tisdag 11 januari 2011

Rosa och blått igen


Färger på barn är ett ämne som alltid väcker reaktioner. Jag har skrivit om det många gånger. I boken Skriet från kärnfamiljen har vi ett helt kapitel om detta - och då inte en sorgesång över att bara flickor har rosa och pojkar blått. Utan just det som en av de som kommenterade det förra inlägget i det här ämnet påpekade. Att rosa på flickor också har blivit fult. Jag var mycket intresserad av Fanny Ambjörnssons forskning "Den rosa overallen" om att INTE använda rosa har blivit en status- och klassmarkör (och etnisk). För det är ju bara de där andra, de där omedvetna, de där "white trash-människorna" som sätter på sina barn en rosa overall och som "gillar rysch och pysch". Jag håller därför med kommentaren - jag vägrar racka ner på rosa. Jag vill heller absolut inte fördöma mina flickor om och när de kommer in i sina rosa perioder. Jag var en riktigt rosa prinsessa själv en gång i tiden.

Så här skrev jag för lite drygt ett år sedan:

"Apropå att säga ifrån när ens barn blir överösta av könsstereotypa leksaker och kläder.

Ja - jag har förstås sagt ifrån. Men nu var det länge sedan. Det är liksom ingen hemlighet var jag står ;-) Men, det är heller inte så lätt.

Efter ha varit förälder i 8 år och med tre barn har jag lärt mig att det inte går... Det går inte att ställa sig helt utanför samhället och det är heller inget jag vill.

Jag kan inte bli arg på en snäll faster som kommer och ger min 2-åriga dotter en söt mörkrosa sammetskappa! Det är ju inte för att vara elak. Hon har bara söner och har i alla tider öst gulliga tjejgrejer över mig och mina systrar. För att ta ett exempel.

Det går heller inte att styra andra föräldrar heller. På dagis, i skolan. Det går helt enkelt inte. Och alla köper ju det de köper för att vara snälla och för att det funkar. Barnen blir glada!

Barnen styrs in på vissa kläder och leksaker. Visst. Men hela samhället styr ju oss i den riktningen. Rätt snart har barnen adopterat den smaken, de åsikterna - det är ju det som är socialisering. Och när det är gjort går det inte att skilja vad som är äkta och vad som möjligen inte är det. Som Judith Butler (den gamla queer-teoretikern) säger, det finns inget bakom masken! Visst har vi lärt oss våra könsroller, men det finns inget bakom. Vi är också dem vi har lärt oss att vara.

Således ÄLSKAR min äldsta flicka rosa och prinsessgrejer. När folk kommer med sådana saker blir hon glad! Och jag tycker egentligen inte att det är fel. Jag kan inte bli arg på individer. Däremot kan man påverka på ett större plan. Försöka se strukturen, mönstren. Ge barnen fler alternativ. Jag vill absolut inte begränsa mina barn. Jag vill absolut inte nedvärdera det de tycker om (oavsett om det är inlärt eller medfött, eller vad det nu är). Gillar min dotter rosa så är det okej! Det är inget fel på rosa!

Mitt förra inlägg var en observation av denna struktur. Mitt motvapen är att ge mina barn fler alternativ. Komplettera deras önskelistor och rum med andra sorters leksaker och färger. Mer tror jag inte jag kan göra.

Och se på mig, jag älskade rosa och prinsessor och glitter och sånt när jag var barn - i dag är jag en stridbar feminist ;-) Det är inget fel på prinsessor! Eller rosa.

Min feminism handlar inte om att begränsa eller säga nej, det handlar om att utvidga och säga ja. Det är bara sorgligt när man ser hur otroligt könsuppdelat allt är och hur lite man egentligen själv kan påverka."

För den som har tid över kan ni läsa det här också, som jag också skrev för ett år sedan, om ungefär samma ämne.

17 kommentarer:

Öbon sa...

Mmm, vad är inlärt och av vem? Vår 13-åring var en riktig prinsessklänningflicka i 3-4-5-årsåldern. Nu har hon helst superpraktiska kläder, företrädesvis i ickefärgerna vitt, svart eller möjligen grått. Hon fick en rosa tröja i födelsedagspresent, mest för att jag tycker hon är fin i det med sitt vitblonda hår. Hon rynkade först på näsan och var på väg att säga att hon ville byta den, då en kompis sa: "Fett snygg tröja". Nu har hon den ofta.
När 8-åringen var en liten dagisflicka, klädde jag ibland på henne en kjol eller klänning, men det höll inte länge. Det gick ju inte att klättra så bra med kjol. Eller cykla, eller spela fotboll och att sitta i sandlådan med kjol som gled upp var verkligen inte bekvämt. Nu har hon helst jeans eller mjukisbyxor i samma färger som sin syster, vitt, svart eller grått.
Vilka färger brukar jag ha?
Vitt, svart eller - rött!

Öbon sa...

Ps. Fö anser jag inte att frågan om jämställdhet hänger på vilka färger det är på ens kläder.

En av 8-åringens bästisar på dagis älskade rosa. Men han ville ju ha rosa tröjor med bilar på, vilket åtminstone jag inte sett i butikerna. En annan bästis ville väldigt gärna vara lucia. Och det fick han.

Hur det är nu? Den rosaälskande unge mannen gillar fortfarande rosa. Luciakillen vill inte längre vara lucia.

Rebecka Edgren Aldén sa...

Nej, jag tycker inte heller att det handlar om färger.

Anonym sa...

Jättebra inlägg!

/Den anonym som kommenterade ditt tidigare inlägg

larsjennfors sa...

Håller fullständigt med dig. Det är detta som ständigt missuppfattas. Bara för att jag är för jämställdhet så tycker bekanta det är roligt när dottern bara vill klä sig i prinsessklänningen. Som om det vore något vi motarbetade. Det vi är för är ett fritt val, många val och inte bara ett val.

Anonym sa...

Begränsningar. Jo det är ju ett negativt laddat ord. Så det måste ju vara dåligt. Eller?
Kan det finnas värden i att sätta upp begränsningar för sina barn? Så att de inte får göra som de vill. Jag skulle säga ja här. Om man som förälder inte begränsar sitt barn utifrån värderingar, normer och verklighetsuppfattning kommer den resterande omgivningen och samhället få monopol på just detta. Och då samhället i stort fokuserar på sex, yta, pengar, status, nya kök och liknande vore det värre än barnmisshandel att inte sätta upp begränsningar för sitt barn.

Anonym sa...

Typ som familjen som ger öl och vin till treåringen. Jag skulle ju satt andra begränsningar för jag har en annan verklighetsbild och andra värderingar.

Öbon sa...

Till Anonym, 23:46. Det är stor skillnad på att "begränsa" sitt barn när det gäller säkerhet, vissa normer om hur man uppför sig och bemöter sina medmänniskor och begränsningar när det gäller färger på kläder. Att jag som förälder sätter gränser, säger nej, förutsätter att mina barn blir bra medmänniskor, osv osv, har ingenting att göra med att jag struntar fullständigt i om flickorna drar på sig en rosa eller en mörkgrå tröja. Huvudsaken är att de håller sig varma och torra. Hela och rena, det räcker.
Jag lägger heller inget krut på att diskutera frisyrer och hårborstning, hår går att klippa av om det blir för trassligt. Det är mycket viktigare att tänderna blir borstade.

13-åringen vill bli servitris eller idrottslärare, 8-åringen vill bli uppfinnare eller matematiker.
Tycker det känns som en bra spridning.

David sa...

Hm, jag vet inte jag ... Jag tycker nog rosa har kommit att bli den könade färgen No. 1 för flickor. Få vuxna kvinnor klär sig så rosa och färgrikt som mammorna klär sina döttrar. Jag tycker det könar barnen onödigt mycket faktiskt och försöker föra in andra färg- och stilval till min femåriga dotter, oftast går det bra. För val och val -- vem köper egentligen kläderna? Vem förser barnen med utbudet att välja mellan? Sällan är det papporna. Och då blir det en hejdundrande färgpalett med mycket rosa och lila och rött etc., eftersom mammorna ju helt uppenbart drömmer om det (men bär det icke själva), och vips har man reproducerat ett mönster. Låt papporna få mer inflytande och mitt tips är att färgerna dämpas något, enfärgade kläder blir vanligare osv. Mammor jag känner säger att de köper de som de tycker barnen blir fina i. Nå, låt männen göra likadant.

KaosJenny sa...

Tolvåriga Storebrors rosa tröjor är klara favoriter och jag tycker att det är jättekul. Kanske håller det på att hända något med den rosa färgen...
Jag tror inte heller att det hänger på färgerna och håller fortfarande hårt på att man ska få ha roligt i kläder om man är barn, båda könen (gäller vuxna också;-))
Jag är också feminist och har inget emot prinsessklänningar och pims... Och eftersom sönerna har systrar så har de också "prinsessat sig" och haft målade naglar i vissa åldrar. Lillebror hade tjusklänning på marknad när han var 4, folk kände inte igen honom men han fick en massa beröm för klänningen och log väldigt vackert :-)

David sa...

Jamen det som händer är ju att mammor vidgar klädurvalet för pojkar och flickor, inte pappor.

Mammorna tolerar klänning på pojkar OCH på flickor, mammor med jämställdhetsideal leker med prinsessmyten och uppmuntrar till att hela paletten ska användas.

Som jag hittills sett det innebär detta en "femininisering" av allas kläder. Män engarerar sig för lite. Om de engagerade sig, skulle de börja köpa hem små kostymer till sina flickor och pojkar, till exempel, eller låtsasfrackar, uniformer, "coola" sportkläder, t-shirts med tryck osv., dvs. konventionellt maskulina kläder, och det skulle bli mer legitimt för barn att ha enfägare, dämpade, ofta svarta kläder med kanske en annan färg, alltså kläder som många killar går runt i (liksom, för den delen många kvinnor, men de skulle nog helst vilja våga vara mer färgstarka i klädvalet).

Jag tycker det är skenbar jämställdhet på detta område. Kvinnorna inser inte att de utgår från sin egen könsordnade livsvärld när de "frigör" sig från könskonventionerna vad gäller barns kläder, och helt sonika tar från kvinnors utbud. Det utbudet är ju bredar än mäns, eftersom kvinnor kan bära nästan alla manskläder utan att väcka särskilt mycket uppmärksamhet men inte tvärtom, men icke desto mindre är det speciellt. Mäns kläder är mycket mer nedtonade men nedtonade får tydligen inte barns kläder vara, eller?

Anonym sa...

David

Min upplevelse av verkligheten är att flickor visst bär "killiga" kläder och att även mammor klär dem så. Åtminstone är det betydligt vanligare än att pojkar får bära rosa klänningar.

Sedan finns det en gemensam nämnare för mycket av barnkläderna, oavsett om det är "pojk"- eller "flick"kläder. Barnkläder är oftare brokigare/gulligare/vildare/tuffareän vuxenkläder och det har väl snarare med en distinktion mellan vuxen och barn att göra än mellan pojke/flicka. Det är inte så många män som går runt i spindelmannendräkt eller bilmönster från topp till tå, lika lite som vuxna kvinnor klär sig i prinsesskläder. Att det som du antyder skulle handla om kvinnor som projicerar sin egen prinsesslängtan på sina döttrar känns inte särskilt troligt.

Med min äldsta dotter gick klädutvecklingen til ungefär som följer: När hon var bebis klädde vi henne i alla sorters kläder-allt från skära bodies till svarta t-shirts med pirater. (Oftast tog folk för givet att hon var kille så fort hon inte bar rosa men det är off topic)

När hon var i 2-årsåldern valde hon själv alla sorters kläder-främst det som såg kul ut-oavsett om det var "tjejiga" eller "killiga" kläder. När hon blev ytterligare lite äldre, cirka 4 år, växte en väldig fäbless för rosa och prinsesskläder fram. Om det beror på arv eller miljö eller en kombination av bägge är för mig helt ointressant. Hon har det tydliga intresset och det är ingenting jag försöker dämpa eller tona ner. Däremot försöker vi hela tiden presentera och visa andra färger och stilar OCKSÅ, vilket ibland väcker intresse och ibland avfärdas helt. Men att jag som kvinna/mamma skulle vara orsaken bakom prinsessintresset stämmer inte. De miljöfaktorer som spelar in är i så fall andra barn, könsstereotypa leksakskataloger, media etc.

Jag förstår att du talar mer om strukturer än om individer här, men jag ville ändå ge ett konkret exempel ur verkligheten. Faktum är att varken jag eller dotterns pappa bestämmer vad hon ska ha på sig. Vi väljer bort sådant som är direkt olämpligt- tex om kläderna hon vill ha är för varma eller kalla, för "vuxna" eller är helt fel för det sammanhang de ska bäras i-men i övrigt väljer hon själv. Självklart påverkas hon av omgivningen, men jag som förälder skulle aldrig drömma om att pracka på henne vare sig spindelmannen eller prinsesskläder om hon inte själv ville bära det.

David sa...

Till Anonym:

tack för svaret, mycket klokt sagt. Det jag ville säga handlar om att kläder i allmänhet är kvinnors domän, i många fall, och att män som föräldrar har svårt att ta plats eller släppas in här. Det får till följd att det blir en viss feminin (konventionellt sett) smak även när klädutbudet breddas för båda könen. Pojkar med klänningar är bara en sida av saken och det lättaste att uppmärksamma, såklart. Min poäng gäller flickor i kostym. Handen på hjärtat: hur många har vi sett? Flickor i finbyxor och polotröja? Flickor med svart basker, halsduk och marinblå jacka på hösten? Vem tänker ens tanken att förse flickor med slips?

Denna frånvaro tyder på feminin hegemoni, må vara att den även rymmer maskulina konnotatiner numera, eftersom kvinnor (helt riktigt) erövrar nästan alla områden. Det maskulina klädvalet, däremot, är faktiskt inte helt erövrat. Det är exklusivt för vuxna män och har ingen riktig motsvarighet hos de flesta barn, eftersom, vågar jag gissa, kvinnor designar och säljer och väljer barnkläder? Och män tänker "låt kvinnorna sköta barnens inköp...".

Jag ger inte mycket för idén om barns helt fria val. "De får välja själva!" säger föräldrarna glatt. Jo, självklart vill inte heller jag "pracka på" någon kläder men man måste inse att vi väljer åt barnen bara genom att gå in i en viss butik och kommentera, visa med minspel, ge exempel. Genom att mammor oftare guidar i detta konsumtionslandskap blir det en viss guidning. Åtminstone är det min erfarenhet. Detsamma gäller besök hos frisören, misstänker jag.

Har jag ändå inte lite rätt? ;-)

/nina sa...

Jag har en son som absolut och utan prut valde en lila jacka inför förra vintern och han älskar den och färgen.... men i år vägrar han ha den på sig.

Fler firmor har nu kommit med lila jackor och det är bara tjejer som har dem. Så årets julklapssmössa, en perfekt matchad lila som beställdes i april trodde jag skulle bli ett riktigt fiasko... men han vill ha den!

När jag nu säger att den är superfin till hans lila jacka så har han den på sig ibland....men det gör mig helt beklämd att han inte vill ha den för att han då inte framstår som tillräckligt cool och killig. jag försöker verkligen få honom att ha det han VILL ha, "strunta i vad dom andra säger" men det är sååå svårt.

Gnestakänslan sa...

Jag var en rosa prinsessa när jag var liten. Sen fortsatte jag vara det som tonåring, och som vuxen. Nu är jag 32, frilansar som jämställdhetskonsult och föreläsare, och försöker tillsammans med min man uppfostra en 1,5-årig dotter.

Jag älskar färgen rosa, läppstift, kjolar, hårspännen, pärlor, högklackat och allehanda feminina attribut. Samtidigt snusar jag, svär och dricker alkohol, och rakar varken benen eller armhålorna. (GUD jag är verkligen den PERFEKTA feministen, hör jag ju nu).

Min poäng: jag hoppas innerligt att folk ser alla sidor av mig, inte bara den rosa utsidan. Och jag hoppas att min dotter också lär sig att det inte är vad hon har på sig som räknas. Än så länge är hon för liten för att uttrycka någon form av preferens när det gäller kläder, men den tiden är ju snart förbi. Och när det händer hoppas jag kunna vara en förebild genom att visa att det ena inte utesluter det andra.

För övrigt är hon overkligt fin i sjömansskjorta och stickad pullover.

Anonym sa...

Kul med någon mer med lite balanserad inställning. Läs gärna artikel om mig och min familj.
http://www.sydsvenskan.se/inpalivet/article1231164/rdquoDet-sociala-trycket-utifran-ar-for-starktrdquo.html
Emma

Lina sa...

Jag förstår inte varför det är så fel att klä en flicka i rosa och en kille i blått. Vi ska vara stolta över det vi är och inte låtsas vara något annat. Läs gärna mitt inlägg som jag precis skrivit om detta men med en annan synvinkel: http://detfinaste.se/rosa-och-blatt-jamstalldhet/