måndag 7 december 2009

Livspussel?


Den här veckan har Mymlan temat livspussel. Så jag tänkte skriva några tankar kring det.


Jag är jävligt skeptisk till hela begreppet livspussel. Fast jag använder ordet själv ibland. Ni vet att det är ett ord skapat av TCO? För drygt tio år sedan, eller något sånt. Klart att barnfamiljer länge har haft svårt att få allt att gå ihop, men begreppet livspussel är relativt nytt.


Och det är något som inte stämmer med begreppet. Ett pussel består ju av ett antal pusselbitar som ska läggas och när de är lagda är pusslet klart.


Men när vi i dag pratar om livspussel så är det ett pussel som inte går att lägga.


Men varför? Eller varför känns det som att det inte går att lägga? Nu när vi lever i en så modern och rik tid? Hur kan vi som INTE har tio barn och såddar som slår snett och massor av svåra sjukdomar som invalidiserar eller dödar våra barn ha det så svårt att få ihop livet? Ja, det är ju precis detta min och Tinnis bok, Skriet från kärnfamiljen, handlar om!


Vet ni att vi lägger ner betydligt mer tid på att tvätta i dag än innan vi hade tvättmaskin? Trots det fantastiska hjälpmedlet tvättmaskinen, tvättar vi alltså mer än någonsin?


Och det är kanske här vi hitta nyckeln till gåtan, varför det där livspusslet inte går att lägga. Jo, för att vi hela tiden envisas med att lägga TILL pusselbitar. När vi nu har det så bra, då ökar vi kraven på oss själva. Nu när vi har fått det mer jämställt, när papporna äntligen kommit in i hemmen, ja, då ökar vi på kraven på mammorna. Det räcker inte att bara vara mamma, man ska vara lattemamma, bullbakande karriärkvinna med egna intressen, bokklubb och välinrett hem och nya fondtapeter också! Och huset ska vi renovera själva. Och brödet ska vi helst baka själva... Och vi ska så klart ha den där fiffiga förvaringen i hallen - som ska lösa alla våra logistiska problem klockan sju på morgonen då stressar iväg till skola, dagis och jobb. Vi ska helst ha ett alldeles nytt kök, fast vi inte hinner laga mat där så ofta som vi skulle önska...


Nu kanske inte ni känner igen er i just de här exemplen. Men det finns andra. Till exempel: Det räcker inte med att bara vara mamma (och pappa), vi måste läsa in oss på barnpsykologi, helst olika skolor så att vi kan ta ställning till vilken lära som är den rätta. Vi ska laga ekologisk mat från naturliga råvaror - förstås från grunden. Vi ska vara ständigt uppkopplade, tillgängliga på mejl, mobil, facebook... Och samtidigt helst hämta klockan tre på dagis, vara engagerad i föräldrarådet på skolan och träna dotterns fotbollslag. Och klara arbetslivet med ett tempo som vi aldrig tidigare har sett på maken av.


Ja, fyll i själva.


Den enda lösningen på livspusslet är att sluta tänka på livet som ett pussel. Och förstås kasta bort några pusselbitar (måsten) om det är för stressigt i livet. Lättare sagt än gjort. Jag vet!


Det var några osorterade tankar om livspusslet! Nu vill jag höra era!

13 kommentarer:

Elin sa...

Jag håller med dig om att begreppet är konstigt när man i en enskild familj vill tillämpa det.

I ett större perspektiv blir det annorlunda. Industriföretagen föreslog under 80-talet (tror jag) att människor kunde jobba mer under de säsonger då det behövdes mer arbetskraft och mindre under resten av året. I teorin verkar det kanske som en bra idé, men i praktiken finns det mycket man gör på fritiden som inte går att minska på, t.ex. att laga mat, ta hand om sin hygien, umgås med familjen osv.

För att visa på det började SCB med sin tidsanvändningsundersökning (http://www.scb.se/Pages/Product____12223.aspx). I det perspektivet kanske man kan se det lite som ett pussel? Vissa bitar kan inte plockas bort, de måste vara där varje dag.

Emilia sa...

Hej. Jo, visst, det jag fastnade för är det faktum att vi lägger till bitar.

Jag tror också, att om vi nu ska hask livspussel, så är det bra om vi inte "köper" ett likadant som grannen har - för att jämföra sig kan vara en fara i sig. För jag tror att många vill ha ett färdigt pussel, likt grannens/kompisens/chefens...

Nej, jag satsar på ett enkelt pussel, med bara några bitar, ett sådant som man köper till det lilla barnet, där det finns en enkel lösning och det är lätt att lägga bitarna rätt...

Jag skrev ihop mina tankar, var också inne på bloggvärldsbloggen...

Catarina sa...

Hej!
Jag tänker tvärtom - livspusslet är någonting som ligger lagt hela tiden utom ibland när något går lite snett och en bit 'hoppar ur'.

Enkelhet lönar sig. Ju färre bitar i pusslet desto färre chanser för pusselbitsurhoppning liksom.
/Catarina

AT sa...

Personligen tycker jag livstetris ligger närmre sanningen. Man blir aldrig klar, ibland blir allt jämt och fint och titt som tätt bara rasar allt...

Maria sa...

Mycket bra reflektion, Rebecka!

Begreppet "livspusslet" skapar föreställningen, att om man bara anstränger sig (så att man slår knut på sig själv), så kan man lägga pusslet oavsett hur många bitar det rymmer.

Men livsstilen vila-volvo-vovve har aldrig tidigare kombinerats med att vara småbarnsförälder.

Nota bene, jag förespråkar inte att alla kvinnor bör återvända till hemmen, men ett s.k. "jämställt" liv - på den ambitionsnivå som du exemplifierar - har ett pris.

Det finns alltid någon som s.a.s. betalar i detta upplägg - barnen, kvinnan eller mannen - en eller flera parter betalar... Du sammanfattar själv situationen "utarbetade mammor med hundra bullar i luften, pappor som räknar på bostadslånen och stressade barn".

Oftast verkar det vara kvinnan som betalar (och alltför ofta också barnen) - att vara en ambitiös och "duktig flicka" blir lätt en förbannelse.

Maria sa...

Haha.. det skall stå, att villa-volvo-vovve har har aldrig tidigare kombinerats med att vara småbarnsförälder.

-----

Problemet för en "duktig flicka" är, att själva förutsättningen för att "kasta bort några pusselbitar" är, att hon sänker sin egen ambitionsnivå.

Men för en "duktig flicka" så är oförenligt med hennes självbild och identitet att sänka sin ambitionsnivå, varför det är lättare sagt en gjort.
:-)

Helga sa...

Livstetris var dagens bästa liknelse! Man får till det ibland, och då ser det fint ut, men det kommer nya bitar singlande, och rätt var det är ser allt ut som skit, men det kommer ännu fler nya bitar så man får chans att göra om.

Rebecka Edgren Aldén sa...

Jag tror att lösningen är två: Att leva jämställt (dela på pusselbitarna) och att slänga bort några av de "fasadbitar" som jag beskriver i inlägget.

Lösningen är INTE en tillbakagång till hemmafrutillvaron.

Maria sa...

Rebecka skrev:

"Lösningen är INTE en tillbakagång till hemmafrutillvaron."

Nej, det är naturligtvis inte en lösning för alla kvinnor - men du kanske måste acceptera, att det inte finns en (1) "lösning" som passar alla kvinnor.

Rebecka Edgren Aldén sa...

Jag tycker visst att det är okej att vissa vill bli hemmafrua, eller hemmamän. Men att bli hemmafru för att lösa livspusslet tycker jag är idiotiskt. Vad säger det? Att det är kvinnans uppgift att lösa livspusslet? Mannen kan fortsätta ha hela kakan och äta upp den - kvinnan måste kompromissa. Så länge fördelningen ser så otrolig ojämlik ut när det gäller VEM som är hemmafru, eller VEM som försöker lösa livspusslet, eller VEM som går ner i tid i ett försök att göra det, så är jag mycket skeptisk.

Lilla O sa...

Jag har skrivit ett inlägg här om fyra personer som tar några pusselbitar: http://lillaosblogg.wordpress.com/2009/12/08/hylla-de-fyra-som-hyllas-bor/

I övrigt håller jag med, tagga ner och lev jämställt. Så enkelt! ;-)

Maria sa...

Rebecka undrar: "Är [det] kvinnans uppgift att lösa livspusslet?"

Konstig fråga. Du bestämmer väl själv, vad du betraktar som din "uppgift".

Tant Åsa sa...

Intressanta inlägg allihop. Jag förespråkar inte att vi skall gå tillbaka till hemmafrun. För 40 är sedan fanns det 1 miljon mammor som var hemma och tog hand om barn och hem. Idag bara en handfull. vem tar hand om livspusslet nu städning, tvätt, läxsläsning, bara finnas där för barnen när de kommer hem från skolan.... Har mannen generellt tagit en större bit av ansvaret för hus, hem och barn, kanske lite men långt ifrån hela biten. Så det finns ett glapp och jag tror att det är barnen som kommer ikläm. De får ta ett tidigare ansvar de får bli vuxna tidigare för det finns ingen hemma när de kommer hem från skolan. Mamma och pappa dyker upp vid 19 tiden efter en full arbetsdag och en timma på gymmet eller efter att ha storhandlat på ICA. För att kompensera sin frånvaro försöker vi kompensera vår frånvaro genom den s.k "curlingen".

Men det är inte bara mamma och pappa som lyser med sin frånvaro. Morföräldrar och farföräldrar lyser också med sin frånvaro. De förverkligar sig själva på motorcykeln eller att åka jorden runt. Det har blivit ett segregerat samhälle där barnen inte har någon plats och roll.