Om manlighet

Mymlans bloggtema denna vecka är manlighet och det passar ju bra att skriva om här på bloggen.

Först vill jag säga att jag är djupt imponerad av många män i dag! Man säger att kvinnor har gjort en fantastisk resa, ja, det har de. Men män som har vågat utmana sin klassiska könsroll har ofta kommit mycket längre än många kvinnor som gjort det. Det är i alla fall min erfarenhet.

Bland de jämställda familjer jag känner är männen ofta de som är "mer jämställda". De gör allt som kvinnor tidigare gjort. Medan kvinnorna fortfarande har ett motstånd inom vissa mer klassiskt manliga områden. Jag kan bara gå till mig själv. Min man gör allt jag gör. Men jag är urdålig på att byta däck på bilen, skruva upp hyllor, klippa ner häcken mot gatan och sånt.

Jag tycker att min man - och mina andra jämställda manliga vänner och bekanta är supermanliga!

Manligt för mig är att inte känna sig hotad. Att vara trygg i sig själv utan att behöva bevisa sin manlighet hela tiden. Att inte behöva vara den som drar in mest pengar, inte alltid vara starkast, inte alltid klara allt på egen hand, de som vågar vara mjuka och är så trygga att de vågar utmana könsrollerna.

Det mest omanliga jag vet är män som säger saker som "jag ska hem och fråga regeringen..." Eller män som tar sig själva och sin betydelse på så stort allvar att de absolut inte kan vara pappalediga eller vabba en dag eller gå ner i tid (vad har man för hybris då?).

Det som är det tragiska med manlighet är att det så ofta definieras utifrån vad det inte är och inte vad det är. På många vis har manlighet varit en negation – Manlighet beskrivs ofta som att INTE vara kvinnlig, inte fjollig (vad det nu är?), inte vara mjuk, inte känslosam. (Kanske därför bögar är så hotfulla för så många män – och ja, jag har träffat många män med homofobi, "varför skulle de tända just på dig", brukar jag fråga ;-)

Det här att identifiera sig utifrån vad man INTE är börjar tidigt...

Jag har ju en pojke och två flickor och det är inte mina flickor som är begränsade, utan min son. Så fort han kom upp lite i ålder (säg efter 4 år eller nåt sånt) såg man hur han tog in vad det innebar att vara pojke/man. Då var han tvungen att utesluta vissa saker ur sitt liv. Han kunde han inte längre låta mig måla hans naglar (som han tidigare älskade), han slutade prova mina högklackade skor, han uteslöt en hel del lekar och färger (inte rosa, inte dockor och så vidare). Minns så väl en gång där i brytpunkten (han var runt 5 då) då han och jag går på barnavdelningen på H&M och han tar upp ett par glittriga rosa skor. Han beundrar dem och säger:
– De här skulle Ellinor älska, kan vi inte köpa dem till henne?
Varpå jag frågar om inte han vill ha ett par själv, de finns ju i hans storlek. Han suckar och säger:
– Nej, det går ju inte...
Det var så sorgligt! För visst kan en pojke klä ut sig till prinsessa på samma sätt som mina döttrar klär ut sig till batman, stålmannen eller spindelmannen? Men nej, tydligen inte. När mina flickor BÅDE kan vara superman och leka med bilar OCH klä ut sig till prinsessa och leka med dockor, begränsar sig min pojke till att leka enbart "killekar" och ha "killfärger".

I den här bemärkelsen är manligheten väldigt begränsande och kontrollerande. Och det tycker jag går igen även bland vuxna. Kvinnor har mycket mer att välja bland. Både jeans och kjol, för att ta ett uppenbart exempel.

Detta att sträva efter att INTE vara kvinnlig, detta "ensam är stark"-syndromet, detta tuffa drag drabbar ju många män väldigt hårt. För vilka är det som oftare fastnar i tung kriminalitet, vilka är det som inte söker hjälp när de blir sjuka och vilka är det som sitter utan vänner efter skilsmässan, hamnar på gatan, vilka är det som oftast blir alkoholister och narkomaner, vilka är det som tar livet av sig? Jo, det är män!

Vore underbart om vi kunde befria männen från den där begränsande manlighetskostymen, eller vad säger ni?

Ps. Bilden är från den underbart fina filmen Ma vie En Rose - om hur pojkar som inte följer den manliga koden ofta blir straffade...