Oj, jag har nog visst blivit för van att skriva för en redan väl införstådd bloggläsekrets. Vi backar bandet! Jag såg några kommentarer till förra inlägget och kände att jag måste förtydliga: NEJ. Feminister är inte mer moraliska eller etiska. (Men – feminister drivs däremot rent generellt av ett rättvisepatos och det gäller förstås även pappan – feminister VILL ju att papporna ska vara med sina barn! Så det är klart att det är en fördel att som pappa ha barn med en feminist! Det är jag övertygad om! Vilka par är det som delar på sina barn? Jo, det är par där åtminstone en är övertygad om att det är viktigt med jämställdhet!)
Så här menar jag (och jag hoppas att jag är tillräckligt tydlig): Om man delar lika på ansvaret för barnen man och kvinna medan man lever ihop skulle det känns väldigt konstigt att sedan vid en skilsmässa plötsligt som mamma säga att pappan inte duger som vårdnadshavare. Han har ju dugit hittills! Och en pappa som tar halva föräldraledigheten, går ner lika mycket i tid, hämtar och lämnar ungefär lika mycket på dagis, tar varannan vab-dag har väldigt, väldigt, väldigt, väldigt svårt att förlora vårdnaden i en eventuell tvist. För varför skulle han plötsligt inte duga?
Min man till exempel som har tagit 50 procent av föräldradagarna för alla tre barnen, hämtat och lämnat varannan dag, tagit varannan vab. Om vi skulle skilja oss skulle jag ha väldigt svårt att argumentera för att han inte bör vara med barnen halva tiden – även om jag skulle längta ihjäl mig efter barnen under hans veckor. Även om jag skulle vilja ha barnen på heltid (men det skulle jag inte vilja, jag vill ju mina barns bästa och jag tror inte att det är deras bästa att inte få vara med sin pappa och det är ju därför jag har drivit så hårt att vi ska dela lika – så att vi blir lika viktiga för barnen!) så skulle jag aldrig driva en sådan tvist. Och vilken domare skulle i så fall gå på min linje? INGEN! Han har tagit lika bra hand om våra barn, lika mycket. Varför skulle jag få mer tid med barnen? (Och det är detta jag menar med att vårt jämställda liv är en försäkring för våra barn, om något skulle hända. Vi kan båda ta hand om dem, båda kan försörja familjen, och de riskerar inte att förlora kontakten med en av oss vid en eventuell skilsmässa.)
Däremot, om det är mamman som har tagit alla föräldradagar, tagit det mesta av ansvaret där hemma, skött alla matsäckar, barnklädesinköp, bvc-koller, vab-dagar, jobbat deltid, skött den mesta av kontakten med dagis och skola. hämtat, lämnat osv osv (inte alls särskilt ovanligt i ojämställda familjer där pappan inte ens tar ut en endaste föräldradag (1/5 av alla pappor) och inga vabdagar. En sådan pappa har ju förstås mer att bevisa för rätten vid en eventuell tvist.
MEN. Och detta är viktigt. De allra, allra flesta får ju faktiskt delad vårdnad. Oavsett hur mycket man har varit med barnet under förhållandet i dag. Ytterst få förlorar sina barn. Och när en förälder får enskild vårdnad så är det oftast mamman. Det är sant! Men det finns faktiskt studier som visar att det INTE handlar om att man ger just mamman mer rätt till barnet. Utan att man utgår från barnet och vad barnet är vant vid. Det ska mycket till för att en domstol ska bryta en fungerande vardag för ett barn. Och eftersom det oftast är pappan som INTE har varit där i vardagen så är det han som är det avvikande. (Vilket då skulle ha kunnat undvikas om paret hade levt jämställt redan från början.) Jag hittar inte mitt eget inlägg om detta just nu. Jag skrev tidigare om en undersökning som visade att det inte alls handlar om diskriminering av pappor. Återkommer om det.
Men jag som feminist kämpar ju för att båda föräldrarna ska ses som primärföräldrar och vara lika viktiga och närvarande i sina barns liv! Jag tycker inte att mammor ska ha enskild vårdnad - om det inte handlar om att skydda barnet på något sätt (och det gäller ju även pappor med enskild vårdnad som måste skydda barnen från mamman).
Därför har jag aldrig förstått varför pappor som har förlorat sina barn till mamman är arga på feminister! Det är ju snarare traditionella kvinnor som INTE är feminister (som tagit hela ansvaret under förhållandet) som sedan kräver enskild vårdnad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
8 kommentarer:
Det går förstås inte att komma ifrån att människor är begränsat rationella känslostyrda varelser. Vilket bland annat innebär att alla möjliga känslor kan uppstå vid och inför skilsmässor och vårdnadstvister. Känslor som det i en varierande utsträckning finns en rationell grund för.
Jag kan inte se någon rationell grund till att mamman skulle ha mer rätt till barnen för att hon tagit mer föräldraledighet, sjukdagar eller dagistransporter. Jag kan inte se att det gör henne till en bättre förälder. Jag kan dock förstå att hon känner så. För mig handlar dock föräldraskap om mycket mer.
"Vilka par är det som delar på sina barn? Jo, det är par där åtminstone en är övertygad om att det är viktigt med jämställdhet!"
En pappa kan mycket väl spendera mycket tid med sina barn och ta mycket ansvar för dem utan att han eller mamman tycker det är viktigt med jämnställdhet och trots att han jobbar heltid samtidigt som mamman jobbar deltid. Jag kan inte se varför en önskan om jämnställdhet behöver komma före att både pappan och mamman vill spendera tid med och ta ansvar för sina barn (och även gör detta)?
Om en familj löst sitt berömda pussel med att pappan förvärvsarbetar och mamman är hemmafru så är det ofta så att mamman lämnar på dagis och fixar med mat och kläder medan pappan är på jobbet. För mig innebär inte detta att mamman nödvändigtivs tar mer anvar för barnen. Pappan är ju med och tar ansvar för barnen när föräldrana tillsammans bestämmer att pappan ska jobba och mamman ska vara hemmafru och ta hand om barnen och hushållet. Ungefär som att mamman och pappan delar på VD-posten och i egenskap av VD bestämmer de att pappan ska vara säljansvarig (yrkesarbetande) medan mamman är produktionsansvarig (hemmafru). VD har hela ansvaret men delegerar sedan delar av ansvaret och arbetet till den säljansvarige och den produktionsansvarige. Och en seriös VD vill ju förstås ha fortlöpande rapporter om hur säljsidan och produktionssidan sköter sina uppgifter och hur verksamheten utvecklas för kunna komma med förändringsförslag och allmän styrning etc.
Sen när 40-timmarsveckan är slut för den säljansvarige och den produktionsansvarige kan det mycket väl vara så att de båda tar lika mycket ansvar för barnen på fritiden och spenderar lika mycket tid med barnen på fritiden. För ansvaret för barnen är ju inte begränsat till 40-timmarsveckor. Och när det till exempel ska väljas vilken skola barnen ska gå i så kanske det inte är ett beslut som ska tas av den säljansvarige eller den produktionsansvarige utan något som tas på VD-nivå.
"En sådan pappa [som tagit mindre ansvar enligt inläggets sätt att se] har ju förstås mer att bevisa för rätten vid en eventuell tvist."
Bevisa att han klarar att lämna på dagis? Bevisa att han kan köpa barnkläder och laga mat åt barnen? Asså jag förstår att föräldrar tycker de är jätteduktiga när de tar hand om sina barn men det vekar finnas en något skev bild av hur svårt det egentligen är att ta hand om barn. Om man vill och inte är efterbliven så lyckas man väl med att lämna barn på dagis, handla kläder och laga mat etc.? Att det är ont om tid är jobbigt förstås.
Det du skriver om att barn ofta vill bo hos mamman efter en skillsmässa är dock något som ligger en så kalla ojämnställd pappa till last. Ojämnställdheten kan säkert vara en starkt bidragande orsak här men jag ser samtidigt andra möjliga orsaker. Speciellt det här med att föräldrar överlag pratar med sina barn mindre än 10 minuter per dag. Vilket i sin tur kan bero på att vi lever i ett konsumtions- status- och stressamhälle. Hur kul är det att bo hemma hos någon som pratar med dig mindre än 10 minuter per dag.
"Jag kan inte se någon rationell grund till att mamman skulle ha mer rätt till barnen för att hon tagit mer föräldraledighet, sjukdagar eller dagistransporter. Jag kan inte se att det gör henne till en bättre förälder. Jag kan dock förstå att hon känner så. För mig handlar dock föräldraskap om mycket mer."
Här är vi överens. Om du läser mitt inlägg noga så ser du att jag INTE tycker att mamman har mer rätt till barnet bara för att hon har varit med det. Tvärtom! Men jag tror att det betydligt TROLIGARE att det blir en strid om han inte varit hemma, och hon har det.
För övrigt tror jag att du är helt fel ute. Jag tror absolut att man knyter an till sina barn genom att vara med dem. Jobbar man som man 100 procent och aldrig är föräldraledig eller tar vab så är det ju självklart att man har sämre anknytning till sina barn än en mamma som har tagit hela föräldraledigheten eller jobbar deltid eller är hemma på heltid, tar all vab och oftast hämtar och lämnar.
Barns förtroende och kärlek är ju något man förtjänar och jag tror inte på "kvalitetstid" som många pappor tror. Pappor som inte är hemma med sina barn, som jobbar heltid (män som jobbar heltid med hemmafruar brukar dessutom jobba betydligt mer än heltid, så det handlar inte bara om 40 timmar + resväg utan mer! Småbarnspappor är den grupp i samhället som jobbar allra mest av alla, enligt statistiken!!), som inte vabbar osv missar något - och tyvärr kommer de aldrig att inse vad det är de har missat. Det förstår man inte om man inte har varit där.
"Om en familj löst sitt berömda pussel med att pappan förvärvsarbetar och mamman är hemmafru så är det ofta så att mamman lämnar på dagis och fixar med mat och kläder medan pappan är på jobbet. För mig innebär inte detta att mamman nödvändigtivs tar mer anvar för barnen. Pappan är ju med och tar ansvar för barnen när föräldrana tillsammans bestämmer att pappan ska jobba och mamman ska vara hemmafru och ta hand om barnen och hushållet. Ungefär som att mamman och pappan delar på VD-posten och i egenskap av VD bestämmer de att pappan ska vara säljansvarig (yrkesarbetande) medan mamman är produktionsansvarig (hemmafru)."
Ursäkta mig, men jag kan inte låta bli -vilket kvalificerat skitsnack. En ansvarstagande förälder träffar sina barn mer än på fritiden och delegerar inte bara till produktansvarig. Vilket fruktansvärt sätt att se det på. Det är barn, inte saker.
Jag håller dessutom med Rebecca, det är inte kvalitetstid som räknas, utan det är kvanitetstid som är kvalitet. Sedan kan jag förstå att man som heltidsarbetande fritidsförälder gärna vill rättfärduga sig själv.
Kul, vi hade en diskussion här ikväll om detta. Fyra föräldrar som unisont kom fram till att när det gäller barn så räknas kvantitetstid och att både barn och föräldrar ömsesidigt knyter an till varandra. Vi pratade också om att det faktum att vi delat /delar gör att vi får förståelse för varandra och blir mer motiverade att hålla ihop eftersom ingen av oss skulle stå ut en hel vecka utan barn.
"För övrigt tror jag att du är helt fel ute. Jag tror absolut att man knyter an till sina barn genom att vara med dem. Jobbar man som man 100 procent och aldrig är föräldraledig eller tar vab så är det ju självklart att man har sämre anknytning till sina bar..."
Varför lägger du så stor vikt vid att jobba 100%? Att jobba 100% kan ju inte vara ett problem i sig. Det viktiga är ju hur många timmar man jobbar. Med en lagändring skulle ju 100% vara 20 timmar. Skulle det då fortfarande vara ett problem att pappan jobbar 100% och mamman 75%?
Och när det kommer till antalet timmar tror jag inte att 40 timmars arbete i veckan är för mycket för att en pappa ska kunna få en TILLRÄCKLIGT god relation till sina barn. Om vi tittar historiskt har ju massvis med pappor utvecklat utmärkta relationer till sina barn trots att de jobbat 40 timmar i veckan.
Jag kan inte heller se varför det skulle vara viktigt att både pappan och mamman har lika stor/stark/omfattande anknytning till barnen. Det räcker väl att både mamman och pappan har TILLRÄCKLIGT stark anknytning till barnen? Varför skulle det vara ett problem att den ena av dem har starkare anknytning än den andra?
Du tar upp kvalitetstid. Jag har inte haft en tanke på kvalitetstid. En vecka är på 168 timmar. Ett litet barn sover ca 70 timmar i veckan och är därmed vaken 98 timmar i veckan. En mamma som jobbar 30 timmar i veckan kan därmed spendera 68 timmar i veckan med sina barn. En pappa som jobbar 40 timmar i veckan kan därmed spendera 58 timmar i veckan med barnen. Det innebär att pappan kan spendera 14,7 % mindre tid per vecka med barnen jämfört med mamman. En differens på 15% gör knappast att man går från kvantitets- till kvalitetstid.
Om man tar hänsyn till restid til jobbet skulle det minska den procentuella differensen ovan om pappan och mamman har lika stor restid till jobbet.
Du som kanske har koll på hur mycket tid per år ett barn är sjukt kan väl kolla hur vabbtid skulle påverka differensen ovan.
Lilla O...
"Ursäkta mig, men jag kan inte låta bli -vilket kvalificerat skitsnack... Vilket fruktansvärt sätt att se det på. Det är barn, inte saker."
Försök istället att tänka ur andra människors perspektiv. Lås dig inte så mycket vid din egen begränsade världsbild och begränsande värderingar. Att en enkel och tydlig liknelse får dig att ta till övertoner som "skitsnack" och "fruktansvärt" visar på en stor intollerans för andras åsikter och ett mycket känslostyrt tänkande.
Att du inte ens kan komma med sakliga argument gör det bara ännu pinsammare.
Självfallet betraktar jag inte barn som saker. Att du ens antyder detta visar bara hur oseriös du är.
En aspekt som sannerligen är värd att beakta är att många föräldrar skjuter upp delar av dagens yrkesarbete för att sedan ta i tu med detta på kvällen när barnen sover.
Med ett sådant angreppssätt kan både mamman och pappan i min kommentar ovan öka sin barntid (som var 68 resp. 58 timmar) per vecka med ca 10 till 20 timmar beroende på hur de gör.
Detta skulle i sin tur gör att differensen på 15% som jag diskuterade ovan hamnar mellan 12,8% och 11,4%.
Dessutom kan pappan som jobbar 40 timmar i veckan genom ett sånt här angreppssätt göra så att han får 15% MER barntid per vecka än mamman trots att hon jobbar 30 timmar i veckan.
Detta om något visar väl att det är alldeles för enkelt att bara anta att en pappa som jobbar mer än mamman också spenderar mindre tid med sina barn.
Eftersom varje familjs situation är unik och varje individ är unik kan det i själva verkhet förhålla sig på hur många sätt som helst.
Fast det blir ju så mycket enklare om man generealiserar och säger att pappor som jobbar heltid inte får tillräckligt mycket kontakt och anknytning till sina barn.
Det är bara det att verkligheten inte är enkel. Den är mycket komplex.
Håller med om att verkligheten är komplex. Det går därför inte att enbart luta sig mot statistik och procentsiffror.
Det som räknas, är det faktiska arbetet i hemmet och tiden vi spenderar med våra barn.
Genom skiftarbetete/hemarbete eller annat kanske tiden med barnen färdelar lika trots att den ena arbetar deltid. Kan man styra över sin arbetstid så frigörs massor av tid, utan att ens nyttja vab eller FP.
Kvantitetstid är det viktiga helt klart. Men lösningarna är många, döm inte bara utifrån stela siffror. Med fantasi och kreativitet finns det många lösningar.
Skicka en kommentar