måndag 30 november 2009

Att göra och att vara


Så här i julklappstider får man syn på en hel del saker. Jag har ju, som jag tidigare berättat, både pojkar och flickor (1 pojke och 2 flickor).

Vad får de i julklapp? Under alla år har jag sett några mönster. Flickorna får mycket, mycket mer kläder. Söta små klänningar, gulliga strumpor, små kappor. Ofta av äldre släktingar. Min pojke får nästan aldrig kläder. Han har genom åren fått mängder av bilar, legobyggen, robotar, spel och så vidare. Vidare får mina flickor ofta prinsessklänningar, tiaror, guldskor, hårspännen, hårtofsar, speglar (!), gulliga borstar. Min son får cyklop, simfötter, garage, trollerilådor...

När min son får en ask med lego är det massor av bitar som ska byggas ihop till ett skepp, en bil eller en u-båt. När min dotter får lego av samma person, samma gång är det totalt 4 bitar, de är rosa och det är en blomma, en prinsessa, en rosa kloss och en liten katt... Inte så mycket att bygga ihop.

Visst, mina flickor har också fått gosedjur, babiedockor med tillhörande kläder, tågbana, dockservis och sånt också. Och de har miljoner leksaker som de leker med (jag har förstås öst över henne verktygslåda, doktorsgrejor, bilar, robotar också). Men det är ändå tydligt. När det kommer till presenter så slås i alla fall jag av att det så ofta handlar om att göra och att vara. Pojkar gör, flickor är. Ofta.

Ps. Det skulle kunna ha varit min ena flicka, men det är det inte. Ds.

fredag 27 november 2009

"Jag är en kille"

Maria B skriver också (i långt hår-tråden nedan) att hon "minns känslan av att bli tagen för pojke. En vagt olustig känsla." Det var likadant för mig. Jag var också kortklippt och en gång i tioårsåldern när jag gick in i damernas omklädningsrum (pappa och jag var i simhallen och gick in i var sitt omklädningsrum), fick jag höra "Du, det här är damernas".

Jag minns det e x a k t. Jag kände mig så förnedrad.

I går morse så råkade det slumpa sig så att min 3-årige son fick på sig typiska pojkfärger (grön mössa, blåa överdragsbyxor, svart jacka och svarta vantar). Vi har mycket färgglatt i barnens garderober, så det brukar aldrig bli så där murrigt.
Men när 3-åringen såg sig i hallspegeln innan han skulle gå ut så sa han:

- Mamma. Jag är en kille.

Inte nöjt, mer konstaterande.

Hmmm. Vad vill jag säga med detta? Guldstjärna till den som hjälper mig.

Småkillars hår

Hårtråden nedan är så intressant, och jag måste bara lyfta upp en fråga därifrån. Maria B skriver att "För övrigt har hår mycket med jämställdhet att göra, och med klass, och med etnicitet. Att småpojkar har långt hår idag (många) säger något tror jag. Att flickor inte lika ofta har kort hår, det säger också något."

Vad tror ni att det säger: att småkillar så ofta har långt hår idag? Och att småtjejer så sällan har kort?

Om manlighet


Mymlans bloggtema denna vecka är manlighet och det passar ju bra att skriva om här på bloggen.

Först vill jag säga att jag är djupt imponerad av många män i dag! Man säger att kvinnor har gjort en fantastisk resa, ja, det har de. Men män som har vågat utmana sin klassiska könsroll har ofta kommit mycket längre än många kvinnor som gjort det. Det är i alla fall min erfarenhet.

Bland de jämställda familjer jag känner är männen ofta de som är "mer jämställda". De gör allt som kvinnor tidigare gjort. Medan kvinnorna fortfarande har ett motstånd inom vissa mer klassiskt manliga områden. Jag kan bara gå till mig själv. Min man gör allt jag gör. Men jag är urdålig på att byta däck på bilen, skruva upp hyllor, klippa ner häcken mot gatan och sånt.

Jag tycker att min man - och mina andra jämställda manliga vänner och bekanta är supermanliga!

Manligt för mig är att inte känna sig hotad. Att vara trygg i sig själv utan att behöva bevisa sin manlighet hela tiden. Att inte behöva vara den som drar in mest pengar, inte alltid vara starkast, inte alltid klara allt på egen hand, de som vågar vara mjuka och är så trygga att de vågar utmana könsrollerna.

Det mest omanliga jag vet är män som säger saker som "jag ska hem och fråga regeringen..." Eller män som tar sig själva och sin betydelse på så stort allvar att de absolut inte kan vara pappalediga eller vabba en dag eller gå ner i tid (vad har man för hybris då?).

Det som är det tragiska med manlighet är att det så ofta definieras utifrån vad det inte är och inte vad det är. På många vis har manlighet varit en negation – Manlighet beskrivs ofta som att INTE vara kvinnlig, inte fjollig (vad det nu är?), inte vara mjuk, inte känslosam. (Kanske därför bögar är så hotfulla för så många män – och ja, jag har träffat många män med homofobi, "varför skulle de tända just på dig", brukar jag fråga ;-)

Det här att identifiera sig utifrån vad man INTE är börjar tidigt...

Jag har ju en pojke och två flickor och det är inte mina flickor som är begränsade, utan min son. Så fort han kom upp lite i ålder (säg efter 4 år eller nåt sånt) såg man hur han tog in vad det innebar att vara pojke/man. Då var han tvungen att utesluta vissa saker ur sitt liv. Han kunde han inte längre låta mig måla hans naglar (som han tidigare älskade), han slutade prova mina högklackade skor, han uteslöt en hel del lekar och färger (inte rosa, inte dockor och så vidare). Minns så väl en gång där i brytpunkten (han var runt 5 då) då han och jag går på barnavdelningen på H&M och han tar upp ett par glittriga rosa skor. Han beundrar dem och säger:
– De här skulle Ellinor älska, kan vi inte köpa dem till henne?
Varpå jag frågar om inte han vill ha ett par själv, de finns ju i hans storlek. Han suckar och säger:
– Nej, det går ju inte...
Det var så sorgligt! För visst kan en pojke klä ut sig till prinsessa på samma sätt som mina döttrar klär ut sig till batman, stålmannen eller spindelmannen? Men nej, tydligen inte. När mina flickor BÅDE kan vara superman och leka med bilar OCH klä ut sig till prinsessa och leka med dockor, begränsar sig min pojke till att leka enbart "killekar" och ha "killfärger".

I den här bemärkelsen är manligheten väldigt begränsande och kontrollerande. Och det tycker jag går igen även bland vuxna. Kvinnor har mycket mer att välja bland. Både jeans och kjol, för att ta ett uppenbart exempel.

Detta att sträva efter att INTE vara kvinnlig, detta "ensam är stark"-syndromet, detta tuffa drag drabbar ju många män väldigt hårt. För vilka är det som oftare fastnar i tung kriminalitet, vilka är det som inte söker hjälp när de blir sjuka och vilka är det som sitter utan vänner efter skilsmässan, hamnar på gatan, vilka är det som oftast blir alkoholister och narkomaner, vilka är det som tar livet av sig? Jo, det är män!

Vore underbart om vi kunde befria männen från den där begränsande manlighetskostymen, eller vad säger ni?

Ps. Bilden är från den underbart fina filmen Ma vie En Rose - om hur pojkar som inte följer den manliga koden ofta blir straffade...

onsdag 25 november 2009

Peter Settman och kvotering


Hittade den här intervjun med Peter Settman via networkingbloggen. Peter Settman är för kvotering. Så här resonerar han:

– Det finns inget annat. Jag har träffat för många män i ledande position som har alldeles för dålig kontakt med sin kvinnliga sida eller kvinnor överlag, vilket betyder att de aldrig kommer rösta in kvinnor i en styrelse om de inte tvingas till det.

– Jag är född -69, jag har mött många traditionella chefer som är över 50 som haft problem med kvinnor och de som är över 60 kan ha skitsvårt med kvinnor. Folk kommer att säga ”vad fan, ska du ta dig ton?” men ärligt talat: hur fort går förändringen? Det händer ju ingenting.

Ja, vad ska jag säga? Jag håller med. Det pågår redan en manlig kvotering i dag. Ibland måste man tvinga folk att öppna sina horisonter en aning - för allas bästa!

Ps. Om ni har tid, läs inlägget på networkingbloggen och kommentarerna under. Riktigt underhållande... Ds.

tisdag 24 november 2009

Schyman i Gustavsberg


Gudrun Schyman besöker Gustavsberg i Värmdö ikväll, och alla som vill är välkomna att delta (läser jag på FI:s facebooksida). Kl 19-21 i Ösbyskolan. Gå dit och lyssna vetja, om ni bor i krokarna.
Ett tillfälle att köpa Feminister har bättre sex-knappar om inte annat. (Kanske.)

Så här fint skriver Gudrun förresten:
"Ingen föds som feminist. Jag har blivit det genom att jag har lyssnat och lärt, både av andras erfarenheter och mina egna. Mitt engagemang grundar sig på kunskaper och erfarenheter."




Långt hår-grejen


Har ni någonsin funderat över varför små tjejer så ofta har långt hår? Kortklippta tjejer var vanligare på 70-talet än det är nu. När vi läser de gamla klassiska Totte och Malin-böckerna, eller Emma-böckerna, så går det inte att på ytan se vem som är pojke och vem som är flicka (varken på kläder eller frisyr).

Att ha långt hår innebär ett evigt fixande. Man måste borsta (aj!), fixa med snoddar, fläta, fixa med hårspännen, hålla undan håret om det blåser eller om man springer och hårspännena halkat undan osv osv. I vår familj har min dotters långa hår och allt grejande med det inneburit massor av konflikter ("nä, stopp, vänta, du kan inte gå ut sådär, vi måste fixa håret först)". Nu är hon så stor att hon själv måste få bestämma, men tidigare. Varför hade hon inte kort och lekvänligt när hon var liten? Varför låter vi våra små döttrar begränsas av en sådan sak som frisyren så tidigt? Vad lär vi dem?
Suck.

måndag 23 november 2009

Egentligen är det väldigt enkelt

Ja, det kan vara rätt enkelt med jämställdhet. Läs bara Lilla O:s utmärkta förklaring!

Ett litet utdrag här:

"För mig handlar det om möjligheter istället för begränsningar. Att de könsroller som begränsar ska luckras upp. Att det ska vara okej för kvinnor och män att välja den väg i livet de vill utan att någon höjer på ögonbrynen. Att barn inte ska behöva höra att något passar bara för killar eller för tjejer. Att de ska få fler möjligheter."

Och så det här:

"Jag tror att vi måste börja i det lilla. I familjen. Om vi inte ens kan nå jämställdhet där blir det svårt att nå ett jämställt samhälle. Om män och kvinnor ska kunna göra samma arbete utanför hemmet måste de också göra det i hemmet. Det betyder delad föräldraförsäkring och delat oavlönat arbete. Det betyder att mannen kanske måste diska och tvätta, men också att kvinnan får se till att måla om huset om det behövs. Jag hade aldrig pallat att alltid vara hemma med sjuka barn till exempel. Det är inte kul på något sätt och tråkiga saker ska man helt klart dela på. Om inte annat för att man älskar den man är gift med.

Primärt handlar jämställdhet om att hitta en bra balans i vardagen som inte innefattar en kvinna som arbetar deltid och en man som jobbar mer än någonsin. Egentligen är det väldigt enkelt."


Precis. Precis. Jag håller med till 100 procent! För att kunna ge våra barn alla möjligheter och inte begränsa deras framtid så behöver vi försöka leva så jämställt som möjligt. Den dagen män och kvinnor kan välja helt fritt, då först är valet fritt. Den dagen begreppet mamma inte är fullt av en massa förväntningar som inte finns i begreppet pappa. Den dagen en kvinna är lika attraktiv på arbetsmarknaden. Den dagen en pojke kan vara Lucia utan att någon säger usch ELLER hurra - det är bara inget konstigt.

Sånt här skrämmer mig...

...alla ökade klyftor i samhället som drabbar barnen (förstås). Jag tycker jag läser sådana här rapporter varje dag i tidningarna! Nu är det alltså SCB som visar att nästan var femte fattigt barn bor i Malmö. Samtidigt bor vart tredje barn i Sverige i en rik familj, de rika blir rikare och fler och med rik här menas att de är så rika att de skulle kunna försörja en hel familj till... De fattigare har inte fått det bättre under samma tid.

Och i går kom "nyheten" (ingen egentlig nyhet, det anade man väl innan också... tyvärr) att barn till högre utbildade får högre betyg.

Klyftorna ökar rejält. Så här såg det inte ut när vi var små. Barn har inte på långa vägar samma möjligheter i Sverige i dag, utan det är i högsta grad beroende på var du bor och vilka föräldrar du har. Det skrämmer mig.

Heliga familjen


Dagens kulturtips: på torsdag framför Peter Barlach sin föreställning "Heliga familjen" för sista gången (den här omgången i alla fall) på Kägelbanan på Södra Teatern här i Stockholm. Läs mer här.

Om kärlek

"Kan man vara kär i någon som inte är söt?". Min sjuåring ljudar sig igenom denna mening i sin läsebok "Elsas bok". Hon går i ettan (- är detta en genomtänkt mening, förlaget?)
Sen plitar hon noggrant i sin skrivbok: "Jag vill inte vara kär i någon som inte är söt". Jag försöker lite tveksamt, "Nämen? Är det inte så att den man är kär i blir söt".
"Inte för mig" svara hon kort och hoppar ner från sin stol och in i sitt rum.

Och jag känner tydligt att en ny föräldraera har börjat.

Några klargöranden

Det är roligt med nitiska bloggläsare. Men jag måste kommentera en sak. I någon inlägg, hittar det inte nu, citerar någon MIG för att platta till Tinni...

Därför måste jag klargöra några saker:

1. Jag och Tinni är 2 personer. 2 individer. Vi tycker inte alltid likadant. Tvärtom! Ni som har läst bloggen har säkert sett att vi ofta tycker olika!

2. Jämställdhet är inget enkelt begrepp. Om det vore det så skulle vi inte diskutera det så mycket.

3. Jag och Tinni lever inte heller jämställt. Vi försöker, men lyckas inte alltid. Ofta, ofta misslyckas vi. Det kanske inte går att leva helt jämställt. Jag tycker att det viktigaste är att vara medveten om de roller som finns, varför det blir på det ena eller andra sättet, förhålla sig kritisk. Jag kämpar på med jämställdheten i min egen vardag - för att jag tror på jämställdhet.

4. Jag och Tinni har valt rätt olika liv. Vi är alltså inga "rolemodels" för hur man ska leva. Vi kämpar på med vårt! Och delar med oss av våra tankar kring det. Själv skriver jag rätt lite om mitt eget liv. Tycker att den politiska debatten är roligast. Ny forskning, nya tankar, nya debatter. Jag skriver oftast om sånt. Jag skriver vad jag vill. Tinni skriver vad hon vill. Vi delar en grundsyn på vad jämställdhet är och vi har skrivit en bok tillsammans, Skriet från kärnfamiljen, där vi delar med oss av vad vi kommit fram till.

Kul att ni är med oss!

fredag 20 november 2009

Fredagstankar


Jag tänker att det här med strukturer vs inididen inte behöver vara så krångligt. Våra könsroller finns - och för mig är det viktigt att vara medveten om dem. På min sons underbara förskola, som arbetar mycket med genus, blir grejen struktur-individ tydlig. Där finns såväl dockvrå som bilar, och där går knattar med spidermantröjor och med prinsesskjolar (inte så könsneutrala kläder med andra ord).
Personalen ser det som sin uppgift att peppa alla barn oavsett vilka intressen eller kläder de väljer att ha. Att inte se det som "bättre" om en kille väljer att vara lucia (som det ju i ärlighetens namn ibland känns som att det är bland oss genusmedvetna föräldrar). Det är deras jobb att se till att möjligheten finns för alla att ha de intressen som de vill ha - må de vara könsstereotypa eller gender-bending. Det är deras jobb att erbjuda och lära ut allt möjligt till båda könen: att säga varsågod och välj, det spelar ingen roll vilket kön du har när du väljer.
Sådär skulle jag önska att samhället blev. Och det blir det ju också om det blir jämställt: då kan alla välja sina roller utifrån sina egna perspektiv, inte därför att det förväntas av oss på något dunkelt sätt.
Se där några fredagstankar. Trevlig helg nu alla!

Unga kvinnors hälsa

Unga kvinnor är den e n d a grupp i samhället som stadigt mår sämre, år efter år (enligt Folkhälsorapporter).

Vad vi kan göra åt detta diskuteras på Nalen nästa vecka.

Var med och stärk unga kvinnors hälsa! Läs mer här.

torsdag 19 november 2009

Min nya knapp


Finns även som disktrasa.

Monsteras lov


Pendeln svänger, det gör den alltid. Och eftersom den här bloggen håller på att bli känd för djuplodande feministiska frågor (som leksakskataloger) tänkte jag fortsätta på samma spår: men nu en spaning ifrån blomsteraffären. I Skriet-boken har vi en ganska festlig (och i mitt tycke talande) spaning som visar hur sjukt hushållsgalna vi har gått och blivit de senaste åren. Blommorna som har varit poppis under 2000-talets första decennier har varit k r ä v a n d e. Lite husmorsromantik från en svunnen tid. (Azaleor som ska doppvattnas, perennrabatter som färgmatchas, mårbackapelagoner som ska noppas, bärbuskar som ger dåligt samvete osv.) Annat var det på 70-talet då det stod svärmorstungor, monsteras och kaktusar på fönsterbrädorna, och rododendron och tujor i trädgårdarna. Växter som knappast bryr som om deras ägare så reser bort ett år (eller satsar på annat).

Idag var jag i en blomsteraffär som vet hur trenderna går, och vad fick jag se?
Jo, svärmorstungor, Monstera, nån slags gran, kaktusar och andra extremt lättskötta växter.

Nånstans därinne jublade jag. Någonting betyder detta.

onsdag 18 november 2009

De jävla leksakskatalogerna

Svt:s REA är på caset, och en sjätteklass i Växjö har fått Toys R Us fällda för oacceptabelt könsstereotyp julkatalog. Bra! Toppen!
Ja, snart är de här - leksaksföretagens kataloger med fullständigt uråldrig syn på barn och lekande. Tyvärr är samma kataolger mina barns absoluta favoritlektyr... Jag minns att jag också älskade dem när jag var liten.

Vad tycker ni? Ska jag slänga katalogerna, se till att de inte kommer i deras händer eller ska jag ta en diskussion med dem? Eller bara låta dem fortsätta drömma (köper grejer från kedjorna gör jag i princip aldrig).
Själv slickar jag ju i mig en massa onyttigt (inredningstidningar bland annat).

Jag är inte tvärsäker


När det kommer till det som brukar kallas strukturerna så är jag en bergsäker feminist. Jag ser att samhället är långt ifrån jämställt, och jag har lagt en hel del år på att försöka förändra det.

När det kommer till mitt eget liv är jag däremot inte alltid så säker. Jag brukar dock mörka det lite, dels för att jag är så urbota trött på argumentet "men i just vååååår familj", dels för att jag kan bli lite osäker på hur jag ska uttrycka mig.
Men jag ska försöka. Min man och jag har genomgått en hel del, både kriser och underbara erfarenheter. Vi pratar, funderar alltid på hur våra respektive val härstammar från våra olika könsroller osv. Men: för oss är det så himla viktigt att vi fortsätter att vara två individer, även om vi lever tillsammans i en kärnfamilj. Detta har lett till (jag VET - det är klassiskt) att jag jobbar mindre än han gör och friare. Han sitter på ett företag, på ett kontor och har en fetare månadsinkomst och mindre frihet. Trots detta försöker vi leva jämställt på ytan: hämta och lämna och tvätta och laga mat och ge varandra lika mycket frihet, men som ni alla förstår så har mitt val att jobba mindre också bidragit till att jag har möjlighet att träffa barnen mer - när jag och de vill. (Jag har till och med gått så långt att jag har funderat på om vi skulle kunna hemundervisa barnen några år. Mina tankar föddes när jag skrev om den underbara familjen Henriksson-Wallén som gjorde detta. Läs här. För mig och mitt inre var detta jobbet revolutionerande. Utnämn mig till dagens flumtomte - det struntar jag i.)
I mitt tycke lever jag ett bättre liv, jag slackar mer, väljer mina jobb, träffar vänner och jag kan, om jag vill, vara med vår dotter i skolan en hel dag om hon känner att hon är ledsen över något där och liknande saker. Jag är innerligt glad över detta. Min man lever ett mycket tajtare liv. Men vi har båda två valt detta. Han har jobbat 80 procent ett tag, och jag älskade det, men han gjorde inte det. Nu är han tillbaka på 100 procent, och hans lön gör det möjligt för mig att inte oroa ihjäl mig över vår ekonomi (även om jag "på ytan" ser till att betala hälften av allt. Oftast)

Och det här med "att välja rätt man" är jag innerligt trött på. Dels för att det återigen implicerar att det är kvinnans ansvar att det är jämställt där hemma (vad blir resultatet av det resonemanget för en kvinna som lever i en ojämställd relation, att HON har valt fel man?), dels för att ordet val är med, välja och välja liksom. Är man en heterosvennebanantjej så är det troligt att man träffar sin blivande man i runt trettioårsålder (lite före kanske, rent statistiskt), och man har inga barn och man är kär och livet är ganska enkelt. Och man gifter sig (kanske) eller skaffar barn. Och sen börjar det liksom.
Tja, men jag är inte säker som sagt. Det finns ju de som står där med listan och bockar av: vad tycker han om datten, vad är hans inställning till ditten? Som skriver avtal och funderar. Kanske är det kanon?

Jag ville bara få ur mig detta. Livet är intressant. Inte en regelbok. Det är svårt att utifrån döma andra. Men en sak som jag tror är roten till mycket av våra problem, det är vår konsumtion. Hur vi väljer att leva på ett visst sätt därför att vi ska kunna konsumera (och därför att det är status)).

Jag är förresten inte tvärsäker på så värst många saker. Är ni?
(och detta inlägg illustreras av en bild på min treåring - som väldigt ofta är tvärsäker)

tisdag 17 november 2009

En av 100!


"JÄMLIKAST Journalisterna och författarna Tinni Ernsjö Rappe och Rebecka Edgren Aldén är årets smartaste feminister. De inspirerar stort med sin nödvändiga jämlikhetsbok Skriet från Kärnfamiljen."

Med den motiveringen blev jag och Tinni utsedda till en av 100 inspiratörer 2009 av tidningen Leva! Tinni var på galan (vet inte varför egentligen, men jag fattade aldrig att jag också var utvald). Jag grattade och tyckte att det var jättekul. (Det var några veckor sedan.) Men så i dag fick jag ett mejl där en bekant grattade till utnämningen. Tänka sig, hade ingen aning!

Men utmärkelsen går framför allt till vår bok, Skriet från kärnfamiljen! Ni vet väl att den nu finns på pocket? (Kostar bara 41 kronor på adlibris.se!)

Ps. Duktiga Catharina Hansson som startade och driver Leva är en av MINA inspiratörer. Hon började som reporter på Min häst när hon var 17 år, i dag driver hon sin egen tidning (och väntar sitt fjärde barn!).

Vad är jämställdhet?

Mymlans veckotema är jämställdhet, eller närmare bestämt Vad är jämställdhet?

Ja, det är väl det vi tvistar om här på bloggen... Och nej, jag tror inte att jag med säkerhet vet vad jämställdhet, men jag ska här försöka kort sammanfatta vad jag tycker är jämställdhet.

För mig är det inte viktigast att alla män och alla kvinnor gör samma saker. Och om jag går till mig och min man, att vi gör exakt samma saker, lika ofta. Jämställdhet för mig handlar om att vi går in i ett förhållande där båda på djupet är införstådda med att vi gör det här tillsammans och att båda är lika mycket värda. Och i det ingår att mina vänner är lika mycket värda som hans vänner och tvärtom. Våra intressen är lika mycket värda. Våra jobb och karriärer är lika mycket värda. Vi delar på föräldraskapet och ansvaret för barnen. Vi är lika viktiga föräldrar och ska kunna klara hemmet och barnen på egen hand om så krävs – och helst klara även försörjningen om så krävs (det får man lite grann öva sig på medan den andra är hemma med bebisen). Det innebär också att inte en av oss är den som hela tiden har fokus på familjen och hemmet och inte den andra. Om en alltid måste vara projektledare och komma ihåg matsäckar, hur mycket toarullar det finns hemma, kommande födelsedagskalas och liknande så tar det en massa energi. Därför ska vi dela även på den biten. Sen kan man dela upp så att någon tar ansvar för barnens kläder och någon annan för lapparna från skola och dagis, eller hur man gör.
På en högre nivå betyder jämställdhet för mig att människor så långt det går (här måste samhället vara med och jämna ut skillnaderna, anser jag) har samma möjligheter, skyldigheter och rättigheter. Man ska inte ha sämre utgångsläge i samhället för att man råkar födas till man eller kvinna. (Eller hetero eller homo eller kommer från Iran eller Norge).

Det här var kortversionen. Nu måste jag jobba!

Ps. Den här kortversionen av Vad är jämställdhet i form av en seriestripHannas hörna var alldeles underbar, jag måste bara tipsa om den.

måndag 16 november 2009

Är så glad...

...att jag inte är tonåring och slaviskt följer bloggare som Kissie i dag.

...men sorgsen för att det är så många som läser hennes felstavade bullshit-inlägg.

...och ännu mer sorgsen, för att det är det här mina döttrar kanske hamnar i om några år (hoppas, hoppas inte!).

Om ni tycker att jag låter arg och föraktfull – ja, jag är det just nu.

Har ni hängt med i det senaste bloggbråket? Kissie anklagas för att ha påverkat två unga tjejer att ta livet av sig (tydligen hade de skrivit i sitt avskedsbrev att de hade läst det som Kissie skrivit och inte känt att de dög till, men jag är inte så insatt).

På sin blogg skriver Kissie om hur hon hatar "lår som sitter ihop", hur feta människor är äckliga och att det finns "inga fula människor, bara lata"... Läs bara här hur hon försvarar sig mot anklagelserna.

Och nej, jag tycker inte att hon är skyldig till att ha fått de att ta livet av sig, jag tycker bara att hennes åsikter och sätt att skriva är så sorgligt!

fredag 13 november 2009

Varför gifter man sig?

Ja, varför gifter man sig? Väldigt intressant att läsa era inlägg nedan. Vi har alla våra egna svar på frågan om varför vi lever som vi lever. Ganska många av mina egna vänner säger att de var så unga när de gifte sig, för unga för att "veta vad de gjorde". "Hade jag bildat familj idag hade jag gjort det annorlunda", säger många. "Jag är gift, men jag står inte för det" har Maria Sveland sagt. Jag håller med på sätt och vis, men kan också känna att det är lite speciellt att vara gift. Det är lite extra för oss på något vis. Jag ångrar det inte.

När Karolina Ramqvist i söndagens DN skrev att man kan från böcker som Bitterfittan och Skriet från kärnfamiljen kan få intrycket att "alla svenska kvinnor är tvingade att ha en man och att en skilsmässa är det värsta som någon kvinna kan utsätta sig för - trots att feminister i generationer arbetat för att kvinnor ska kunna leva utan män om de nu skulle vilja", så får det mig att funderade.
För visst är det så att vi samtidigt som vi skriar om orättvisor i kärnfamiljen i vår bok, också befäster den som norm.
Samtidigt: är det någonstans som jämställdhetsresonemang behövs, så är det i heterofamiljen.

När vi arbetade med Skriet var vi obehagligt medvetna om att vi skriver in oss i ett mellanläge: det feministiska a-laget tycker det är töntigt med medelklassiga kärnfamiljsfrågor (där ska man vara bra mycket mera queer för att räknas), och från kärnfamiljerna själva blir det mycket spott och spe. "Lämna oss i fred", liksom.

"Alla vet att feminismens lön är otack, men också förändring" skriver Karolina Ramqvist i samma artikel, och det suger jag i mig. Kanske man kan bidra till lite förändring?

torsdag 12 november 2009

Dagens fråga 2

Till er bloggläsare som inte är gifta, men som lever tillsammans med någon:

- Varför är ni inte gifta?

Hej från Tinni - gift.

Dagens fråga

Dagens fråga till er bloggläsare som är gifta:

- Varför gifte ni er?

Hej från Tinni - gift.

Hillevi - igen

Jag måste hålla med en del av er som kommenterat angående Hillevi Wahls krönika. Den känns ganska oigenomtänkt tycker jag. Att ställa så stora grupper som "invandrare" och "svenskar" mot varandra och påstå att den ena är vital och den andra musgrå känns unket. Vi och dom, liksom. Även om man fattar att Hillevi menar väl.

Det påminner mig om ett resonemang man ofta hör när det kommer till frågan om att vi måste få fler kvinnliga chefer: nämligen påståendet att kvinnor skulle stå för ett annorlunda och bättre chefsskap, "bidra med kvinnliga synvinklar på problem". Argument som bara delar upp oss ännu mer.

För mig räcker det med att vi inte diskriminerar varandra, vare sig om vi kommer från andra länder eller tillhör olika kön.

onsdag 11 november 2009

Feminister kämpar för pappor!


Gudrun Schyman i dag i debattartikel på SVT (om Louise Hallin):

"Hade SVT bemödat sig att kontrollera sanningshalten i Hallins påstående om att mammor är bäst lämpade att vara hemma med barnet den första tiden hade de ganska snabbt kunnat konstatera att det inte finns någon biologisk skillnad mellan könen i denna fråga. De hade inte behövt gå längre än till Folkhälsoinstitutets hemsida.

Där står klart och tydligt att "Barn idag i västvärlden utvecklar parallella anknytningar till sina vårdnadshavare, snarare än att först utveckla anknytning till den ene och sedan till den andre? Det finns således inget stöd för biologiska skillnader i föräldraroller. Män och kvinnor reagerar fysiologiskt likadant på spädbarns gråt. Pappor är lika bra på att mata sina spädbarn som mammor, på att tolka vad barnet vill och på att besvara barnets behov"."

Och så säger man att det är feminister som hatar män? Vem var det som sa att feminister bara försöker roffa åt sig fördelar för egen vinning? Fel, fel, fel. Det är feminister som TROR på män. Det är feminister som VILL att pappor ska få ta samma plats som mammor. Det är feminister som kämpar för pappors rätt (bland annat) och barnens rätt till båda sina föräldrar.

Det är biologister och antifeminister som INTE tycker att pappor är lika viktiga som mammor.

Säg efter mig nu, feminister tror på män och kämpar för pappors rätt att vara lika viktiga föräldrar!

Kunskapsfobiker!

Kunskapsfobiker - vilket underbart ord! Hillevi Wahl har skrivit en bra krönika om rasism.

(Och vips har jag hängt på Mymlans veckotema språk! Jag är också språkpolis och älskar ord, hatar särskrivningar, älskar konsekvens, hatar slarviga manus, älskar pratiga formuleringar, hatar von oben-språk som används för att trycka ner andra - jag tycker att det är en konst att skriva enkelt, men så är jag också i den kommersiella magasinsbranschen!).

Rätten till heltid

I dag på DN debatt skriver Ylva Thörn och Illija Batljan om problemet med alla deltider och visstidsanställningar, särskilt bland kommunal- och landstingsanställda, och särskilt bland kvinnor:

"Otrygga anställningar och deltidsarbete tillhör de viktigaste jämställdhetsfrågorna i vårt samhälle. Deltid är betydligt vanligare i vissa kvinnodominerade branscher och av de deltidsarbetande är tre fjärde­delar kvinnor. LO-kvinnorna arbetar mest deltid, nästan hälften av dem har en deltidsanställning jämfört med 9 procent av LO-männen. LO har visat att 100 000 fler kvinnor än män har en tidsbegränsad anställning."

De allra flesta av de som är missnöjda med sin deltid är kvinnor. I DN-artikeln nämns till exempel att det bara inom Kommunal finns 65 000 deltidsarbetslösa som vill arbeta mer.

Och inte tjänar de så bra heller...

"Medlemmar i Kommunal hade 2008 en genomsnittslön för heltid på 20 000 kronor. Det är ingen stor lön. Men i genomsnitt arbetar medlemmarna 83 procent av heltid. Genast krymper månadslönen till 16 600 kronor. Före skatt.Då är det inte särskilt konstigt att 44 procent av de deltidsarbetande inom Kommunal anser att de inte kan leva på sin lön. Enbart 40 procent av de deltidsarbetande kan få fram 5 000 kronor till en oförutsedd utgift på 14 dagar."

Häromdagen kritiserade till och med FN Sverige för bland annat att kvinnor i snitt tjänar 20 procent mindre än män.

Ta alla dessa ofrivilliga deltider + alla låga kvinnorlöner + att kvinnor får lägre ingångslön för samma tjänst som män och lägg till att de har sämre villkor när de anställs eller söker högre tjänster - därför att de anses vara riskarbetskraft på grund av att de tar 80 procent av föräldraledigheten och 60 procent av vabben. Och dessutom går ner på deltid efter att barnen fötts (de som hade heltid från början). Då är det inte särskilt svårt att se varför inte kvinnor och män har lika mycket pengar eller möjligheter eller villkor på arbetsmarknaden. Ett av de vanligaste skälen till varför det är kvinnan i familjen som tar det mesta av föräldradagar och vab är just ekonomin. Om vi inte blir jämställda hemma kommer vi aldrig bli det på arbetsmarknaden. Om det är ekonomin som styr - vad är det då för valfrihet? Och varför använder man aldrig valfriheten åt andra hållet? Som det så smart står i debattartikeln:

"Många argumenterar för valfrihet i olika sammanhang. Vi vill slå ett slag för att deltid ska vara ett frivilligt val för anställda. Det är bekymmersamt att vi så sällan i debatten hör röster för att även lågavlönade kvinnor ska kunna göra detta val för att styra sitt liv."

tisdag 10 november 2009

Kvinnlig hämnd?


Läser igen en massa kommentarer under en artikel och funderar. Den här gången gäller det en artikel i DN om kvinnliga hämnare (för övrigt är det min duktiga lillasyster Sofia Edgren som har skrivit artikeln). Männen är så upprörda över artikeln som handlar om en ny trend inom litteraturen och filmen att kvinnorna slår tillbaka.

I alla tider hade vi sett manliga hämnare (Clint Eastwood, Charles Bronson, Steven Seagal... ja, alla möjliga filmhjältar i filmer som hyllar den starke tyste mannen som slår tillbaka på dem som gjort honom illa). Så att hämnas är alltså ett vanligt tema i film och litteratur.

Kvinnors roll i film och litteratur har inte varit att hämnas, tvärtom har deras roll varit att bli räddade - av en man, som i sin tur kanske hämnas. Men på senare år har vi börjat se även kvinnor i hämndroller. Och så klart kan det kännas peppande för en tjej att för en gångs skull se en kvinna som slår tillbaka, istället för att se kvinnor som blir slaktade och en manlig hjälte som tar fast den manlige seriemördaren! För den sakens skull är man ju inte för våld som lösning på problemet.

Jag minns när jag såg Geena Davies i actionfilmen The Long Kiss Goodnight - det var en häftig känsla! Den kom 1996 och det var en av de första gångerna man såg en kvinnlig actionhjältinna på film. Jag förstod då vad småkillar i alla tider hade känt när de gick på bio. Man gick från salongen lite starkare och lättare. Som liten tvingades man identifiera sig med de manliga hjältarna (eftersom det så sällan fanns kvinnliga). Eller så drömde man om att bli räddad av den manliga hjälten. Men känslan jag hade efter The Long Kiss Goodnight var ny och häftig. Plötsligt var det kvinnan som var huvudpersonen.

Det som de som kommenterar är mest upprörda över är Katerina Janouch uttalanden om att kvinnor bör gå ihop och kräva sina rättigheter. Jag tycker inte att det är ett dugg konstigt. Jag upplever precis som hon en backlash i samhället där få vågar se att vi fortfarande lever ojämställt och få vågar kalla sig feminister. Trots allt fler anmälningar om misshandel och våldtäkt av kvinnor, trots ständiga avslöjanden om män som köper sex av minderåriga flickor (är det inte ett dåligt försvar: "Jag uppfattade aldrig att hon var minderårig"?), trots nya otäcka mord på kvinnor (särskilt många unga flickor på sistone).

Och ja, jag vet att det oftare är män som blir misshandlade och dödade. Av män.

söndag 8 november 2009

Tredelad försäkring


Ur Expressen i dag, angående Socialdemokraternas förslag på tredelad föräldraförsäkring:

"Men det ojämlika uttaget av föräldraförsäkringen präglar kvinnors hela liv. Mammor jobbar mycket mer deltid än män eftersom barn- och hemansvar i hög grad blir deras domän under föräldraledigheten. Det i sin tur präglar bilden av "en god mor".
Det ojämlika uttaget påverkar alla kvinnor, oavsett om de har barn, oavsett om de själva delar lika med pappan. Kvinnor diskrimineras för att de är kvinnor vid anställningsintervjuer, lönesättning och befordran eftersom alla kvinnor i fertil ålders ses om högrisk-/långledighetsprojekt.
Det leder till sämre ekonomi och sämre pension. Den yrkesmässiga och ekonomiska friheten för alla kvinnor måste alltså ställas mot babyfamiljers valfrihet."


Just precis. Det är inte så enkelt som att det är ett fritt val. Hade det varit ett fritt val hade fler än 0,6 procent av paren delat lika och fler än 0,1 procent låtit pappan ta ut flera dagar.

Det här är verkligen en totalt feltolkad försäkring. För det första är det inte FÖRÄLDRARNAS pengar - det är staten som GER pengar till föräldrarna. Det minsta man kan begära är att staten då inför ett system som INTE så fundamentalt diskriminerar kvinnor på arbetsmarknaden. Jag tycker att 3-3-3 också är fel. Jag tycker total individualisering. Vill man inte vara hemma behöver man inte ta ut pengarna. Vill man vara hemma längre kan man bekosta det själv. Ingen TVINGAR någon att vara hemma. Men då har vi i alla fall en neutral försäkring!
Läs gärna andra som diskuterar detta också. Till exempel Karins värld eller Vilket liv!
Eller Rasmus (liberal) som formulerar det väldigt bra:

"Staten ska inte lägga sig i, men vi har en rad offentliga verksamheter och beslut som redan påverkar hur män och kvinnor formar sina liv. En sådan är föräldraförsäkringen som finns till för att möjliggöra föräldraskap och ge barn en bra start i livet. Ett grundkrav på en sådan, offentligt finansierad förmån måste naturligtvis vara att den åtminstone inte stärker ojämställdheten."

Eller Per Altenberg! (Jag tycker inte att det är varken en höger- eller vänsterfråga. Är glad att folk från alla håll och kanter driver den!)

fredag 6 november 2009

Är jag bättre än andra?

Det är så många intressanta kommentarer till ett inlägg längre ner, så nu tänkte jag lyfta en fråga därifrån. Jag kom in på den klassiska frågan som man ofta får som feminist och jämställdhetskämpe: Är du bättre än andra?

Så här skrev jag:

"Ja, men om man tror på något så kämpar man väl för det? Tror man till exempel på att vi sakta men säkert håller på att förstöra miljön och att det enda som hjälper är om människor hjälps åt att förändra sättet de lever på - ja, är man då överlägsen om man tycker att man är bättre som tar bussen till jobbet än någon som åker i ensam i sin SUV?

Vad jag menar är att man alltid hamnar i det där. "Är du bättre än andra?"

Jag TROR på ett jämställt samhälle. Jag TROR på ett jämställt föräldraskap och på ett arbetsliv där människor ses som människor och inte män och riskarbetskraft. Jag TROR på att försöka ge våra barn samma framtidsmöjligheter oavsett om de är pojkar eller flickor.

Detta är målet. Vägen dit är precis det vi diskuterar här på bloggen. Och vi är VERKLIGEN inte alltid överens eller säkra på vår sak att det vi tror är rätt väg att gå. Så nej, vi tror inte att vi är bättre än någon annan (tvärtom brottas vid med de här frågorna varje dag!). Men vi gör vad vi kan för att styra samhället åt det håll VI tror på.

Det gör alla som tror på något. Är det fel att tro på något? Nej, jag tycker inte det. Man får tro på något och man får kämpa för det - med demokratiska medel. Även om man inte är hundra på att det är rätt."

Vad säger ni? Kan man komma runt den här frågan? Är man elitistisk när man diskuterar de här frågorna? Hur kan man diskutera de här frågorna utan att kritisera andra människors val? Hur kommer man runt det?

Psykologerna reagerar

Apropå gårdagens tv-debatt om barn i media. Så här skriver Psykologtidningen i dag (mycket bra!):

”Mycket anmärkningsvärt att exponera barn på det här sättet”

Kritiken mot SVTs serie Ett fall för Louise är växer. Rädda barnens psykolog Åsa Landberg reagerar på exponeringen av barn. Liksom Psykologförbundets ordförande Lars Ahlin:

-Det är mycket anmärkningsvärt och oprofessionellt att exponera barn i massmedia på det här sättet, säger Lars Ahlin.

– SVT har förmodligen ett vällovligt syfte att upplysa och avdramatisera skammen kring att ha problem av psykologisk karaktär. Psykologförbundet ser positivt på att visa för en större publik hur psykologisk kunskap kan komma till nytta för föräldrar och barn. Men. Det är mycket anmärkningsvärt och oprofessionellt att exponera barn i massmedia på det här sättet, säger Lars Ahlin och fortsätter:

– Det finns stor risk att barnen, som exponeras i de här programmen, far illa på olika sätt - såväl i det korta som i det längre perspektivet. Det finns ju redan i denna programserie uppenbarligen föräldrar och barn som djupt ångrat att de ställde upp.

Lars Ahlin påpekar att Louise Hallin, som är psykoterapeut i programmet, inte är psykolog. Därmed omfattas hon heller inte av Yrkesetiska principer för psykologer i Norden.

I likhet med Rädda barnens psykolog Åsa Landberg anser Lars Ahlin att man ska skydda barnen genom att anonymisera dem i sådana här sammanhang.

– Allt det positiva med syftet att avdramatisera och se nyttan av psykologisk kompetens i form av analys, utredning och behandling – borde man lösa genom att använda skådespelare, säger Lars Ahlin.

Jag säger bara: Bullen! Kommer ni ihåg? "Och som vanligt är det inte flickan i filmen som har skrivit brevet."

torsdag 5 november 2009

Vem ska man tro på?

Jag vet vem jag tror på. Mycket mer kan jag tyvärr inte säga i den här riktigt tragiska historien.

Det har varit alldeles för många liknande historier på sistone. Det tar aldrig slut.



Papa Dees ex vittnar om hur han slog även henne - så klart antyds det att hon gör det för att hon är BITTER. (Han dömdes för ringa misshandel för att, med vittnen, ha kastat sin fru in i en stenvägg. Han dömdes INTE för att ha dragit henne genom trapphuset i håret - trots vittnen. Och han dömdes INTE för det 7 cm långa jack hon hade i bakhuvudet - i stället kunde de inte utesluta att det var hon själv som slog sig med blockljuset i bakhuvudet - det kan inte ha varit lätt!)



Unni Drougges man blev till och med DÖMD för misshandel av henne (med dokumenterade skador och allt) och det snackades ändå om att hon bara ville jävlas med honom. Läs föresten Unnis kommentar om den här händelsen.

Om att välja rätt man

Min kollega Anna Laestadius Larsson på jobbet har (som vanligt) skrivit en utmärkt krönika i SvD (där hon skriver varje fredag, hon har samma tjänst som jag fast på systertidningen amelia). Om varför hon klarar av livspusslet: Hon har valt rätt man!

Jag kanske inte kan skriva under med att jag klarar mitt pussel alla gånger, men jag har betydligt yngre och betydligt fler barn än hon - men att jag klarar mig så bra som jag gör beror på en viktigt, avgörande detalj: Jag är gift med och har barn med rätt man!

Precis som alla jobbcoacher råder en att skaffa rätt chef, brukar relationsexperterna råda en att skaffa rätt man. Och jag tror verkligen på det!

Sen behöver inte han vara rätt man från början. Sätter man ett värde på sig själv, sina intressen, sitt jobb och så vidare så smittar det! Men någon grundvärdering om alla människors lika värde bör han ha. Annars kan det blir svårt.

Läs Annas krönika här!

Debatt om barn i media


Ramlade in i Debatt på SVT nu - måste se hela på nätet sen. Mycket intressant. Om Ett fall för Louise och Ensam mamma söker och om barn verkligen ska vara med på det sättet på tv.


Jag har ju inte ens orkat se Ett fall för Louise (bara läser om det) och det beror ju på att jag vet vem Louise Hallin är och vad hon står för. Så jag orkar inte ens lyssna på henne... Och ensam mamma har jag heller inte sett. Men det är ju självklart att det inte kan vara bra för barnen att hängas ut på det sättet!


Men jag irriterade mig lite på Malin Wollin som gör det hela till en moralfråga när det gäller mammor och sexualitet. Jag tycker inte heller att barnen behöver blandas in om mamma ska söka ny pojkvän i tv. Men på Malin lät det som att mammor inte ens skulle få dejta!


Kattis Ahlström tog ner diskussionen på en bra nivå och sa att hon inte vill gå på någon mamma - hon ville bara skydda barnen! Och det är ju det man måste diskutera. Inte om en "slampa" som Malin uttryckte sig tar hem en massa potentiella pojkvänner/sexpartner.


Lars Jalmert är också alltid vettig.


Var det någon annan som såg hela? Som tycker något? Vore intressant att höra! Ska försöka se hela programmet så fort som möjligt.

Pappor som bloggar


Läste en rätt träffande men också lite föraktfull statusuppdatering på facebook: "...undrar om det finns några pappor som delar föräldraledigheten som inte skriver om det..."

Nä, det kanske det inte gör. Och ja, jag kan förstå att folk kan bli trötta på att pappor som tar hälften blir så hyllade.

MEN. Så länge det är så få pappor som faktiskt tar så stor del av föräldraledigheten (och oavsett alla tidigare kommentarer här, troligen då också kommer att fortsätta dela lika - för så är det oftast, de som delar i början, fortsätter med det, de som inte delar i början fortsätter att inte dela) så är det bara bra ju fler av dem som gör sin röst hörd!

Jag älskar att läsa krönikor av pappor, bloggar av pappor, debattartiklar av pappor, böcker av pappor. Visst, mycket av det de säger har många mammor/kvinnor redan sagt (och ibland bättre), men det är ändå oerhört viktigt att en ny sorts pappor visar upp sig, gör sin röst hörda.

Så länge barn ses som en kvinnofråga, och bara diskuteras av mammor i olika forum kommer inget hända. Man kan som sagt inte vara jämställd på egen hand - det handlar om ett samspel. Därför är det så viktigt att också män definierar sig som föräldrar, pappor.

Så därför vill jag tipsa om dessa fina pappabloggar: Den förvånade pappan, Att vara Charlie Schulmans pappa, Korvasbloggen.

Har ni fler pappabloggar som ni kan tipsa om?

onsdag 4 november 2009

Mamma i rullstol - annorlunda?


Jag har lite svårt att se att de skulle neka en mamma i rullstol hjälp att ta hand om sitt lilla barn... Typisk diskriminering av en pappa! Läs här!

"I stället tycker kommunen att Bennys fru gott och väl kan ta hand om barnet.
- Det känns helt bedrövligt. Jag får inte ens möjligheten att vara pappa på egen hand. Det är bisarrt. Dels tycker man att pappor ska ta mer ansvar, men sedan lägger man över allt på kvinnan här, säger Benny."

Heder åt Benny som kämpar för sin rätt att vara förälder - och en lika viktig förälder åt sitt lilla barn.

Ps. I morgon skulle jag egentligen ha suttit i morgonsoffan i SVT och diskuterat Louise Hallins fruktansvärt fördomsfulla uttalanden om pappor (och mammor), men det blev tyvärr inställt. Lovar att återkomma i frågan. Ds.

tisdag 3 november 2009

Diskriminering av gravida


Tjolahopp. Stor dag idag. Tingsrätten anser att Försäkringskassan har diskriminerat fyra gravida kvinnor när de nekat dem sjukpenning med hänvisning till att "deras problem har varit graviditetsrelaterade". Som om just den orsaken diskvalificerar en från sjukpenning.
Må kvinnor för alltid slippa höra orden "graviditet är ingen sjukdom" när de söker hjälp för symptom som förhindrar dem att fungera normalt.
Heja DO som drivit fallet.

Kvinnor bestämmer vad man ska bo...


Då och då dyker det upp artiklar som egentligen inte säger så mycket. Mest bekräftar hur det ligger till och som inte gör mycket ansats till att förklara varför. Som den här: Kvinnor bestämmer när det är dags att flytta i Expressen.

Ett litet halvhjärtat försök till förklaring görs dock av forskningsledaren bakom studien i slutet av artikeln:

- Min (gissning) är att det beror på vem som tillbringar mest tid i hemmet och i grannskapet. I genomsnitt är det kvinnan som är mest hemma.

Det intressanta med sådana här artiklar är inte själva artikeln, det är kommentarerna under:

"PRECIS! kan ni feminister nu ÄNTLIGEN inse att könsmakt inte behöver betyda orättvisa! Könen har sina områden där de dominera och alltid kommer att dominera..." skriver en arg man till exempel.

Om jag får välja väljer jag hellre att ha makt ute i samhället än över var vi ska bo (och allra helst delar jag på både makten ute i samhället och beslutet om var vi ska bo). Och då vore det väldigt trist om mannen här ovan har rätt, att könen har sina områden där de dominerar och alltid kommer att dominera... Det kallar jag visst orättvisa. Varför dyker det alltid upp en massa antifeministiska män varje gång det står något om att kvinnor har makten i hemmet och säger "AHA, precis! Ni har ingen rätt att klaga! Ni har ju makt i hemmet! Titta här!"

Vad de inte har förstått är att feminister gärna delar med sig av sin makt i hemmet...

söndag 1 november 2009

Hänger Sälen med i svängarna?


Läste ni Metro-artikeln "Rosa gräddfil för alla tjejer" häromdagen? Den där Lindvallens marknadsansvariga Linda Morell sa följande på tal om Sälens nya satsning barnvagnspassning:

"Det är vanligt att vi tyvärr tar med oss de traditionella könsrollerna till fjälls, och mammorna får ofta stå för markservicen. Då kan en timmes åkning på egen hand eller med de större syskonen vara värd varenda krona."

Suck.
Dubbelsuck. Vad är det som händer?
Linda Morell har i och för sig säkert rätt, men hjälper ett sånt här uttalande till? Ska familjen behöva betala en barnvakt för att mamsen ska få åka skidor? Ungefär samma sak som att familjen ska behöva betala städhjälp för att mamsen ska slippa städa.

Och den nya rosa pisten ("enklare än grön", med andra ord knapp lutning), "specialanpassad för kvinnor" är ett fall för Jämo. Nä just det, JämO finns ju inte mer.

PS: På bilden Sara Orrensjö, 29-årig extremskidåkare