, utan för samhället i stort.

Att vi just nu – i dessa finanskristider – har en hemmafrubacklash är inte särskilt konstigt. Mode/trender följer ofta politiken/utvecklingen i världen. När det är brist på män (antingen ute i kriget, eller dödade i kriget) då blir det modernt med den arbetande kvinnan – tänk 30-, 40-talet och alla käcka kvinnor i välsvarvade dräkter! Sen när männen kommer tillbaka från kriget, och behöver få tillbaka sina jobb – ja, då blir det mode att vara hemmafru (tänk 50-, 60-talet). Sedan när välfärden ska byggas och det blir arbetsbrist, ja då är både invandrare och kvinnor plötsligt välkomna! Tänk senare 60- och 70-talet.

Man ska inte tro att vi människor står helt fria och väljer helt fritt. Vi är sociala djur som följer med i strömmen. Jag lägger inte någon värdering i det, jag bara konstaterar att det är så.

Nu är det brist på jobb, då är det igen modernt för kvinnor att vara hemma (och invandrare är uppenbart inte längre lika välkomna – se bara på SD:s framgångar, "de tar våra jobb").

Elisabet skriver så här:

"Efterfrågan på arbetskraft är lägre än på 60-talet. Särskilt svårt är det för ungdomar. Då faller det sig kanske naturligt att unga kvinnor börjar fundera på att gå tillbaka till hemmet? Föräldraförsäkring och barnbidrag finns ju också där som säkra ekonomiska grundplåtar."


När vi böjer oss för de här krafterna så är vi också med och skapar framtidens samhälle. När vi inför vårdnadsbidrag så öppnar vi upp vårdnadsbidraget som en möjlig, om än väldigt ynklig, försörjning för framför allt kvinnor som inte kommit in på arbetsmarknaden. Och det blir ännu svårare att komma in. Och så blir det en ond cirkel. För att ta ett exempel.

När vi börjar idealisera hemmafrun och stannar hemma allt längre (och samtidigt låter männen stå för förvärvsarbets- och försörjningsbördan) så målar vi in oss i ett hörn. Som jag har skrivit tidigare. En man som har en hemmafru konkurrerar ut alla kvinnor som vill ha samma jobb/yrke som han. Vi könssegregerar arbetsmarknaden än mer (den är redan enormt könssegregerad, mycket mer än vi tror, i Sverige). Vissa kvinnodominerade yrken får högre kostnader för långa föräldraledigheter, mycket vabb och deltid. Medan mansdominerade yrken kan köra på som förr – och där blir en kvinna bara ett störande moment. Jämför med Island där man införde en tredelad 9 månader lång föräldraförsäkring, 3 till pappan, 3 till mamman, 3 valfritt. Nästan omedelbart efter reformen tog alla pappor på Island ut 3 månaders föräldraledighet. Och genast upptäckte mansdominerade arbetsplatser som till exempel brandkåren att de var fick högre kostnader och mer administration – sånt som var vardag för vården.

Varför anställa en kvinna som i bästa fall bara behöver göra hälften där hemma? Om man kan få en man som behöver göra noll där hemma? Vem väljer du? Företagen väljer män framför kvinnor.

Nu klarar sig kvinnor rätt bra ändå, för att de ofta har högre utbildning och inte konkurrerar med männen, utan med andra kvinnor (eftersom kvinnor och män oftast väljer olika branscher).

Om vi skulle göra allvar av våra hemmafrudrömmar skulle arbetsmarknaden bli ännu mer orättvis, ojämlik och könssegregerad. Och till slut skulle många av de som till en början stannade hemma frivilligt inte ha någon möjlighet att komma tillbaka.

Så här avslutar Elisabet:

"Men tänk er för, tjejer. Att vara hemmafru och inte ha något jobb är detsamma som att inte heller ha någon sjukpenninggrundande inkomst. En hemmafru får heller inga pensionspoäng, eftersom hon inte arbetar. Och vad händer, om gubben tröttnar och hittar en ny kvinna? Jo, skilsmässa förstås. Då står hemmafrun där, ensam, utan utbildning och utan jobb. Lyxtillvaron som hemmafru är ett minne blott – om den överhuvudtaget fanns.

Många kvinnor har för övrigt sen lång tid tillbaka löst ”hemmafruproblemet” genom att arbeta deltid. I dag arbetar 41 procent av svenska kvinnor deltid. I vården är hela 85 procent av kvinnorna deltidsarbetande. Så många kvinnor har egentligen aldrig på allvar lämnat hemmet. Men med sitt deltidsarbete har de ändå en fot på arbetsmarknaden. Som hemmafru har de ingen fot alls."

måndag 4 oktober 2010

Hets mot homosexuella på skolgården

Kamratpostens chefredaktör Ola Lindholm har skrivit en viktig debattartikel på Newsmill. Deras undersökning visar att många barn har en negativ attityd mot homosexuella. På skolgården flyger ord som bög och lebb – i nedsättande mening. Och det blir värre och värre med åren...

"36% av nioåringarna säger att orden "bög" och "lebb" används som fula ord i skolan, och sen stiger procentantalet för varje årskull upp till 14 där 70% säger att dessa ord används nedsättande i skolan. Sju av tio!"


Läs hela här!

Bokcirkelbok!

Det här var ju trevligt! Att min bok blir tipsad som bokcirkelbok!

Jag var faktiskt inbjuden en gång till en bokcirkel där de skulle diskutera Skriet från kärnfamiljen. Det var väldigt intressant! Egentligen skulle man ha en bokcirkel om boken man skrivit INNAN den går till tryck. Då skulle man verkligen kunna jobba vidare på vissa stycken och kanske korta i andra. Skriva om vissa. (Tro mig, man behöver alltid jobba mer med en bok, det är ett evighetsjobb...) Man skulle be en grupp opponera på boken några veckor innan den går till tryck. Risken är väl att man får så jobbig kritik att man inte sen törs publicera den... Det är mycket läskigare än vad man tror att ge ut en bok.

torsdag 30 september 2010

Sexualintrig?

Ibland undrar man om utvecklingen går framåt eller bakåt. Just nu känner jag att mycket går bakåt. Vi lever i en stockkonservativ tid med rasistiska inslag och det gör mig rätt nedslagen.


MordetElin Krantz har berört mig, liksom många andra, de senaste dagarna. Det är fruktansvärt det som hänt.

Extra otäckt är de händelser som sägs ha inträffat innan. Hon sitter på spårvagnen och den nu misstänkte mördaren närmar sig henne. Den här situationen är en som de flesta tjejer/kvinnor som rört sig ute kvällstid känner igen. Och som man har varit med om ett otal gånger. Jag vet inte hur många gånger jag har åkt nattbuss eller tunnelbana hem lite berusad och stirrat ner i golvet och dragit jackan eller koftan runt mig för att inte visa hud, suttit stilla för att inte dra blickarna till mig - känt mig utsatt. Och ändå. Så många gånger som jag har blivit antastad. Fulla killar som kommit fram, velat snacka, tafsa, ragga. Och det gick sällan att säga nej tack - då blev de arga och man kallades för hora eller nåt annat (konstigt logik det där). Hur många gånger som helst. Från mina första trevande utekvällar som 14-15-åring till strax innan jag fyllde 30.


I dag är jag 38 och trebarnsmamma och inte ute särskilt ofta. Och när jag är det så drabbas jag sällan. Hade nästan glömt bort hur det var, hur det kändes. Men så läste jag det här blogginlägget av Elin Grelsson och jag slungades tillbaka tio-15 år i tiden. Det var precis så det var! Och det är så tydligt att Tommy Lindström inte fattar! Han är precis som lärarna i skolan som tröstade en med att killen nog var kär i en om någon kille hade slagit, dragit i håret eller tafsat...

Läs hur underbart Elin smular sönder hans "sexualintrig":


"Det handlar inte om en sexualintrig. Det bottnar i ständiga trakasserier mot kvinnor i det offentliga rummet. Inga trevliga närmanden och lyssnande efter signaler, utan män som tar sig rätten att tjata, tafsa, kommentera och göra intrång i personlig integritet gång på gång. Jag har pratat med många killkompisar som ställer sig helt oförstående till min utgångsavog. De har aldrig känt sig utsatta, de dansar härjigt och glatt i timtal och sätter sig sedan på spårvagnen hem och kanske somnar på vägen. Jag kan bli så sanslöst avundsjuk på deras oproblematiska förhållningssätt till utelivet."

Dömer jag?

Varje gång jag skriver om att någon undersökning visar att en massa kvinnor vill bli hemmafruar och jag varnar för den utvecklingen får jag en massa kommentarer om att jag bara borde acceptera att de vill det, låta dem va, stiga ner från mina höga hästar, sluta tro att jag vet bäst...

För det första. Jag har aldrig förespråkat en lag som förbjuder någon att vara hemmafru! Var det om ni vill! Jag är jämställdhetsdebattör, det är min roll att lyfta upp frågor som rör jämställdhet och visa på konsekvenserna av ojämställda val.

Det intressanta här är inte att 70 procent kvinnor säger sig vilja vara hemmafruar. Det intressanta är att det alltid är kvinnor man frågar. Och man frågar aldrig följdfrågan: Vill du fortfarande vara hemmafru om det innebär att du kommer att vara beroende av en man, ha svårt att sen komma ut på arbetsmarknaden, om du ändå kommer ut, få sämre löneutveckling och en riktigt pissig pension. Den frågan ställer man aldrig. Man frågar heller aldrig män om de skulle vilja bli försörjda. Jag vet rätt många män som blir försörjda av sina fruar/sambos/flickvänner. Men de tar inte automatiskt på sig ansvaret för hemmet för det... De är konstnärer, musiker, eller deprimerade. Där jobbar kvinnorna dubbelt, både i arbetslivet och hemma. Varför frågar man aldrig män? Och varför utgår man alltid från att det är kvinnors rätt att välja om de "vill jobba eller vara hemma"?

Sedan är det en ännu intressantare fråga man inte heller ställer. VARFÖR vill de vara hemma? Jo, visst, vara med barnen. Men helt ärligt, hur många vill vara på heltid med sina barn, i många, många år? Ett fåtal. Jag tror tvärtom att de flesta kvinnor (och många män) känner att dagens arbetsliv är alldeles för hårt. De träffar inte sina barn så mycket de skulle vilja. De hinner inte vara de föräldrar de vill vara, de hinner inte ta hand om sitt hem så som de skulle vilja hinna. DET tror jag är den främsta anledningen till varför så många drömmer om en hemmafrutillvaro.

Man frågar inte heller: Vill du att din man försörjer dig så att du hinner umgås med era barn, på bekostnad av HANS tid med barnen?

Jag tycker att i stället för att ge upp och drömma om en hemmafrutillvaro så bör vi kämpa för att göra samhället mer barnvänligt. Ett mänskligare arbetsklimat, det SKA gå att förena jobb och familjeliv!

Men så länge kvinnor och män lever så ojämställt så behöver inte företagen/arbetslivet ta hänsyn till barnen. Jag träffar ofta kvinnor som säger att deras män inte kan hämta på dagis/gå ner i tid/vara pappalediga för att de har sådana jobb att det inte går. Tänker ni inte då på att era män konkurrerar ut ALLA kvinnor som försöker ha sådana jobb? Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Att vissa yrken inte GÅR att förena med familjeliv? Ska kvinnor och män tvingas ta olika sorters jobb? Ska era barn inte få välja vad de vill bli när de blir stora?

Den här frågan är så mycket större än några drömmar om att få gå hemma och pyssla och umgås med sina barn. Det handlar om vilker sorts samhälle vi vill ha! Och det är vi som skapar det, tillsammans, varje dag.

/Tillägg/
Varje dag kämpar folk för att få ihop det! Läs bara här, på networkingbloggn om jakten på de där 40 timmarna... Kanske är det dags att vi tar ett helhetsgrepp på hela situationen? Om vi inser att det nästan omöjligt att få ihop det. Oavsett om man jobbar heltid eller deltid. Lösningen kan väl ändå inte vara att kvinnor ger upp sina jobb, sin försörjning och blir hemmafruar! Kom igen!

tisdag 28 september 2010

Feministiskt perspektiv

Bra initiativ! En feministisk nyhetstidning ska lanseras.

DN skriver:

"Föreningen bakom projektet tänker lansera tidningen med en nätsida i oktober. På den kan man teckna sig för en prenumeration som pedagogiskt kommer att kosta 365 kronor, alltså en krona om dagen.

Ett räkneverk tickar fram antalet och när man nått den magiska gränsen för presstöd, 1500 prenumeranter, räknar man med att köra i gång."

Läs mer här!


70 procent vill bli hemmafruar...


I det här fallet är det inte ett dugg kul att få vatten på sin kvarn. Enligt Aftonbladet vill 70 procent av kvinnorna bli hemmafruar – framför allt 80-talisterna.

Psykologen Eva Rusz kommenterar: "Det skapar ett slags över- och underklass som inte lägger grund för en hälsosam relation. En annan komplikation är att det kan vara svårt – om inte omöjligt – att bryta mönstret senare, exempelvis när barnen börjat i skolan."


Nu tror jag inte på siffrorna. Men även om hälften skulle stämma så skulle det vara tråkigt nog. Är det så här långt vi har kommit? Eller var det hit vi ville? Tragiskt.

Jag tror framför allt att det här är en reaktion mot det stressade arbetsliv vi lever i i dag. Och det är särskilt stressigt för kvinnor som gör merparten av jobbet där hemma. Men att stanna hemma och bli försörjd av sin man är ingen lösning! Det är en kortsiktig lösning som kan leda till katastrof! Vad händer den dagen då förhållandet tar slut? Minns att de ojämställda förhållandena har större risk att spricka än de jämställda.

Mitt förslag är att i stället tagga ner, se över vad som verkligen måste göras, DELA på ansvaret och uppgifterna. Försök leva jämställt! Gå ner i tid båda två. Då hinner ni, och ingen behöver vara beroende av den andra.

Terri Herrera Eriksson ger i sin krönika tre skäl till varför man ska ha en egen försörjning:

1. Visst kan det vara kul att puffa på kuddar och shoppa i några år, men studier visar att efter ett tag sjunker självförtroendet hos hemmafruarna.

Nej, inte för att de har låg status, utan för att de känner sig tråkiga och utanför.

Vilket de på sina sätt också blir.

2. Att vara beroende av en mans inkomst är säkert skönt så länge förhållandet funkar, men det är aldrig, aldrig jämställt.

När det börjar svaja och du inser att han kan sitta kvar i tolvrumsvillan medan du måste utbilda dig, söka jobb och flytta till en sunkig tvåa dit knappt bussarna går blir det inte så roligt längre.

Och Maria Montazamis uttalade om att hon och maken inte behöver skriva äktenskapsförord eftersom de har LOVAT varandra att aldrig skiljas är så naivt att man bara häpnar. Ta upp det i rätten du, Maria, när din snubbe har stuckit med en tjugo år yngre kvinna.

3. Vid separation i en ojämställd relation har mannen en tendens att dra den stora vinstlotten när det gäller pengar, men nitlotten när det gäller barnen, vilket sällan är bra för någon part.

Varken för den som får hela umgänget med barnen, den som tappar kontakten med sina barn eller barnen som växer upp med en frånvarande farsa.


Jag skriver under på alla tre.

måndag 27 september 2010

Bokmässerapport

Det gick undan på bokmässan. Var där i intensiva 1,5 dygn. Och hann förstås inte alls allt jag ville. Men det är alltid roligt att vara där, bland alla böcker, människor.

Jag missade tyvärr Erica Jong - en författare som jag läste som tonåring och som fortfarande sitter kvar i mitt medvetande (Erica Jong och Marilyn French var två av mina feministiska ikoner i min feministiska barndom). Men jag lyssnade på Richard Wilkinson som skrev Jämlikhetsanden - och det var förstås väldigt inspirerande. På lördagkvällen var jag sedan på bokklubb här i Stockholm och det var just den boken vi skulle läsa. Mina lärda (betydligt mer vetenskapligt lärda)bokklubbskompisar hade vissa invändningar mot det vetenskapliga – men alla gillade den och trodde på det mesta, i alla fall den stora slutsatsen i boken: Att ojämlikhet i ett land inte är bra varken för de fattiga eller de rika (kvinnor och män).

På mässan var jag också på min första tweetup - jag är ju relativt ny twittrare – och det var väldigt spännande att träffa några av dem man läser varje dag på twitter.

Förstås lyssnade jag på min chef, Amelia Adamo, när hon intervjuade Birgitta Piper (tidningens ekonomiska expert): "Kvinnor, bry er om er ekonomi lika mycket som ni bryr er om era relationer, annars är ni torsk."