fredag 30 oktober 2009

Förtydligande

Oj, jag har nog visst blivit för van att skriva för en redan väl införstådd bloggläsekrets. Vi backar bandet! Jag såg några kommentarer till förra inlägget och kände att jag måste förtydliga: NEJ. Feminister är inte mer moraliska eller etiska. (Men – feminister drivs däremot rent generellt av ett rättvisepatos och det gäller förstås även pappan – feminister VILL ju att papporna ska vara med sina barn! Så det är klart att det är en fördel att som pappa ha barn med en feminist! Det är jag övertygad om! Vilka par är det som delar på sina barn? Jo, det är par där åtminstone en är övertygad om att det är viktigt med jämställdhet!)

Så här menar jag (och jag hoppas att jag är tillräckligt tydlig): Om man delar lika på ansvaret för barnen man och kvinna medan man lever ihop skulle det känns väldigt konstigt att sedan vid en skilsmässa plötsligt som mamma säga att pappan inte duger som vårdnadshavare. Han har ju dugit hittills! Och en pappa som tar halva föräldraledigheten, går ner lika mycket i tid, hämtar och lämnar ungefär lika mycket på dagis, tar varannan vab-dag har väldigt, väldigt, väldigt, väldigt svårt att förlora vårdnaden i en eventuell tvist. För varför skulle han plötsligt inte duga?

Min man till exempel som har tagit 50 procent av föräldradagarna för alla tre barnen, hämtat och lämnat varannan dag, tagit varannan vab. Om vi skulle skilja oss skulle jag ha väldigt svårt att argumentera för att han inte bör vara med barnen halva tiden – även om jag skulle längta ihjäl mig efter barnen under hans veckor. Även om jag skulle vilja ha barnen på heltid (men det skulle jag inte vilja, jag vill ju mina barns bästa och jag tror inte att det är deras bästa att inte få vara med sin pappa och det är ju därför jag har drivit så hårt att vi ska dela lika – så att vi blir lika viktiga för barnen!) så skulle jag aldrig driva en sådan tvist. Och vilken domare skulle i så fall gå på min linje? INGEN! Han har tagit lika bra hand om våra barn, lika mycket. Varför skulle jag få mer tid med barnen? (Och det är detta jag menar med att vårt jämställda liv är en försäkring för våra barn, om något skulle hända. Vi kan båda ta hand om dem, båda kan försörja familjen, och de riskerar inte att förlora kontakten med en av oss vid en eventuell skilsmässa.)

Däremot, om det är mamman som har tagit alla föräldradagar, tagit det mesta av ansvaret där hemma, skött alla matsäckar, barnklädesinköp, bvc-koller, vab-dagar, jobbat deltid, skött den mesta av kontakten med dagis och skola. hämtat, lämnat osv osv (inte alls särskilt ovanligt i ojämställda familjer där pappan inte ens tar ut en endaste föräldradag (1/5 av alla pappor) och inga vabdagar. En sådan pappa har ju förstås mer att bevisa för rätten vid en eventuell tvist.

MEN. Och detta är viktigt. De allra, allra flesta får ju faktiskt delad vårdnad. Oavsett hur mycket man har varit med barnet under förhållandet i dag. Ytterst få förlorar sina barn. Och när en förälder får enskild vårdnad så är det oftast mamman. Det är sant! Men det finns faktiskt studier som visar att det INTE handlar om att man ger just mamman mer rätt till barnet. Utan att man utgår från barnet och vad barnet är vant vid. Det ska mycket till för att en domstol ska bryta en fungerande vardag för ett barn. Och eftersom det oftast är pappan som INTE har varit där i vardagen så är det han som är det avvikande. (Vilket då skulle ha kunnat undvikas om paret hade levt jämställt redan från början.) Jag hittar inte mitt eget inlägg om detta just nu. Jag skrev tidigare om en undersökning som visade att det inte alls handlar om diskriminering av pappor. Återkommer om det.

Men jag som feminist kämpar ju för att båda föräldrarna ska ses som primärföräldrar och vara lika viktiga och närvarande i sina barns liv! Jag tycker inte att mammor ska ha enskild vårdnad - om det inte handlar om att skydda barnet på något sätt (och det gäller ju även pappor med enskild vårdnad som måste skydda barnen från mamman).

Därför har jag aldrig förstått varför pappor som har förlorat sina barn till mamman är arga på feminister! Det är ju snarare traditionella kvinnor som INTE är feminister (som tagit hela ansvaret under förhållandet) som sedan kräver enskild vårdnad.

torsdag 29 oktober 2009

En försäkring för mina barn


Nä, det är klart att man inte kan lämna en sexmånaders till någon som inte känner bebisen! (Apropå Louise Hallins uttalanden.) Och det är klart att man känner sig som primärföräldern som mamma om man har tagit huvudansvaret för barnen! (Apropå Tinnis artikel.)

Men saker och ting är ju inte statiska! Som Tinni också efterlyser i sin debattartikel kan man ju sträva efter att mamma och pappa blir lika viktiga för barnet. Och om det är möjligt? Ja, det är jag alldeles övertygad om! Läs bara den här pappan som har delat 50-50 redan från början!

Jag tror också att det är mycket lättare att acceptera att man ska ha barnen halva tiden/delad vårdnad om man har levt jämställt och delat under sitt förhållande. Jag tror att få feminister (som har delat föräldraledigheten) senare i en rättstvist om barnen skulle försöka roffa åt sig barnen på heltid (om det inte var för att skydda barnen mot en pappa som förgriper sig på dem, eller nåt). Har pappan dugit under halva föräldraledigheten, borde han duga som varannan veckas-förälder. Och vice versa. Men jag kan förstå att det känns konstigt för den som alltid varit hemma, tagit allt, att plötsligt dela (även om jag förstås tycker att papporna har lika rätt till barnen, eller snarare, att barnen har lika rätt till båda sina föräldrar).

Jag känner till exempel en mamma som var hemma med sin son i två år. Pappan hade inte tid att vara ens en dag hemma. Sen när knappt två år hade gått skildes de. Och då ville förstås pappan ha halva tiden och halva bestämmanderätten. Det blev en rätt abrupt omställning för både mamman och sonen (som knappt hade sett röken av sin pappa). Jag säger inte att hon borde ha fått vårdnaden. För pappan och sonens skull kanske det var bra att det blev en skilsmässa. Deras relation är säkert mycket bättre i dag. Men det är lite absurt att inte kunna vara ledig ens en dag med sitt barn, och sen kräva halva tiden. Kan jag inte låta bli att tycka...

Sen förstår jag också att detta inte är svart eller vitt. Det är skitsvårt! Och komplext och individuellt. Också! Men mycket skulle underlättas om vi levde jämställda redan från början. Om både mamma och pappa fick vårda sin "karriär" och komma nära sina barn. Det är ju också viktigt även om vi fortsätter vara gifta. Om en blir sjuk, råkar ut för en svår olycka eller gud hjälpe mig, dör...

Att leva jämställt och dela är för mig en försäkring. En försäkring för mina barns skull!

onsdag 28 oktober 2009

Skriet från kärnfamiljen på pocket!


Hade nästan glömt bort det själv. Men Skriet från kärnfamiljen finns numera på pocket! Kostar bara 41 kr på adlibris.se. Julklapp, kanske?

tisdag 27 oktober 2009

Apropå fällor

Läs här en underbar text om mansfällan: den du hamnar i om du inte tar ut din halva av föräldraledigheten eller utnyttjar din rätt att jobba deltid tills barnen är åtta år.

Cirkusprinsessor


I torsdags var jag med familjen och såg premiären av Cirkusprinsessan 2009. På många sätt fantastiskt. Jag är ett stort fan av cirkus, tränar själv gymnastik och har tränat akrobatik. Tyckte därför för egen del att det var optimalt att slippa alla djuren (klart de är söta och underhållande, men jag kan aldrig sluta tänka på att de kanske lider...) och bara se riktigt duktiga akrobater. Och extra kul att det bara var tjejer.


Men föreställningen gav mig några saker att fundera kring. Min son konstaterade efter tre nummer att det inte hade varit några killar ännu - och blev rätt konfunderad när jag sa att det bara skulle vara tjejer. Tänker på alla gånger vi sett på killar, utan att någon av mina barn reagerat på att det inte är några tjejer (till exempel olika tecknade serier på tv) - sånt där blir väldigt tydligt när man ser på en föreställning med bara tjejer.


Sedan en annan sak: De var ju fantastiskt duktiga alla artisterna. MEN. Av 14 nummer var det bara två-tre som INTE totalsexualiserade sitt nummer. En efter en kom tjejerna in, lättklädda (ja, okej, de måste ju vara det), vrålsminkade, med utmanande blick och kråmade sig genom hela sitt nummer. Och även här blev det så tydligt att det var tjejer som uppträdde. Jag som har sett mycket cirkus i mina dagar har aldrig sett en kille anspela så på sex medan han uppträder... Här smekte de sig själva, och varandra om de var två, och kastade med håret, slickade sig om munnen, viftade på rumpan...


Så tråkigt! De var tillräckligt bra för att det skulle räcka. Varför kan inte tjejer bara få vara skickliga för att vara värda att tittas på? Se bara här till exempel! Afrodites döttrar. Så duktiga. Men varför så mycket sex? Här är mina barns favoritnummer - roligt, skickligt och fritt från sex (om ni inte orkar kolla, se bilden här ovan!). Tack för det!
Ps. Jag har alltså inget emot sex, tycker bara att det är synd att man som kvinna måste vara både skicklig och sexig... Ds.

måndag 26 oktober 2009

Debattartikeln

Okej, här ett försök att sammanfatta den där svåra debattartikeln:

Kan det vara så att 60- och 70-talistkvinnor har så svårt att tänka sig att vara ifrån barnen på halvtid (kanske på grund av mammaskuld parat med en övertro på vår egen förträfflighet som mödrar) att vi stannar i icke jämställda/dåliga/destruktiva äktenskap?

Och skulle någon slags uträkning av hur mycket föräldraledighet respektive förälder tagit ut och hur mycket de jobbat deltid under barnens småbarnsår kunna ge utslag vid vårdnadstvister? Skulle det kanske fungera som en morot för såna som idag inte tar ut speciellt mycket föräldraledighet?

Tvår frågor som jag helt enkelt skulle vilja att vi diskuterade.
Nothing more nothing less.

Och jag tycker att ALLA initiativ till att betrakta mamman och pappan som likvärdiga föräldrar är bra, till exempel praxisen delad vårdnad vid skilsmässa. Att staten inte delar föräldraförsäkringen är en gåta för mig. Ju mer vi ses och behandlas som likvärdiga föräldrar - desto snabbare kommer det att bli så även i verkligheten (och föräldraledighetssiffror liksom deltidsarbete under småbarnsåren kommer att se lika ut oavsett vilket kön vi spanar på, och mammaskulden och sunkiga funderingar på vem som är primärförälder (som mina) kommer försvinna).

Klart som korvspad?

Eller?

lördag 24 oktober 2009

Om mammor som inte vill skilja sig

Oh my god vad jag kommer få på nöten för det här resonerande debattinlägget på Newsmill. Jag blir som alltid lite förskräckt när jag läser kommentarerna under - det känns som en del väljer att missförstå, som att de inte läser färdigt innan de skriver sina arga inlägg. Jag slår inte fast något, jag presenterar fakta, jag funderar och jag ställer frågor. Rubriken är som vanligt mycket mer hårddragen än resonemanget i artikeln. Och jag står för det jag skriver. Pappor är kassare på att ta ansvar för hemmet och barnen (det visar all statistik), och kvinnors sätt att tro att de är primärförälder suger. Vore vi mer jämställda - om mammarollen och papparollen kunde likna varandra mer - skulle allt bli lättare.

Läs. Vad tycker ni?

Ett fall för Louise


Håller verkligen med Kattis Ahlström och Johan Croneman i deras kritik av tv-programmet "Ett fall för Louise". Det är tag mig fan helt ofattbart att de exploaterar barns trasiga familjeliv i syfte att göra "bra tv".
Det faktum att Louise Hallin gör ett sånt här program blir för mig bara ytterligare ett bevis på att kvinnan inte har någon koll överhuvudtaget.

fredag 23 oktober 2009

Om stress 2

Rebeckas inlägg om stress och vad hon faktiskt prioriterar bort är så himla bra. Just sånt där mår man ju bra av att läsa. Alla struntar vi i något för att få livet att funka, men vi är väldigt upptagna av att fokusera på vad alla andra hinner istället på vad de faktiskt försakar.
Själv lever jag lite tvärtom Rebecka (och det var delvis därför som det var så spännande att jobba tillsammans med boken). Vår familj har prioriterat bort huset och kostnaderna och tiden som det tog. Vi har (som det så populärt heter) down sizat. Vi har sålt, slängt och gett bort drösvis med saker. Och rensat och sorterat det vi har. Vi har betalat tillbaka på våra lån. Snart ryker nog bilen. Allt för att få tid och råd till att slacka mer. Till sovmornar, teaterbesök, frukost på fik, lite resor och kanske några intressen. Jag läser faktiskt poesi ibland (!). Och har några sköna stickprojekt on going. Jag jobbar fem minuter från dagis och skola, och tio minuter hemifrån. Ungefär samma för min man (på moppe).

Det här låter kräk-framkallande perfekt och det är det ju såklart inte. Men just nu funkar det väldigt bra. Vi undrar titt som tätt om vi har gjort fel. Har vi gjort bort oss i bostadskarriären, till exempel? Och så sent som i morse sa min man bekymrat "är det så smart det här att vi båda två låter karriären gå på sparlåga så länge?".
Tja, den som lever får se.

onsdag 21 oktober 2009

Om att stå upp för rättvisan

Började svara i kommentarerna till förra inlägget, men det blev så långt att jag klippte ut det och la det här i ett eget inlägg istället. Alltså, apropå bråk i förhållandet!

Jo, det både bråkas mer och är mer stabilt i jämställda förhållanden. Eller, snarare, i de riktigt jämställda familjerna bråkas det inte längre lika mycket. Det bråkas mest i de familjer som inte är jämställda men där en eller båda VILL att det ska vara jämställt.

Jag tycker att det är viktigt att stå upp för sin rätt och för rättvisan i familjen! Tänk vad muggiga värderingar man för över till sina barn om man som mamma bara går och plockar och passar upp och muttrar buttert över det, utan att någonsin egentligen sätta ner foten och kräva rättvisa och jämställdhet!

Min egen teori är också att MÄNNEN respekterar kvinnor som tycker att de har lika stort värde mer än de kvinnor som finner sig i en orättvis struktur. Det finns en forskningsrapport som vi hänvisar till i boken med slutsatsen att män som är gifta med feminister oftare är lyckligt giftare än andra män - och har bättre sexliv (så klart, en kvinna som tar ansvar för sig själv, vet vad hon vill ha och ser till att få de, vem kan motstå en sådan kvinna ;-)

tisdag 20 oktober 2009

Bra med bråk!

Från rim till allitteration! Nu får jag allt till det i mina rubriker...

Nej, men allvarligt. Läser att svenska par bråkar mycket om hushållssysslor. Är tacksam att Aftonbladet Wendela låter en bra expert tolka resultatet. Är så trött på att läsa att svenska par bråkar så mycket mer än mindre jämställda par nere på kontinenten och att det därför är ett bevis på att vi lever "fel". Nä, bråk är inte alltid fel! Konstruktiva bråk kan tvärtom vara riktigt bra och ja, konstruktiva! I boken har vi ett kapitel som heter Bråka för husfridens skull, om jag minns rätt. Vi har i alla fall ett kapitel som handlar om det. Att många håller tyst om vad de känner för husfridens skull, men att man istället borde bråka, eller diskutera och förhandla är bättre ord, för husfridens skull.

I vår bok refererar vi också till forskningsboken Jämställdhetens pris (mycket intressant läsning) som Aftonbladet tar upp i sin artikel.

Ett litet utdrag från artikeln:

"Men bråk om hushållsarbete är ett tecken på utveckling, enligt Sverker Wadstein (familjerådgivare på Bra Relationer).

– De patriarkala strukturerna finns kvar i samhället, men vi håller på att förändra det. När nya förväntningar uppstår blir det mer gräl. Det är en lång omdaningsfas när det inte finns tydliga rollfördelningar mellan män och kvinnor. Att vi grälar om hushållssysslor är positivt, det betyder att förändring pågår, säger Sverker Wadstein."


Så bråka på!

måndag 19 oktober 2009

Om stress

Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter är en otrolig bloggerska. Hon har tre bloggar (tror jag) som hon håller igång! I en av hennes bloggar kör hon på olika teman och det kan vara kul ibland. Denna gång är det stress.

Jag blir stressad av Mymlan själv! Hur hinner hon göra alla dessa inlägg? Länka till alla dessa bloggar och artiklar och så vidare - och framför allt, hur hinner hon LÄSA allt? Vet att hon också har tre barn...

Jag är rätt bra på stress annars. Gör mycket i mitt liv och hinner med mycket. Får alltid frågan från alla andra: Hur hinner du? Med heltidsjobb, tre barn, hus, segelbåt, sommarställe, blogga, skriva bok, skriva krönikor, att vara gympaledare, springa... osv osv.

Mina hemligheter är 1. jag hinner inte. 2. jag skalar bort mycket av det som andra tar för självklart.

Några exempel: Jag shoppar nästan aldrig. Mina kläder köper jag på lunchen (sitter mitt i stan så jag tar mig lätt till alla möjliga affärer) - det säger sig själv att jag inte är särskilt välklädd alla gånger ;-) många spontaninköp blir det... inte alltid så lyckade. Jag köper aldrig smink, får det lilla jag behöver från jobbet. Jag går ytterst sällan på bio (tråkigt, jag gillar bio), jag inreder inte, jag renoverar inte, sysslar över huvud taget väldigt lite med mitt hem, jag viker inte tvätt (mannen tvättar och sen hänger vi in allt), jag sorterar väldigt sällan - många pappershögar runt mig... jag har nästan inga blommor, för tillfället har vi fyra växter som har överlevt sommaren, jag fikar aldrig, jag klipper mig en gång om året... (ser just nu hemsk ut i håret!), jag går aldrig på massage, spa, behandlingar och sånt där. jag går väldigt sällan ut - en del i jobbet visserligen, men festar väldigt sällan, träffar mina vänner sällan på egen hand, däremot träffar jag många vänner med familjen (på middagar och luncher, här hemma eller hos andra) eftersom jag ogärna är borta från dem mer än jag redan är. Jag har lärt mig att klara mig gott på sex timmars sömn (om jag får sova lite mer minst en natt i veckan). Jag ser inte mycket på tv.

Det är så jag hinner - eller, jag hinner inte. Jag ligger alltid efter, missar alltid grejer och det är väl som det ska? Försöker tänka att det är det här som är livet med tre små barn. Mycket. Hela tiden. Ständigt lite kaos och att det är okej.

Ibland tippar det över och jag mår skitdåligt. Oftast försöker jag omfamna stressen. Försöker vara tacksam för att jag har tre barn, ett kul jobb, roliga "hobbies", vänner och allt jag har. Och att jag är frisk. Bara en sån sak. Det finns mycket i mitt liv att vara tacksam över.

Är ni stressade? Hur klarar ni stressen? (Jag älskar att läsa om andras lösningar - give it to me!)

Hur en god idé kan bli så sne

Såg ni hur jag rimmade? Anna har skrivit en jättebra krönika med ursprungspunkt från vår bok, Skriet från kärnfamiljen. Om hur snett det kan gå med en så bra idé: Vår föräldraförsäkring. Den är ju egentligen en väldigt bra förmån som vi har för oss och våra barn, som är tänkt att ge oss trygghet på arbetsmarknaden, möjlighet att förena jobb och familj och som är en bra utgångspunkt för ett jämställt föräldraskap - och så blir det ändå så fel! Äh, läs själva!

Ps. Vad jag undrar Anna, är varför du inte har någon byline? Jag hittar inte ens ditt efternamn.

söndag 18 oktober 2009

Veckopeng och mobiler

Min son tjatar om veckopeng. Vi har inte riktigt börjat med det ännu. Han ska fylla 8. Han tjatar om mobiltelefon också. Men jag tycker att det är lite tidigt...

Känner att det är så svårt. Många barn har väldigt mycket prylar, mycket pengar och det finns de som har mobiltelefon redan på 6-års... Och jag vill absolut inte vara med och trissa upp status- och prylstressen!

Vad tycker ni? När ska man börja med mobiltelefon?

Så läste jag det här om barns veckorpeng.

Hur mycket ger ni era barn och när började ni/planerar ni att börja ge veckopeng?

onsdag 14 oktober 2009

Ta inte aborträtten för given!

Det är bra ibland att påminnas om hur bra abortlagstiftning vi har i Sverige. Många verkar tro att abortfrågan är helt död - att det är något självklart. Men det är det verkligen inte alls! I Baltikum har vi sett det på sistone. Även i Portugal och i Polen. Och många, många andra länder. Australien, till exempel, tror man ju är ett modernt i-land - men icke när det gäller abort.


Nu riskerar en 19-åring 7 månaders fängelse för en hemmaabort... Läs Ottars senaste rapport (jag älskar Ottar, när jag var frilans skrev jag ofta, ofta för dem!)!

För er som inte vet bakgrunden:

"I Australien finns fortfarande rester av det koloniala brittiska styret kvar i form av till exempel landets abortlagar. Lagarna regleras på delstatsnivå – varje delstat har ett eget parlament och en egen premiärminister. I Queensland och New South Wales är aborter förbjudna, annat än om kvinnan riskerar sitt liv eller sin psykiska och/eller fysiska hälsa vid en fullbordad graviditet."

och

"Överlag finns en oro för stora protester från religiösa grupper – läs potentiella väljare – bland politiker och därför vågar man inte göra något åt de gamla lagarna som drabbar kvinnor menar lokala bedömare. Detta trots att stora opinionsundersökningar visar att australiensarnas attityder till abort liberaliserats de senaste 20 åren. Numera anser 57 procent att kvinnor ska få tillgång till abort ”närhelst de behöver”."

57 procent... Det betyder att 43 procent inte är för kvinnans rätt till sin egen kropp...

Louise Hallin


Jag har skrivit flera gånger om Louise Hallin – och tog upp henne i boken. Så ja, jag är också kritisk till att hon sitter som föräldraexpert i SVT – Jag reagerade direkt när jag såg trailern. I dagens Metro skriver de om kritiken mot Louise Hallin, tyvärr har de inte lagt ut alla hennes knäppa citat som stod i tidningen på webben...

Vet folk vad hon verkligen tycker? Hon har en enormt förlegad syn på föräldraskap och kvinnor och män. Jag har själv intervjuat henne för många, många år sedan. Då var jag gravid och hon försökte sjukskriva mig mitt under intervjun ;-) Hon tycker på allvar att jämställdhet inte är något särskilt viktigt för en familj. Hon är helt övertygad om att män och kvinnor, mammor och pappor är fundamentalt olika och att det är mammans uppgift och roll att stanna hemma med barnen. 2–3 år sa hon till mig, och det har hon sagt i en massa sammanhang. Sen får pappan gärna ta över... Lovar att återkomma om Louise Hallin!

tisdag 13 oktober 2009

Längtar du också till slutet?

Just nu rasar mitt liv på i en farlig takt. Och jag känner att jag inte riktigt har kontrollen att sakta in. Det är mycket på jobbet. Mycket, mycket med barnen och alla föräldramöten, lappar, vaccinationer, läkarbesök, gymnastikpåsar, fotbollsträningar... På jobbet är det tusen och tusen mejl. Jag är ständigt uppkopplad, men hinner ändå knappt blogga - även om jag vill.

Kanske förstår ni varför denna sida gjorde mig så lycklig?

Aldrig hemmafru

Sorry, hinner inte skriva så mycket. Har mycket i mitt liv. I går var jag så stressad att jag glömde att min man fyllde år... Glömde alltså att uppvakta honom på morgonen (höll på att fixa en annan uppvaktning på jobbet). Kom på det tio minuter efter att vi hade skilts åt. Inte bra. Och jag har varit gråtfärdig sedan dess... Inte bara för hans skull, utan också för att det är ett tecken på hur stressad jag faktiskt är.

Men hur stressad jag än är skulle jag aldrig vilja vara hemmafru som 41 procent av de som svarat på frågan på mamas hemsida... (21 procent svarar nej.)

söndag 11 oktober 2009

Män är inte djur

Nej, de är ju inte det. Eller så är vi alla djur. Lars Lindström har i alla fall bloggat bra om "mansrörelsen" och alla antifeminister på expressen.se:

"Jag har svårt att begripa varför så många till synes intelligenta kvinnor och män lägger ned så mycket kraft på att misshandla genusforskningen och strypa kvinnorörelsen. Mansrörelsen är miljoner gånger farligare. Den som begår grova sexövergrepp på sovande treåringar, säljer och köper tonårstjejer som sexslavar, misshandlar och våldtar kvinnor.Alla smarta debattörer som kräver upprensning i genusträsket (!), stopplagar och byxförbud på kvinnor…vad är de rädda för? Varför vågar de inte erkänna att den manliga seden att slå och kontrollera kvinnor är ett stort samhällsproblem även i Sverige?Hånfulla antifeminister hävdar att något globalt kvinnoförtryck inte existerar. Nej, visst. Titta på den senaste WHO-rapporten: våld mot kvinnor är en normalitet i Peru, Bangladesh, Thailand, Tanzania och flera andra länder där statistik om detta inte tidigare funnits. I Etiopien har sju av tio kvinnor blivit slagna, sparkade eller våldtagna av sina män. Sju av tio!Visa mig ett samhälle någonstans någon gång där kvinnor begår en förkrossande majoritet av våldsbrotten, äger en absolut majoritet av ekonomisk och politisk makt och startar alla krig och fotbollsbråk.Och: om ett sådant märkligt samhälle fanns, skulle någon kunna forska i dessa könsskillnader utan att bli idiotförklarad?Män är inte djur, men hade vargar orsakat så här mycket skada och död skulle en viss avskjutning utan tvekan bli aktuell."

fredag 9 oktober 2009

Hahaha

Catia HultqvistDN, apropå Göran Hägglunds utspel mot kultureliten:

"Verklighetens folk - det är de som har köksbord, landställen och fästingbett.

Overklighetens folk - det är vi som har köksbord men också har barn på genusdagis. Bland annat. Eventuellt en ny folkrörelse."

Ja, kanske tillhör vi en ny folkrörelse?


Kan bara tillägga...

...att:
1. Jag VET massor av mer skandaler när det gäller WHO:s dokument om sex månaders helamning, men jag hade inte så pass på fötter att jag vågade publicera det (ska jag publicera kontroversiella fakta vill jag VERKLIGEN vara säker på att det jag skriver är sant). Den här artikeln jag skrev är väldigt tillbakahållen. Jag hade kunnat krossat amningslobbyn. Det finns till exempel forskning som kopplar ihop amning och vissa typer av cancer... och vilka låg egentligen bakom WHO-dokumentet? Och varför hoppade en tredjedel av forskarna bakom rapporten av? Detta har jag någon gång tänkt att jag ska fördjupa mig i på allvar. Och gräva fram allt! Håll utkik.
2. Jag är INTE någon amningsmotståndare. Jag ÄLSKAR amning. Men jag hatar lögner. Jag har själv aldrig haft några problem med amningen och ammade mina barn i 14 + 24 + 19 månader, alltså totalt 57 månader, dvs 4 år och 9 månader av mitt liv. Så de tusentals kommentarer om att jag var en fanatisk amningsmotståndare jag fick – de stämmer verkligen inte. Medvetet skrev jag INGET om mina egna amningserfarenheter i artikeln. Det ska inte behöva spela någon roll. Fakta är fakta.

torsdag 8 oktober 2009

Amning igen


Okej, nu har jag tagit en paus ;-) Och nej, snälla ni, det var inte för allt motstånd mot aktiviteterna (men tack för alla snälla ord!). Jag VISSTE att jag skulle få höra det. Har testat på bekanta tidigare. Och för att igen förtydliga, jag är inte lika på som Linda Skugge. Mina barn har inte särskilt många aktiviteter. Men det var första gången jag hörde någon räkna upp fördelarna med aktiviteter.

Kanske, om jag orkar, återkommer jag i ämnet. Nu till det som fick mig att börja blogga igen. Amning!

En av mina hjärtefrågor!

Agnes Wold, som jag har pratat med och intervjuat flera gånger ryter ifrån ordentligt i Expressen. Nej, amning motverkar inte allergier! Det finns så mycket myter kring amningen så det är inte klokt! Hon är upprörd över att lögnerna får fortgå. Och jag är helt med henne! Har försökt "avslöja" detta massor av gånger.

En artikel jag skrev i mama för några år sedan ledde till sådana otroliga debatter. Folk var alldeles som tokiga. Och tidningen fick sedan höra i år efteråt att den var mot amning. Nu hittar jag inte tråden på Familjeliv. Men den artikeln gav upphov till över 30 sidor kommentarer... Och jag kallades förstås amningshatare...


Här är min artikel, för de som är intresserade (det var alltså denna som fick folk att på riktigt hata mig och tidningen mama!). De publicerades någon gång 2006 (detta är mitt råmanus, kanske såg det något annorlunda ut i tidningen, men inte mycket):

/Rubrik/
Amma till varje pris?

/Ingress/
Att amma eller inte amma. Det är frågan. Fast i Sverige är det knappt någon fråga. Här ska alla amma. Bröst är bäst och alla kan amma är budskapet. Men är det verkligen så? Och till vilket pris?

av Rebecka Edgren Aldén

Såriga bröstvårtor, bölder, infektioner, 40 graders feber, depression, frustration, tårar och bebisar som svälter. Aldrig har mama fått så många och långa mejl som när vi bad er mejla om amning:
– Jag ammade gråtande i 3,5 månader med en skrikande bebis vid bröstet. Var fanns den där mysiga amningsstunden som de pratat om när barnet tittar nöjt upp på mamman och ler, skriver till exempel signaturen Karolina.
– Fick mitt andra barn i december 2004, och efter många mjölkstockningar, bröstböld etcetera gav jag upp. Hade stora problem även med mitt första barn, men där härdade jag ut och helammade i 9 månader, och fortsatte lite till trots minst en mjölkstockning i månaden, skriver Erika.
Karolina och Erikas historier är långt ifrån unika. Mammor i dag känner en otrolig press att amma. De vill amma, de vet hur bra det är med amningen och de blir så klart frustrerade när det inte går så lätt som det kanske presenterades för dem under graviditeten.
Vi kan börja med att slå fast att amning är bra. Amning är jättebra – om det fungerar. Det är praktiskt, billigt, skyddar mot infektioner, det är mysigt... Har du inga problem med att amma – gratulerar. Men det finns mammor som kämpar och lider och känner sig misslyckade som mammor för att amningen inte fungerar. Då kan det vara skönt att veta att forskningen kring amningens fördelar inte är så entydig som de för det mesta presenteras.
De flesta kan amma, men många får problem på vägen. Vissa kan inte alls. Man beräknar att varannan mamma får problem med amningen, och att var tredje mamma får svåra problem med amningen.
Jessica satt med sonen vid bröstet dygnet runt och sov aldrig längre än 20 min i taget under natten.
– Amningshjälpen sa att jag absolut inte skulle ge upp. De kan ta ett tag för mjölken att komma igång fullt och ALLA har tillräckligt med mjölk till sina barn. Två dagar efter senaste vägningen vägde jag sonen på nytt. Då hade han gått ner ett halvt kilo på två dagar – han SVALT.
Enligt Stockholms läns landstings interna skrift om bröstkomplikationer kan smärtorna från sår och infektioner vara lika svåra som förlossningssmärtor.
– Med mitt första barn, en flicka, fick jag bland annat kärlkramp, och det är riktig smärta! Inte nog med det, jag fick även svampinfektion i bröstvårtorna och en hel del stockningar. Jag slutade amma för att min tjej gick ner i vikt, skriver Maria.
Trots smärtor står ändå de flesta ut, eftersom de vet hur viktigt amningen är för barnet. För visst skulle vi gå genom eld och vatten om det var det bästa för vårt barn? Men det är inte alltid lätt att väga fördelar mot nackdelar när det mesta som skrivs om amning bara är positivt.
Till exempel påstås det att amning minskar risken för att barn får atopiskt eksem, allergisk snuva och astma. Enligt Karolinska sjukhusets Bamse-studie har barnet ett bra skydd mot eksem, astma och allergi efter att ha helammats i fyra månader. Men resultaten gäller bara om man utesluter de barn som fått atopiskt eksem under amningstiden. Flera andra studier visar tvärtemot att amningen inte spelar någon roll för risken att få atopiskt eksem eller till och med ökar risken. Och när det gäller skyddet mot allergier och astma är forskningsresultaten direkt motstridiga. En undersökning som gjorts av forskare från Kanada och Nya Zeeland och som presenterades i den mediciniska tidskriften The Lancet visade att långvarig amning snarare ökar risken för allergi och astma. Förklaringen kan vara att barnets immunförsvar tränas för dåligt när det ammas.
Det är svårt att veta vilka studier man ska lita på, forskarna är oense, helt enkelt. Något anmärkningsvärt är det dock att Sverige som är det land med högst amningsfrekvens också har så många allergier. I Sverige ammades nästan 73 procent av barnen födda 2003 vid sex månaders ålder. Det är en tredubbling sedan 70-talet. Antalet allergiska barn har ökat i samma takt.
– Efter mina föreläsningar om att amning inte skyddar mot allergier kommer gråtande mammor fram till mig och berättar att de mått så dåligt för att de inte ammat sina barn, säger Agnes Wold, docent i klinisk immunologi vid Göteborgs universitet.
Det finns enligt Agnes Wold heller inga studier från i-länder som visar att helamning är bättre än delamning när det gäller allmänt hälsotillstånd.
Bilden av den okomplicerade amningen i tredje världen stämmer inte heller. Få kulturer helammar i sex månader och socialantropologisk forskning har visat att bröstkomplikationer inte bara drabbar västerländska kvinnor utan även de som lever i så kallade amningskulturer.
Men i Sverige strävar man efter att skapa en amningskultur. 2003 ändrade svenska livsmedelsverket amningsrekommendationerna. Istället för att introducera smakportioner mellan fyra och sex månader, skulle mammor nu helst helamma i sex månader. Rekommendationerna stödde sig på en WHO-resolution. Men där det i Sverige presenteras som att sex månaders helamning är det bästa för ditt barn, säger WHO-dokumentet bara att det i de flesta fall är fullt möjligt och tillräckligt för bebisar att helamma i sex månader. En viss skillnad alltså.
WHO erkänner att det finns vissa brister med helamning i sex månader, jämfört med att introducera smakportioner mellan fyra och sex månader, som till exempel en ökad risk för låg tillväxt när mammorna är undernärda, lägre järnvärden och lägre kalciumvärden. Men man konstaterar ändå att fördelarna väger tyngre – framför allt i tredje världen. Amning fungerar som preventivmedel, och skyddar mot infektioner och diarrerer när fattiga mammor slipper späda ut ersättning och blanda i smutsigt vatten – vilket är oerhört farligt och dödligt för små barn. Där är amningen livsviktig. Men inte här. Men vi har samma rekommendationer som de.
Varför?
– Egentligen är det inte så mycket som har förändrats, säger Ulla-Kaisa Koivisto Hursti, nutrionist på Livsmedelsverket och ordförande för den nationella amningskommittén i Sverige. Vi säger fortfarande att man inte ska börja med smakportioner innan fyra månaders ålder. Vi rekommenderar bara helamning i sex månader om det är möjligt för mamman. Det här ska mer ses som ett stöd för de mammor som vill fortsätta amma.
Men många mammor tror att de måste helamma i sex månader, för att det är bäst för bebisen, och mår dåligt när de inte kan leva upp till det.
– Ja, jag har hört att vissa känner att de skuldbeläggs om de inte helammar i sex månader, men så ska det ju inte behöva vara. Man kan inte säga vad som är bäst för alla mammor, och inte för alla barn heller. Den individuella rådgivningen ges ju på BVC.
Men de som inte klarar amningen har inte alltid lätt att hitta och få information om alternativ. De flesta barnmorskor är starka amningsförespråkare. Barnmatsföretagen får inte informera om alternativ. I Sverige, liksom i många andra länder, är det inte tillåtet att göra reklam för bröstmjölksersättning sedan Sverige 1981 anslöt sig till den internationella koden om marknadsföring av bröstmjölksersättningar som utarbetats av WHO.
Många mammor söker sig till den ideella hemsidan Nappflaskan – en sajt på Internet för flaskmatande föräldrar. Sidan startades av två mammor som själva hade problem med amningen.
– När jag fick mitt första barn skedammade jag i fyra veckor och var helt psykiskt slut. Då började jag söka information om alternativ till amningen, men hittade inget, säger Lotte Abrahamson.
Hon började skriva ner sina upplevelser och erfarenheter och kom så småningom i kontakt med en annan mamma, Åsa Brandt. Och tillsammans startade de hemsidan. I dag har de flera hundra besökare varje vecka. Hit söker sig mammor som vill ha information, mammor som inte kan eller inte vill – ganska få, men de finns, amma.
– Det är så mycket man som flaskmatande mamma inte vet och inte kan få svar på. Vi har ju lärt oss allt eftersom på egen hand och den kunskapen försöker vi förmedla.
Lotte Abrahamson önskar att diskussionen om amningsproblemen diskuterades mer öppet.
– Det är skrämmande ibland när man får mejl från mammor som inte berättat på BVC att de slutat amma. Jag har själv bara skräckupplevelser av första gången jag fick barn, hur folk kom in och slet i brösten. Men då visste man inget, man trodde att det bara var att slänga upp barnet till bröstet. Jag kunde inte njuta av att jag fått ett barn, kände mig bara misslyckad, säger hon.
När tevejournalisten Jenny Östergren skrev om sina misslyckade amningsförsök i boken ”Uppdrag: mamma”, kom det som en lättnad för många.
– Många kvinnor jag träffade tyckte att det var skönt att känna igen sig. När man sitter med sitt lilla barn vid bröstet och kämpar och känner sig ensammast i världen så har man tusentals systrar med sig i samma ögonblick. De allra flesta svenska kvinnor vill försöka amma. De som väljer bort eller inte får det att funka måste få allt stöd och all information de efterfrågar, säger hon.

Har du inte fått amningen att fungera? Då kan du vända dig hit: www.nappflaskan.com

/Case1/
Hanna Hultstrand
Ålder: 23.
Familj: Maken Magnus, 27, dottern Moa, snart 3.
Bor: Nossebro i västra Götalands län.
Gör: Arbetslös men ska börja studera.
– På BB rådde amningshysteri. De väckte en mitt i natten för att det var dags att amma. Ingen frågade om man ville utan det kändes som om man blev tvingad. Som förstföderska lyssnade jag på personalen och tänkte att de visste bäst. Att jag mådde dåligt och inte fick sova brydde sig ingen om. Jag fick en negativ relation till min dotter från början. Redan efter tre dagar hade jag mjölkstockning utan att jag förstod det. Det ena bröstet var alldeles rött, hårt och ömt. Jag mådde jättedåligt och personalen såg bröstet när de skulle hjälpa mig att lägga till Moa och sa att det får vi kolla upp. Men ingen gjorde något. Bröstvårtorna blev fruktansvärt såriga och när Moa tog tag om dem skrek jag nästan. Allt hon fick i sig var blod som hon sedan spydde upp. Hon fick lågt blodsocker och fick därför matas med nappflaska med någon annans mjölk. Jag fick lära mig att handmjölka. Efter fem dagar vägdes Moa och jag hade tur att den visade att hon hade gått upp efter amningen, så jag fick äntligen åka hem. Det kändes underbart eftersom jag inte hade fått sova någonting på BB, en natt satt jag och ammade fem timmar i sträck. När jag kom hem blev det inte bättre. Moa bara skrek eftersom hon var hungrig. Handmjölkningen gick inte tillräckligt snabbt. Jag fick inte ut så mycket och fick därför sitta hela tiden och mjölka, amma eller mata med flaska. Mjölkstockningen blev värre och jag fick feber. Då tyckte min mamma att jag skulle pröva ersättning och det gjorde vi. Moa blev mycket nöjdare, men jag kände mig otroligt misslyckad som mamma. Jag var rädd att Moa skulle få massa allergier nu när hon inte ammades. Man hade ju bara fått höra hur viktigt det var med amning. När jag hade lagt av med amningen vågade jag knappt berätta det för någon. Jag pratade inte med BVC först, jag var rädd att de skulle avråda mig. Jag tror att det tog nästan två år innan jag kunde förlåta mig själv för att jag hade slutat amma. Jag har känt mig så fruktansvärt misslyckad som mamma som inte kunde ge min dotter något som kändes så självklart. Människors blickar när man var ute och fikade och gav ersättning var väldigt jobbiga. Det viskades runt om mig. Speciellt bland ammande mammor och äldre kvinnor. De tyckte nog också att jag var en dålig mamma. Om jag någonsin skaffar fler barn, osäkert efter det här, ska jag inte ha så höga krav på mig själv. Jag ska också vara tydlig mot BB-personalen och kräva amningsnapp från början och meddela att jag inte tänker stressa ihjäl mig. Jag vet inte ens om jag någonsin vill prova att amma igen.

/Case 2/
Malin Danielsson
Ålder: 25.
Familj: Sambo Richard, 25, sonen Robin, 6,5 månad.
Bor: Mellan Kumla och Hallsberg.
Gör: Projektledare på ett företag i Örebro, nu föräldraledig.
– Varje timma på BB kom någon tant in på rummet och skulle kolla om han sög ordenligt, eftersom de tyckte att han sög fel... De bökade, tryckte hans huvud mot mitt bröst, försökte få honom att öppna munnen, han skrek och jag blev jättenervös och det kom ingen mjölk. Till slut orkade jag inte längre. Så fort det kom in någon på rummet så ljög jag och sa att han precis hade ätit och att det gick bra. Redan då brann det som eld i brösten och varje gång kämpade jag mot tårarna! Någonstans trodde jag att det skulle ordna sig, fick vi bara vara ifred skulle vi lista ut det här jag och min prins. Men inget blev bättre, snarare värre. Smärtan var outhärdlig, det kom bara blod, prinsen skrek, jag grät, sambon var nervös, en massa människor kom och hälsade på. När jag till slut bröt ihop bland allt folk gick en kompis och hämtade en pump. Och jag pumpade, gav honom mjölken och sen… det som hände går inte att beskriva, prinsen blev nöjd. Han grät inte, sov flera timmar och var som en helt annan bebis. Att jag inte har haft en tanke på att inte amma gjorde att hela min värld liksom slogs i spillror. Hur skulle det gå, hur skulle mitt barn överleva? Var skulle han få mat? Frågorna var många och att gå ut bland folk med nappflaska var helt otänkbart de första två månaderna, jag skämdes. Barnmorskan försökte få mig att prova att amma när jag var där, jag provade. Det gick ju ganska bra, var så glad, kom hem och satte mig i min amningsfåtölj, inköpt för att jag skulle sitta rätt och få lugn och ro, och det gick inte alls, såren upprivna och bara en massa blod. Läste på internet, allt jag kunde komma över, försökte lägga honom på olika sätt, inget fungerade. Till slut sa min sambo att det fick vara nog. Han såg att min ilska vändes mot min prins. Sedan den dagen har jag inte ens provat att amma. Och efter två månader slutade jag pumpa och gav honom ersättning, något jag trodde att man fick på recept på apoteket.Alla vill vi det som är bäst för våra barn och för att kunna ge sitt barn det bästa behöver man själv må bra. Att känna en olustkänsla, ibland till och med avsky mot sitt barn när man ammar är inget som jag någonsin vill uppleva igen, och därför ammar jag inte.

/Case 3/
Åsa Kettisen
Ålder: 30.
Familj: Sambon Anders Forssblad, 40, sönerna Malcolm, 3,5, och Fabian, 3 månader.
Bor: Huddinge, utanför Stockholm.
Gör: Lärare.
– Med mitt första barn kämpade jag på i sju månader och det var bland det värsta jag har varit med om. Blödande såriga bröstvårtor samt vandrande ständiga mjölkstockningar med allt vad det innebär med över 40 graders feber och svimningar. När jag nu fick mitt nästa barn skrev barnmorskan i mina papper, som följde med till förlossningen, om min oro och rädsla inför amningen. Trots detta så kommer det in en "människa" efter förlossningen och ska gå igenom skötsel, eftervård, amning och så och säger "ja, så vet du att du ska helamma i sex månader och du får inte ge honom något annat, om du så ger honom en tesked vatten så förstör du tarmfloran på honom och det tar minst en hel vecka innan den återställs." Såklart blir jag jättenervös men sitter bara som en fågelholk och nickar. Man tror ju att barnmorskorna sitter inne med alla sanningar. När samtalet börjar lida mot sitt slut frågar hon om det är något jag vill fråga om. Jag frågar då om hur jag ska riva av naglarna eftersom de är sega och jag tycker det ser så otäckt ut när han river sig i ansiktet. Jag får till svar att "ett mätt och nöjt barn klöser sig inte, gör han det är det du som har missat en amning" sedan går hon och jag får aldrig veta hur jag ska få av naglarna. Däremot blir nervositeten och spänningen inför amningen bara större och värre.

måndag 5 oktober 2009

Orkar inte

Har egentligen en massa saker jag skulle vilja skriva om. Polanski till exempel. Och att det är helt galet att alla kändisar rusar till hans försvar... Och Letterman... Och ja, Isabellas artikel i DN söndag om alla superambitiösa och svindyra barnkalas.... Eller skriva en uppföljning om att jag visste att det var som att svära i kyrkan när jag skrev positivt om Linda Skugges krönika (tro mig, jag visste, jag har testat detta på många i min bekantskapskrets). Men jag orkar inte. Måste ta en paus. Den blir nog inte lång. Har bara inte lust att blogga eller sitta vid datorn just nu. Vet inte varför. Orkar bara inte. Ge mig en dag eller två, I'll be back!

Det här var i alla fall roligt att läsa.

Kulturtips

Nu är dansaren Anna Vnuk och skådisen Lo Kauppi på väg ut i Sverige med sin dubbelföreställning Hårdare/snabbare Vnuk (där hon bla dansar sin förlossning) och Undercover.

För mig för hela föreställningen en feministisk jättepepp i konstnärlig gestalt. Årets föreställning. Missa den inte. Se turnéschemat här.

(och en recension för intresserade)

fredag 2 oktober 2009

Vi är här för att stanna!

Johannes Forssberg skriver bra i dag i Expressen om stödet till religiösa trossamfund:

"På listan över församlingar som får statsbidrag finns ett antal bokstavstroende kristna samfund, exempelvis Evangelisk Luthersk Mission-Bibeltrogna Vänner. Romersk katolska kyrkan får flera miljoner liksom ett antal islamiska samfund. Gemensamt för dessa församlingar är att de håller sig med en sträng sexualmoral, uppfattar homosexualitet som en synd och ryser vid själva tanken på kvinnliga präster. Det står dem naturligtvis fritt. Sådana är deras värderingar. Men knappast "samhällets".Myndigheten Nämnden för statligt stöd till trossamfund har i en uppföljningsrapport bemött de av oss som tycker att jämställdhet och tolerans är en del av samhällets värderingar.Nämnden menar att de grundläggande värderingarna i fråga "inte kan vara beroende av tillfälliga opinioner i det svenska samhället", utan ha en "universell och långvarig prägel".Vi har alltså en myndighet som tycks anse att acceptansen för homosexualitet och för kvinnors lika rättigheter är "tillfälliga opinioner". Snart kommer vi återgå till de mer "universella" åsikterna, till att avsky homosexualitet och tycka att kvinnor ska tiga i församlingen, eller?"

Läs hela här!

Fatta, det här med jämställdhet och feminism är ingen fluga. Det finns ingen återvändo.