fredag 21 januari 2011

Rätten att skaffa en unge till

De som inte orkade läsa Linnas inlägg som jag länkade till i förra inlägget, kanske kan läsa Katarina Wennstams och Nina Björks inlägg i samma debatt.

Så här skriver Nina Björk bland annat:
"Jag tänker att syftet med att börja i det personliga måste vara att komma fram till det politiska som lösning. Visst kan den enskilda kvinnan, när hon upptäcker vad Sveland tyckte sig upptäcka, välja att skilja sig eller avstå från att försöka få fler barn. Men att, som Kjöller gör, kräva en sådan personlig lösning på vad som är ett politiskt problem förändrar ingenting för framtida kvinnor. Och målet för en levande kvinnorörelse måste vara den politiska – inte den personliga – förändringen.

Kjöller skriver i ett andra inlägg att hon ser kvinnor som ”kompetenta och rationella” och inte som ”passiva objekt – offer för en rad omständigheter”. För mig blir då frågan: varför är man mer kompetent och rationell om man väljer en personlig lösning på vad Kjöller också erkänner som strukturella problem framför försök till en politisk lösning?"

Och så här skriver Katarina bland annat:
"Men jag försvarar lika mycket min egen rätt att som debattör och kvinna ha rätt att säga rakt ut att småbarnsåren är för jävliga för många kvinnor. Att vi förlorar i status, pensionspoäng och livsutrymme. Jag kan under en och samma dag känna mig uppfylld av kärlek och eufori över att ha två barn och på eftermiddagen känna mig fullständigt ”dränerad på energi av familjehelvetet”. Så ser livet som yrkesarbetande mamma ut. Komplext, motsägelsefullt och värt att diskutera om och om igen."


Instämmer till fullo! Är så trött på att man måste försvara att man har barn eller är gift, bara för att man ifrågasätter normen. Jag tycker att Maria Svelands bok Bitterfittan är en mycket viktig bok som sätter fingret på något som många, många kan känna igen sig. Eller, som jag skrev i förra inlägget: känner man inte igen sig så bjuder jag på känslan av att känna sig bättre.

fredag 14 januari 2011

Känn igen dig, eller känn dig bättre

Tack! Jag har fått massor av fina mejl med förslag på viktiga jämställdhetsfrågor för 2011. Jag har inte hunnit svara på de, men jag tänker lägga ut dem på bloggen. Men inte förrän jag kommer hem från min långresa som jag åker på i morgon!

När jag kommer hem, om en månad, drar jag också fem vinnare och skickar ut böcker till er. Ni kan alltså fortsätta skriva om viktiga jämställdhetsfrågor och mejla mig - fram till 15 februari.

I dag vill jag tipsa om Linna Johanssons briljanta svar till Hanne Kjöller som för några dagar sedan skrev om Maria Sveland i DN. Läs här!

Ett litet utdrag:

"Apropå det: Jag tror faktiskt att också Kjöller fick nåt ut av boken. Jag tror att hon kände sej just stärkt. Såhär ojämställt har jag det då rakt inte, gissar jag att en av Kjöllers reaktioner var på den. Och det var väl bra, Hanne? Skönt liksom? Men nästa gång du känner så: kan du inte nöja dej med att ge uttryck för denna din belåtenhet över ett mer jämställt liv i privata sammanhang? Sätta dej ett slag med bästa vännerna och skåla över hur mycket bättre och lyckade liv ni lever än andra? Det är inte fel. Det händer att jag gör det med mina vänner. Det är klart man måste få känna sej lite bättre än andra ibland. Men att använda sitt dyrbara spaltutrymme till detta? Sätta sej där och säga: Jämställdhet? Inga problem. För att sen peka ut människor som tagit modet till sej att berätta att för dem har det varit ett problem – och be dem sluta gnälla? Så litet, jamen så fruktansvärt jävla dumt."

I Skriet från kärnfamiljen avslutas första inledningskapitlet så här: "Känn igen dig, eller känn dig bättre."

Vi visste att vi skulle få en massa kritik: Sluta gnälla, skilj er, men "lev" inte i kärnfamilj då, om du tycker att det är så jobbigt. Linna skriver det vi tänkte, men Linna formulerar det så fantastiskt elegant och träffsäkert. Tack Linna!

tisdag 11 januari 2011

Rosa och blått igen


Färger på barn är ett ämne som alltid väcker reaktioner. Jag har skrivit om det många gånger. I boken Skriet från kärnfamiljen har vi ett helt kapitel om detta - och då inte en sorgesång över att bara flickor har rosa och pojkar blått. Utan just det som en av de som kommenterade det förra inlägget i det här ämnet påpekade. Att rosa på flickor också har blivit fult. Jag var mycket intresserad av Fanny Ambjörnssons forskning "Den rosa overallen" om att INTE använda rosa har blivit en status- och klassmarkör (och etnisk). För det är ju bara de där andra, de där omedvetna, de där "white trash-människorna" som sätter på sina barn en rosa overall och som "gillar rysch och pysch". Jag håller därför med kommentaren - jag vägrar racka ner på rosa. Jag vill heller absolut inte fördöma mina flickor om och när de kommer in i sina rosa perioder. Jag var en riktigt rosa prinsessa själv en gång i tiden.

Så här skrev jag för lite drygt ett år sedan:

"Apropå att säga ifrån när ens barn blir överösta av könsstereotypa leksaker och kläder.

Ja - jag har förstås sagt ifrån. Men nu var det länge sedan. Det är liksom ingen hemlighet var jag står ;-) Men, det är heller inte så lätt.

Efter ha varit förälder i 8 år och med tre barn har jag lärt mig att det inte går... Det går inte att ställa sig helt utanför samhället och det är heller inget jag vill.

Jag kan inte bli arg på en snäll faster som kommer och ger min 2-åriga dotter en söt mörkrosa sammetskappa! Det är ju inte för att vara elak. Hon har bara söner och har i alla tider öst gulliga tjejgrejer över mig och mina systrar. För att ta ett exempel.

Det går heller inte att styra andra föräldrar heller. På dagis, i skolan. Det går helt enkelt inte. Och alla köper ju det de köper för att vara snälla och för att det funkar. Barnen blir glada!

Barnen styrs in på vissa kläder och leksaker. Visst. Men hela samhället styr ju oss i den riktningen. Rätt snart har barnen adopterat den smaken, de åsikterna - det är ju det som är socialisering. Och när det är gjort går det inte att skilja vad som är äkta och vad som möjligen inte är det. Som Judith Butler (den gamla queer-teoretikern) säger, det finns inget bakom masken! Visst har vi lärt oss våra könsroller, men det finns inget bakom. Vi är också dem vi har lärt oss att vara.

Således ÄLSKAR min äldsta flicka rosa och prinsessgrejer. När folk kommer med sådana saker blir hon glad! Och jag tycker egentligen inte att det är fel. Jag kan inte bli arg på individer. Däremot kan man påverka på ett större plan. Försöka se strukturen, mönstren. Ge barnen fler alternativ. Jag vill absolut inte begränsa mina barn. Jag vill absolut inte nedvärdera det de tycker om (oavsett om det är inlärt eller medfött, eller vad det nu är). Gillar min dotter rosa så är det okej! Det är inget fel på rosa!

Mitt förra inlägg var en observation av denna struktur. Mitt motvapen är att ge mina barn fler alternativ. Komplettera deras önskelistor och rum med andra sorters leksaker och färger. Mer tror jag inte jag kan göra.

Och se på mig, jag älskade rosa och prinsessor och glitter och sånt när jag var barn - i dag är jag en stridbar feminist ;-) Det är inget fel på prinsessor! Eller rosa.

Min feminism handlar inte om att begränsa eller säga nej, det handlar om att utvidga och säga ja. Det är bara sorgligt när man ser hur otroligt könsuppdelat allt är och hur lite man egentligen själv kan påverka."

För den som har tid över kan ni läsa det här också, som jag också skrev för ett år sedan, om ungefär samma ämne.

måndag 10 januari 2011

Vårdnadsbidraget ett väntat fiasko

Ja, det var ju egentligen ingen överraskning att vårdnadsbidraget var ett fiasko, som SCB:s studie visade redan i höstas. Knappt 2 procent av alla berättigade tog ut bidraget och 90 procent av dem var kvinnor. Det är en krånglig reform som få utnyttjar och den är starkt könskonserverande, visar rapporten.

Man skulle ju kunna tro att det glädjer mig. Och till viss del gör det det. Jag är glad att det blev ett fiasko och jag är glad att så få i Sverige velat utnyttja det. Men jag är inte glad åt vad bidraget faktiskt bidrar med - Könskonserverar och gör det ännu svårare för framför allt invandrarmammor att komma in på arbetsmarknaden.

Så här säger till exempel Ann-Zofie Duvander, forskare på försäkringskassan, till nya tidningen Feministiskt perspektiv:

– Rapporten håller inte SCB:s vanliga klass, till exempel har de inte delat upp på kön i tabellerna, säger Ann-Zofie Duvander. De borde även ha delat upp utländsk bakgrund i nordisk, EU och utanför EU. Vi vet att personer med utomeuropeisk bakgrund löper störst risk att drabbas negativt av vårdnadsbidraget. Att ha en finsk mamma är inte alls samma sak som att ha en mamma som är flykting från Somalia.
Hon visar också på farorna med vårdnadsbidraget, trots att så få tar ut det:

"– I Norge gjordes direkt fler och bättre utvärderingar av vad vårdnadsbidraget betydde för skatteintäkter och hur kvinnors arbetsmarknad påverkades, säger Ann-Zofie Duvander. Det norska vårdnadsbidraget ledde först till att kvinnor var hemma en längre tid. Efter några år hade kvinnor även fått sämre förankring på arbetsmarknaden och minskat antal arbetade timmar. Utvärderingarna bidrog till att politikerna och opinionen omvärderade politiken och började bygga ut förskolan kraftigt.
Det norska exemplet visar att mönster förändras långsamt. Att det var väldigt få som använde vårdnadsbidraget i Sverige 2009 behöver inte betyda att det alltid kommer vara så. Och även om få har bidraget kan det bli vanligt i vissa marginaliserade grupper. Därför, menar Ann-Zofie Duvander, är det viktigt att göra bra utvärderingar och följa utvecklingen. Socialdepartement har dock en helt annan tolkning av SCB:s rapport."


Jag har skrivit många texter om vårdnadsbidraget under åren. Här är min debattartikel på svtdebatt.se till exempel.


Pojkar i klänning


I dag började SvD sin serie om pojkar i klänning. Rätt förutsägbar, men tyvärr fortfarande ack så viktig. När jag läser känner jag: Men finns det fortfarande föräldrar som tycker att det är jobbigt om deras söner vill ha klänning? Men tydligen.

Läs bara det här stycket ur artikeln:

"Din son på fyra år önskar sig en klänning. Han vill inte ha en utklädningsklänning att leka i hemma utan en klänning att ha på sig på kalas och på förskolan. Vad gör du? På en föräldrasajt där frågan livligt diskuterats utkristalliserar sig tre olika reaktioner bland de över 700 inläggen:

1. Klart killen ska ha en klänning!

2. Försök hitta en tuff ”kill”-klänning med bilmönster på eller en lite längre t-shirt.

3. Sätt ner foten och säg ”Nej!” Det är lika bra att lära sig på en gång att pojkar är pojkar och de har inte klänning."

Eh... Ja, tydligen är det fortfarande otroligt hotfullt med en liten kille i rosa klänning.

Det är så synd att pojkar begränsas så mycket - mycket mer än flickor.

Läs hela artikeln här!

Jag har tidigare skrivit om pojkar och flickor och rosa och blått. Här, här och här och här, bland annat (det var de jag hittade nu).

Jag vet att jag har skrivit om hur sorgligt det var när jag upptäckte att min son "censurerade" sig och sin stil (kan bara inte hitta det). Min äldsta dotter som i dag är 7,5 är fortfarande gränslös. Svarta tighta jeans ena dagen, mjukisbyxor andra, fotbollsshorts tredje, prinsessklänning fjärde och discoklänning femte dagen. Men min son. jeans och t-shirt.

Han var oerhört förtjust i mina högklackade skor när han var liten. Och han älskade allt som var glittrigt och färgglatt. Han hade gärna målade naglar och hårspännen i håret (hans pappa hade långt hår och hårspänne under den tiden). Men så en dag stannade han till inne på H&M, plockade upp ett par glittriga rosa barnskor och tittade längtansfullt på dem och sa: De här skulle passa Ellinor!
(Ellinor är alltså syrran.) Mitt hjärta höll på att brista. Jag sa att jag kunde köpa de till honom, han var kanske 5-6 år. Men nej, han hade redan lärt sig att sånt har man inte på sig.

Sorgligt. De som tror att jämställdhet bara handlar om att ge flickor mer och öka kvinnors makt misstar sig ordentligt. Det handlar i allra högsta grad om män och pojkar. Det är männens könsroller som är som allra trångast och mest begränsade. I dag fick jag pressmeddelandet om den nya utredningen om jämställdheten i skolan. Både pojkarna och flickorna är förlorarna. Så här skriver man till exempel:

"Pojkar och flickor får inte samma förutsättningar att lära sig och trivas i skolan. Flickor presterar bättre än pojkar i skolan, flickor mår sämre än pojkar, flickor utsätts oftare för trakasserier och både pojkar och flickor hindras av traditionella könsroller."

Och:

"I betänkandet går DEJA igenom tänkbara orsaker och förklaringar till att flickorna sedan decennier presterar bättre än pojkarna i skolan. Delegationen bedömer att många pojkar riskerar att mötas av negativa förväntningar och tidigt lära sig hantera skolmisslyckanden, något som kan ha sin grund dels i föreställningar om att pojkar ofta presterar sämre, dels i pojkarnas genomsnittligt senare biologiska mognad. Särskilt intresse ägnas åt pojkars och flickors läsutveckling och förmåga till djupläsning."


För framtiden känner jag ofta mer oro för min son än för mina döttrar. Jo, jag är rädd för självskadebeteende, sexuella övergrepp, anorexi och ätstörningar och stress och ångest när det gäller mina flickor. Men pojkarna... de skadar sig inte lika ofta själva, men när de gör det dör de oftare, och de skadar varandra (och sig själva med destruktiva beteenden), de läser inte, de pluggar inte.

Jag hoppas att utredningen som presenterades i dag kan påverka något. För jag tänker som de att jämställdheten är superviktig (särskilt i skolan):

"Jämställdhetsarbetet i skolan är viktigt på många plan. Dels för att olika normer kopplade till kön kan göra det svårt för individer att fullt ut utveckla sina intressen och förmågor och dels för att dessa könsnormer också kan ligga till grund för sexuella trakasserier och kränkningar.
– Att uppnå ett bra klimat och bra relationer i skolan, mellan elever och mellan personal och elever, är en demokratisk fråga som har stort egenvärde. Men det är också en förutsättning för att nå framgång i skolans kunskapsuppdrag, menar Anna Ekström."



torsdag 6 januari 2011

Lottar ut 5 ex av Skriet

Jag har haft ett underbart dygn. I går samlade jag några av mina klokaste, smartaste, roligaste vänner (Tinni, Ana, Lotten, Catia, Karin, Lise) och så gick vi på restaurang, åt fantastiskt god mat och snackade jobb, prataomdet, feminism och politik. Jag får sådana kickar när jag träffar de här brudarna.

Jag fick också en komplimang från en av mina vänner som jag fortfarande ler åt. Hon sa att hon läst om Skriet från kärnfamiljen flera gånger och att det var en av hennes favoritböcker. Jag blev så glad!

Och sedan i dag var jag på Moderna muséet med min man (barnen var på julgransplundring) och drömde mig bort, det var så skönt att bara släppa alla andra tankar ute i snöstormen och sjunka in i alla finurliga konstverk. Jag sprang också på en rad bekanta. Bland annat en dagismamma från förr som ropade efter mig och som berättade att hon hade läst min bok och gillade den.

Och så när jag kommer hem ströläser jag ikapp lite bloggar. Bland annat bokhora och där hittar jag de här fina orden av Johanna Ögren. Tack!

Låter kanske löjligt, men har man skrivit en bok och lagt ner så mycket möda med den så blir man så otroligt glad när folk man möter har läst den och gillar den. Och särskilt nu så här lång tid efteråt. Nu har det ju ändå gått snart 2 år sedan boken kom ut.

Så jag tänkte så här, jag vill att fler ska läsa den! Jag ska lotta ut 5 ex av Skriet från kärnfamiljen. Signerade för den som vill. Jag vill att ni skriver någon rad om vad ni tycker är den viktigaste jämställdhetsfrågan i Sverige i dag, 2011, vad borde vi ta tag i? Mejla mig det och namn och adress så väljer jag ut 5 vinnare som får varsin bok. Jag förbehåller mig rätten att publicera era förslag, anonymt om ni vill, här i bloggen.

Okej, är ni med på det? Mejla mig på rebecka(at)edgrenalden.se



onsdag 5 januari 2011

Jerusalem




I går var jag på invigningen av Elisabeth Ohlson Wallins utställning JerusalemSödra teatern i Stockholm (pågår till och med 13 januari).

Jag blev oerhört berörd. Som jag nästan alltid blir när det gäller Elisabeths bilder. Minns när jag såg Ecce Homo för många år sedan i bergrummet under Sofia kyrka. Jag var alldeles tagen. Sedan dess har hon varit min idol (jag började till och med på en uppsats i konstvetenskap om den utställningen). I tre år nu har jag också fått förmånen att jobba med Elisabeth. Hon gör massor av fotojobb för tidningen jag jobbar på (M-magasin) och jag har till och med blivit fotograferad av henne (dessutom naken...). Det är stort.

Men tillbaka till utställningen. Jag hade höga förväntningar, eftersom jag gillar allt hon gör. Men det här var fantastiskt. Och så otroligt viktigt! För er som, mot förmodan, inte känner till utställningen så har hon rest ner till Jerusalem och fotograferat lokala homo-, bi- och transpersoner, de är judar, muslimer och kristna, i den heliga staden (där alla tre världsreligionerna, kristendomen, islam och judendomen möts). De tre religionerna som påverkar miljarder människor dagligen har alla det gemensamt att de fördömer hbt-personer och värderar kvinnor lägre än män - allt enligt de tre heliga skrifterna (Bibeln, Koranen, Toran). Elisabeth har plockat ut citat ur de tre skrifterna, citat som läses i kyrkorna, moskéerna, synagogerna. Citat som påverkar många människors liv.

Man säger att den här utställningen är provocerande. Två män som ligger nakna med varandra vid en mur i den heliga staden. Två kvinnor som kysser varandra på platsen där Jesus plockades ner från korset. Det som provocerar mig är att så många uttolkare av tre så stora religioner får förstöra så många människors liv. Att de får fördöma och förgöra och ibland döda sin nästa bara för att den älskar eller känner lust till någon av samma kön, eller är född i fel kropp. Det är det som är provocerande!

14 bilder. 14 starka bilder. De fundamentalistiskt troende blir provocerade i några ögonblick. Den palestinska mannen som döljer sitt ansikte med en sjal lever med detta varje dag, varje minut, varje sekund. Ingen får veta att han är homosexuell. Då blir han mördad av sina egna släktingar. Är inte det provocerande, så säg?

För er som har möjlighet - gå och se!

Det här handlar inte bara om hbt-personer. Det här handlar om mänskliga rättigheter, om alla människors lika värde och den värdegrunden är så otroligt viktig att försvara. Särskilt i tider som dessa.


Tack Elisabeth för att du orkar och vågar!


måndag 3 januari 2011

Hämta tidigt-hetsen – igen










Hade nästan glömt bort det, men i december blev jag intervjuad av Östgöta Correspondenten/Norrköpings Tidningar. Det handlade om hetsen att hämta tidigt på förskolan. Det blev en bra och nyanserad artikel, tycker jag. Många röster. Det här är ju ingen svartvitt fråga. Men ändå viktig att lyfta. För det finns så mycket fördömande, ingrodda könsmönster och skuld inblandad i det som är det allra viktigaste: de små barnen.

Tyvärr las det inte ut på nätet, men här är artiklarna (hoppas det går att läsa). Säg vad ni tycker!


Fråga inte vad feminismen kan göra för dig...

Jag har varit sjukt dålig på att blogga. Det har varit mycket. Men jag följer ändå debatten i prataomdet:s svallvågor. Det är en på många sätt intressant och viktig debatt. Den handlar mycket om männen - och deras plats i den feministiska debatten.

Niklas Hellgren skriver en intressant text på sin blogg:

"Torka tårarna och gör nåt konkret i stället. Den allra mest grundläggande definitionen av feminism är att man ser att män i allmänhet är överordnade kvinnor i allmänhet, ett faktum som vi bör göra nåt åt. Definitionen säger inte att alla män överallt och i alla lägen är överordnade."

Läs hela här!

Unni Drougge skriver en debattartikel på SVT Debatt om hur männen i många fall tar över debatten och omdefinierar begreppen - ja, inte bara männen. Detta är en tendens jag ser mer och mer:

"Den nya generationen ”mjuka” feminismkritiker talar dessutom med kluven tunga: De erkänner visserligen maktstrukturerna, men de tar sig friheten att nöjaktigt bestämma undantagen: ”DU där, du är inte förtryckt, du bara inbillar dig. DU där, du drar bara växlar på ditt kön.” En kvinna får alltså inte lov att själv definiera de härskarfasoner hon drabbas av. Det är män som äger detta tolkningsföreträde."

Läs hela här!