Amning igen

Okej, nu har jag tagit en paus ;-) Och nej, snälla ni, det var inte för allt motstånd mot aktiviteterna (men tack för alla snälla ord!). Jag VISSTE att jag skulle få höra det. Har testat på bekanta tidigare. Och för att igen förtydliga, jag är inte lika på som Linda Skugge. Mina barn har inte särskilt många aktiviteter. Men det var första gången jag hörde någon räkna upp fördelarna med aktiviteter.

Kanske, om jag orkar, återkommer jag i ämnet. Nu till det som fick mig att börja blogga igen. Amning!

En av mina hjärtefrågor!

Agnes Wold, som jag har pratat med och intervjuat flera gånger ryter ifrån ordentligt i Expressen. Nej, amning motverkar inte allergier! Det finns så mycket myter kring amningen så det är inte klokt! Hon är upprörd över att lögnerna får fortgå. Och jag är helt med henne! Har försökt "avslöja" detta massor av gånger.

En artikel jag skrev i mama för några år sedan ledde till sådana otroliga debatter. Folk var alldeles som tokiga. Och tidningen fick sedan höra i år efteråt att den var mot amning. Nu hittar jag inte tråden på Familjeliv. Men den artikeln gav upphov till över 30 sidor kommentarer... Och jag kallades förstås amningshatare...


Här är min artikel, för de som är intresserade (det var alltså denna som fick folk att på riktigt hata mig och tidningen mama!). De publicerades någon gång 2006 (detta är mitt råmanus, kanske såg det något annorlunda ut i tidningen, men inte mycket):

/Rubrik/
Amma till varje pris?

/Ingress/
Att amma eller inte amma. Det är frågan. Fast i Sverige är det knappt någon fråga. Här ska alla amma. Bröst är bäst och alla kan amma är budskapet. Men är det verkligen så? Och till vilket pris?

av Rebecka Edgren Aldén

Såriga bröstvårtor, bölder, infektioner, 40 graders feber, depression, frustration, tårar och bebisar som svälter. Aldrig har mama fått så många och långa mejl som när vi bad er mejla om amning:
– Jag ammade gråtande i 3,5 månader med en skrikande bebis vid bröstet. Var fanns den där mysiga amningsstunden som de pratat om när barnet tittar nöjt upp på mamman och ler, skriver till exempel signaturen Karolina.
– Fick mitt andra barn i december 2004, och efter många mjölkstockningar, bröstböld etcetera gav jag upp. Hade stora problem även med mitt första barn, men där härdade jag ut och helammade i 9 månader, och fortsatte lite till trots minst en mjölkstockning i månaden, skriver Erika.
Karolina och Erikas historier är långt ifrån unika. Mammor i dag känner en otrolig press att amma. De vill amma, de vet hur bra det är med amningen och de blir så klart frustrerade när det inte går så lätt som det kanske presenterades för dem under graviditeten.
Vi kan börja med att slå fast att amning är bra. Amning är jättebra – om det fungerar. Det är praktiskt, billigt, skyddar mot infektioner, det är mysigt... Har du inga problem med att amma – gratulerar. Men det finns mammor som kämpar och lider och känner sig misslyckade som mammor för att amningen inte fungerar. Då kan det vara skönt att veta att forskningen kring amningens fördelar inte är så entydig som de för det mesta presenteras.
De flesta kan amma, men många får problem på vägen. Vissa kan inte alls. Man beräknar att varannan mamma får problem med amningen, och att var tredje mamma får svåra problem med amningen.
Jessica satt med sonen vid bröstet dygnet runt och sov aldrig längre än 20 min i taget under natten.
– Amningshjälpen sa att jag absolut inte skulle ge upp. De kan ta ett tag för mjölken att komma igång fullt och ALLA har tillräckligt med mjölk till sina barn. Två dagar efter senaste vägningen vägde jag sonen på nytt. Då hade han gått ner ett halvt kilo på två dagar – han SVALT.
Enligt Stockholms läns landstings interna skrift om bröstkomplikationer kan smärtorna från sår och infektioner vara lika svåra som förlossningssmärtor.
– Med mitt första barn, en flicka, fick jag bland annat kärlkramp, och det är riktig smärta! Inte nog med det, jag fick även svampinfektion i bröstvårtorna och en hel del stockningar. Jag slutade amma för att min tjej gick ner i vikt, skriver Maria.
Trots smärtor står ändå de flesta ut, eftersom de vet hur viktigt amningen är för barnet. För visst skulle vi gå genom eld och vatten om det var det bästa för vårt barn? Men det är inte alltid lätt att väga fördelar mot nackdelar när det mesta som skrivs om amning bara är positivt.
Till exempel påstås det att amning minskar risken för att barn får atopiskt eksem, allergisk snuva och astma. Enligt Karolinska sjukhusets Bamse-studie har barnet ett bra skydd mot eksem, astma och allergi efter att ha helammats i fyra månader. Men resultaten gäller bara om man utesluter de barn som fått atopiskt eksem under amningstiden. Flera andra studier visar tvärtemot att amningen inte spelar någon roll för risken att få atopiskt eksem eller till och med ökar risken. Och när det gäller skyddet mot allergier och astma är forskningsresultaten direkt motstridiga. En undersökning som gjorts av forskare från Kanada och Nya Zeeland och som presenterades i den mediciniska tidskriften The Lancet visade att långvarig amning snarare ökar risken för allergi och astma. Förklaringen kan vara att barnets immunförsvar tränas för dåligt när det ammas.
Det är svårt att veta vilka studier man ska lita på, forskarna är oense, helt enkelt. Något anmärkningsvärt är det dock att Sverige som är det land med högst amningsfrekvens också har så många allergier. I Sverige ammades nästan 73 procent av barnen födda 2003 vid sex månaders ålder. Det är en tredubbling sedan 70-talet. Antalet allergiska barn har ökat i samma takt.
– Efter mina föreläsningar om att amning inte skyddar mot allergier kommer gråtande mammor fram till mig och berättar att de mått så dåligt för att de inte ammat sina barn, säger Agnes Wold, docent i klinisk immunologi vid Göteborgs universitet.
Det finns enligt Agnes Wold heller inga studier från i-länder som visar att helamning är bättre än delamning när det gäller allmänt hälsotillstånd.
Bilden av den okomplicerade amningen i tredje världen stämmer inte heller. Få kulturer helammar i sex månader och socialantropologisk forskning har visat att bröstkomplikationer inte bara drabbar västerländska kvinnor utan även de som lever i så kallade amningskulturer.
Men i Sverige strävar man efter att skapa en amningskultur. 2003 ändrade svenska livsmedelsverket amningsrekommendationerna. Istället för att introducera smakportioner mellan fyra och sex månader, skulle mammor nu helst helamma i sex månader. Rekommendationerna stödde sig på en WHO-resolution. Men där det i Sverige presenteras som att sex månaders helamning är det bästa för ditt barn, säger WHO-dokumentet bara att det i de flesta fall är fullt möjligt och tillräckligt för bebisar att helamma i sex månader. En viss skillnad alltså.
WHO erkänner att det finns vissa brister med helamning i sex månader, jämfört med att introducera smakportioner mellan fyra och sex månader, som till exempel en ökad risk för låg tillväxt när mammorna är undernärda, lägre järnvärden och lägre kalciumvärden. Men man konstaterar ändå att fördelarna väger tyngre – framför allt i tredje världen. Amning fungerar som preventivmedel, och skyddar mot infektioner och diarrerer när fattiga mammor slipper späda ut ersättning och blanda i smutsigt vatten – vilket är oerhört farligt och dödligt för små barn. Där är amningen livsviktig. Men inte här. Men vi har samma rekommendationer som de.
Varför?
– Egentligen är det inte så mycket som har förändrats, säger Ulla-Kaisa Koivisto Hursti, nutrionist på Livsmedelsverket och ordförande för den nationella amningskommittén i Sverige. Vi säger fortfarande att man inte ska börja med smakportioner innan fyra månaders ålder. Vi rekommenderar bara helamning i sex månader om det är möjligt för mamman. Det här ska mer ses som ett stöd för de mammor som vill fortsätta amma.
Men många mammor tror att de måste helamma i sex månader, för att det är bäst för bebisen, och mår dåligt när de inte kan leva upp till det.
– Ja, jag har hört att vissa känner att de skuldbeläggs om de inte helammar i sex månader, men så ska det ju inte behöva vara. Man kan inte säga vad som är bäst för alla mammor, och inte för alla barn heller. Den individuella rådgivningen ges ju på BVC.
Men de som inte klarar amningen har inte alltid lätt att hitta och få information om alternativ. De flesta barnmorskor är starka amningsförespråkare. Barnmatsföretagen får inte informera om alternativ. I Sverige, liksom i många andra länder, är det inte tillåtet att göra reklam för bröstmjölksersättning sedan Sverige 1981 anslöt sig till den internationella koden om marknadsföring av bröstmjölksersättningar som utarbetats av WHO.
Många mammor söker sig till den ideella hemsidan Nappflaskan – en sajt på Internet för flaskmatande föräldrar. Sidan startades av två mammor som själva hade problem med amningen.
– När jag fick mitt första barn skedammade jag i fyra veckor och var helt psykiskt slut. Då började jag söka information om alternativ till amningen, men hittade inget, säger Lotte Abrahamson.
Hon började skriva ner sina upplevelser och erfarenheter och kom så småningom i kontakt med en annan mamma, Åsa Brandt. Och tillsammans startade de hemsidan. I dag har de flera hundra besökare varje vecka. Hit söker sig mammor som vill ha information, mammor som inte kan eller inte vill – ganska få, men de finns, amma.
– Det är så mycket man som flaskmatande mamma inte vet och inte kan få svar på. Vi har ju lärt oss allt eftersom på egen hand och den kunskapen försöker vi förmedla.
Lotte Abrahamson önskar att diskussionen om amningsproblemen diskuterades mer öppet.
– Det är skrämmande ibland när man får mejl från mammor som inte berättat på BVC att de slutat amma. Jag har själv bara skräckupplevelser av första gången jag fick barn, hur folk kom in och slet i brösten. Men då visste man inget, man trodde att det bara var att slänga upp barnet till bröstet. Jag kunde inte njuta av att jag fått ett barn, kände mig bara misslyckad, säger hon.
När tevejournalisten Jenny Östergren skrev om sina misslyckade amningsförsök i boken ”Uppdrag: mamma”, kom det som en lättnad för många.
– Många kvinnor jag träffade tyckte att det var skönt att känna igen sig. När man sitter med sitt lilla barn vid bröstet och kämpar och känner sig ensammast i världen så har man tusentals systrar med sig i samma ögonblick. De allra flesta svenska kvinnor vill försöka amma. De som väljer bort eller inte får det att funka måste få allt stöd och all information de efterfrågar, säger hon.

Har du inte fått amningen att fungera? Då kan du vända dig hit: www.nappflaskan.com

/Case1/
Hanna Hultstrand
Ålder: 23.
Familj: Maken Magnus, 27, dottern Moa, snart 3.
Bor: Nossebro i västra Götalands län.
Gör: Arbetslös men ska börja studera.
– På BB rådde amningshysteri. De väckte en mitt i natten för att det var dags att amma. Ingen frågade om man ville utan det kändes som om man blev tvingad. Som förstföderska lyssnade jag på personalen och tänkte att de visste bäst. Att jag mådde dåligt och inte fick sova brydde sig ingen om. Jag fick en negativ relation till min dotter från början. Redan efter tre dagar hade jag mjölkstockning utan att jag förstod det. Det ena bröstet var alldeles rött, hårt och ömt. Jag mådde jättedåligt och personalen såg bröstet när de skulle hjälpa mig att lägga till Moa och sa att det får vi kolla upp. Men ingen gjorde något. Bröstvårtorna blev fruktansvärt såriga och när Moa tog tag om dem skrek jag nästan. Allt hon fick i sig var blod som hon sedan spydde upp. Hon fick lågt blodsocker och fick därför matas med nappflaska med någon annans mjölk. Jag fick lära mig att handmjölka. Efter fem dagar vägdes Moa och jag hade tur att den visade att hon hade gått upp efter amningen, så jag fick äntligen åka hem. Det kändes underbart eftersom jag inte hade fått sova någonting på BB, en natt satt jag och ammade fem timmar i sträck. När jag kom hem blev det inte bättre. Moa bara skrek eftersom hon var hungrig. Handmjölkningen gick inte tillräckligt snabbt. Jag fick inte ut så mycket och fick därför sitta hela tiden och mjölka, amma eller mata med flaska. Mjölkstockningen blev värre och jag fick feber. Då tyckte min mamma att jag skulle pröva ersättning och det gjorde vi. Moa blev mycket nöjdare, men jag kände mig otroligt misslyckad som mamma. Jag var rädd att Moa skulle få massa allergier nu när hon inte ammades. Man hade ju bara fått höra hur viktigt det var med amning. När jag hade lagt av med amningen vågade jag knappt berätta det för någon. Jag pratade inte med BVC först, jag var rädd att de skulle avråda mig. Jag tror att det tog nästan två år innan jag kunde förlåta mig själv för att jag hade slutat amma. Jag har känt mig så fruktansvärt misslyckad som mamma som inte kunde ge min dotter något som kändes så självklart. Människors blickar när man var ute och fikade och gav ersättning var väldigt jobbiga. Det viskades runt om mig. Speciellt bland ammande mammor och äldre kvinnor. De tyckte nog också att jag var en dålig mamma. Om jag någonsin skaffar fler barn, osäkert efter det här, ska jag inte ha så höga krav på mig själv. Jag ska också vara tydlig mot BB-personalen och kräva amningsnapp från början och meddela att jag inte tänker stressa ihjäl mig. Jag vet inte ens om jag någonsin vill prova att amma igen.

/Case 2/
Malin Danielsson
Ålder: 25.
Familj: Sambo Richard, 25, sonen Robin, 6,5 månad.
Bor: Mellan Kumla och Hallsberg.
Gör: Projektledare på ett företag i Örebro, nu föräldraledig.
– Varje timma på BB kom någon tant in på rummet och skulle kolla om han sög ordenligt, eftersom de tyckte att han sög fel... De bökade, tryckte hans huvud mot mitt bröst, försökte få honom att öppna munnen, han skrek och jag blev jättenervös och det kom ingen mjölk. Till slut orkade jag inte längre. Så fort det kom in någon på rummet så ljög jag och sa att han precis hade ätit och att det gick bra. Redan då brann det som eld i brösten och varje gång kämpade jag mot tårarna! Någonstans trodde jag att det skulle ordna sig, fick vi bara vara ifred skulle vi lista ut det här jag och min prins. Men inget blev bättre, snarare värre. Smärtan var outhärdlig, det kom bara blod, prinsen skrek, jag grät, sambon var nervös, en massa människor kom och hälsade på. När jag till slut bröt ihop bland allt folk gick en kompis och hämtade en pump. Och jag pumpade, gav honom mjölken och sen… det som hände går inte att beskriva, prinsen blev nöjd. Han grät inte, sov flera timmar och var som en helt annan bebis. Att jag inte har haft en tanke på att inte amma gjorde att hela min värld liksom slogs i spillror. Hur skulle det gå, hur skulle mitt barn överleva? Var skulle han få mat? Frågorna var många och att gå ut bland folk med nappflaska var helt otänkbart de första två månaderna, jag skämdes. Barnmorskan försökte få mig att prova att amma när jag var där, jag provade. Det gick ju ganska bra, var så glad, kom hem och satte mig i min amningsfåtölj, inköpt för att jag skulle sitta rätt och få lugn och ro, och det gick inte alls, såren upprivna och bara en massa blod. Läste på internet, allt jag kunde komma över, försökte lägga honom på olika sätt, inget fungerade. Till slut sa min sambo att det fick vara nog. Han såg att min ilska vändes mot min prins. Sedan den dagen har jag inte ens provat att amma. Och efter två månader slutade jag pumpa och gav honom ersättning, något jag trodde att man fick på recept på apoteket.Alla vill vi det som är bäst för våra barn och för att kunna ge sitt barn det bästa behöver man själv må bra. Att känna en olustkänsla, ibland till och med avsky mot sitt barn när man ammar är inget som jag någonsin vill uppleva igen, och därför ammar jag inte.

/Case 3/
Åsa Kettisen
Ålder: 30.
Familj: Sambon Anders Forssblad, 40, sönerna Malcolm, 3,5, och Fabian, 3 månader.
Bor: Huddinge, utanför Stockholm.
Gör: Lärare.
– Med mitt första barn kämpade jag på i sju månader och det var bland det värsta jag har varit med om. Blödande såriga bröstvårtor samt vandrande ständiga mjölkstockningar med allt vad det innebär med över 40 graders feber och svimningar. När jag nu fick mitt nästa barn skrev barnmorskan i mina papper, som följde med till förlossningen, om min oro och rädsla inför amningen. Trots detta så kommer det in en "människa" efter förlossningen och ska gå igenom skötsel, eftervård, amning och så och säger "ja, så vet du att du ska helamma i sex månader och du får inte ge honom något annat, om du så ger honom en tesked vatten så förstör du tarmfloran på honom och det tar minst en hel vecka innan den återställs." Såklart blir jag jättenervös men sitter bara som en fågelholk och nickar. Man tror ju att barnmorskorna sitter inne med alla sanningar. När samtalet börjar lida mot sitt slut frågar hon om det är något jag vill fråga om. Jag frågar då om hur jag ska riva av naglarna eftersom de är sega och jag tycker det ser så otäckt ut när han river sig i ansiktet. Jag får till svar att "ett mätt och nöjt barn klöser sig inte, gör han det är det du som har missat en amning" sedan går hon och jag får aldrig veta hur jag ska få av naglarna. Däremot blir nervositeten och spänningen inför amningen bara större och värre.