fredagen den 10:e december 2010

Sluta sparka på kärnfamiljen?


Jag har inte slutat blogga. Jag tog en paus för att allt skulle lugna ner sig och det går rätt snabbt att koppla bort. Jag har haft fullt upp med annat, mitt heltidsjobb, mina tre barn och så vidare.

Men så senaste veckan har det dykt upp en hel del i tidningarna som jag har hajat till över, sånt som fått det att spritta i bloggtarmen. Den första artikeln som fick mig att reagera var Lena Anderssons träffsäkra text i DN kultur.

Jag är helt med henne. Jag har aldrig förstått hur man kan tro att de som förordar stjärnfamiljer - att familjer ska kunna se ut på olika sätt, och som vill ifrågasätta normen av kärnfamiljen – är emot densamma!

Lena Andersson skriver bland annat:

En annan rubrik löd: ”Sluta sparka på kärnfamiljen!” Bilagan kom från den kristna organisationen Levande Familjer. Dess grundare yttrade sig: ”Det är först och främst i familjen, som barn och ungdomar får lära sig respekt, ärlighet och samspel med andra människor. I familjen är dessa saker inte bara ord och fina fraser, utan det är också där vi får möjligheten att i praktiken träna på allt viktigt vi lärt oss!”


Det är lätt att skratta åt kommentarer om att kärnfamiljen är under attack, eller att feminister hatar kärnfamiljen - för det är löjeväckande. Men det finns faktiskt folk som på fullt allvar tror att kärnfamiljen ÄR hotad. Och att feminister hatar kärnfamiljen!

Jag tror inte att det finns någon feminist som hatar kärnfamiljen. Däremot vet jag många feminister som hatar att normen kring kärnfamiljen är så stark. Och att den normen styr och förstör så mycket, för alla - både för de familjer som inte rent definitionsmässigt lever upp till normen och för de kärnfamiljer som inte lever upp till bilden av hur en kärnfamilj borde se ut. Att ha en stark norm, ett starkt ideal - som hela tiden hyllas och idealiseras (allra värst med argument som att det är det bästa för barnen) gör ju stigmatiseringen så mycket värre för alla andra.

Det starka normen gör också att få ifrågasätter en kärnfamilj. Allt måste ju vara bra - de lever ju mamma-pappa-barn-liv... Jag tror att isoleringen är ett av de största problemen för kärnfamiljen som form. Få vågar ifrågasätta. Få vågar granska. Få vågar uppmärksamma tecken på att något kanske inte är som det borde. Jag tror att de flesta granskar andra familjer betydligt närgångnare.

Lena skriver vidare:

Har de sett en Lars Norén-pjäs? Reflekterat över allt psykiskt och fysiskt våld mot barn i familjens hägn, de sexuella övergreppen, instängdheten, de undertryckta begären? ”Enheten mamma, pappa och barn är grunden för ett gott samhälle”, stod det vidare. De flesta söker sig ju till denna idealenhet, så hur kommer det sig att den ständigt känner sig hotad fast den är hegemonisk?

Kärnfamiljen behöver inte se ut som en Norénpjäs. Den kan fungera alldeles utmärkt. Men den passar inte för alla - den fungerar inte för alla. Varför tvinga på en familjeform på andra med risken att det blir Norén i stället för idyll?

Jag kan inte förstå det.

Vad som händer när man tvingar på kärnfamiljen som familjeform är kungens skandaler ett exempel på. Lena skriver så bra:

Sveriges främsta symbol för kärnfamiljen är monarkin. Liksom organisationen Levande Familjer lär den oss att man och kvinna är väsentligen olika och att familjen är den eftersträvansvärda livsformen. På sistone har monarkin också visat vad som kan hända när man kedjar fast sig vid varandra in i döden oavsett hur man trivs ihop. Och vad som sker när en konstitution fjättrar en ätt vid ett ämbete.

Förutom att institutionalisera klassamhället normerar monarkin oss in i konservatism, kristendom, könsroller, heterosexualitet, äktenskap och barnafödande. Monarkin är som en daglig reklambilaga från Levande Familjer. Häri ligger dess största skadeverkningar. Under minst ett halvår alldeles nyligen tvångsmatades nationen med extraförstärkta familjeideal när alla låg på knä inför kungens dotter som skulle vigas vid sin make för att få börja producera tronföljare åt landet.

Kungens utsvävande sexualliv och brutna trohetslöften såsom de beskrivs i boken ”Den motvillige monarken” av Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer (Lind & Co) bör betraktas i ljuset av familjevärdena som monarkin pressar över undersåtarna. Om en privatperson vid namn Carl Gustaf B umgås i kretsar där kvinnor är en leksak att ta fram vid efterrätten är det beklämmande, patetiskt och gravt dekadent. När Sveriges kung gör det är det oacceptabelt.


Samtidigt kan man konstatera att kärnfamiljen verkligen inte är på randen till utrotningshotning...
72 procent av alla barn under 18 år lever med båda sina biologiska föräldrar. Kärnfamiljen är långt ifrån död. Låt toleransen för andra familjeformer leva lika gott också.

10 kommentarer:

Anonym sa...

Jag är glad att du fortsätter blogga! Tack! Anna M

DrKejs sa...

"Jag tror inte att det finns någon feminist som hatar kärnfamiljen."

Nu får du ändå ta och ge dig! Vakna upp, det finns gott om feminister som hatar kärnfamiljen.

"Normen" om kärnfamiljen förstör för alla?!?

Jesus, nu har du gått för långt. Hört talas om reproduktion och att män och kvinnor blir kära i varandra? Är det en norm eller är det biologi?

Det är ingen som tvingar dig att skaffa barn med en man och leva i en mamma-pappa-barnkonstellation. INGEN!

Lägg då ner ert feministiska svammel och era attacker på en helt normal familjebildning som de allra flesta VÄLJER SJÄLVA.

Stefan sa...

Bra inlägg! Kul att se att du är tillbaka! Jag älskar också att läsa Lena Andersson.

David sa...

Jag tillhör inte de som beundrar Lena Andersson. Jag tycker hon skriver för kallt och kategoriskt, som om det sagda inte bottnar i egna erfarenheter. Därmed inte sagt att hon skulle ha fel i sak.

Visselpaj sa...

Vad kul att du börjat blogga igen! Har saknat det.

Anonym sa...

Kärnfamiljen kan snabbt bli politiskt inkorrekt om den inte försvaras. Se bara hur det gick för hemmafruarna. På några decenier gick de från norm till att betraktas som kuvade kvinnor som inte vet sitt eget bästa. Om 20 år kommer polygami vara vanligare än samkönade förhållanden.

cruella sa...

Måste man bottna i egna erfarenheter för att få analysera och dra slutsatser?

Och Kejs är nyanserad som vanligt. är det svårt att förstå att en norm försvårar i onödan för dem som lever utanför den? Det gäller på vilka områden som helst.

Jag sa...

Vad roligt att du fortsätter blogga! Tack!

KaosJenny sa...

Välkommen tillbaka!!!

Anonym sa...

Jättebra inlägg tycker jag. Men det saknas en viktig pusselbit:

Varför ersätta en norm med en annan? Vill man som du ta bort vårdnadsbidraget och ha en individualiserad föräldraförsäkring är det just det man gör. Då blir normen en familj och ett föräldraskap där bägge föräldrarna jobbar/är hemma lika mycket och alla barn börjar i förskola senast vid 18 månaders ålder.

På samma sätt som det är djupt tragiskt när människor tvingas in i en kärnfamiljsnorm de inte trivs med, lika tragiskt är det att ta bort de ekonomiska möjligheterna att tex välja att den ena föräldern är hemma några år med barnen. Är vissa familjenormer mer okej än andra?

Det enda rimliga förhållningssättet är att människor ska få välja fritt efter eget huvud. Visst kan det finnas outtalade förväntningar som påverkar människor att leva mer traditionellt än de vill, men det du vill göra är faktiskt att även formellt och lagtekniskt begränsa människors valmöjligheter.

Och det är att gå väldigt mycket längre.

Ta för ett ögonblick och vänd på ditt (utmärkta) resonemang i inlägget ovan: Blir de kvinnor och män som vill vara hemma länge med sina barn friare och lyckligare av att det rent ekonomiskt blir betydligt svårare att vara det? Varför vill du tvinga in den gruppen i en ny norm som de inte vill ha? Är inte det vansinningt inkonsekvent?