Okej, här ett försök att sammanfatta den där svåra debattartikeln:
Kan det vara så att 60- och 70-talistkvinnor har så svårt att tänka sig att vara ifrån barnen på halvtid (kanske på grund av mammaskuld parat med en övertro på vår egen förträfflighet som mödrar) att vi stannar i icke jämställda/dåliga/destruktiva äktenskap?
Och skulle någon slags uträkning av hur mycket föräldraledighet respektive förälder tagit ut och hur mycket de jobbat deltid under barnens småbarnsår kunna ge utslag vid vårdnadstvister? Skulle det kanske fungera som en morot för såna som idag inte tar ut speciellt mycket föräldraledighet?
Tvår frågor som jag helt enkelt skulle vilja att vi diskuterade.
Nothing more nothing less.
Och jag tycker att ALLA initiativ till att betrakta mamman och pappan som likvärdiga föräldrar är bra, till exempel praxisen delad vårdnad vid skilsmässa. Att staten inte delar föräldraförsäkringen är en gåta för mig. Ju mer vi ses och behandlas som likvärdiga föräldrar - desto snabbare kommer det att bli så även i verkligheten (och föräldraledighetssiffror liksom deltidsarbete under småbarnsåren kommer att se lika ut oavsett vilket kön vi spanar på, och mammaskulden och sunkiga funderingar på vem som är primärförälder (som mina) kommer försvinna).
Klart som korvspad?
Eller?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
15 kommentarer:
Jag vet inte hur andra läser, men jag tyckte att det var bra du lyfte det där, för det är något som jag känner igen. Alltså att man ser sigsjälv som primärförälder trots att man egentligen tycker att pappor är lika mycket föräldrar.
Vid separationer tycker jag att det betraktas som både önskvärt (från samhällets sida), jämställt (med en engagerad pappa) och kanske som en seger (ifall kvinnan velat ha större delen av boendet) om pappan får HALVA boendet.
Samma halva betraktas som en sorg och förlust för kvinnan.
Och jag håller med om att det är jättebra att man delar på boende och vårdnad, och att det samtidigt är en jätteparadox alltihop för både kvinnorna och männen; familjen är så laddad med motstridiga ideologiska krafter att det f-n inte går att komma undan slitningar och problem - varken i debatter eller på hemmafronten.
Tyckte det var kul att du undrade hur Gudrun Schyman står ut förresten, för det har jag också undrat! Kan du inte fråga henne någongång?
jag är också med, brukar också ta till det där med delad vårdnad när jag hamnar i debatt om föräldraledighet. Där sätter man ju barnets behov först och anser att barnen har behov av båda sina föräldrar. Ett par jag kände separerade efter 6 mån och hon nattammade fortfarande, hon ville ha vårdnaden till han slutade amma, men svaret blev delad vårdnad, varannan vecka, samt att -han kan matas med flaska. Gäller det det ena får det gälla det andra, delad vårdnad, eftersom barnets behov ska sättas först...
Rent teoretiskt är det möjligt att pappan i familjen har tagit mer ansvar för barnen och umgåtts mer med barnen trots att mamman tagit ut all föräldraledighet och även arbetat 75% i flera år.
Givet detta faktum framstår det som rätt konstigt att i domstol börja räkna antal föräldradagar, sjukdagar och deltidsarbete.
Och den eviga frågan... ska det vara kvalitet eller kvantitet som avgör vem som är bäst eller varit bäst?
Rent allmänt verkar det vara ett mycket märkligt antagande att pappor som tar ut mindre föräldraledighet än andra pappor skulle ta mindre ansvar för och umgås mindre med sina barn. Kanske stämmer det om man generaliserar eller att det finns en viss korrelation. Men ska man verkligen bygga ett domstolsutlåtande på generaliseringar och korrelationer?
Klart det kan vara så att pappan har tagit mer ansvar och så men utifrån min egen erfarenhet så har det varit så att när jag har varit hemma har barnen ropat mamma oftare även på helgerna, när Mannen varit hemma har de ropat pappa oftare på helgerna. Jag tror att det är naturligt och vi som föräldrar också fostras in i att man är mer allert när man är hemma...
I de familjer jag har runt omkring mig där en förälder (läs mamman) tagit ut hela föräldraledigheten har den föräldern sedan fortsatt att vara föräldern med stort F i alla lägen...
Jag tror också att hela samhället skulle tjäna på att förknippa både manlighet och kvinnlighet med att ta hand om hem och barn... Mindre stereotypa könsroller vore välkommet även om vi i vissa lägen också måste kämpa mot oss själva ;-) Ni har en härlig Blogg tjejer
Shit vad snurrig jag blir.. Jag är nog en av dessa "urtidsmänniskor" som rent känslomässigt är mycket mamma & vill vara enormt med barnen samtidigt som jag med förnuftet fattar att såhär 7 år in i föräldraskapet att jämlikhet är den bästa grund att stå på. Dessa två delar av mig slåss. Hade min man varit mer självklar i sin papparoll från början och att han tagit sig för mer så hade jag nog snabbare släppt rodret men som lite urtidsmamma så är det då även svårt att släppa taget om det kärleksfullaste man har (spec när mannen inte tar rodret). Nu tre barn & 7 år in i föräldraskapet har vi nog närmat oss ett mer jämställt förhållande och föräldraskap men jag vet inte om delad föräldraförsäkring absolut är den enda eller första vägen att gå ... hmmm supersvårt men det var iallafall mina funderingar kring ämnet. Tack för en tänkvärd blogg. Kram Å i Norrland
Att låta en domstol avgöra hur "värdig" man är som förälder och utifrån det fördela vårdnaden tror jag är helt fel väg att gå.
Att dela föräldrarledigheten relativt lika mellan föräldrarna tror jag är den enda vägen vidare. Då får man som pappa rå om sina barn ifred och med det kommer en mer balanserad ansvarsfördelning.
Att ammning skulle påverka beslutet om vårdnaden tycker jag inte låter rimligt.
Dels skulle amningen bli ett maktmedel, dels är den första tiden viktig för båda föräldrarna för att knyta av till barnet.
Tack för en intressant blogg
Jag tycker att Newsmill-artikeln var bra och intressant även om jag förstår Martins (var det väl?) efterlysning av en mer tydlig åsikt. Å andra sidan är det himla skönt att för en gångs skull läsa en resonerande artikel om ett svårt ämne och inte en tvärsäker lösning!
Utöver detta tycker jag att det är mycket modigt att berätta om era egna funderingar kring skilsmässa. Jag tror att de allra flesta par har tangerat frågan någon gång, men få vill erkänna det. Bara erkännandet ses som ett misslyckande, när det i själva verket borde vara tvärtom.
Som skilsmässobarn kan jag på sätt och vis tycka att det är bra att föräldrar tvekar om skilsmässa för att de inte vill mista halva tiden med barnen. Men det borde förstås gälla föräldrarna av båda könen.
Föräldrarförsäkringen är ju delas. Samhällets intention är att man ska dela lika. Sedan väljer individerna att göra annorlunda.
Ett tips:
Lyssnar just nu på "Kropp och själ" i P1 som denna vecka har temat modersmyter. Programmet ligger ute i 30 dagar på SR's hemsida.
Handlar kanske inte om föräldraledighet o dyl men väl om förväntningar på just mödrar.
oj, såg jag skrivit fel, jag menar delad föräldradörsäkring i sista meningen, jag håller alltså med er alla. Tycker det bästa för barnen borde vara att man delar på föräldraledigheten.
Klart och tydligt skrivet, jag ser inga problem där.
Och jag håller med om att mannen bör ta (och tillåtas ta) sin lagstadgade del av föräldraledigheten och inte "överlåta" till mamman. Jag har själv gjort så.
Men några frågor har jag: (1) varför denna betoning av föräldraledighet? Det är ju en så kort period av en barndom. Det måste till andra sätt att mäta också, som visar engagemanget över längre tid. Annars kan det ju hända att försäkringen blir renodlat individuell och männen börjar vara hemma mer, men ändå ändras inte rollerna i stort och i ett livsloppsperspektiv, eftersom alltsammans enbart varar precis när barnet är litet.
(2) varför detta stora intresse för procentfördelningar? Det är ju så många som inte känner igen sig, deras livsberättelser passar inte in. För mig är det en gåta att feministiska forskare och debattörer, som i andra sammanhang är noga med att lyfta fram fallstudier och kvalitativt material (och inte bara kvantitativt) i så stor grad betonar frekvens, fördelning etc. i just föräldraskapet. Jag skulle vilja ha nyanserade skildringar eller reportage om familjer, där mer än en maskulinitets- respektive feminitetsform lyftes fram. Det finns fler sätt än det konventionella att vara mamma och pappa på.
Men det gör ju agendan svårare. För det skulle då troligen visa sig att en del av det som "Skriet från kärnfamiljen" mfl. agiterar för redan har inträffat, om än bortom den övergripande statistiken och slagordsretoriken (från båda håll). Men det hade jag tyckt varit mer hoppfullt och konstruktivt, ärligt talat, eftersom det hade visat på hur vanliga människor ibland nog är mer jämställda än man tänker sig, och att de som utger sig för att vara jämställda inte alltid är det, till exempel. Det hade gett liv och färg till siffrorna.
Jag tillhör själv 60-talisterna och som alla andra har jag mitt sociala arv och uppfostran i bagaget.
Ja, jag var primärförälder när mina barn sattes till världen. Jag valde att vara hemma med barnen, pappan vägrade. Jag valde att gå ned i arbetstid för att hinna hämta barnen på dagis i tid, pappan vägrade. Jag var hemma från jobbet när barnen var sjuka, pappan vägrade. När skilsmässan var ett faktum skulle det bli delad vårdnad med dubbelt boende. Barnen vägrade...
Oftast tar kvinnan initativ till skiljsmässa.
Tror stenhårt på delad vårdnad.
Statistik är bara siffror, absurt att döma vårdnaden efter tex antal föräldradagar mm. Familjesituationen kan bero på en mängd komplexa faktorer, Genom delad vårdnad finns det möjlighet till förändring. Bra för alla inblandade.
Hur skulle rättsväsendet döma och på vilka grunder ? högst flummigt.
ex) om en driver eget företag och är ledig massor men ej tar ut FP.
En studerar och tar all VAB och sköter all daglig rulians men inga Vab/FP dagar. Skiftarbete/lediga dagar osv. Det går ej att mäta på detta sätt. Om man har flera barn och delat dagarna olika med de olika barnen, ska man då få olika umgänge med de olika barnen ?
Jämställdhet är som en resa som måste påbörjas och succesivt uppnås. Insikter kommer med erfarenhet och lärdomar.
Mamma/pappa rollen hinner revideras många ggr från första barnet till tredje. Förnuft före känsla är det som gäller
Hej Tinni!
Jag har en fråga till dig:
Varför i hela världen skulle du inte självklart kunna vara med på din dotters första skoldag om du och pappan vore separerade och hade delad vårdnad?
SJÄLVKLART kan, och bör även separerade föräldrar vara med bägge två på för barnen viktiga händelser som skolstarter, skolavslutningar, födelsedagar, viktiga matcher, föreställningar o.s.v. Det är ju inte konstigt om växelvis boende känns som ett nattsvart helvete för både barn och vuxna om barnen lever i två olika världar som aldrig möts. Man ska vara vän med sina barns mamma/pappa och kunna delta tillsammans vid viktiga händelser även om man separerat/skilt sig, så är det bara.Det betydde ALLT för mig och syskon att mina föräldrar kunde umgås som vänner efter skilsmässan, och att kunna göra det med mitt eget ex är en självklarhet.
Enda undantaget är om det är hot och våld inblandat, men sådana föräldrar är knappast lämpliga vårdnadshavare överhuvudtaget.
Härligt med engagemang!
Jag tror också att delad vårdnad vid en separation är bra. Som sagt: alla initiativ att behandla föräldrar likvärdigt är bra. Dock tycker jag att en sådan praxis bör fungera som inspiration för staten att kvotera även föräldarförsäkringen. varför det ena men inte det andra? kom nu inte och säg "de ska inte lägga sig i vad vi gör med VÅRA pengar" - det är inte ERA pengar, det är bidrag.
och Lisa: det var bara ett exempel, du vet såna man använde sig av ibland för att illustrera en känsla/rädsla. Jag vet många som skilt sig som inte kan fungera tillsammans. Det är tragiskt, men så blir det ibland.
Vi hörs!
Skicka en kommentar