fredag 30 september 2011

Debattartikel i Kollega

Läs min krönika om delad föräldraförsäkring i Kollega:

Dela lika på föräldraledigheten

Om kvinnor och män ska bli jämställda krävs att föräldraförsäkringen individualiseras. Fortfarande tar kvinnorna ut 78 procent av föräldraledigheten och de flesta vabbdagar.

Män städar elva minuter mer om dagen. Halleluja! Senaste veckorna har vi läst den ena glada artikeln efter den andra om hur jämställda män och kvinnor är. Enligt SCB:s nya tidsundersökning, som presenteras vart tionde år, arbetar kvinnor och män i dag lika mycket. Enda skillnaden är att män utför mer betalt arbete, kvinnor mer obetalt.

Medan kvinnorna har minskat sitt obetalda arbete i hemmet de senaste tio åren, har männen ökat sin del. Med elva minuter.

Visst är det något att fira!

Men lite skrämd blir jag när det presenteras som att vi har nått målet. En del har till och med ifrågasatt hela jämställdhetskampen - "se, den behövs inte, vi är ju redan jämställda!" - och glömmer i samma sekund att saker och ting inte förändras av sig själva (det troliga är snarare att vi har nått hit tack vare jämställdhetskampen).

Alla siffror talar nämligen sitt tydliga språk: Kvinnor och män är inte jämställda.

Kvinnor utför fortfarande det mesta av det obetalda arbetet hemma. 45 minuter mer om dagen än män. Det kanske inte låter så mycket. Men det blir ändå drygt fem timmar mer i veckan.

Och de där timmarna syns förstås i lönekuvertet. Löneskillnaden mellan kvinnor och män har inte ändrats nämnvärt på 30 år. Kvinnor tjänar fortfarande ungefär 83 procent av männens löner. Ungefär var tredje kvinna jobbar deltid, och det är inte alltid ett fritt val, som många tror. I SCB:s tidsstudier uppger många kvinnor att de vill arbeta mer (lönearbeta mer, alltså). Två tredjedelar av den ofrivilliga deltiden står kvinnorna för.

Det privata är politiskt sade man på 70-talet. Och det gäller i allra högsta grad i dag. Vi kommer aldrig att bli jämställda på arbetsmarknaden om vi inte blir jämställda hemma.

Och det finns en åtgärd som i ett slag skulle göra stor skillnad:

Individualisera föräldraförsäkringen!

Politikerna vet det, men få törs ta i frågan. För även om de flesta i Sverige i dag skriver under på att det är viktigt att män och kvinnor är jämställda, så har man ännu inte fattat, eller inte velat se, det otroligt tydliga sambandet mellan uttaget av föräldraledigheten och jämställdheten.

Men, invänder många, staten ska väl inte lägga sig i hur vi delar på föräldraledigheten?

Det gör den ju redan! Staten och samhället har redan olika förväntningar på mammor och pappor. Och det är inte till någon av parternas fördel.

Vi har en massa försäkringar - alla är individuella utom just föräldraförsäkringen. Varje ny lag, varje försäkring, varje bidrag är en signal och en påtryckning från samhället. Dagens föräldraförsäkring kommunicerar med all tydlighet att mamma är en viktigare förälder än pappa och att det inte är ett så stort problem att kvinnor blir diskriminerade på arbetsmarknaden, får lägre lön och lägre pension.

Hur styrda vi faktisk är av dagens föräldrapolitik visar glappet mellan vad vi tycker och hur vi sedan gör. Ungefär 60 procent av alla i Sverige tycker att det är viktigt att dela föräldraledigheten, enligt en undersökning som TCO årligen gör. Bland kvinnor är siffran något högre. Fler än hälften tycker alltså att vi borde dela.

Men hur delar vi? Inte lika.

Mammorna tar fortfarande 78 procent av föräldraledigheten. Männen bara drygt 22 procent. 20 procent av papporna tar bara ut en månad eller ingenting alls. Bara var åttonde man är hemma ett halvår med sina barn, medan 90 procent av mammorna är hemma minst ett halvår.

Studier visar att som man delar från början, så förblir det ofta. Mammorna stannar hemma, går sedan ner på deltid och tar 60 procent av vabben (vård av sjukt barn). Småbarnspapporna är fortfarande den grupp i samhället som jobbar mest av alla. 92,4 procent av papporna med barn under sju år arbetar heltid. Motsvarande siffra för mammorna är 51,1 procent.

Inte ska vi tvinga någon att vara hemma mot sin vilja. Eller tvinga någon tillbaka till jobbet. Man ska förstås ha rätt att avstå från att ta ut det statliga stödet och möjligheten att sträcka ut sin ledighet genom att ta färre dagar i veckan. Och även om man inte har de möjligheterna så är det inget argument för att snylta på pappans tid med barnet.

Ett grundkrav man rimligen kan ställa på en offentligt finansierad förmån är att den åtminstone inte förstärker ojämställdheten. Och det gör dagens föräldraförsäkring.

Får vi en försäkring som visar att pappa är lika viktig förälder som mamma och att kvinnor är lika viktiga på arbetsmarknaden som män - då ropar jag halleluja.

fredag 23 september 2011

Man tar sig för pannan...


Ni har väl inte missat debatten efter Roland Poirier Martinssons extremt okunniga ledare - som SvD valde att publicera samma dag vi firade att kvinnor har haft rösträtt i 90 år (ska bli spännande att se vad de väljer att publicera på jubileet av avskaffandet av apartheid, andra världskrigets slut eller mordet på Utøya - någon namnkunnig islamistfobiker kanske?)?

Roland, som tidigare har skrutit om hur bra han mår av att ha en hemmafru, jämförde i sin ledare feminismen med rasbiologer som mäter hjärnan och andra trevligheter. Och han förslog att någon politiker skulle ta initiativ till en utredning som skulle räkna på vad feminismen har kostar samhället (!).

Till SvD:s försvar och heder (jag gillar faktiskt tidningen) har de Anna Laestadius Larsson som krönikör på fredagar. I dag publicerar hon sitt andra svar på Rolands stolligheter. Läs den första här! Och dagens här!

För de som tvekar om att jämställdhet är något bra för både män och kvinnor - läs här!

Och om någon skulle vilja läsa Rolands gamla debattartikel "Ingenting går upp mot en riktig hemmafru" så finns den här!