Nä, det är klart att man inte kan lämna en sexmånaders till någon som inte känner bebisen! (Apropå Louise Hallins uttalanden.) Och det är klart att man känner sig som primärföräldern som mamma om man har tagit huvudansvaret för barnen! (Apropå Tinnis artikel.)
Men saker och ting är ju inte statiska! Som Tinni också efterlyser i sin debattartikel kan man ju sträva efter att mamma och pappa blir lika viktiga för barnet. Och om det är möjligt? Ja, det är jag alldeles övertygad om! Läs bara den här pappan som har delat 50-50 redan från början!
Jag tror också att det är mycket lättare att acceptera att man ska ha barnen halva tiden/delad vårdnad om man har levt jämställt och delat under sitt förhållande. Jag tror att få feminister (som har delat föräldraledigheten) senare i en rättstvist om barnen skulle försöka roffa åt sig barnen på heltid (om det inte var för att skydda barnen mot en pappa som förgriper sig på dem, eller nåt). Har pappan dugit under halva föräldraledigheten, borde han duga som varannan veckas-förälder. Och vice versa. Men jag kan förstå att det känns konstigt för den som alltid varit hemma, tagit allt, att plötsligt dela (även om jag förstås tycker att papporna har lika rätt till barnen, eller snarare, att barnen har lika rätt till båda sina föräldrar).
Jag känner till exempel en mamma som var hemma med sin son i två år. Pappan hade inte tid att vara ens en dag hemma. Sen när knappt två år hade gått skildes de. Och då ville förstås pappan ha halva tiden och halva bestämmanderätten. Det blev en rätt abrupt omställning för både mamman och sonen (som knappt hade sett röken av sin pappa). Jag säger inte att hon borde ha fått vårdnaden. För pappan och sonens skull kanske det var bra att det blev en skilsmässa. Deras relation är säkert mycket bättre i dag. Men det är lite absurt att inte kunna vara ledig ens en dag med sitt barn, och sen kräva halva tiden. Kan jag inte låta bli att tycka...
Sen förstår jag också att detta inte är svart eller vitt. Det är skitsvårt! Och komplext och individuellt. Också! Men mycket skulle underlättas om vi levde jämställda redan från början. Om både mamma och pappa fick vårda sin "karriär" och komma nära sina barn. Det är ju också viktigt även om vi fortsätter vara gifta. Om en blir sjuk, råkar ut för en svår olycka eller gud hjälpe mig, dör...
Att leva jämställt och dela är för mig en försäkring. En försäkring för mina barns skull!
Men saker och ting är ju inte statiska! Som Tinni också efterlyser i sin debattartikel kan man ju sträva efter att mamma och pappa blir lika viktiga för barnet. Och om det är möjligt? Ja, det är jag alldeles övertygad om! Läs bara den här pappan som har delat 50-50 redan från början!
Jag tror också att det är mycket lättare att acceptera att man ska ha barnen halva tiden/delad vårdnad om man har levt jämställt och delat under sitt förhållande. Jag tror att få feminister (som har delat föräldraledigheten) senare i en rättstvist om barnen skulle försöka roffa åt sig barnen på heltid (om det inte var för att skydda barnen mot en pappa som förgriper sig på dem, eller nåt). Har pappan dugit under halva föräldraledigheten, borde han duga som varannan veckas-förälder. Och vice versa. Men jag kan förstå att det känns konstigt för den som alltid varit hemma, tagit allt, att plötsligt dela (även om jag förstås tycker att papporna har lika rätt till barnen, eller snarare, att barnen har lika rätt till båda sina föräldrar).
Jag känner till exempel en mamma som var hemma med sin son i två år. Pappan hade inte tid att vara ens en dag hemma. Sen när knappt två år hade gått skildes de. Och då ville förstås pappan ha halva tiden och halva bestämmanderätten. Det blev en rätt abrupt omställning för både mamman och sonen (som knappt hade sett röken av sin pappa). Jag säger inte att hon borde ha fått vårdnaden. För pappan och sonens skull kanske det var bra att det blev en skilsmässa. Deras relation är säkert mycket bättre i dag. Men det är lite absurt att inte kunna vara ledig ens en dag med sitt barn, och sen kräva halva tiden. Kan jag inte låta bli att tycka...
Sen förstår jag också att detta inte är svart eller vitt. Det är skitsvårt! Och komplext och individuellt. Också! Men mycket skulle underlättas om vi levde jämställda redan från början. Om både mamma och pappa fick vårda sin "karriär" och komma nära sina barn. Det är ju också viktigt även om vi fortsätter vara gifta. Om en blir sjuk, råkar ut för en svår olycka eller gud hjälpe mig, dör...
Att leva jämställt och dela är för mig en försäkring. En försäkring för mina barns skull!
Inlägg
6 kommentarer:
Vi pappor har mycket med våran självbild som vi måste arbeta med, saker som gör det svårt att balansera arbete, försörningsansvar, mansrollen mm. Jag tror att många relationer mellan pappor och deras barn föbättras avsevärt vid en skillsmässa eftersom det föräldrar ansvar som man har blir mycket tydligare då man har barnen halva tiden jmf med när man ska dela "lika" i ett förhålande.
Att förtjäna mer än halva vårnaden av sina barn kräver mycket, kanske att man är den enda föräldern som har emotionellt knutit an till sina barn.
Men detta är svårt att generalisera och är säkert väldigt olika för olika familjer.
/j
Vill bara förtydliga! Jag tycker alltså att det var helt rätt att de fick delad vårdnad! Jag är bara, bara för delad vårdnad. Tycker bara att det är lite lustigt från hans synvinkel. Först inte ha tid en enda dag. Men från skilsmässodagen har han plötsligt tid 50 procent... Sen var det ju som sagt bara bra för barnet. Tror jag!
"Jag tror att få feminister (som har delat föräldraledigheten) senare i en rättstvist om barnen skulle försöka roffa åt sig barnen på heltid (om det inte var för att skydda barnen mot en pappa som förgriper sig på dem, eller nåt)."
Tror du detta för att du antar att kvinnor som är feminister är mer etiska och/eller rationella än kvinnor som inte är feminister? För nog är det väl så att kvinnor generellt försöker få mer än halva vårdnaden? Och med tanke på att kvinnorna vinner 90% av fallen så innebär väl det att icke-feminister skulle vara extremt överrepresenterade här utifrån ditt resonemang?
Och ditt resonemang implicerar väl även att kvinnliga feminister bryr sig mer om sina barn än kvinnor som är icke-feminister? Eller alternativt att feminister är bättre på att ta beslut som ligger i barnens intresse? Givet de sedvanliga antaganden om att alla barn behöver både mamma och pappa lika mycket.
Menar du att pappan aldrig träffade sitt barn? Inte ens på kvällarna eller helgerna? Eller räknas inte den tiden?
Jag förstår inte alls hur du kan se det som något odelat positivt att en förälder som knappt varit ensam med sitt barn förut plötsligt ska ha det boende hos sig halva tiden. Jag säger inte att det hade varit bättre för sonen om han fortsatt vara en lika frånvarande förälder efter skilsmässan. (Och det hade säkert inte heller varit bra för mammans karriärutveckling och ekonomi på lång sikt). Men ur barnets perspektiv hade det förmodligen varit mycket bättre om han byggt upp relationen till pappan stegvis, och börjat med att vara där ett par dagar i taget, och sedan stegvis utökat tiden så att han efter ett år eller så bott halva tiden hos honom. Kan du inte föreställa dig barnets perspektiv här, att över en natt tvingas bo halva tiden hos någon som han knappt varit ensam med förut? Eller skulle just det biologiska bandet i sig göra att han tryggt finner sig till rätta med situationen? Resonerar du likadant när det gäller barn som bott i familjehem sedan de var väldigt små och plötsligt måste flytta hem till bioföräldrarna som de knappt känner ? Att det är bara positivt, eftersom bioföräldrarna äntligen vill ta sitt ansvar? Enligt min mening, som verkar skilja sig från din, så innebär "ta sitt ansvar" inte bara att man vill ta hand om sina barn, utan ävan att man kan leva sig in i deras situation och förstå att barn man inte skapat någon närmare relation till behöver tid att vänja sig, och att det måste ske gradvis.
Men Lisa, jag förstår inte hur du läser mitt inlägg? Jag är absolut inte positiv till att pappan ska ha halva vårdnaden av ett barn som han inte ens har kunnat vara ledig en hel dag för... Jag tycker som du! Att det är bättre att bygga upp relationen successivt. Jag är för delad vårdnad, men tycker ändå att det är lite konstigt att pappor som inte tagit något som helst ansvar under relationen vill ha hälften vid en skilsmässa. Och det är just därför jag är för jämställdhet redan från början! Det är det hela den här bloggen handlar om! Och eftersom jag är för jämställdhet och tror att det är viktigt för barnen att både mamma och pappa finns där så är jag naturligtvis även för delad vårdnad. Men som Tinni också skriver i en av kommentarerna, eftersom föräldrarna delar lika efter en skilsmässa, borde staten kräva att föräldrarna delar lika även innan - och då menar jag delar lika på de BIDRAG de får från staten. Med sin egen tid och sina egna pengar måste man ju göra vad man vill. Men JAG tror att det är bra för alla parter (mamma, pappa, barn) + bra för samhället om man delar lika.
Skicka en kommentar