måndag 11 januari 2010

Ett eget rum?


...är ju en klassisk feministisk fråga. Tänker Virginia Woolf.

Men i dag verkar det mer vara en fråga för varje barn. Ni vet väl att en familj kallas trångbodd om barnen delar rum? Ja, om man inte har fler rum alltså. Har barnen varsitt rum, föräldrarna delar och så har man ett vardagsrum - då är man inte trångbodd. Det betyder att vi var trångbodda när vi bodde i stan i en trea med tre barn... Och ja, det var vi nog. Men med två barn gick det utmärkt att bo där!

SvD skriver i en artikel om hur viktigt svenska föräldrar tycker att det är med eget rum till barnen. Och ja, när jag tittar mig omkring så verkar det vara det. Våra vänner som fått barn betydligt senare än vi (vi var först i min och mannens bekantskapskrets) såg ofta till att flytta till något större redan innan barnen kom. Och när de väntar nummer två gör de plats för ytterligare ett rum. Trots att den första inte är äldre än 2-3 år. Det är rätt vanligt.

Men är det så viktigt för barnen att ha egna rum?

"Föräldrar är beredda att offra mycket för att deras barn ska få eget rum. Men barnpsykolog Malin Bergström menar att det är lätt som vuxen att överföra sitt eget behov av en egen sfär till barnen. Det behovet ­kommer på allvar först i 13–14-årsåldern." Så står det i artikeln i SvD.

Mina två yngsta flyttade ihop i ett rum i höstas och på kuppen frigjorde vi mellandotterns pytterum till ett arbetsrum/gästrum. Äldsta sonen har fortfarande kvar sitt egna pytterum. De två yngsta stormtrivs tillsammans.

Sen har vi hela konsumtionsbiten: "En annan aspekt på att ha eget rum är att svenska barn har så extremt mycket leksaker att de kan behöva ett rum bara för att ha någonstans att förvara alla grejer."

Hm... alla dessa leksaker...


Och så en annan sak. Enligt artikeln anses det fint att låta barnen ha egna rum:

"Malin Bergström tycker att vi som vuxna inte skulle behöva ha så bestämda uppfattningar om vad som är fint och vad som inte är fint. Det anses ofta fint att ha eget rum. Men man kan också ha inställningen att det är fint att vara nära. Men Malin Bergström skulle helst se att föräldrar kunde ha öppenhet att fundera över vad just deras barn trivs med."

Vad säger ni? Har era barn egna rum? Och anses det fins att barnen har egna rum? Själv är jag jättestolt över att åtminstone två av mina barn delar rum. Och att de två äldsta delade sina första 6 respektiver 4,5 år i samma rum.

14 kommentarer:

Linda sa...

Hos oss delar fyråringen och tvååringen rum. Vi har tillräckligt med rum för att de ska kunna ha varsitt men tycker att det är mysigt för dem att dela rum.

Jag tycker faktiskt att det är lite konstigt att man tycker det är viktigt att barnen har egna rum tidigt. Vi vuxna sover ju gärna tillsammans varför tror man ofta att barnen behöver sova ensamma då? För det är ju så det ser ut i de flesta hushåll, ett föräldra sovrum och varsitt rum till varje barn i familjen.

Men sanningen är egentligen hos oss att vi ofta hamnar alla i föräldrasovrummet :)

Mrs S sa...

En psykoterapeut sa en gång till mig att ensamsovandet, att man ska jaga ungen ur bingen är mycket kulturellt betingat och VIKTIGT. JAg var tveksam. Vi har det för oss, att man ska vara självständig, att man ska vilja bort, att man ska ha sitt eget.
Har man som Linda tillräckligt med rum men ändå den eminenta smaken att välja att barnen ska dela är det ju fine,och tillräckligt fint. I världen väljer man sällan såstort, det finns barn som inte sover någonstans, annat än i gathörn och i bilar. Det finns traditioner där man inte alls har sängar men madrasser man rullar ut där man för tillfället har lust att kvarta. Föräldrar som sover med tre fyra barn runt golvet. Att sova ensam i ett stort rum är nog en väldigt perifer företeelse i världen och sett till historien. Men, man är ÄNGSLIG här, va fan ska folk tro? liksom, att vi inte har RÅD? Men sen kan man unna sig att gå på Mindfulnesskurs för att lära sig vara mer i nuet. Ärligt talat: det är lite synd om människorna. Är det inte?

Evas värld sa...

Jag delade rum med min lillebror tills jag var fjorton, på kvällarna låg vi och pratade och delade våra drömmar med varandra. Det var fint. Mina barn hade egna rum, det var onödigt för de var ändå alltid där alla andra i familjen var. Det egna rummet var bara en sovplats, som de dessutom ofta övergav för att sova med oss, sina föräldrar. Ibland vaknade vi fem personer i sängen. Jag tyckte om det.

Hanna sa...

Jag har en treåring som inte har ett eget rum. Han har sin säng brevid våran och en del av vardagsrummet för sina saker.

Vi bor i en trea, och jag märker att det provocerar människor att vi valt att ha ett av rummen som kontor istället för barnrum. Vi brukar få frågan om vi letar efter större (underförstått - utanför stan), och när vi svarar nej undras det nästan alltid NÄR vi ska göra om kontoret till barnrum.

För oss - både barn och vuxna - är det betydligt bättre att den som ska arbeta med något på kontoret kan stänga in sig där och vara ifred (det kommer troligen att gälla även sonen om några år). Då blir det fritt fram att leka och härja i resten av lägenheten.

Alternativet - som jag till exempel växte upp med - är att barnet måste stängas in på sitt rum när de vuxna vill ha "lugn och ro" för kontorsarbete eller viktiga telefonsamtal, till och med köket blir en ofri plats man tassar på tå till för att inte störa. Så vill jag inte ha det i vårt hem.

...och sonen kallar hela vardagsrummet för "sitt rum" och trivs fint där än så länge.

Helga sa...

Kul att läsa om alla som tänker utanför lådan! Visst är det vettigt att ifrågasätta normen om eget rum.

Vi flyttade från lägenhet till hus i våras och märker nu att snart-fyraåringen gillar att ha ett eget rum. Han puttar gärna till dörren så att den står på glänt bara och så hör man lekpratet och sjungandet, härligt! När vi bodde i lägenhet lekte han i allmänhet precis där vi var. Vi har trott att det var åldersrelaterat, men det kan precis lika gärna vara vi som har styrt in honom i eget rum.

Men nu när det är ett syskon på gång tänkte vi nog låta dem dela rum. Först när det börjar komma konkreta krav på eget rum flyttar vi ner i källaren och gör om vårt sovrum till barnrum nr 2.

KaosJenny sa...

Våra barn har delat rum fram tills att de varit sex år ungefär och sen valt att flytta till eget. Lillebror och Lillasyster delar just nu men eftersom Storebror (10 år) drivit flytt ner i källaren så "kommer det loss" ett rum till Lillebror nu men han får välja själv om/när han flyttar. Ofta tycker barnen det är mysigt att dela. Flyttar han blir det första gången på 8 år som vi inte har något rum som delas.

Vi har varit rätt flexbla när det gäller sovande, ibland har mörkrädda barn somnat hos oss eller sovit över hos varandra. När morgonen kommer är vi rätt ofta mellan fyra och fem stycken i Storsängen men eftersom vi har en verkligt stor säng funkar det.210x220, tre täcken och ca sju kuddar... Håller med om att det är fantastiskt att vi vuxna ska ha barnen att sova själva men vuxna liksom ska sova ihop.

En fördel med att dela rum om man har olika kön på barnen är att det inte blir så könssegregerat...

Tinni Ernsjöö Rappe sa...

Det är bra när barnen delar rum, för då delar de också leksaker (de flesta i alla fall). Det blir inte lika stereotypt som det hade blivit om mina barn hade egna rum. Dessutom får de lära sig att dela på grejer. Vi köper aldrig två av saker och ting så att de ska ha var sin, alla grejer är bådas.
Och så måste man rensa med jämna mellanrum. Ge gosedjur till Stadsmissionen tex. Mycket bra övning för barnen...

Malinka sa...

Här delar tre- och femåringen rum, och så kommer det att förbli tills de säger ifrån. Och såvida vi inte får drastiskt förändrad ekonomi till det bättre kommer det att förbli så tills de flyttar hemifrån. Eller nja, det finns möjligheter att sätta upp en mellanvägg och förvandla det halvstora rummet till två små krypin, när det behovet väl kommer om några år.

Ekonomin glömmer man ofta när man pratar om att skaffa större, tycker jag. Vi hade gärna haft ett rum till, men det har vi inte råd med om vi vill bo kvar i området. Och det vill vi.

För mig är problemet med (relativt sett) mindre bostad att det är svårt att hitta ett ställe att dra sig undan, oavsett vem man är. En läshörna, ett kontor, någonstans där man, barn eller vuxen, kan sitta utanför familjelivets stoj ett tag.

KaosJenny sa...

Malinka jag förstår precis vad du menar (Mannen ännu mer eftersom han pluggar) med att inte kunna krypa undan. När vi gifte oss fick vi riktigt bra hörselkåpor av våra kompisar (och ett vomeringskit de luxe men det är en annan historia). Med de superbraiga hörselkåporna kan man gå sitta någonstans och läsa utan att bli störd :-)

Rebecka Edgren Aldén sa...

Vomeringskit... Nu blir jag nyfiken KaosJenny!

I vårt fall har det också handlat mycket om ekonomi! Eftersom vi bodde i en hyrestrea tills för två år sedan så har vi inte haft möjlighet att låta barnen ha egna rum. Förrän vi flyttade till huset - som inte heller är särskilt stort, då vi var tvungna att låna hela beloppet. (Vårt hus är 117 kvm och vi är 5 personer, så det är inte jättestort direkt, men fullt tillräckligt!)

Anna Kaagaard Kristensen sa...

När jag och min syster var yngre (jag var 15 och hon var 13) så hade vi varsitt rum och våra två yngsta syskon delade rum. När våra föräldrar var på jobbet så flyttade vi runt rummen så att vi två som var äldst delade rum istället, helt frivilligt.

Jag tror att det oftast är roligare för yngre barn (alltså inte 15-åringar:) att dela rum, att ha någon att leka tillsammans med och att slippa att sova ensam.

Eva-L sa...

Min två pojkar, 6 och 8, har alltid delat rum och inte förrän alldeles nyligen har 8-åringen börjat ta upp frågan om eget rum. Nu har vi gott om rum till alla som vill ha, så förr eller senare får han det, men än så länge tror jag att båda två upskattar sällskapet mer än de har behov av att vara ensamma. Jag och min syrra delade rum till och från tills vi var 10-12 och det kändes tryggt och trevligt.

Alfa Tik sa...

Själv tycker jag att det är kostigt att man som vuxen inte får ha eget rum...
Normen är att när man träffar en partner så ska man dela på allt. Inte bara skulder och disk utan även sitt privata utrymme.
Det är möjligen okey att ha ett "arbetsrum/kontor" som man sedan i högre ålder kan flytta sin säng till. Eller så kamoflerar man sitt behov av egen tid till ett "gästrum". Knepigt!

Eller varför sover inte hela familjen i samma sovrum? Och har ett studierum, ett lekrum, ett tv-rum gemensamt istället?

Ellinor sa...

Jag och mamma, mina föräldrar är skillda, vi delade rum tills jag var 13 och mamma skaffade en ny karl och vi flyttade till en större lägenhet,
vi sov i varsin säng i varsin del av rummet.
Det gick superbra. Och hos pappa, på mina pappahelger fick jag sova i hans sovrum och han sov i vardagsrummet i soffan.
Det gick också superbra. Sen när han skaffade tjej och de flyttade till större lägenhet fick jag eget rum
När man blir tonåring ja kan det vara bra idé med eget rum men inte innan. Då kan man dela.
Det är det ingen som lider av Jag gjorde i alla fall inte det.