onsdag 31 mars 2010

Bjästa igen

Det som hände i Bjästa handlar inte om Bjästa. Det skulle kunna hända var som helst och gör det också. Läser briljanta Ann-Charlotte Marteus i Expressen:

"Det där att Sverige är ett modernt, jämställt land där våldtäkt ses som det vidrigaste av brott - det är en myt.
Visst, i teorin är våldtäkt vidrigt. Men i teorin handlar det alltid om thrillervåldtäkten: en oskyldig kvinna överfalls i en park av en okänd främling.
När en våldtäkt sker i en verklighet nära dig, och både kvinnan och mannen är kända av omgivningen, är det sällan våldtäkt på riktigt.
Antingen är han helt oskyldig eller så är hon högst medskyldig.
De klassiska argumenten mot en våldtagen kvinna är bekanta: hon var lättklädd, berusad, flörtig, följde mannen hem. De bottnar i en konservativ kvinnosyn. Kvinnosynen har fått stå som förklaring till varför kvinnor har svårt att bli trodda som våldtäktsoffer.
Förhoppningen har därför varit att en mer modern kvinnosyn ska få samhället att se radikalt annorlunda på våldtäkter. Ta offrens parti.
Men så verkar det inte riktigt fungera."

Det som hände Linnea var en tragedi. Jag tackar gudarna att hon vågade anmäla och stå på sig! Både för hennes egen skull, men också för alla andra våldtäktsoffers skull. Linnea, du är en hjälte! Tack vare att du orkade stå kvar, fick du igång denna debatt i Sverige. Förhoppningsvis lär sig människor något av detta.

Men det finns en till tragedi i denna historia. Och det är historien om "Oscar"...
Läser i tidningen att han ska omhändertas. Känner att jag tycker väldigt synd om den här pojken. Självklart ligger mina sympatier i första hand hos Linnea, som jag tidigare skrivit om. Men den här pojken har det nog inte så lätt.

Han gjorde något fruktansvärt, han våldtog en yngre flicka på skoltoaletten. Hon anmälde och han blev tagen av polisen. Han erkände och där kunde det ha tagit slut. Eller börjat, om man säger så. Han hade kunnat börja sin väg tillbaka. Genom rättegång, dom, straff, behandling och så småningom komma till insikt om hur fel det han gjorde var. Han kunde kanske, kanske ha kommit ut efter sitt straff som en ung man med en insikt och ett förändrat beteende, redo att leva ett vanligt liv, med sunda värderingar. Man kan ju alltid hoppas.

Men så ställer sig en hel mobb på hans "sida" och säger att han är oskyldig. "Oscar" tar tillbaka sitt erkännande. En hel byggd ställer sig på hans sida, och det kan inte vara lätt för en 15-åring att hålla isär begreppen då. Är han skyldig, eller inte? Och så kommer den andra ödesdigra dagen i hans liv. Den dag då han påhejas av hela skolan och kyrkan på avslutningen, en dag som avslutas med att han våldtar en annan flicka.

Han förstör för två flickor och förstör för sig själv. Men mobben är fortfarande på hans sida. Hans mamma och bror lägger ut filmer med honom på, fullt synligt. De lägger ut telefonnummer och adress till behandlingshemmet där han sitter (för folk att skicka uppmuntringsbrev och -presenter). När sedan mobben vänder, efter programmet, översköljs han i stället av hat och hot. Alla filmer, familjefoton och kontaktuppgifter till honom blir nu till hans nackdel.

Hur ska han kunna komma till insikt om sitt brott? Hur ska han kunna bearbeta det han gjort? Hur ska han kunna komma ut efter sitt straff och vara en normal medborgare? När hans mamma och bror fläkt ut honom? När så många svenskar är så primitiva i sina hämndbegär att de först hatar och hotar offret, och sedan vänder sin ilska mot förövaren och hans familj. Jag tänker att han bara är 15 år och hans familj och vänner har förstört hans möjligheter till behandling, till insikt, till soning. Och att det är så tragiskt.

Ps. Mymlan skriver också om Bjästa i dag. Läs här! Och på Brännpunkt på SvD skriver Katarina Wennstam om den livsfarliga ryktesspridningen. Läs här!

Föräldraskap som rättfärdigande

Jag måste bara lyfta upp Davids kommentar till inlägget här nedan! Ibland behöver man lyfta blicken lite. Och se saker och ting lite från sidan. Jag håller med till fullo. Ibland är man så formad av den tid och kultur man lever i här och nu att man inte längre kan säga vad som är vad.

Här är Davids kommentar:


"En sak till tänkte jag på: föräldraskap som rättfärdigande.

Jag gör X eller avstår från Y och åberopar: för barnens skull!

Oehört vanligt i min lilla värld, och även i denna nätets värld, tydligen.

Till exempel: vi kan inte komma i kväll, det blir för körigt med barnen (trots att vi hade tänkt komma och visste att, hrm, vi har barn).

Jag kan inte ta det jobbet, det blir för stressigt för barnen.

Vi kan inte bo här, barnen kommer inte att trivas. Det här är inget område för barn!

Osv.

Jag är uppväxt i en tvåbarnsfamilj där både mor och far arbetade men har aldrig hört dem motivera sin livsval eller vardagsval på detta sätt. Borde inte även vi 2000-talsföräldrar tänka och argumentera lite i andra termer, också?

Jag tror att föräldrar fjättrar sig till och gömmer sig bakom sina barn i ett försök att begränsa sin egen frihet och finna svar på sin egna svåra frågor om hur de ska leva. Ett slags "Flykten från friheten" (Erich Fromm) i föräldraskapstappning.

Vi skulle ju exempel kunna tänka oss följande:

Jag vill inte komma ikväll, jag känner mig så trött.

Jag står inte ut med det här arbetet, det blir för stressigt för mig.

Och jag vill inte bo här, jag kan inte se mig själv uppfostra barn här och ta emot gäster här. Osv.

Det blir väl mer ärligt? Och så får barnen, i takt med att de växer upp, formulera sin egna argument och behov.

Därmed inte sagt att barn och framför allt småbarn skulle sakna behov som föräldrar ser, men det handlar om mycket mer konkreta saker: mat, sömn, stimulans, omsorg, kärlek, etc., som trots allt kan tillfredsställas under de mest skiftande omständigheter.

Se bara på historien. Barn har växt upp i stad och land, i London och Burlöv, på 1700-talet och på 1900-talet, på medeltiden och under antiken, i Japan och Finaldn, i storfamiljer och i ensamhushåll, bland syskon och som ensambarn, med skilda föräldrar och med föräldrar engagerade i sociala rörelser och karriärer (vilket slukar mest tid..?).

Variationen är ju enorm. Föräldrar, se er frihet!"

Kommentarer på det?

måndag 29 mars 2010

Man skaffar barn för att vara med dem - eller?

Jag har funderat på det där som så många använder som argument också: Men man skaffar sig väl barn för att vara med dem...

Gör man? I vilken tid, vilken kultur, vilket land gör man det? Var har man den möjligheten ens?

Jag tror faktiskt inte man skaffar barn för att vara med dem - så enkelt är det. Självklart vill man vara med dem mycket. Men man vill också fortsätta jobba och umgås med vuxna. Och barn kommer inte heller till denna värld för att umgås med sina föräldrar! Det är ett feltänk. Barn kommer till världen som unika individer som ska ut i världen och klara sig själva och interagera med andra. Vi föräldrar ska finnas här och göra dem trygga och hjälpa dem att klara sig på egen hand. Men inte är det meningen att de finns för att vi ska vara med dem?! Jo, första tiden, visst! Men vilket fruktansvärt öde för ett litet barn och komma till världen så att mamma (för det är mammor det framför allt gäller, pappor behöver sällan försvara varför de skaffade barn om de inte ska vara med dem...) ska ha någon att vara med!

Och sedan tänker jag på en del kommentarer under debattartikeln (på aftonbladet.se), många där är väldigt elitistiska! De skriver att det där med jämställdhet och försörjning och sånt, det ska man ha fixat innan man får barn, annars borde man inte ha barn! Alltså om man inte kan hämta barnen tidigt borde man inte ha skaffat dem över huvud taget! Så vad betyder det? Att det bara är vissa, exempelvis övre medelklassen, ja, den GIFTA övre medelklassen, som borde ha barn! Hur är det med fattiga länder? Eller bara ett land som USA där föräldrar ofta behöver två jobb för att kunna försörja sina barn (och där var tredje barn har känt på hunger, nyhet i går) - där ska man över huvud taget inte skaffa barn?

Och hur gör man med dem som har valt "fel" pappa? Eller bara inte längre vill vara gift med barnets pappa och som sedan måste jobba heltid för att försörja sig och barnen? Ska de inte heller få ha barn? Vad är det för elitiskt högerkonservativt synsätt? Jag blir mörkrädd när jag läser vad vissa skriver!

Och sen kanske ni är nyfikna på lösningen? Ja, jag har förstås ingen lösning direkt. Men jag tror att det dels underlättar om man lyfter på filten och synar den där hetsen, den där mammaskulden och funderar på vad som ligger bakom. Och också visar att den inte är individuell, utan strukturell. Och i allra högsta grad kulturell (en bekant som bor i Spanien kände sig som en supermorsa då hon satte sin tio månaders på dagis, eftersom de flesta andra låter barnen börja på dagis vid fyra månader...).


Sedan är min tanke att detta blir en ond cirkel där samhället litar på att många mammor och en del pappor slår knut på sig själva för att försöka flexa, hoppa över lunchen, fuska på jobbet för att kunna gå tidigare för att inte hämta så sent. I boken kallar vi dem backup-mammorna. De som ser till att allt funkar ändå! Så länge de finns och så länge det finns män/pappor som INTE behöver beröras av att de får barn, kan arbetslivet välja männen framför kvinnorna (och det gör de!! Det finns massor av undersökningar som visar att arbetsgivarna ser kvinnor 30+ som riskarbetskraft - föräldralediga, vabbande, deltidsjobbande, klämdagslediga, tankarna någon annanstans än på jobbet...). Den dagen då vi har ett jämställt föräldraskap (och då menar jag inte att varje familj delar 50-50, utan att föräldraskapet i stort är jämställt, med naturliga individuella skillnader) då kommer också samhället och arbetslivet vara tvungna att räkna med att arbetskraft i åldern 25-45 troligen kommer att få barn och allt vad det innebär. Kanske blir det då en massa positiva effekter att 20+ plötsligt blir attraktiva på arbetsmarknaden? Eller 50+?

Vore inte det toppen? Jag förordar inte på något sätt långa dagar på förskolan (och ja, jag vet att det heter förskola! Och jag förringar inte alls förskolans betydelse eller personalens kompetens, tvärtom!), utan ett samhälle där barnen räknas. Där BÅDE män och kvinnor blir föräldrar och att det innebär en del som gör att de inte kommer att kunna ha fullt fokus på arbetslivet just de åren. Ett samhälle där vi inte har vissa krav på mammor som vi inte har på pappor. Där mammor inte behöver bevisa att de älskar sina barn hela tiden (och inte pappor).


Åsikter på det?

Ps. Och så glöm inte att läsa vad den gamla kära Louise Hallin tycker om sena hämtningstider och hämtningsstress... (Ingen överaskning direkt.)

Hämtnings-hetsen igen

Okej, nu måste jag återvända till dagisdebatten. Jag har läst alla era kommentarer och kommer att kommentera några här!

Först ett litet tips, för er som inte hörde, i fredags eftermiddag debatterade jag debattartikeln i P1, Studio ett, och som motståndare hade jag den högerkonservativa debattören Elise Claeson. Det var ju fantastiskt intressant att träffa henne, jag har ju tyckt till ganska rejält om vissa saker hon har skrivit, minst sagt. Men precis som andra motståndare som jag har mött live i debatter (Marie Söderqvist, Johan Hakelius, Erik Hörstadius, Maria Abramhamsson bland andra) så var hon inte så farlig. Hon var snäll och trevlig och rätt luddig i debatten, vilket gynnade mig (tycker jag själv... tyck gärna till ni andra).

Lyssna här:

Endast inlägget:

http://www.sr.se/webbradio/?type=db&Id=2279904&BroadcastDate=&IsBlock=0

Hela programmet:

http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_p1_studioett_100325060030.mp3

Det som slår mig när jag läser era kommentarer är att ungefär hälften är positiva till debattartikeln. Många känner igen sig (hetsen finns alltså!).

Det intressanta är att de andra, ofta säger sig 1. inte känna igen sig, 2. hämtar tidigt själv, 3. tror att det bara handlar om ett val (att det handlar om prioriteringar, att man väljer...), 4. förvånandsvärt ofta gör gällande att det faktiskt är så att man är en bättre förälder om man hämtar tidigt!

Ni som inte håller med, ser ni inte hur många som faktiskt gör det? Det betyder att det faktiskt finns en sådan här stress! Och ser ni inte att ni är med och bidrar till den - inte för att ni hämtar tidigt - genom att säga att det är ett val och att ni har valt att vara med era barn (vilket underförstått alla andra inte har). Och att säga att den INTE finns, utan att det bara är de som hämtar sent som har dåliga samvete - det späder på skulden ännu mer!

Jag tycker, ni som kan hämta tidigt, var glada för det! Alla har inte samma möjlighet. Det är inte alltid ett val!

Det som också slår mig är att 16.00 faktiskt räknas som SENT! Det betyder att de mammor (och pappor) som hämtar sent måste gå från jobbet ungefär 15.30 (om de har någon pendlingstid) från sitt jobb. Det handlar alltså inte om några karriärister som lämnar vid 7.00 på morgonen och hämtar 18.30 på kvällen (det vore rätt långt). Utan ni dömer vanliga föräldrar som lämnar 8 och hämtar 16... Då har de föräldrarna inte "prioriterat" rätt... Ursäkta, men de flesta människor i det här landet MÅSTE jobba för att kunna försörja sig. Det är inte så att de slänger in barnen på dagis tio timmar och sen sparar alla pengar de tjänar för att sen kunna åka till Thailand!

Jag gjorde en liten undersökning här på sidan. Och den visar att det inte är så att folk lämnar sina barn 11-12 timmar på förskolan. Endast 14 av 132 hämtar efter 17! 71 personer hämtar runt 16. 23 personer kan, till säkert sin stora lycka (eller stress) hämta redan klockan 15! Och 12 personer, nästan lika många som hämtar efter 17, kan hämta redan klockan 14!

Håller också med de som tycker att det är oansvarigt av förskolepersonal att skuldbelägga föräldrar som måste jobba och hämta "sent". Och som skriver in här på bloggen att föräldrar borde hämta tidigare!! Någon hade en poäng: att det faktiskt är förskolans ansvar att se till att det är bra verksamhet där, även fyra...


Jag blev mycket berörd av många kommentarer. Men undrar om inte Thereses inlägg var det allra viktigaste. Alla ni som skuldbelägger och samtidigt säger att det INTE är en tävling (utan bara en prioritering, "vi har skaffat barn för att vara med dem", vi "väljer") läs detta:

"En mycket träffande artikel! Jag skulle här kunna argumentara för mina åsikter och varför de skulle var "bättre" än vissa andras. Men jag vill bara nämna för er som inte håller med, eller som tycker att kvalitén på föräldraskapet kan mätas i tid att det är utifrån möjligheter och livssituationer de allra flesta människor väljer (eller tvingas) ha sina barn kortare eller längre tid på förskolan. Dvs lever man i tvåsamhet och kanske har nära till jobb och förskola blir kostnaderna inte så stora som för andra. Utan exempelvis bil och långa körvägar, med två inkomster (även om själv tycker att man lever snålt och har bortpriorieterat pengar för barnens skull)är det då inte ett rimligt antagande att exempelvis en ensamstående mamma inte har samma förmåner och ekonomiska möjligheter? Det som jag reagerar på är att man är väldigt snabb på att värdera utan att kanske se till hela bilden. Har man möjlighet att ha barnen kortare tid på dagis är det ju jättebra att man lyckats lösa vardagspusslet! Tyvärr saknar jag den möjligheten och jag känner definitivt av pressen, både från andra föräldrar och förskolepersonal. Jag skulle vara tacksam om föräldrarna jag träffar ibland och om personalen kunde komma med någon mirakel lösning. Giftemål? Arv? Helt plötsligt vinna på triss eller få ett mycket välbetalt jobb så jag kan gå ner i tid? Någonstans måste jag ju gjort fel enligt somligas värderingar. Jag valde i alla fall fel man att skaffa barn med eftersom han avsagt sig ansvaret helt, det kan jag erkänna. Jag gick inte "rätt" utbildning. Jag bor inte granne med förskolan och jag kan inte cykla till skolan/jobbet. Men ändra på det då kanske man kan tycka! Ja visst, nu utbildar jag mig för att få ett bättre, mer välbetalt arbete. Tyvärr bidrar min "quest for a better life" till att jag måste arbeta alla lov. Vilken paradox! Kvarstår gör dock möjligheten att bli sambo/gifta mig...Vad jämställd jag kände mig helt plötsligt! Missförstå mig rätt. Jag är inte en bitter. Jag är mycket nöjd med mitt liv. Jag är trygg i min föräldraroll och jag kan helt säkert säga att mitt barn trivs och mår bra på dagis. Trots klumpiga kommentarer från personal ibland är jag supernöjd med deras insats och pedagogiska verksamhet. Jag ville bara helt krasst förmedla en mångfacetterad bild av ett sådant kontroversiellt ämne. Allt är tyvärr inte svart eller vitt. Människor är unika och de gör egna val. Var vänlig respektera mina val så som jag gör med dina."

Therese, om du läser detta, mejla mig din adress till rebecka@edgrenalden.se så ska jag skicka dig en belöning för bästa kommentar!

Duktiga flickor

Jag lovar att återkomma till hämta på dagis-hetsen (jo, jag vet att det heter förskola, men när jag skrev förskola genomgående blev det en så torr text att jag ändrade på några ställen - för rytmens skull). Men först måste jag blogga om Tinnis debattartikel i Aftonbladet i går!

Jo, det var en ren slump att vi båda skrev debattartiklar för Aftonbladet förra veckan. Lustigt, eller hur?
_::
Tinni och Jennie Sjögren (de två skrev boken Diagnos: duktig tillsammans 2002) skriver om att man ska sluta se ner på duktiga flickor. Jag håller med. Duktiga flickor presenteras i dag alltid som ett problem. Och det är rätt kränkande att alltid prata om att de är prestationsprinsessor. Prestation och duktighet, istället för kompetens och höga ambitioner. Läs deras text här!

Och tyck gärna till sen om debttartikeln!

fredag 26 mars 2010

Mammor, sluta tävla till dagis!

Så blev rubriken till min krönika. Fast den är det inte jag som har skrivit. Och egentligen vill jag inte att detta ska vara en grej mellan mammor. Fast tyvärr är det så. Läs min debattartikel i Aftonbladet.

Och säg sen gärna vad ni tycker. Har jag rätt? Har jag fel? Är det hets, är det inte hets? Är det rätt att det är hets? Minns barnmorskan Louise Hallin som tyckte att det var bra att mammor kände skuld...

Ps. Glöm inte heller att svara på min enkät om när ni hämtar era barn på dagis! Här intill. Ds.

torsdag 25 mars 2010

Hemmapappor farliga för sina barn?

Vansinnigt! Läs den här galna människan som skriver att hemmapappor är farliga för barnen i Expressen i dag.

Och så säger de att feminister hatar män...

Om jag var pappa skulle jag bli otroligt upprörd! Men som vanligt kommer väl antifeministerna jubla! De är så inkonsekventa! De blir upprörda när en feminist säger att män är djur, men älskar när konservativa personer som Eva Sternberg (vem är hon egentligen?) säger att män är djur som inte kan ta hand om sina barn...

Som feminist och förälder blir jag förstås fruktansvärt arg och kränkt! Hur kan man dra en hel grupp människor över en kam så där? Det finns bra mammor, det finns dåliga mammor. Det finns bra pappor, det finns dåliga pappor.

Sedan är det inte sant. Närvarande pappor är INTE farliga för sina barn. Tvärtom är länder där papporna har väldigt lite kontakt med sina barn de våldsammaste och farligaste. Ju mer jämställt ett land är, desto mindre våldsamt. Det säger sig självt. En pappa som tagit hand om sitt barn är inte lika benägen att vilja gå ut och förstöra, våldta andra kvinnor, döda mammor och barn. Det finns faktiskt forskning på detta. Jag ska försöka hitta länk (finns källa i vår bok).

onsdag 24 mars 2010

Den andra våldtäkten



Är så upprörd så att jag skakar efter Uppdrag gransknings program i kväll. Om "Linnea" som blev våldtagen av "Oskar" inne på en skoltoalett, som han sedan döms för (i två instanser), som trots att det är hon som är offret totalmobbas av både vuxna och elever. Är mest upprörd över de vuxna i programmet. Prästen, rektorn, fritidsledarna, de anonyma vuxna som säger sig veta precis vad det handlar om (hon var ju kär i honom och ville bli ihop med honom, och när han inte ville det så hämnades hon genom att anmäla honom). Läs mer här om du missade programmet.

Jag minns att det var exakt så här när jag gick i skolan. Exakt samma mönster. Offren fick ta skitsnacket och flyttade därifrån, pojkarna (ja, det var flera) gick fria och blev omöjligt ännu populärare. Sedan min tid på gymnasiet (det fina, jämställda, seriösa gymnasiet på söder i Stockholm) har våldtäkt och synen på våldtäkt varit en av mina stora hjärtefrågor. När Katarina Wennstam kom med sina våldtäktsböcker Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman så bara jublade jag. Äntligen någon som skrev ner det jag sett och känt, och dessutom dokumenterade det, bevisade att det faktiskt är så här det är. Det är fortfarande två av de bästa och viktigaste böcker jag någonsin har läst. Och efter detta program föreslår jag att böckerna blir obligatorisk kurslitteratur på både lärarhögskolan och prästutbildningen!



Prästen var nästan värst! Han har inte förstått ett dugg. Han förstår inte ens att det är ett brott för "Oskar" att komma till kyrkan på avslutningen om hon är där. Helt vansinnigt. Och på frågan, vad tänker du när du hör att han våldtog en annan flicka samma dag som avslutningen i kyrkan? "Stackars kille"...

Byt ut ordet våldtog mot misshandlade i meningen ovan så ser man hur oerhört sjukt det är!

måndag 22 mars 2010

Hungerflickan!


Jag har ju tidigare skrivit om kvinnors komplicerade förhållande till mat. För några veckor sedan läste jag ut Hillevi Wahls nya roman Hungerflickan (verkligen bra romantitel!). Det är en uppföljning av den självbiografiska romanen Kärleksbarnet som kom för några år sedan (otroligt stark bok, läs den om ni inte har gjort det, lite lik Mig äger ingen och Svinalängorna). Hungerflickan handlar om hur Irmeli som tonåring använder maten som självmedicinering och tröst mot allt hemskt hon varit med om. Trots att jag aldrig har haft det som Irmeli finns det mycket igenkänning i boken. Tror att få kvinnor har ett helt avslappnat förhållande till mat och sin kropp. Tyvärr. Därför en mycket viktigt bok som jag hoppas kommer att skapa en hel del debatt i ämnet.

Läs också Hillevis senaste krönika i ämnet. Och den här intervjun med henne om boken på sajten Yourlife (ett nytt projekt som min gamla chef Carina Nunstedt precis har lanserat - lycka till!).
Och så får ni inte missa intervjun i DN som min vän Ana Udovic gjort med Hillevi.

söndag 21 mars 2010

Tillbaka från ledigheten

Jag har inte slutat blogga om någon trodde det. Jag har bara haft fjällsemester. Först konferens i Åre med jobbet och sen fjällen med familjen.

Härligt att vara ledig, men lite ångest över hur mycket efter jag ligger på jobbet nu... Ett dilemma som alltid uppstår efter ledigheten. Vissa saker kan man inte lämna över till andra. Och på en vecka har högen växt till sig...

Nu är det söndagkväll och jag känner mig lite stressad över veckan som kommer. Har blivit ombedd att skriva om hämta tidigt på dagis-hetsen. Så det är det jag sitter och gör nu.

Så nu undrar jag: Känner ni någon hämta tidigt på dagis-hets? När är lagom att hämta? Varför är det så viktigt att hämta tidigt? Och hur kan folk hämta så tidigt? Jobbar de inte?

onsdag 10 mars 2010

Var fjärde ensamstående mamma fattig

Och så tror vi att vi lever jämställt i Sverige... Hur kan i så fall var fjärde ensamstående mamma leva i relativ fattigdom?

Detta är en av de viktigaste anledningarna som finns till att försöka leva jämställt medan man lever ihop - då minskar risken för att man ska bli en fattig ensamstående mamma om förhållandet spricker! För det är när barnen kommer som klyftorna glider isär. Det är då mammorna tappar. Läs bara det senaste skrivet om detta.

Om man aldrig har levt ihop är det förstås svårare. Men i dessa tider när så många relationer inte håller förstår jag inte varför mammorna inte ser om sitt hus. De är hemma för barnens skull. Men de borde också se om sitt hus, för barnens (och sin egen) skull.

tisdag 9 mars 2010

Eva Franchell och lattemammorna


Bra rutet Catia Hultuist (på DN.se)! Tyckte också att Eva Franchells ledartext om EU:s förslag om obligatorisk mammaledighet var lite märklig, minst sagt.

Dels är Birgitta Ohlsson ingen lattemamma (som ju Catia också påpekar), dels undrar jag vad det är för fel på lattemammor? Vad är det för fel på mammor som dricker en latte med andra mammor under sin mammaledighet? Vad är det för mammor vi vill ha i stället? Sådana som håller sig hemma?

måndag 8 mars 2010

Internationella kvinnodagen 100 år!

Det här är så hemskt. Internationella kvinnodagen fyller 100 år och jag ligger hemma med magsjuka... Skulle ha firat med teater i Högdalen, men det fick jag ju ställa in...

Har inte riktigt hängt med i allt som hänt, har legat nedbäddad hela dagen, och faktiskt både lördag och söndag också. Men jag har snappat upp att Kathryn Bigalow vann en Oscar för bästa regi för filmen Hurt locker. Hon är den första kvinna någonsin som vinner en Oscar för bästa regi!

Barnvagnsmarschen mot mödradödlighet som RFSU ordnade i dag kunde jag inte heller gå med i, men jag stödde dem på nätet i alla fall.

Och så hör man på nyheterna att löneskillnaderna mellan könen består. Fortfarande är det 7 procents löneskillnad som inte kan förklaras annat än med kön... Och det har heller inte hänt så mycket i näringslivet. Fortfarande är det futtiga fyra kvinnliga börs-vd:ar av totalt 254. Det är mer troligt att du blir vd om du heter Anders än om du råkar vara kvinna.

När jag väntade mitt första barn hade jag blivit lovad förlängt vikariat på Expressen. Men när magen började växa "glömdes" det bort. Ungefär som för de här kvinnorna. Jag blev arbetslös. Födde mitt första barn i arbetslöshet och stor ovisshet. Men det gick ju bra ändå. Tack och lov. Mycket för att jag stod på mig och genomdrev vår plan att dela föräldraledigheten 50/50, trots att jag var arbetslös. Så efter tio månader startade jag eget i en mycket kall och hård medietid då få fick fasta jobb och många tvingades frilansa. En vecka senare var jag gravid igen. Oj, vad lätt det hade att varit att ge upp och säga att "jag tar hela föräldraledigheten, jag ska ju snart ha barn igen, och så tar jag den också - du har ju ändå ett jobb, en lön, du kan försörja oss..." Då hade jag nog varit hemma i drygt två och ett halvt år. Vem vet var jag hade varit i dag då...

Nej, nu är jag alldeles skakig, måste gå och lägga mig igen. Förhoppningsvis behöver vi ingen internationell kvinnodag om hundra år. Jag hoppas på det.

fredag 5 mars 2010

Rut och Rot och årets valfråga

Sorry, jag har inte hunnit skriva så mycket på bloggen denna vecka. Hade velat kommentera hela RUT- och ROT-debatten, det har kliat i mina fingrar hela veckan... Gudrun Schyman var i alla fall STRÅLANDE i går i Debatt på SVT.

Här är några av mina tankar i korthet:

Jag har själv vit städhjälp och får subventionen. Vi skaffade städhjälp långt innan det subventionerades. Visst är det bra för oss att få hälften av pengarna tillbaka. Men frågan är om det är det skattepengarna ska satsas på... Jag tillhör inte de som tycker att var och en måste städa upp sin egen skit. Tycker att man absolut kan få köpa tjänster, vilka man vill. Vad man tycker är värt att satsa sina pengar på. Vissa låter andra laga deras mat, vissa vill lämna in tvätten, vissa vill ha hjälpa att renovera badrummet, vissa vill ha massage, vissa (som jag) vill hemskt gärna ha hjälp med städningen hemma. Men det är egentligen inte det den här debatten handlar om. Frågan är om det är rätt att subventionera priset på just städning. Jag är tveksam. Tycker att det finns andra frågor som är viktigare. Andra saker som man skulle kunna lägga pengarna på, som kommer fler till godo. Varför inte dra ner skatten på alla tjänster i stället? Så att det blir billigare att köpa tjänster av varandra. Oavsett vilka tjänster man nu väljer? Städning, massage, hundpassning, coachning...

Och sen tycker jag att det är så jäkla synd att detta blir en jämställdhetsfråga. Att det är kvinnorna som får hjälp att städa i hemmet! Jag vet att det är så, men tycker att det är förbannat synd. Men precis på samma sätt som att en lång föräldraledighet inte ska kompensera ett tråkigt och lågbetalt kvinnojobb, så ska inte staten subventionera städningen så att KVINNORNA kan göra karriär... Det är något tankefel där. Samtidigt är det oerhört konstigt att man bara diskuterar Rut och inte Rot... Jag tycker att båda systemen är "hjälp i hemmet till redan välbärgade". Om jag ska hårddra.

Åh, jag önskar att jag hade mer tid att utveckla mina tankar kring detta, men jag måste jobba.

Ps. Ni har väl läst min kollega Anna Laestadius Larssons krönika i dag i SvD om föräldraförsäkringen? Jag hoppas också att det blir årets valfråga! Och inte Rut eller Rot.

tisdag 2 mars 2010

Mer om föräldraförsäkringen

Jag svarade på en kommentar till förra inlägget, men skrev så långt att jag började inse att det egentligen skulle kunna bli ett nytt inlägg... Så okej. Här är det igen!

Det är klart att jag tycker att en tredelad föräldraförsäkring är bättre än dagens föräldraförsäkring. Island har ju en sådan. Tre månader till mamman, tre månader till pappan och tre månader att dela på. And guess what! Papporna tar ut i snitt tre månader, mammorna i snitt sex månader...

Precis som i Sverige. Papporna tar i snitt ut två månader och mammorna elva-tolv. Vi är så sjukt förutsägbara. Vi "väljer" som staten föreslår oss.

Det är därför jag ifrågasätter hur fria vi egentligen är. Min vision är att ha en individualiserad föräldraförsäkring. En som inte går att överlåta åt mamman (för det är det det handlar om i över 99 procent av fallen - enbart 0,1 procent av alla pappor tar ut fler dagar än mamman!!!). Och när den har slagit igenom och mamma och pappa få samma rättsliga och samhälleliga status som föräldrar så kommer samma revolution ske på arbetsmarknaden. Att anställa en PERSON i fertil ålder innebär en risk att den personen (inte könet, individen) får ett barn som den är hemma med under en viss tid. Det kommer också i sin tur att lätta upp arbetsmarknaden för de riktigt unga och de som inte längre är i fertil ålder - grupper som i dag också diskrimineras på arbetsmarknaden (en positiv bonuseffekt!). Och då kommer arbetsmarknaden att bli betydligt mer jämställd i dag. Och då kan INDIVIDEN välja hur den vill leva i sitt familjeliv. En manlig individ kanske väljer att vara hemma länge med sitt barn, en kvinnlig individ kanske väljer att inte vara hemma så länge. Men det är då inte kopplat till kön. Inte alls på samma sätt som det är i dag.

Vore inte det underbart?

Ps. Just nu på ABC - pappornas uttag i Stockholm har stagnerat. Med denna takt är vi inte jämställda förrän om 50 år... Och de konstaterar det jag redan visste, den lilla ökning som har varit de senaste åren står ett fåtal pappor för. De som tar ut, tar ut rätt mycket, sen är det väldigt många som inte tar ut nåt... (För några år sedan var statistiken så här: En femtedel av papporna tar inte ut en enda dag, inte ens de tio pappadagarna vid förlossningen... Sture Nordh, TCO, säger det så bra: Med alla de möjligheter vi har i Sverige i dag, att leva jämställt, så är det så få som väljer att göra det... I rest my case... (nej, det gör jag inte, I'll be back!)

måndag 1 mars 2010

Förslag till fler pappamånader


Ja, jag måste väl kommentera de rödgrönas förslag att förlänga de så kallade pappamånderna från två till fyra månader... Det är ju ett steg i rätt riktning i alla fall. Men, man kommer inte åt huvudproblemet. Hela föräldraförsäkringen är så sjukt skapad! Varför i hela fridens namn är det just denna försäkring som är kollektiv? Varför är familjen minsta nämnaren just här? När det är individen alltid annars?

Jag tycker att det ger helt fel signaler. Ett föräldraskap är inte varje förälders uppdrag i dag. Det är mammans - det visar all statistik. Pappan kan ta några månader - om han vill! "Det är viktigt att pappor tar ut sina dagar..." Sånt läser man hela tiden. Men föräldraskap är inte 20-30 procentigt, det är 100-procentigt. Jag tycker att det är självklart att föräldraförsäkringen ska vara kopplad till individen!

Den försäkring vi har i dag signalerar inte bara till föräldrarna att pappan är viktig bara några månader, medan det är mamman som får ta det pappan inte kan/hinner/vill. Den signalerar också att mamman är en viktigare förälder, att pappan visst kan ta några månader, för skojs skull, men att det är viktigast att mamman är där. Den signalerar också till barnen att pappa inte är lika viktig, eller att pappa inte tycker att jag som barn är lika viktig, som mitt jobb. Jobbet går före... Det signalerar också till företagen att det är korkat att satsa på en fertil kvinna, när det finns en lika bra man som kan få jobbet. Löneskillnaderna är inte så stora fram till 30 års ålder. Därifrån ökar klyftorna rejält! Och kvinnorna kommer aldrig ikapp. Det beror både på diskriminering (att kvinnorna bedöms som riskarbetskraft och inte är lika värda att satsas på) och på att kvinnorna faktiskt är borta från arbetsmarknaden under en betydligt längre period (drygt ett år jämfört med cirka 25 dagar som papporna är borta). När hon går upp i föräldrarollen mer än han blir också fokus annorlunda. Det är klart att det blir hon som blir proffset där hemma. Och fokus flyttas från jobb till hem, medan han kan släppa fokus på hem till jobb. Gissa vem som blir vinnaren på arbetsmarknaden? Och när han drar ifrån ekonomiskt och karriärsmässigt så är det hon som får stanna hemma när barnen blir sjuka, och när nästa barn kommer (hon tjänar ju mindre, familjen förlorar minst pengar). Visste ni att pappornas uttag minskar för varje barn? Medan de ökar för kvinnorna? Och när de sen ska bestämma vem som ska jobba deltid och vem som ska jobba heltid, så är svaret givet. Både av ekonomiska skäl och för att hon har fokus på barnen och hemmet. Hon tycker inte att hon "hinner" jobba heltid. Han har inga problem att hinna... Behöver jag dra in all statistik över antal timmar kvinnor och män lägger ner på hushållet? Inte konstigt att hon inte "hinner" jobba heltid...

Och så fortsätter det. Och vips har man fastnat i könsrollerna. Blivit de där stereotyperna. Och barnen ser och lär. Flickorna lär sig vad en "riktig" kvinna är menad att bli och göra och vad en "riktig" man är menad att bli och göra. Och så reproducerar vi mönstret.

Och snart vet vi inte vad som är individens val, individuella skillnader... det bara blev så. Just i vår familj. Och i alla andra familjer... För vi "väljer" märkvärdigt lika. Som staten bäddar (t ex två barn inom två år). Hur fria är vi egentligen?

Inga kvinnor i historien


Man har ju vetat länge att kvinnor inte finns med i historiebeskrivningen på samma sätt som männen. Men att det var så här dåligt, det blev till och med jag överraskad av!

Ann-Sofie Ohlander, professor emeritus i historia vid Örebro universitet, har granskat läroböcker i historia på uppdrag av Delegationen för jämställdhet i skolan. Och intervjuas i ETC. Så här kommenterar hon i artikeln:

– Jag blev närmast chockad över hur dåligt det var med kvinnor i historien. Jag hade inte väntat mig att det skulle vara bra – jag är gammal och luttrad – men det var så väldigt lite. Det är som att kvinnor knappt existerat.

En granskning av fyra läroböckers register visar 62 namngivna kvinnor och 930 män.

Läs hela artikeln här!