tisdag 29 december 2009

julhälsningar

Har egentligen julledigt, men slänger in den här artikeln. Som sagt, det är bättre att dela!


"De lyckligaste paren var de som delade lika på det obetalda arbetet. De delade oftast också på försörjningsplikten.

– Det här visar att det är viktigt med en familjemodell där man både delar på de obetalda sysslorna och på att tjäna pengar till familjen, säger Rod Beaujot, forskare på universitetet Western Ontario i Kanada."


Och här en annan artikel som visar samma sak, fast åt andra hållet. Dvs att det är näst intill omöjligt att leva ojämställt och fortsätta vara lyckliga tillsammans. Särskilt inte i ett land som inte hjälper föräldrar att förena jobb och familjeliv. Läs här!


"– Trots att jag både var den som jobbade och tjänade mest, fick jag sköta allt kring hemmet och barnen. Han tog dem till exempel inte en enda gång på natten. Jag blev allt tröttare och allt mer besviken.

Även i synen på papparollen kände Sara av kulturskillnaden. Medan det i Sverige nästan ses som pinsamt att säga att man som pappa prioriterar jobbet och helt struntar i att vara hemma med barnen, är det fortfarande så männen förväntas agera i England, menar Sara."

Och:

"Det stora lass som Sara drog hemma, blev ännu tyngre eftersom hennes arbetsgivare inte lade två strån i kors för att hon skulle kunna kombinera arbete och familjeliv. När Sara bad om att få jobba deltid, gick chefen ytterst motvilligt med på det. Efter något halvår sade hon upp sig självmant eftersom hon inte orkade med de sura minerna. I dag arbetar hon istället halvtid som personlig assistent till vd:n på en mäklarfirma.

– Engelska chefer förstår inte att man i vissa lägen måste prioritera sina barn. Om man ringer på morgonen och berättar att barnen har spytt, blir de jätte­sura. Är man hemma med ett sjukt barn får man heller ingen lön. Som ensamstående är jag i dag helt beroende av de pengarna, så jag får ta semester i stället.

En oförstående arbetsgivare i kombination med en icke ansvarstagande sambo, gjorde att Sara till slut fick nog. Skulle hon göra allt själv, kunde hon lika gärna leva ensam – och slippa konflikterna. En dag tog hon sitt pick och pack och drog."

tisdag 22 december 2009

Julen och jämställdheten

Lyssnartips från dagens Studio Ett:

"Julen står för dörren och med den traditioner, förväntningar och inte minst stress. Och det är kvinnorna som stressar värst. Det är de som bär huvudansvaret för julklappar, mat, städning, pyssel och pynt medan en majoritet av männen tar hand om införskaffandet av julgranen och själva tomtandet. I fikarum, på bloggar och bland väninnor emellan suckas det samfällt över julstressen som är svår att komma undan, trots alla goda intentioner om jämställdhet och delat ansvar för hem och hushåll. Vad är det som gör att könsrollerna blir så traditionella så fort julen står för dörren? Genusforskaren Eva Magnusson, författaren och debattören Tinni Ernsjöö Rappe och TCO:s kanslichef Anna Forsberg medverkar."


Lyssna här.

söndag 20 december 2009

Unni om 00-talet


Fick tips om en annan debattartikel på Newsmill från alltid lika underbart skarpa Unni Drougge. Kanske är jag inte riktigt lika arg, radikal eller desillusionerad. Men läs bara dessa stycken. Skulle kunna vara en sammanfattning av Skriet från kärnfamiljen!

"00-talet påminner om en gravt dysfunktionell medelklassfamilj. En prydlig familj med rosa flickrum och ljusblå pojkrum. Väl synligt står bröllopsfotot, med bruden i vitt. Det nya, högteknologiska köket skiner. Man har röstat fram det nya arbetarpartiet. Alla som arbetar är ju arbetare, det har en av 00-talets medieikoner med ett efternamn som börjar med "von" sagt.

Och arbeta hårt, det måste den här familjen göra, för att betala lånen på villan, sommarlandet, båten och de två bilarna. De arbetar så mycket att det lyxrenoverade köket i regel står oanvänt, förutom microugnen där fabriksmaten värms och äts på stående fot. Familjen måste ju hinna med sina schemalagda kvällsaktiviteter som alla ska bättra på deras nuvarande eller blivande varumärken. Men ingen gnäller. 00-talet har nämligen inte råd med ångest. Av med offerkoftan! Tänk positivt! Ta dina lyckopiller. Mellan yoga och viagra pausar du med botox och detox. Och som självaste jultomten kommer livscoachen in, ger dig en klapp och säger att du duger. Du behöver bara lite självkänsla. Nu! Intravenöst och avdragsgillt.

Men mitt i vardagsrummet står den sjuka grisen. Den som ingen låtsas om.
Det sägs att historien upprepar sig, först som tragedi, sedan som fars. 00-talet har i så fall varit en farsartad repris av 50-talet. Ett 50-tal med McCarthyismens förföljelse av homosexuella och kommunister, med både det kalla kriget och Koreakriget i bakgrunden alltmedan de klockade kjolarna svängde runt i boogie woogie och barnen fick lära sig att i händelse av en atomvapenattack glatt följa informationsfilmens lättnynnade uppmaning: "Duck and cover".

Också 00-talet dolde sin svärta med vit glasyr och ett lamt, pastellfärgat fyrverkeri av unga, lillgamla flickor som hade sin trettioårskris i femtonårsåldern och som inget hellre önskade än att en dag bli stora nog att få fylla upp sin byst och sina läppar som de stora flickorna Blondin 1 och 2 så att de kunde rätta sig i ledet med Blondin 3, 4, 5 ... 99. Under tiden fick vi Bushadministrationen, Irakkriget, islamofobin, nätmisogynin och en feminism som plötsligt tycktes handla om priset på en handväska."


Läs hela hennes debattartikel här!

lördag 19 december 2009

Barnen blir halva människor!

Fick tips här från Linda om den här debattartikeln på Newsmill. Det är väl ingen som blir förvånad över att jag skarpt gillar och beundrar hela pedagogiken och tänket bakom förskolorna Tittmyran och Björntomten (har skrivit om de här förut). Debattartikeln är skriven av kvinnan bakom genusförskolorna (hon var förskolechef), Kajsa Wahlström.

Läs bara här några väl utvalda stycken. De sammanfattar rätt bra också varför jag brinner så för att ge barn 100 valmöjligheter i stället för två...


"Det var som om världen försökte halvera mina kompetenta barn och jag förstod inte riktigt hur, varför eller vad det var som skedde."

"Barnen är utan skuld. Det är våra förväntningar och bemötande som smalnar in både flickors och pojkars roller. De blir halva människor med tillgång till endast halva världen av roller och färdigheter."

"Jag arbetar med att bredda rollerna för alla. Ge flickor och pojkar tillgång till varandras monopol. Det ger människor med breda roller och färdigheter, de ger både flickor och pojkar tillgång till positiv tillhörighet och gemenskap och då fasas maktbehovet ut. När ledare ser till att alla som ingår i gruppen verkligen ingår, i handling och med lika värde, slipper deltagarna kämpa inbördes om makten. Gruppen kan skapa sig en gemensam målsättning och utvecklas. Både flickor och pojkar är i stort behov av jämställda ledare som kan och vill föra utvecklingen framåt."

Läs hela debattartikeln här!



fredag 18 december 2009

Det är vi som bestämmer


Den här krönikan av Anna Laestadius Larsson i SvD ska jag läsa några gånger i helgen. För att påminna mig. För att försöka omprogrammera mig. Visst låter det mycket trevligare med varm choklad och pulkaåkning än 3-kiloskinka som ingen orkar äta upp och ett berg av julklappar som inte får plats hemma...

torsdag 17 december 2009

Senaste nytt från förskolefronten

Tvååring uppsagd från sin försklola därför att mamman varit kritisk mot att personalen inte jobbade med genusfrågor. Läs mer här.
Inte klokt. Hur ilsk än mamman har varit (och det påstår hon ju själv att hon inte har), så kan man inte säga upp barnet för det.

onsdag 16 december 2009

Julstressad


Japp, så gick det med mitt eget jullöfte att INTE stressa upp mig denna jul... Nu är jag rejält julstressad! Har inte köpt en enda julklapp, dock 4 + 5 + 2 julklappar till respektive fröknar/lärare på barnens dagis/skola... Undrar varför just jag tar på mig sånt varje gång?


Sen har vi lyckats fixa present till vår äldsta som lägligt fyller år på lördag, fem dagar före jul... I kväll har vi i alla fall lyckats planera vad vi ska köpa, ungefär, till alla inblandade. Min lunch i morgon lär ryka. Och på kvällen är det julfest på jobbet.


Ja, jag vet inte riktigt vad jag gör för fel. Men stressad det är jag! Hur mår ni andra?


tisdag 15 december 2009

Kul spräcka myter

En annan bra grej i SvD-artikeln jag skrev om i går ligger på slutet. Det är när Lars Jalmert tar upp myterna kring barn och föräldraskap. Läs bara här:

"Lars Jalmert, professor i pedagogik vid Stockholms universitet och dessutom barnpsykolog och mansforskare, är en av föreläsarna på Makalösas kurs om jämställt föräldrasamtal. Han föreläser om ”Myter om vårdnad och kön”. Här är hans kommentarer:

Anknytning

– Ursprungligen stod begreppet för att bara en person, helst mamman, duger att ta hand om det späda barnet. Den föreställningen lever tyvärr kvar hos många. Idag vet vi att barnet kan ha djupa, likvärdiga anknytningar till flera personer. Jag tycker inte man ska använda begreppet anknytning längre, eftersom det leder tankarna fel, utan prata om nära sociala relationer i  stället.

Amning

– Det finns en stark amningslobby i världen som förespråkar amning under lång tid. Det är i och för sig ett smidigt sätt att föda upp barnet på. En del mammor kan av olika skäl inte amma och det är inte något som barnets utveckling påverkas negativt av.

Föräldraförsäkringen

– Det finns starka ekonomiska myter här, som att man förlorar mycket pengar om pappan är hemma, så är det dock inte för de flesta.

– Föräldraförsäkringen infördes 1974 med sex månader. I dag har vi infört ytterligare sju månader med full betalning, så en delning skulle inte heller behöva betyda att någon förlorar tid med sitt barn.

Skilsmässor

– Det finns en missuppfattning att över hälften av alla samliv går sönder och att par separerar främst när barnen är små.

– Enligt statistiska centralbyrån lever 74 procent av Sveriges 1,9 miljoner barn med bägge sina ursprungliga föräldrar och skilsmässorna sker jämt över barnens ålder. 2,5–3 procent av föräldraparen separerar när barnet är ett år, två år, tre år hela vägen upp till 18 år. Det är alltså ingen topp i separationer när barnen är små, säger Lars Jalmert."

måndag 14 december 2009

Äntligen!


Nu kan du shoppa "Feminister har bättre sex"-knappar, -tygkassar och -tshirtar i FI:s webbshop.

En liten tygkasse till svärfar kanske?

Jämställt från början

...gör allt lite enklare. För oavsett vad man tycker om jämställdhet så är det i alla fall ett bra sätt att förebygga skilsmässa. Jämställda par skiljer sig mer sällan, enligt forskningen (det har både en studie vid Stockholms universitet och en studie av Försäkringskassan visat).

Och (detta skriver vi jättemycket om i vår bok) att leva jämställt underlättar även om det ändå blir en skilsmässa. Detta tar föreningen Makalösa Föräldrar fasta på och har utformat en kurs i jämställt föräldraskap. Läs här!

Ett utdrag:

"Varför bry sig om ifall par med barn lever jämställt eller inte? Och framför allt – varför drivs frågan av en organisation för ensamstående föräldrar? Jo, för att man har sett hur illa det kan gå när mammor och pappor inte delar lika. Helene Sigfridsson är generalsekreterare för Sveriges makalösa föräldrar:

– Det är fler som skiljer sig och har konflikter när relationen inte är jämställd. Hamnar man i en vårdnadstvist i framtiden är det den förälder som tagit ut mest föräldraledighet och har den närmaste relationen till barnet som får vårdnaden, säger hon.

Det är inget som Helene Sigfridsson tror att människor är medvetna om när de som nyblivna föräldrar väljer att – oftast – mamman ska vara hemma större delen av föräldraledigheten och ta de flesta vab-dagarna.

– Visst finns det många föräldrar som blir mer jämställda efter en separation eftersom man då måste ta allt ansvar själv när man har barnet hos sig. Men samtidigt är det den som har arbetat mest, ofta pappan, som riskerar att förlora kontakten med sina barn. Det är en förlust både för barnet och för samhället, menar Helene Sigfridsson.

Nästan alla separerade föräldrar hade gemensam vårdnad om barnen förra året. Ändå är det bara en knapp tredjedel av barnen som bor växelvis lika mycket med vardera föräldern."

Perspektiv

Ibland får man lite perspektiv. Fan, vad vi har det bra ändå i Sverige! Tänker på alla flickskolor som sprängs i Afghanistan och Pakistan. Där vill man inte ens att flickor ska få en utbildning...

Och i lördags var vi hemma hos några vänner som nyss kommit hem från Egypten. De gjorde exakt samma observation som vi gjorde när vi var där för 4-5 år sedan. Man ser inga kvinnor... Bara män, män, män överallt. 97 procent av alla kvinnor i Egypten beräknas dessutom vara könsstympade.

Om komplimanger

Förra helgen hade jag en liten tvåårig gäst här hemma, en grabb i finkläder. Han hade syrrans urvuxna rosa sammetsbyxor med glansiga revärer på sig. Och jag kunde inte hålla mig i en sekund: "Gud vad snygga byxor du har!" kom som en reflex - för det var de ju.

Med detta vill jag säga att det oftast är tjejkläder som framkallar komplimangsreflexen. I och med att det oftast är tjejer som har tjejkläder så är de de som får komplimanger - och således lär sig det klockrena sambandet mellan fint utseende och uppmärksamhet. Sambandet som gör att så många tjejer blir utseendefixerade och har komplex när de inte känner sig fina.

Det här går ju igen upp i åldrarna. Det är kvinnor som stassar upp sig och inhöstar komplimanger (oftast). "Å vilken snygg kjol", "gud vilken underbar halsduk" osv osv. Ni vet.

En kompis till mig som är ledarskapsforskare har funderat mycket på det här med komplimanger i arbetslivet. Om en kvinna som har, tja, låt oss säga en åtsittande blommig tröja, kommer in på ett möte och får en komplimang så påverkar det ju naturligtvis henne. Fokus går från de insatser hon kan göra på mötet till att hon är fin i sin tröja. Tjoff liksom. Så sitter hon där och undrar om hon skulle tagit något annat på sig, eller något annat ovidkommande.

Och om jag funderar så har de riktigt kompetenta chefer jag haft aldrig nedlåtit sig till att ge en komplimang på jobbet. "Snygg kjol" på ett möte eller framför kaffemaskinen går bort.
Min kompis har gått så långt att han bestämt sig för att ALDRIG kommentera arbetskompisars kläder eller frisyrer. Bra idé, tycker jag.
Skjut mig nu.

söndag 13 december 2009

Intressant om livspussel

Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter sammanfattar sitt veckobloggtema om livspusslet här.

Kungen i gult!


Som ni säkert läst i kommentarerna föreslog Eva Swedenmark att herrarna också borde uppmanas bära färg nästa Nobelfest! Här är inlägget från hennes blogg:

"Påbud utgick till de kvinnliga gästerna på Nobelfesten att de inte skulle bära svart. De stiligaste klänningarna var just svarta. Maria Wetterstrands second hand från fina gamla modehuset Leja. Herta Müllers eleganta svarta klänning, kulturministerns glittrande svarta. Svart är fint.

Jag tycker det skulle ha blivit en roligare fest om Nobelkommittén hade utgått med det påbudet till männen.
Snälla, bär inte svart utan var gärna färgglada, pojkar, det blir så tråkigt annars.
Kungen i en glad gul frack. Det vore fint! Prinspojken i rosa."


Haha, blir det så kanske till och med jag orkar se hela banketten på tv...


Ps. Och eftersom det är Lucia så illustrerar jag med Kalle som Lucia av Anette Skåhlberg och Katarina Dahlquist.

torsdag 10 december 2009

Nobelskål!


I dag vill jag bara utbringa en Nobelskål för det alldeles fantastiska att vi har hela FEM kvinnliga Nobelpristagare!

Aldrig någonsin har det varit så många kvinnor och jag hoppas, hoppas att det är ett tecken på ett trendbrott. Och om inte det är det så är det i alla fall symboliskt viktigt.

Så här skriver GP:

"De har efter år av mansdominans bland pristagarna lyckats bryta sig igenom det berömda glastaket. Det menar Mikela Lundahl, forskare i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet.
– Det är viktigt och oerhört roligt att det är så många kvinnor just i år. Det visar att kvinnor har samma potential som män inom avancerad forskning. De kan också vara förebilder för andra unga kvinnor som vill ta sig fram i forskarvärlden.
Det kan finnas flera förklaringar till att det varit så få kvinnliga Nobelpristagare genom åren. En är att få kvinnor, historiskt sett, inte studerade naturvetenskapliga ämnen. Men också att männen under lång tid sågs som familjeförsörjare. Medan mannen satsade på karriären skulle kvinnan vara en god husmor.
Dagens kvinnor tar för sig mer och är dessutom på många plan duktigare än männen. De lyckas bättre i skolan och har höga ambitioner. På Göteborgs universitet är kvinnliga studerande överrepresenterade.
– Vi börjar se resultatet av 200 år av feministisk kamp som har pågått och pågår. Det finns i dag mer utrymme för de duktiga flickorna, men filen över är för de excellenta och där är det fortfarande mest män, säger Mikela Lundahl.
Hon tycker inte att det räcker med att räkna huvuden och konstatera att det är till exempel 60 procent kvinnliga studenter i forskarutbildningar. Det som är viktigt är hur kvinnor ges möjlighet att ta plats och blir bemötta när de så småningom vill fortsätta att utvecklas och söka mer avancerade tjänster."

Och så Tuffa Agnes Wold också i artikeln:

"Agnes Wold, överläkare och forskare i mikrobiologi och immunologi vid Göteborgs universitet, tycker också att det symboliska värdet inte går att bortse ifrån när flera kvinnor får Nobelpriset.
Det kan på sikt leda fram till en annan bild av vem som blir forskare. Hon nämner som exempel att när barn ritar en forskare blir det en gubbe i vit rock.
– Det faktum att kvinnor så sällan får Nobelpris anges ofta också som argument för att kvinnor inte skulle vara lika bra på forskning. Men att kvinnor har svårt att komma fram i den akademiska karriären har berott på en hemsk struktur. Det finns fortfarande sådana miljöer där kvinnor inte får en chans utan mals sönder.
Agnes Wold tror att Alfred Nobel hade varit rasande över den manliga dominansen genom åren.
– Alfred Nobel var kvinnovän och mycket radikal. Han skulle ha roterat många gånger i sin grav om han visste vilket gubbgäng som sitter i hans namn och väljer ut pristagare."

Från starten 1901 och fram till 2008 var ynka 4,4 procent av pristagarna kvinnor. I år: Fem av 13 pristagare (litteratur, kemi, medicin och ekonomi)! Nära 40 procent! Snart spränger vi 50-procentsgränsen.

Så skål för det!

Och skål för att Herta Müller är så cool och snygg!

Skål!
Ps. Herta Müllers tal. Ds.

onsdag 9 december 2009

Berättelsen om kjolarna


Någon som minns hur härligt det är att ta på sig en vid kjol och bara snurra runt - så där så att kjolen står runtomkring en.
Jag minns. Och jag tror nog att jag fortfarande skulle tycka att det var härligt om jag provade.

Den känslan var utgångspunkten när en förskola i min närhet bestämde sig för att sy kjolar till alla barnen. En till varje. Härliga snurrvänliga kjolar. De hade några stycken till en början, och såg hur barnen njöt av att dansa i dem. De såg också att småpojkar provade kjolen och dansade runt alldeles lyckliga, men att de nångång i tre-fyraårsålder slutade med det. Redan i fyraårsåldern begränsar sig kidsen därför att de inser vilka ramar som könsrollerna ger.
I alla fall: förskolan i fråga nöjde sig inte med att konstatera detta. De sydde kjolar till alla och började ha dans som aktivitet. Dans med kjol. Oj vad det snurras i dessa danskjolar nu.
Vår förskola ska ta efter.
Snurr åt alla!

Ett litet men ändå stort steg för mänskligheten. Tycker jag.

Stinker rosa?

Check this out: Pink Stinks - en brittisk kampanj om barnleksaker. Intressant. Jag blir på många sätt glad över exempelvis t-shirten med trycket "I´m no princess!". Tydlighet ger gåshud. Ibland tycker jag att jag ser saker och ting från alldeles för många aspekter och att det hela bara slutar i otydlighet.

"PinkStinks is a campaign and social enterprise that challenges the culture of pink which invades every aspect of girls' lives."

tisdag 8 december 2009

Ytterligare en tanke kring livspusslet

Det var ju egentligen solklart att jag inte skulle kunna hålla mig till ett inlägg om livspusslet... Det hela är ju en rätt komplex historia.

Mina förslag på lösningar är alltså att 1. tagga ner och slänga några pusselbitar och 2. dela pusselbitarna jämställt med sin partner (om man lever med någon).

Och inga av dessa förslag på lösningar är enkla. För den kanske viktigaste frågan är: Varför började vi lägga till en massa pusselbitar?

Det är så lätt att avfärda alla dagens småbarnsmammor som har fastnat i livspusslet (ja, jag skriver mammor nu, vet att det finns många pappor också, men det är faktiskt framför allt mammorna som "lider" av livspusslet, som grubblar över det och som tvingas till kompromisser och prioriteringar för att lösa det): "Gud, vad korkade de är som vill ha en ny fondvägg!" Eller: "Man slappna av, var inte sådana nervösa curlingmammor som bara måste ha rätt vagn." Eller vilket exempel man nu vill ta. VARFÖR ser 2000-talets mammorna så annorlunda ut jämfört med till exempel 70-talsmammorna? (Generellt)

Jag tror inte att det är en slump att 2000-talsmammorna har detta problem med att få ihop livspusslet. Och jag tycker redan att det börjar luta åt en förändring - när vi nu går in i 2010-talet...

Det är också detta jag menar med att ett fritt val inte är så enkelt. Visst, på ytan kan vi till stor del välja hur vi vill leva våra liv. Men vi är också väldigt påverkbara och utsatta för ett yttre tryck. Alla fina inredningstidningar, alla fixiga hemmarenoveringsprogram, alla gör om mig-reportage i livstilsmagasinen, alla kokböcker (vet ni att det kommer en ny kokbok varje dag i Sverige?), alla självhjälpsböcker ("om du bara vill själv och fokuserar kommer du må bra och nå dit du vill..."), alla nya larmrapporter, om barnfetma, om dolda sockerfällor, om tillsatser i maten, alla barnpsykologiböcker... och så vidare, och så vidare. Och så vidare...

Vi är en generation mammor som egentligen har det bättre än någonsin, med bättre förutsättningar än någonsin men också med skyhöga krav på oss själva. (Och sämre mammasjälvförtroende än tidigare, tror jag.)

För att inte detta inlägg ska svämma över (och bli typ den bok jag redan har skrivit) så vill jag bara säga att det inte bara är att "tagga ner", "strunta i allt". Det vore ju enkelt om man kunde göra det - och jag gratulerar alla ni som kan. Men jag har också stor förståelse för alla de som INTE kan det. För alla de som tycker att det är lite jobbigt att komma sist till dagis och hämta eller - som jag, tycker att det är i alla fall lite jobbigt att vi är de enda som inte tagit fram adventsljusstakarna i tid(för att ta ett litet, ynka, ytligt, töntigt exempel).

OM det nu är så, som min tes är, att vi har lagt till en massa pusselbitar så kanske det inte bara är av egen fri vilja. Utan också för att vi lever i det samhälle vi lever i just nu.

...och lösningen?


Tja, det är väl ingen som har lösningen på "livspusslet". Men en lösning borde väl vara att dela på pusselbitarna? Att båda (om man nu är två föräldrar) tar ansvar för och hjälper till med pusslet - eller livstetriset (bra liknelse!)?

Jag tror att lösningen på livspusslet är att tagga ner och slänga bort några pusselbitar OCH att leva jämställt. Vad tror ni?

måndag 7 december 2009

Livspussel?


Den här veckan har Mymlan temat livspussel. Så jag tänkte skriva några tankar kring det.


Jag är jävligt skeptisk till hela begreppet livspussel. Fast jag använder ordet själv ibland. Ni vet att det är ett ord skapat av TCO? För drygt tio år sedan, eller något sånt. Klart att barnfamiljer länge har haft svårt att få allt att gå ihop, men begreppet livspussel är relativt nytt.


Och det är något som inte stämmer med begreppet. Ett pussel består ju av ett antal pusselbitar som ska läggas och när de är lagda är pusslet klart.


Men när vi i dag pratar om livspussel så är det ett pussel som inte går att lägga.


Men varför? Eller varför känns det som att det inte går att lägga? Nu när vi lever i en så modern och rik tid? Hur kan vi som INTE har tio barn och såddar som slår snett och massor av svåra sjukdomar som invalidiserar eller dödar våra barn ha det så svårt att få ihop livet? Ja, det är ju precis detta min och Tinnis bok, Skriet från kärnfamiljen, handlar om!


Vet ni att vi lägger ner betydligt mer tid på att tvätta i dag än innan vi hade tvättmaskin? Trots det fantastiska hjälpmedlet tvättmaskinen, tvättar vi alltså mer än någonsin?


Och det är kanske här vi hitta nyckeln till gåtan, varför det där livspusslet inte går att lägga. Jo, för att vi hela tiden envisas med att lägga TILL pusselbitar. När vi nu har det så bra, då ökar vi kraven på oss själva. Nu när vi har fått det mer jämställt, när papporna äntligen kommit in i hemmen, ja, då ökar vi på kraven på mammorna. Det räcker inte att bara vara mamma, man ska vara lattemamma, bullbakande karriärkvinna med egna intressen, bokklubb och välinrett hem och nya fondtapeter också! Och huset ska vi renovera själva. Och brödet ska vi helst baka själva... Och vi ska så klart ha den där fiffiga förvaringen i hallen - som ska lösa alla våra logistiska problem klockan sju på morgonen då stressar iväg till skola, dagis och jobb. Vi ska helst ha ett alldeles nytt kök, fast vi inte hinner laga mat där så ofta som vi skulle önska...


Nu kanske inte ni känner igen er i just de här exemplen. Men det finns andra. Till exempel: Det räcker inte med att bara vara mamma (och pappa), vi måste läsa in oss på barnpsykologi, helst olika skolor så att vi kan ta ställning till vilken lära som är den rätta. Vi ska laga ekologisk mat från naturliga råvaror - förstås från grunden. Vi ska vara ständigt uppkopplade, tillgängliga på mejl, mobil, facebook... Och samtidigt helst hämta klockan tre på dagis, vara engagerad i föräldrarådet på skolan och träna dotterns fotbollslag. Och klara arbetslivet med ett tempo som vi aldrig tidigare har sett på maken av.


Ja, fyll i själva.


Den enda lösningen på livspusslet är att sluta tänka på livet som ett pussel. Och förstås kasta bort några pusselbitar (måsten) om det är för stressigt i livet. Lättare sagt än gjort. Jag vet!


Det var några osorterade tankar om livspusslet! Nu vill jag höra era!

Mer leksakskataloger

Ur Expressen kultur i dag:

"När man trodde att allt var sagt och gjort i barn- och könsrollsdebatten kommer bakslaget ifråga om julens leksakskataloger med pojkar på blå sida utklädda till actionfigurer och spindelmän, och flickor i rosa och prinsessklänning i modellposer på motstående sida."

Fler som suckar över leksakskatalogerna. Jag fattar inte vem det är som GÖR dem.

Läs hela texten här!

Suck


Innan min treåring somnar på kvällen ligger han och viskar vad han önskar sig i julklapp. Han viskar transformers, pokemon, starwars-skepp, lasersvärd, Yoda, Darth Wader-skor.

Jag bara: suck.
Megasuck.
När mina vänners killar har kommit upp i den åldern att de har börjat leka med såna här leksaker har jag liksom tappat intresset för dem (inser jag nu). Jag är svårartat ointresserad av Starwars till exempel. Och av Batman.

Och detta är naturligtvis ett problem. Inte minst på förskolorna runt om i vårt land, där det mestadels jobbar kvinnor som mestadels är lika ointresserade av Starwars och de andra sakerna som min lille pojke ligger och drömmer om. Småkillars intressen möter inget gehör. Ingen orkar leka engagerat med dem när de halkar in i lasersvärdsåldern - och så skapas den där hörnan på gården där killarna ångar omkring och leker något dom tror är Starwars (för de har ju inte en susnign heller - bara att det slåss med lasersvärd typ).

Detta har vi diskuterat mycket på min yngstas förskola. För att kunna umgås och få en relation måste vi engagera oss i varandras intressen. Annars är distansen där - och med den också den träningen i att umgås och samtala som små tjejer får när de pyssla med pärlplattor tillsammans med pedagogerna.

Vi har spånat om en slags lösning: att vi mammor och de kvinnliga pedagogerna läser på om Starwars (gjorde just det på wiki...), kollar in lite basic info om Batman osv.
Kanske blir vi bättre lekkamrater då? Kanske kan vi hjälpa dem lite mer i de där lekarna som handlar om liv och död och det onda och det goda - lekar som tydligen är oerhört intressanta för barn. Kanske kan vi dessutom skola in de tjejer och döttrar som kanske också är intresserade av att leka dessa lekar, men som inte vågar därför att de tidigt pejlar in att Starwars - det är något som tydligen inte intresserar tjejer.

fredag 4 december 2009

Aldrig rätt att slå


Tycker faktiskt att det är skandal att det annars så fredsälskande landet Sverige nu svämmas över av folk som tycker att Elin är en hjälte som slår sin man.

Läs bara Britta Svenssons ord i Expressen:

"Nu svallar svenska hjärtan av stolthet över att vår egen Elin, ingen vanlig au pair utan dotter till en socialdemokratisk minister och en Sveriges Radio-journalist, inte tog någon skit.
Precis som en svensk tjej med skinn på näsan inte ska göra. Elin är vår hjältinna."


Även om man instintinktivt älskar Jesper Parnevik som ställer sig så tydligt på Elins sida med orden:

"Jag hoppas att Elin använder en driver nästa gång i stället för en järntrea."

Min åsikt är att det aldrig är rätt att slå. Hur stort svin (läs tiger) man än är, förtjänar man inte att bli slagen (eller jagad med en golfklubba).

Magisk spegel?

Och på tal om mitt inlägg om när min son tittade sig i spegeln och sa att han var kille (se nedan), så måste jag bara delge er vad som hände för nån vecka sedan när min dotter, 7 år, stod och tittade sig i samma spegel, i samma hall.

Hon dansar lite mot sin spegelbild och sa sedan bestämt:

"Fan vad det är coolt att vara jag."

Aaaaaaa. Ren och skär njutning för ett päron.

Tiger och Elin

Angående Elin och Tiger-fallet: Intressant det där med att det i USA inte finns något begrepp som motsvarar kvinnomisshandel. Istället heter det domestic violence, och innesluter såväl kvinnor som män som misshandlar i intima relationer. Så bra.

I övrigt tycker jag att vi ska bojkotta kvällstidningar som gottar sig i skiten kring Elin och Tiger. Gör det!
Och ha en trevlig helg.

Nu är det jul igen...


Jag älskar julen! Men det är klart att det är stressigt. Extra stressigt för kvinnor också. I vår bok hade vi med en undersökning som visar att kvinnorna har ansvaret för det mesta, julbak, klappinhandling, luciautrustning, adventsstjärna, julmaten... Männen hade en grej de ansåg att de hade ansvaret för: granen.


Japp, tänker på det när jag ramlade över den här artikeln. Gunilla Bergensten (som skrev Projektledaren säger upp sig) har försökt lösa upp stressknuten genom att sätta sig ner tillsammans och planera och dela upp sysslorna.


Så har vi också gjort. Men det är ändå stressigt ;-) Min man är precis iväg och köper godispåsar till mellandotterns juldisco som är i kväll. Nästa vecka är det två luciafirande och ett julspel. Vi har julfest på mitt jobb, julbord med min ursprungsfamilj, och min man ska spela på två julfester (han har två band) och så mitt i alltihopa fyller vår äldsta år fem dagar innan julafton, så vi håller på och planerar för det också. Vi har inte ens börjat handla julklappar!



Så nu vill jag höra, är ni stressade inför jul?

torsdag 3 december 2009

Individ vs struktur igen

"Samhället ger hela tiden tusen skäl till att göra ojämställda val, som att män inte ska vara föräldralediga lika mycket som kvinnor. Därför är vår tro på att vi kan göra egna fria val så bedräglig. Den enskilda människan är alltid mindre än de strukturer som omger henne."

Detta är ett av alla citat som hänger på min anslagstavla ovanför skrivbordet. Det är Maria Sveland som sagt det, det är saxat ur en artikel i Nerikes Allehanda, och det är bra men värt att fundera vidare på. I synnerhet slutet som jag tycker stämmer men samtidigt: vi tillsammans gör ju stukturerna.
Vad säger ni?

onsdag 2 december 2009

Att tro eller inte tro, det är frågan...

Haha, det här hittade jag inne hos Den förvånade pappan:


"Jag tror generellt att kvinnor är bättre på att ta hand om små barn än män som tror att kvinnor är bättre på att ta hand om små barn."

Ja, det tror jag med! Och det är väl därför de tror att kvinnor är bättre på att ta hand om barn... Män som inte tror det är minst lika bra på att ta hand om barn och ja, de tror inte heller att de är sämre. Är helt med dig där. Vad tror ni andra?

Varning för Louise - igen!


Haha, gick in på Lilla O:s blogg där det alltid är mycket bra att läsa. Och såg att hon sågade Louise Hallins föräldrabok Överlevnadstips för småbarnsmamman. Jag har den här hemma (fått från jobbet, skulle aldrig stödja henne ekonomiskt). Och i studiesyfte läste jag en del - liksom jag läste Elise Claeson mama@home - man måste ju känna sina fiender ;-)


När jag läser vad Lilla O skriver om Louise föräldrabok tänker jag att det här borde jag länka till i bloggen. Och så ser jag längre ner att hon i stället rekommenderar vår bok! Man tackar!

tisdag 1 december 2009

Könsuppdelade leksaker


Det jag tycker man ska kämpa emot - bland annat - är just leksakshandlarna och barnklädesaffärerna och deras enormt könsuppdelade sortiment. Var inne på BR leksakers hemsida för att se om de hade en grej som min son önskar sig. Och vet ni vad man möts av när man ska söka efter leksaker? Jo, en ruta där man ska klicka i kön. Titta på bilden ovan! Flickan har dessutom rosa klänning och bär en blomma. Pojken är en liten buspojke med oknäppt hängselbyxa...


Vad säger ni om det?

Om att styra barnens önskningar

Apropå att säga ifrån när ens barn blir överösta av könsstereotypa leksaker och kläder.

Ja - jag har förstås sagt ifrån. Men nu var det länge sedan. Det är liksom ingen hemlighet var jag står ;-) Men, det är heller inte så lätt.

Efter ha varit förälder i 8 år och med tre barn har jag lärt mig att det inte går... Det går inte att ställa sig helt utanför samhället och det är heller inget jag vill.

Jag kan inte bli arg på en snäll faster som kommer och ger min 2-åriga dotter en söt mörkrosa sammetskappa! Det är ju inte för att vara elak. Hon har bara söner och har i alla tider öst gulliga tjejgrejer över mig och mina systrar. För att ta ett exempel.

Det går heller inte att styra andra föräldrar heller. På dagis, i skolan. Det går helt enkelt inte. Och alla köper ju det de köper för att vara snälla och för att det funkar. Barnen blir glada!

Barnen styrs in på vissa kläder och leksaker. Visst. Men hela samhället styr ju oss i den riktningen. Rätt snart har barnen adopterat den smaken, de åsikterna - det är ju det som är socialisering. Och när det är gjort går det inte att skilja vad som är äkta och vad som möjligen inte är det. Som Judith Butler (den gamla queer-teoretikern) säger, det finns inget bakom masken! Visst har vi lärt oss våra könsroller, men det finns inget bakom. Vi är också dem vi har lärt oss att vara.

Således ÄLSKAR min äldsta flicka rosa och prinsessgrejer. När folk kommer med sådana saker blir hon glad! Och jag tycker egentligen inte att det är fel. Jag kan inte bli arg på individer. Däremot kan man påverka på ett större plan. Försöka se strukturen, mönstren. Ge barnen fler alternativ. Jag vill absolut inte begränsa mina barn. Jag vill absolut inte nedvärdera det de tycker om (oavsett om det är inlärt eller medfött, eller vad det nu är). Gillar min dotter rosa så är det okej! Det är inget fel på rosa!

Mitt förra inlägg var en observation av denna struktur. Mitt motvapen är att ge mina barn fler alternativ. Komplettera deras önskelistor och rum med andra sorters leksaker och färger. Mer tror jag inte jag kan göra.

Och se på mig, jag älskade rosa och prinsessor och glitter och sånt när jag var barn - i dag är jag en stridbar feminist ;-) Det är inget fel på prinsessor! Eller rosa.

Min feminism handlar inte om att begränsa eller säga nej, det handlar om att utvidga och säga ja. Det är bara sorgligt när man ser hur otroligt könsuppdelat allt är och hur lite man egentligen själv kan påverka.