Kvinnliga författarkollegor och manliga genier/svin

I fredags var jag på Katarina Wennstams releasefest för den nya boken Alfahannen. Mycket trevligt. (Tinni var också där,) En sak som jag tänkte på då är att dagens unga (nåja, unga, ungefär de i min ålder) kvinnliga författare faktiskt har revolutionerat författaryrket. Tidigare var författaren ofta en ensamvarg som satt inne på sin kammare och skrev och så mötte han/hon sina författarkollegor på bokmässan och sådana tillställningar. Det fanns en viss konkurrens mellan dem. I dag känns det som att författare som Katarina, Denise Rudberg, Mari Jungstedt, Unni Drougge, Mian Lodalen, Martina Haag, Åsa Larsson, Maria Sveland och många många fler har vänt på det där. De umgås väldigt ofta med varandra och peppar och stöttar varandra. Tycker att det är så fint! När jag och Tinni kom ut med vår bok kände jag det där stödet. Trots att jag egentligen aldrig kände mig som en författare (det var ju bara en bok och den var inte skönlitterär) så bjöds jag in i gemenskapen. Faktiskt väldigt generöst. Jag märkte inget snobberi, att vi inte var riktiga författare eller nåt sånt. Inte alls. De har fattat att författare inte konkurrerar med varandra. Och att även de behöver ett sammanhang och kollegor. Väldigt fint, tycker jag!

I går läste jag sedan Åsa Beckmans artikel i DN kultur om de manliga genierna och då tänkte jag att det framför allt är kvinnorna som har förändrats inom författarbranschen. Tror inte att männen umgås på samma sätt som kvinnorna. Och det finns fortfarande en helt annan syn på den "manliga konstnären". Det var mycket intressant läsning och man kan ju bara gratulera Katarina som tajmat sin bok så fantastiskt bra!

Läs Åsa Beckmans artikel här!