fredag 6 november 2009

Är jag bättre än andra?

Det är så många intressanta kommentarer till ett inlägg längre ner, så nu tänkte jag lyfta en fråga därifrån. Jag kom in på den klassiska frågan som man ofta får som feminist och jämställdhetskämpe: Är du bättre än andra?

Så här skrev jag:

"Ja, men om man tror på något så kämpar man väl för det? Tror man till exempel på att vi sakta men säkert håller på att förstöra miljön och att det enda som hjälper är om människor hjälps åt att förändra sättet de lever på - ja, är man då överlägsen om man tycker att man är bättre som tar bussen till jobbet än någon som åker i ensam i sin SUV?

Vad jag menar är att man alltid hamnar i det där. "Är du bättre än andra?"

Jag TROR på ett jämställt samhälle. Jag TROR på ett jämställt föräldraskap och på ett arbetsliv där människor ses som människor och inte män och riskarbetskraft. Jag TROR på att försöka ge våra barn samma framtidsmöjligheter oavsett om de är pojkar eller flickor.

Detta är målet. Vägen dit är precis det vi diskuterar här på bloggen. Och vi är VERKLIGEN inte alltid överens eller säkra på vår sak att det vi tror är rätt väg att gå. Så nej, vi tror inte att vi är bättre än någon annan (tvärtom brottas vid med de här frågorna varje dag!). Men vi gör vad vi kan för att styra samhället åt det håll VI tror på.

Det gör alla som tror på något. Är det fel att tro på något? Nej, jag tycker inte det. Man får tro på något och man får kämpa för det - med demokratiska medel. Även om man inte är hundra på att det är rätt."

Vad säger ni? Kan man komma runt den här frågan? Är man elitistisk när man diskuterar de här frågorna? Hur kan man diskutera de här frågorna utan att kritisera andra människors val? Hur kommer man runt det?

19 kommentarer:

Malinka sa...

Nej, jag tror tyvärr inte att man kan komma runt frågan. Den dyker upp som ett brev på posten när man diskuterar något som man känner starkt för, må det vara jämställdhet eller sopsortering, och som rör folks vardag.

"Vem tror du att du är?"
"Varför ska du bestämma över mig?"
"Tror du inte att jag vet bäst vad som är bra för mig?"

Med mera. För de flesta lyfter inte blicken ovanför den egna världen, och förstår alltså inte, är inte vana vid, att diskutera saker i ett större sammanhang. De tar varje åsikt som går stick i stäv med deras åsikter eller liv som om det vore ett direkt angrepp mot dem personligen. Och vad kan man göra åt det? Inte mycket, tyvärr. Annat än att beväpna sig med tålamod och en hög genomtänkta argument, och med en dåres envishet fortsätta diskutera hur vårt samhälle egentligen ser ut.

Det är ju så samhällen utvecklas, genom att några ifrågasätter tingens ordning. Det är politik i sin mest grundläggande form. Och någon kommer alltid att känna sig kritiserad, eftersom det alltid finns någon som gjort just de val som man kritiserar. Too bad, liksom.

Och elitistiskt? Inte mer än Lubbe Nordström var när han förde upp frågan om den dåliga, rent av dödliga, hygien i det svenska samhället.

Anna sa...

Det är nog svårt att undvika att folk ställer frågan.
Men egentligen är det oviktigt om någon tycker att den är bättre än någon annan. Så länge det stannar vid tyckande och att man håller det för sig själv så gott det går. Det är först när man börjar behandla andra som om man är bättre än dem eller att man vet bättre än dem som det börjar bli problematiskt och svårt.
(Att folk blir upprörda om man tycker att man är bättre än dem är också det ett problem, men det handlar mer om att dessa människor måste lära sig att hantera och acceptera att andra människor tycker dom är bättre.)

Vi måste få tycka att våra egna värderingar är bättre än andras. Det skulle inte fungera annars. Och om vi har bättre värderingar än andra är vi i detta avseendet bättre än andra. Och om vi gör handlingar som är bättre än andra handlingar, utifrån våra värderingar, så är vi bättre i det avseendet att vi handlar på ett bättre sätt. Men det är subjektiva sanningar. Ur ett objektivt perspektiv finns det inga värderingar som är bättre än andra.

Känner inte att jag lyckas väl med att förklara vad jag menar :(

Våra värderingar säger att demokrati och jämnlikhet är bättre än alla andra alternativ. Vi måste få tycka detta föra annars skulle vi inte kunna sträva efter detta. Och om vi lever och handlar på ett sätt som ökar demokratin och jämnlikheten så innebär det ur ett subjektivt perspektiv att vi lever och handlar på ett bättre sätt. Det innebär att vi kan tycka att vi lever på ett bättre sätt än andra. Men det innebär inte att vi behöver tycka att vi är bättre än dem. Dock gör folk ofta antagandet att bättre handlingar = bättre människa.

På ett liknande sätt måste vi få tro att vi har en verklighetsbild som är relativt korrekt. Men här kan och bör vi vara kritiska mot den egna verklighetsbilden. Vi bör även vara kritiska mot våra egna värderingar men det är svårare.

Anonym sa...

Tänker på det här med att kritisera andra människors val eller inte men jag kan bara komma fram till att det måste man få göra. Återigenom skulle samhället inte fungera utan att vi fick kritisera det som händer runt omkring oss.

Det viktiga är nog hur kritiken framförs. Om den inte behöver vara riktad mot en person kan man hålla den på en övergripande nivå. Det är nog också viktigt att kritiken är ödmjuk och ej fördömande. Det kan säkert också underlätta att man framhåller personens rätt och möjlighet att göra och tycka som den vill utan att vara sämre. Framhålla att det handlar om olika uppfattningar, värderingar, perspektiv, antaganden, intressen, förutsättningar och så vidare.

Maria sa...

Nej Rebecka, du kommer inte runt frågan.

Om man "TROR" på, att man vet bättre än andra människor, hur de bör leva sina liv, då uppstår omedelbart frågan: HUR vet du det?

Och eftersom du inte kan hänvisa till någon annan än dig själv - det är ju DU som är troende på ditt eget evangelium - så blir nästa fråga, anser du dig vara bättre än mig, eftersom du gör anspråk på att veta bättre än jag själv, hur jag bör leva mitt eget liv?

Ditt problem är, att om du vill tvinga människor att leva som DU anser, att de bör leva, då krävs det i praktiken totalitära metoder för att förverkliga ditt drömsamhälle.

Maria sa...

Svar till Malinka

Malinka skriver: "de flesta lyfter inte blicken ovanför den egna världen, och förstår alltså inte, är inte vana vid, att diskutera saker i ett större sammanhang. De tar varje åsikt som går stick i stäv med deras åsikter eller liv som om det vore ett direkt angrepp mot dem personligen."

Men Malinka, du verkar inte heller vara van vid att "diskutera saker i ett större sammanhang". Ty du verkar inte inse, att du angriper den enskildes rättighet, att bestämma över sitt eget liv.

Historien är en lång kedja av konflikter ang. VEM som skall bestämma över den enskildes liv.

"Bill of rights" som en konsekvens av amerikanska revolutionen och "the rights of man" som en konsekvens av franska revolutionen är två exempel på, när sådana konflikter har formaliserat rättigheter.

saramarklund sa...

Jag tror tyvärr inte att man kommer runt det. Det enda man kan göra är att informera (missionera) det egna budskapet. Sedan är det upp till var och en att välja huruvida de vill följa samma väg eller om de vill ta en annan väg, kanske mer upptrampad av tidigare generationer. Det är lite sorgligt för man blir ju så mycket starkare tillsammans!

Rebecka Edgren Aldén sa...

Det är ju inte riktigt så att jag bara "tror", jag har ju läst på rätt ordentligt. Det finns massor av studier, massa statistik, massa kunskap. Och den är på min sida. Det är få som har den kunskapen som väljer att inte tycka som jag. På samma sätt som de som har kunskapen om miljön. I hela mitt vuxna liv har jag samlat på kunskap i de här frågorna. En del av den kunskapen redovisar vi i boken Skriet från kärnfamijen. Så allmänt tyckande är det inte riktigt.

Anna sa...

Jag uppfattar det som att du blandar ihop vetande och tyckande. Att människan påverkar miljön är vetande, att människan förstör miljön är tyckande. Ibland vet man även vilka konsekvenserna blir. Men huruvida konsekvenserna är att betrakta som dåliga, bra, önskvärda, acceptabla och så vidare är inte naturvetenskap. Det är tyckande utifrån värderingar och subjektiva uppfattningar.
Naturvetenskaplig kunskap är värdeneutral och kan inte implicera att ett visst beslut är bättre än ett annat ur ett naturvetenskapligt perspektiv. Naturvetenskapen i sig kan INTE säga om vi börde minska CO2 utsläppen eller inte. Den kan på sin höjd förklara sambandet mellan människan och klimatförändringar samt konsekvenserna.
Att vi ska lägga mer pengar och ansträgning på att minska CO2 utsläppen just nu än att hjälpa svältande människor eller människor som behöver sjukvård etc. är ett beslut som tas utifrån värderingar och uppenbarligen gör världens ledare den subjektiva bedömningen för tillfället.

Att du faktiskt säger att de flesta som har samma kunskap som dig tycker som du är anmärkningsvärt. Anledningen till att ni tycker lika dant är att ni har samma värderingar och samma världsbild (inklusive antagande, uppfattningar etc.).

Maria sa...

Hej, Rebecka,

Du skriver: "Det är ju inte riktigt så att jag bara "tror", jag har ju läst på rätt ordentligt..".

Jag citerade dig, du skrev själv att du "TROR på" osv samtidigt som du inte "är hundra på att det är rätt".

Precis som Anna skriver, så verkar du blanda ihop vetande och tyckande.

-----

Konflikten mellan den enskildes rättighet till självbestämmande å den ena sidan och å den andra sidan stammens/samhällets/statens anspråk att få bestämma över den enskildes liv - den konflikten är lika gammal som mänskligheten.

Stammen/samhället/staten har inte sällan (åtminstone de senaste fyrahundra åren) motiverat sina maktanspråk över den enskilde med en paternalistisk retorik - "vi" vet vad som är bäst för den enskilde eller i mer abstrakta termer "samhällets välgång", "allas bästa" osv fodrar, att den enskilde avstår från (eller berövas) sin självbestämmanderätt.

Du skriver, att "det finns massor av studier, massa statistik, massa kunskap" som "är på [din] sida" - men poängen är ju, att det finns ju inte några "massor av studier, massa statistik, massa kunskap" som upphäver den enskildes rättighet till självbestämmande.

Anna har också helt rätt i, att det är anmärkningsvärt, att du på fullt allvar verkar tro, att de flesta som har samma kunskap som du, tycker som du. Detta avspeglar, att ditt umgänge är ensidigt och konformt. Det är inte alls ovanligt, att de man föredrar att umgås med har ungefär samma utblick som en själv. Men det förvånar, att du inte inser att du valt ditt umgänge, just därför att de tycker som du.

Stefan sa...

Rebecka. Du skriver "Det finns massor av studier, massa statistik, massa kunskap. Och den är på min sida. Det är få som har den kunskapen som väljer att inte tycka som jag.".

Du skriver tyvärr som många "bokstavstroende" tenderar att göra. Det är få religiösa som inte tycker att deras tro bygger på överlägsen bibelförståelse, få socialister som inte menar att deras åsikter bygger på att de är mer belästa på hur samspelet fungerar mellan arbete och kapital, och mer än en gång har jag hört liberaler mer eller mindre hävda att om man alla bara hade grundläggande kunskaper i nationalekonomi så skulle alla vara liberaler.

Det fungerar nu inte så. Även dina värderingar bygger på hur du valt att tolka den information du hämtat in, de subjektiva upplevelser som du adderat till informationen när du format dina åsikter.

Resonerar man som du så antar jag att nästa steg blir att tycka att eftersom du är mer upplyst än andra, så borde dina åsikter få större allmängiltigthet och kanske t om bli obligatoriska för många fler än dig själv. De som tycker annorlunda är ju då "mindre upplysta" och deras värderingar kan därför ges lägre prioritet. Så motiverar sedan länge politiker statliga ingrepp i enskilda människors liv. Och ja, jag tycker att det är exempel på "elitism".

David sa...

Det är självupptaget och elitistiskt att enbart positionera sig, i stil med "jag tror", "jag är övertygad om", "jag har kunskapen", etc. Det är demokratiskt och förnuftigt att argumentera för det man tror och tycker sig veta. Så formulera argument, inte positioner. Uppmärksamma sakfrågor och problem, inte den egna personen och den feministiska identiteten. Den, i sig, övertygar ju ingen.

Rebecka Edgren Aldén sa...

Jag säger inte alla. Men visst är det så att de flesta som har läst på i de här frågorna sedan tycker så. Ungefär som att man blir övertygad miljövän när man läser på vad vi människor gör med klimatet. Det finns ju vissa fakta som man inte kan komma ifrån (och det är svårare om man har läst och tagit till sig). Nej, det går inte ifrån elitisttänket. Men det går inte i någon fråga om man är övertygad. Det spelar ingen roll vad man tror på.

Ni tycker att jag blandar ihop vetande och tyckande - och ja, det gör jag. Jag tror inte någon som tycker något helt kan skilja på vetande och tro. För självklart är det så att den som tror söker kunskap som stödjer den tron. Därför tror jag inte på objektiv eller "sann" kunskap. Även om ni anklagar mig för att göra det. Men det gör jag inte. Och det är därför jag skriver tror också. För visst inser jag att det är en tro. Det finns massor av belägg, massa siffror, så det är en kvaliciferad tro, men det är fortfarande en tro. Jag väljer alltså, utifrån den kunskap jag har, att tro på att det blir bättre för alla om vi lever i en så jämställd värld vi kan. Och det gäller inte bara könen, utan även etnicitet och klass och sexualitet. Ju jämställdare och tolerantare vi är desto bättre, tror jag. Och sedan är jag övertygad om att vi INTE lever jämställt i dag, kvinnor och män, - och det är alltså något jag kämpar för att vi ska göra (eftersom jag tror att det är bra för individen och samhället) - och det är därför jag kallar mig feminist. Vägen till jämställdhet däremot är det svåra. Jag vet inte den bästa vägen, eller den rätta vägen och har aldrig påstått så heller. Ni som är emot då? Vad tror ni? Tror ni inte på jämställdhet? Om inte - vad tror ni på istället?

LV sa...

Jag tycker att Gudrun Schyman formulerade det där jättebra; att alla givetvis har erfarenheter från sin egen sitaution, men att man som samhällsmedlem både har förmågan och (nästan)skyldigheten att lyfta blicken från det egna, till större sammanhang.
Tycker att man gör det väldigt enkelt för sig om man avfärdar t ex feministiska samhällsdebattörer som "elitister" som "vill lägga sig i hur folk lever" osv. I synnerhet om det rör sig om någon som utmanar ens egna värderingar. Då har man inte tagit argumenten på allvar.

Sen håller jag absolut med om att exempelvis många journalister har en privilegierad position, med en kanal rakt ut till publiken. Det tycker jag är komplicerat, men det är ju en helt annan grej än att föra en feministisk diskussion.

LV sa...

Så jo, jag tror att det går att komma runt sålänge publiken är med på att det är ett samtal som handlar t ex om samhällsstrukturer.
Om alla tar det jättepersonligt och slår ifrån sig allt kanske det går att formulera annorlunda. Eller också är det bara fel publik, helt enkelt.

Rebecka Edgren Aldén sa...

LV - du uttrycker dig så bra! Håller med om vartenda ord! Till exempel föräldraförsäkringen. Alla studier kring den visar att på det sätt den är uppbyggd nu så gör den att kvinnor blir diskiminerade på arbetsmarknaden (även kvinnor utan barn). Där kan man verkligen prata om att det är viktigt att lyfta sig från sin lilla värld upp på ett samhällsperspektiv. Visst kan det finnas individuella orsaker till varför det blev som det blev, eller varför man valde som man valde, i just den familjen. MEN, inte bara! Och det visar det enormt homogena mönstret som vi lever efter. Vad som är ett fritt val är inte så enkelt! En kvinnlig företagare säger: Jag är egenföretagare alltså kan jag vabba, hämta och lämna på dagis och vara föräldraledig. En manlig egenföretagare säger: Jag är egenföretagare, alltså kan jag absolut inte vara föräldraledig, eller vabba. En kvinnlig student säger: Jag är hemma eftersom pappan har jobb och tjänar pengar, vi har inte råd att låta honom vara hemma. En manlig student säger: Mamman är hemma, för hon har jobb och har högre SGI, vi har inte råd att låta mig vara hemma.

Förklaringarna låter individuella, men de är ofta rätt lika och springer ur en struktur. Och det är den strukturen jag vill utmana och förändra.

Stefan sa...

Rebecka. Du frågar vad "vi" vill ha istället för jämställdhet. Problemet är väl att diskussionen blir fel redan där, dvs att det skulle finnas någon sorts entydig definition av när jämställdhet är uppnådd. Det finns det inte. Var och en kan ha sin egen tolkning, men det verkar svårt att ta in för många i svensk debatt där de likhets/statsfeministiska perspektiven är så dominerande att deras målsättningar också blivit ribban för när jämställdhet råder eller inte.

I svensk debatt handlar det ju oftast om ett rent matematiskt angreppssätt, typ "kvinnor tar 80% av föräldraledigheten" eller "män sitter på 80% av börsbolagens styrelseplatser", och sen hävdas utifrån detta att det är bevis för att samhället är ojämställt. Jag tycker att det perspektivet är alldeles för begränsat.

Jämställdhet för mig är när var och en har möjlighet att leva sitt liv så långt det är möjligt utefter sin egen vilja och att tillfredställa sina egna behov så långt det går. Detta kan sedan t ex innebära att man frivilligt ingår i en familjegemenskap, där man ger avkall på några individuella behov för att istället tillfredställa andra behov som man i ett nyttoperspektiv anser mer givande för en själv.

Jag tror heller inte att det är självklart att resultatet av att alla individer i samhället får möjlighet att maximera sin individuella nytta nödvändigtvis blir 50/50 mellan könen på makronivån varken vad gäller tid för omhändertagande av barn, eller vad gäller fördelning av chefsjobb inom näringslivet. Svensk politik och debatt verkar däremot helt inriktad på att allt annat än strikt 50/50 (eller kvinnlig majoritet när det gäller någon form av maktposition) är att betrakta som ojämställdhet.

Det här synsättet tycks bygga på premisserna att det dels inte finns några biologiska skillnader alls (exakt lika många män som kvinnor är alltid exakt lika inriktade på omhändertagande av barn och familj) och dels att människor idag inte lever nyttomaximerande liv (dvs man begriper inte sitt eget bästa, utan lever istället utifrån normer). Om den upplysta "eliten" istället fick bestämma skulle då enligt teorin resultatet bli att normerna bröts och efter detta skulle ett 50/50-läge inträda på alla positioner i samhället.

Jag kan väl säga att jag gärna vill ha jämställdhet, men inte är så intresserad av den väldigt matematiska definition som dominerar i svensk debatt.

Rebecka Edgren Aldén sa...

Jag har aldrig brytt mig om exakt 50-50. Men nu pratar vi inte 50-50... Vi pratar 80-20 i uttag av föräldradagar (för övrigt ungefär samma som är styrt av samhället). Och vi pratar ytterst, ytterst få procentenheter som vågar bryta normen, alltså låta pappan vara hemma mer. Jag är inte fixerad vid 50-50. Varför prata om milimeterrättvisa när vi lever under kilometerorättvisa - som en klok feminist (Jenny Sjögren) en gång sa.

Anna sa...

Många statsfeminister brukar snabbt slingra sig genom att framhålla att de inte förespråkar en 50/50 fördelning. Däremot är man vanligen mer selektiv med att framhålla att man oftast förespråkar en fördelning som är minst 40/60 eller 60/40. För mig är dock de reella skillnaderna i praktiken mellan 50/50 mål och regler och 40/60 mål och regler försummbar.

Rebecka Edgren Aldén sa...

Statsfeminister! Hahaha! Vilka är det som är statsfeminister? De flesta är ju INTE feminister.