onsdag 31 mars 2010

Bjästa igen

Det som hände i Bjästa handlar inte om Bjästa. Det skulle kunna hända var som helst och gör det också. Läser briljanta Ann-Charlotte Marteus i Expressen:

"Det där att Sverige är ett modernt, jämställt land där våldtäkt ses som det vidrigaste av brott - det är en myt.
Visst, i teorin är våldtäkt vidrigt. Men i teorin handlar det alltid om thrillervåldtäkten: en oskyldig kvinna överfalls i en park av en okänd främling.
När en våldtäkt sker i en verklighet nära dig, och både kvinnan och mannen är kända av omgivningen, är det sällan våldtäkt på riktigt.
Antingen är han helt oskyldig eller så är hon högst medskyldig.
De klassiska argumenten mot en våldtagen kvinna är bekanta: hon var lättklädd, berusad, flörtig, följde mannen hem. De bottnar i en konservativ kvinnosyn. Kvinnosynen har fått stå som förklaring till varför kvinnor har svårt att bli trodda som våldtäktsoffer.
Förhoppningen har därför varit att en mer modern kvinnosyn ska få samhället att se radikalt annorlunda på våldtäkter. Ta offrens parti.
Men så verkar det inte riktigt fungera."

Det som hände Linnea var en tragedi. Jag tackar gudarna att hon vågade anmäla och stå på sig! Både för hennes egen skull, men också för alla andra våldtäktsoffers skull. Linnea, du är en hjälte! Tack vare att du orkade stå kvar, fick du igång denna debatt i Sverige. Förhoppningsvis lär sig människor något av detta.

Men det finns en till tragedi i denna historia. Och det är historien om "Oscar"...
Läser i tidningen att han ska omhändertas. Känner att jag tycker väldigt synd om den här pojken. Självklart ligger mina sympatier i första hand hos Linnea, som jag tidigare skrivit om. Men den här pojken har det nog inte så lätt.

Han gjorde något fruktansvärt, han våldtog en yngre flicka på skoltoaletten. Hon anmälde och han blev tagen av polisen. Han erkände och där kunde det ha tagit slut. Eller börjat, om man säger så. Han hade kunnat börja sin väg tillbaka. Genom rättegång, dom, straff, behandling och så småningom komma till insikt om hur fel det han gjorde var. Han kunde kanske, kanske ha kommit ut efter sitt straff som en ung man med en insikt och ett förändrat beteende, redo att leva ett vanligt liv, med sunda värderingar. Man kan ju alltid hoppas.

Men så ställer sig en hel mobb på hans "sida" och säger att han är oskyldig. "Oscar" tar tillbaka sitt erkännande. En hel byggd ställer sig på hans sida, och det kan inte vara lätt för en 15-åring att hålla isär begreppen då. Är han skyldig, eller inte? Och så kommer den andra ödesdigra dagen i hans liv. Den dag då han påhejas av hela skolan och kyrkan på avslutningen, en dag som avslutas med att han våldtar en annan flicka.

Han förstör för två flickor och förstör för sig själv. Men mobben är fortfarande på hans sida. Hans mamma och bror lägger ut filmer med honom på, fullt synligt. De lägger ut telefonnummer och adress till behandlingshemmet där han sitter (för folk att skicka uppmuntringsbrev och -presenter). När sedan mobben vänder, efter programmet, översköljs han i stället av hat och hot. Alla filmer, familjefoton och kontaktuppgifter till honom blir nu till hans nackdel.

Hur ska han kunna komma till insikt om sitt brott? Hur ska han kunna bearbeta det han gjort? Hur ska han kunna komma ut efter sitt straff och vara en normal medborgare? När hans mamma och bror fläkt ut honom? När så många svenskar är så primitiva i sina hämndbegär att de först hatar och hotar offret, och sedan vänder sin ilska mot förövaren och hans familj. Jag tänker att han bara är 15 år och hans familj och vänner har förstört hans möjligheter till behandling, till insikt, till soning. Och att det är så tragiskt.

Ps. Mymlan skriver också om Bjästa i dag. Läs här! Och på Brännpunkt på SvD skriver Katarina Wennstam om den livsfarliga ryktesspridningen. Läs här!

5 kommentarer:

Johan sa...

Håller med dig Rebecca. Den här mob-mentaliteten är så primitiv och osmaklig.

Det finns så många exempel på när någon enskild person lyckas få sina anhängarna att göra så konstiga saker. Och det är samma sak i stort och smått.

Det kan vara ett landsortssamhälle där den begås en våldtäkt och mamman vägrar tro på vad hennes son gjort.

Det kan vara en tidning som skriver artiklar och på förhand dömer någon som bara är misstänkt och genom folkopinion skapar justitiemord.

Det kan vara fostermamma som beskyller biologiska föräldrarna för ritualmord.

Det kan vara ett helt land hejar på när oliktänkande flickor och pojkar tvångssterialiseras inte följer normen.

Det kan vara en mustageprydd liten man som lyckas övertyga ett helt folk att det är bra att ha ihjäl judar och funktionshindrade.

Eller det kan vara tusentals människor som skriver på namninsamlingar om något de inte har en aning om vad de handlar om.

Oavsett vilket är det lika osmakligt att människor lojalitet och röst kan köpas så lätt.

Vad hände med att tänka kritiskt och självständigt?

Annika sa...

Jag minns när jag på 80-talet läste Maria-Pia Boetius fantastiska bok "Skylla sig själv", som hon skrev på 70-talet i samband med den dåvarande diskussionen i riksdagen kring huruvida kvinnor skulle betraktas som medskyldiga vid våldtäkt om det hade betet sig utmanande (Lite förenklat, men ungefär så). Jag minns kapitlet som avhandlade problemet när män som inte "behöver" våldta ändå vpldtar (dvs män som är snygga, populäre och framgångsrika). Offret blir då än mer misstrott. Våldtäktsmannen ska ju vara ful, socialt avvikande och sexuellt frustrerad.
Att denna debatt fortfarande är lika aktuell är ganska skrämmande.

Hoppas att "Oscar" kan få behandling och få hjälp att växa upp och bli en så "vanlig" person som han kan bli, med dessa brott i bagaget. Han är/var ju ett barn, trots de brott han har begått.

Karolina sa...

Ja, som jag även skrev i tidigare kommentar. Det absolut farligaste är alla medlöpare som har behov av att engagera sig kring ngt, sticker upp fingret i luften och ser vart det blåser.

Jag har två små barn, och min absolut viktigaste uppgift är att uppmuntra dom till självständighet och modet att våga reflektera! Det är en stor utmaning, och känns ibland lite hopplös.

Hanna sa...

Jag håller helt, men vill tala om att namnet Oskar tydligen bärs av en pojke som gick i samma klass som gärningsmannen. För hans skull vore det kanske bra att använda andra ord/namn.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6856532.ab

Anonym sa...

Vill kommentera om dagishämtning....

Jag (gift och 1 barn på 4 år)blev ofrivilligt arbetslös sommaren 2004 efter att ha varit fast anställd på heltid i 7 år.Jag började då att studera då jag inte fick något annat jobb.Vi klarade oss hyfsat på en lön och mitt studielån.

2005 kom nästa smäll.Jag blev ensamstående förälder vid en skilsmässa som jag heller inte hade valt.Den andre föräldern lämnade mig med vårt gemensamma barn och ansåg sig köpa sig fri från allt ansvar (tid och pengar)med sina 1273 kr i månaden.

Det var här någonstans som jag insåg vilken dubbelbestraffning jag fick och vilken brist på bestraffning det var mot den andre föräldern.

Jag fick gliringar om att jag som studerade borde kunna hämta tidigt för det kunde minsann de (förskolelärarna) när de pluggade.Till saken hör att det är ju olika vilken utbildning man läser jag pluggade tex till civilingenjör där jag hade schemalagda timmar mellan 4-6 h varje dag och sedan hemuppgifter och riktiga salstentor till skillnad från "hoppochlekförskoleutbildningen" där man kanske går i skolan 2 dagar i veckan och ofta har annan examinatonsform.

Jag blev misstrodd när jag sa att vi hade lektioner på sportlov/påsklov/jullov.(En gång skrev jag tenta 2 januari).Jag blev misstrodd när jag sa att jag var tvungen att jobba hela sommaren.

Jag blev misstrodd när jag ofta hade lektioner som slutade 17.00 (vilket innebar att jag tidigast kunde hämta kl 17.30 pga restid).Min dotter var vid dessa tillfällen alldeles sist och satt fullt påklädd i hallen på ett i övrigt nedsläckt dagis tillsammans med en jäktad personal(trots att det står att det är öppet till 18.00)

Vad som däremot slog mig var att ingen INGEN!!!!! dömde den andre föräldern.Denne förälder hade ledigt en dag i veckan (inga krav på att komma och hämta eller låta sitt barn slippa dagis),denne förälder hade 5 veckors barnfria semesterveckor varje sommar (och inga krav på att ta hand om sitt barn från vare sig kommunen eller någon i omgiviningen).

När jag läser vissa kommentarer så känner jag ingen mig.Dels som den med ständigt dåligt samvete men sen tänker jag på dem som säger att man får planera bättre.Ja....hur då?Är det mitt fel att det blev arbetsbrist?Är det mitt fel att jag tog tag i situationen och började plugga?Är det mitt fel att mitt barns andre förälder bara helt plötsligt väljer att försvinna ur våra liv?Är det mitt fel att jag inte har några mor/farföräldrar som kan hjälpa mig att pussla ihop livet?

Nej,det är lätt att sitta på sina höga hästar och peka finger på andra.Vänta bara tills det händer nåt som gör att ni hamnar där själva.Då kanske ni ska se att det inte är så lätt.