onsdag 5 maj 2010

Mad Men-modet och 50-talsestetiken


Pratade med min syster, Sofia Edgren, som för tillfället är moderedaktör på Damernas Värld, i dag om denna estetiska 50-talstrend som verkar råda. United Minds menade ju att det mer var en modetrend, snarare än en politisk trend, denna längtan till 50-talet, hemmafrudrömmarna... Min syster tror, precis som jag, att det handlar om en revolt. Men hon ser det mer som en moderevolt. Från det strama, smala, modellaktiga minimalistmodet till de mer generösa tillåtande 50-talsformerna (en revolt mot den smala utseendehetsen?). Hon är på gränsen till 80-talist själv och hon tror också att det är en revolt mot all den press som ställs på kvinnorna. Allt man ska klara. Och jag håller med henne. Många kvinnor har länge varit så duktiga. Särskilt dagens småbarnsmammor. Gjort allt i rätt ordning. Testbott ihop med mannen länge innan barnen kom, skaffat utbildningen, den fasta anställningen, nästan blivit för gammal (kanske kämpat med IVF). Många av de yngre mammorna vill inte bli så där planerade, beräknande. De vill vara mer spontana. Tillbaka till hemmet och alla husmorssysslor blir kanske en befrielse eller en revolt mot karriärhetsen som har rått under lång tid - och på så sätt är det ju en sund revolt. Eller så handlar det bara om estetik? Jag vet inte. Underbaraclara tittade ju in och kommenterade här på bloggen. Jag har förstås länge haft ögonen på henne och hennes blogg (som ju är väldigt härlig, riktigt ögongodisaktig, nästan på ett kvävande sätt - jag får lite ångest över alla vackra klänningar, loppisserviser med rosor och smaskiga bakverk). Hon är ju ett fenomen i sig. Och har förstås massor av läsare. Något måste det vara som lockar. Underbara Clara - om du läser det här. Hjälp mig att förstå! För något måste det bero på att en sån som du har blivit en sån stilikon, likt kvinnorna i Mad Men.

För visst är det rätt talande att man på 90-talet kollade på Sex and the city och Seinfelt (om karriär- och singelliv) och i dag på 10-talet ser Mad Men, Desperate housewife, Svenska Hollywoodfruar, Bonde söker fru...


Vad tror ni? Varför har vi en 50-talsvurm? Är den bara estetisk, eller är den också politisk? Och vad står den för i så fall?

17 kommentarer:

Johan sa...

Är det bara kvinnorna eller har män också en 50-talsvurm just nu? Hur yttrar sig detta?

Rebecka Edgren Aldén sa...

Vet inte. Vad tror du? Jag tror inte männen drömmer om 50-talet eller klär sig i 50-talsinspirerade kläder...

Preggo sa...

I agree that it's a revolt. I was drawn to the style about two years ago, and it's with a sense of irony that I eye the aprons. A general I can be what ever I choose to be, should that be standing in a kitchen. I felt like I'd been forced into being a bad ass somehow, in order to be a feminist or empowered.

Also men do get drawn to this as well. My husband has said that there is something in the thought of being a gentleman and the 50's style that appeals to him. A new kind of gentleman he elaborated.

Johan sa...

Ingen aning =). Vet inget om 50-talet utöver att man återhämtade sig efter kriget. Man var nog allmänt glad tror jag. Tiden före man blev varse om diverse miljö- och hälsoproblem med mera. Innan finanskriser och arbetslöshet. Innan krav- och konsumtionssamhället. Innan allt började gå så fort och så mycket ska hinnas med.

Glädje, frihet och framtidstro. Vem längtar inte efter det =)

Rebecka Edgren Aldén sa...

"Glädje, frihet och framtidstro. Vem längtar inte efter det =)"

Precis Johan! Jag tror du sätter fingret på något. 00-talet började ju med skräckpropaganda om att hela världen skulle krascha. Sen kom 11 september och alla terrorhot och terroristlagar i USA, säkrade flygplatser och skräck (London, Barcelona, Bali - det hände ju saker). Högkonjunkturen i kombination med den här räddslan för terror och klimathot gjorde att cocoonade (som trendanalytikern Li Edelkoort pratade om). Hemmet blev det viktigaste. Inredning, renovering, och allt hemmafixande. I en osäker tid längtar vi efter det trygga, efter framtidstro, glädje och enkelhet (svartvita svar) - inte så konstigt att 50-talet är hett igen.

Rådjuret sa...

Hej!
Till att börja med vill jag tacka för en bra blogg! Jag hittade hit förra veckan och fastnade här ett bra tag. Tycker att du skriver jättebra om viktiga och angelägna ämnen!

Jag tror att detta förmodligen handlar mer om mode än om politik men å andra sidan är ju de två sakerna inte oberoende av varandra. Jag tror att din syster kan ha en poäng i att det är en revolt mot det stela modet, att många kan tycka att det är härligt att gå loss på klänningar och en nästan överdriven feminitet. Jag kan se det som en slags revolt mot stela patriarkala normer som säger att man måste vara på ett visst sätt för att bli tagen på allvar. Har skrivit ett inlägg på min blogg som tar upp bland annat detta http://rannstensungen.blogspot.com/2010/04/hemmafrutrender-och-det-konservativa-90.html

Anonym sa...

Tack för en mycket bra och läsvärd blogg, Rebecka!
Jag tror en viktig poäng när det gäller "drömmen om 50-talet" är att vi längtar efter "det andre", det vi upplever som motsatsen till det som känns svårt just nu. Det är inte 50-talet, men en föreställning om saker vi TROR var bra med 50-talet som vi drömmer om. Därmed är det egentligen en framtid, inte en förtid vi längtar efter. Och om vi klarar att använda denna längtan till att identifiera vad som inte funkar i våra liv, så kan nostalgin (som då faktisk inte är nostalgi men SciFI), kanske vara en konstruktiv kraft för förändring...

David sa...

Ah, jag tycker kritiken mot femtiotalstrenden är för lam. Det är ju oerhört fånigt både estetiskt och politiskt. Inte är det snyggt med sockersöta klänningar och strikt klädda män, folk ser ut som tanter och gubbar. Och inte är husmorsidealet något att sträva efter. Det kräver ett oerhört arbetet att upprätthålla ett hem i femtiotalsstil, med hembakt och allt, och då utestängs ju samhällsengagemang och lönearbete. Och vem vill uppfostra barn i en sådan miljö? Inte jag i alla fall, som har två döttrar. Kvinnoförebilder finns att hämta på andra håll: Pippi, Ronja, starka kvinnor i offentligheten, kärva och rappa mammor i rejäla skor som man kan gå snabbt i, sportens kvinnor ... ja i samtliga fall långt från femtiotalet.

Rebecka Edgren Aldén sa...

David - du tar upp en viktig poäng. En av de viktigaste vi tar upp i vår bok. Det må vara en dröm, det må vara att man inte vill ha den politiska verkligheten med den estetiska drömmen. Men många mammor i dag försöker ändå förverkliga många av de här drömmarna med nybakade bullar, egenodlade örter, egenstickade tröjor, surdegsbröd, kvalitetsmat lagad från grunden, perfekta matsäckar, korta dagar på förskolan, stilrent och snyggt hemma, egen sylt, egen saft och så vidare... Och efter ett tag märker de att de inte hinner med kanske den viktigaste pusselbiten: jobbet! Och det är väl det jag tycker är faran. Även om varje del i sig är bra, och sunt. Men hopslaget så kan det bli för mycket. Och det BLIR för mycket för många. Och det är jämställdheten och den egna försörjningen som får stryka på foten.

David sa...

Couldn't agree with you more, Rebecka! Tack.

Det finns många märkligheter i denna trend tycker, jag. Hushållsmaskiner har förenklat hemarbetet oerhört sen femtiotalet och framåt, liksom industriproduktionen av mat. Allt det kritiseras nu, "ekologiskt". Inte ska vi äta "industrisylt", inte ska vi nöja oss med färdigmat på burk till barnen. Nähä, då blir det till att stå där nästan hela dag och laga mat! Det man glömmer när man ser den vackra bilden av allt hemlagat och hemsytt och oerhört omsorgsfullt dekorerade hem och kalas och middagar och fikastunder och jag vet inte allt, det är att allt detta arbete ska utföras PLUS det "ordinarie" med barn, dvs. blöjbytande och toalettbesök, sjukdomar och tröstande, hygien och nattningar, sagoläsning och klädvård och matsäcksordnande och jag vet inte allt ..! Sjuttiotalshemmet, där golven bestod av en lättstädad plastmatta och maten av Konsums sirapslimpa och prickig korv (nu överdriver jag för poängens skull...) uppstod inte av en slump.

Därmed inte sagt att vi inte ska lägga omsorg på våra hem. Men som sagt, det är kortsynt och historielöst att inte beakta den frigörelse som vår kvinnliga föräldrageneration genomfört just för att komma ut i samhället och delta på samma sätt som männen.

Ellen sa...

Om ni läser Susan Faludis senaste (?) bok så handlar den om just det här. Hon visar rätt kraftigt och skrämmande hur Amerika efter 9/11 gick tillbaka i tiden till att vurma för 50-talets karlakarlar, kvinnornas omhändertagande och hela den grejen. Feminismen fick en enorm backlash och folk började hojta om tryggare tider (läs: 50-talet). Att det sedan visar sig även i populärkulturen och i trender världen över är ju inte särskilt konstigt, USA är ju världsledande när det gäller att sätta trender. Läs boken! :-) (Ni får googla namnet, har tappat det helt)

Världen enligt J. sa...

Som flera här inne på så handlar det knappast bara om estetik - utan i allra högsta grad om politik. Tillbaka till hembakade bullar, såpade golv, stärkta gardiner...och gissningsvis en tämligen konservativ könsrollsfördelning (alternativt någon form av supermänniskor som både gör kreativa karriärer, lever miljösmart, syrar sina egna grönsaker och fixar chica femtiotalsfrisyrer mellan koken av tygblöjor). Tack, men nej tack.

underbaraclara sa...

Här har jag berättat hur jag tänker kring detta

http://www.folkbladet.nu/?p=173745#respond

LV sa...

Tror att det både är moderevolt och politik, men också en nostalgisk längtan (som ni skriver om i boken) där ett idealiserat 50-tal framstår som enkelt och stressfritt.... i motsats till det helvetiska
livspusslandet för heltidsarbetande småbarnsföräldrar med kronisk sömnbrist. Det är lätt att glömma vinsterna med jämställdhet och att båda jobbar, när ingen riktigt vet hur man ska ta sig igenom arbetsveckan i ett stycke och samtidigt vara en närvarande förälder.

Malin sa...

Jag läste en väldigt intressant artikel om "fenomenet" i tidskriften "VI" (februarinr, 2011). Men pratade om det som en ny, konservativ generation som växer fram, bla uttalade sig en trendspanare från Kairos Future. Han hade intressanta tankar, som jag håller med om, kring vad denna nya trend egentligen handlar om. Jag skrev ett inlägg om det, läs här och säg vad du tror:


http://malinsmonolog.blogg.se/2011/april/sant-jag-gor-hemma-del-2-den-konservativa-g.html

kram malin

ps. din blogg är jätteintressant!

Ellen sa...

Jag har tusentals åsikter i den här frågan men det känns som om diskussionen har gått ganska bra utan dem så här kommer en annan synvinkel istället:

Tror ni inte att det kan finnas människor som helt enkelt drömmer om att kunna hinna både laga hälsosam ekologisk mat från grunden, sy sina egna gardiner, ha det perfekta jobbet och ändå inte låta barnen vara på dagis för länge?
Jag tror att för många handlar 50-talsidéalet helt enkelt om drömmen om ett dygn med fler timmar! :)

Anonym sa...

När jag var 14 år 2003/2004 var det redan populärt med 50-talsnostalgi! Minns att vi hade en massa yngre kvinnliga lärare på den lilla friskolan jag gick på, som tyckte att vi kulle sätta upp en musikal och att det skulle vara Grease. Så det blev storsatsning på det: De hyrde in flera tjejer som gick teater på gymnasiet för att leda produktionen. Sedan avvarades det mesta av all undervisning till förmån för repande inför Grease-musikalen under många skoltimmar! De elever som inte ville delta i musikalen tvingades ägna den tiden åt att snickra ihop kulisser åt de som skulle delta. Hela skolan var verkligen involverad!

Jag tror inte att det är så mycket lättare att pressa sig in i 50-talsskönhetsnormerna än vad det är att pressa sig in i smalhetsnormen inom mode idag, dock! 50-talsskönhetsnormerna ÄR OCKSÅ ganska snäva och obekväma! Det skulle vara extremt smala midjor på klänningarna och höga, smalklackade pain-skor hela tiden.


Nu ska jag berätta en sann historia om 50-talet, som utspelade sig då.:

Min farmor blev faktiskt ung hemmafrumorsa som inte hunnit skaffa sig utbildning innan hon blev gravid med min pappa på 50-talet! Både han och hon har berättat att hon la EXTREMT mycket tid på sitt utseende och inte vågade gå utanför dörren osminkad -om så bara för en kort promenad! Det gällde att alltid "hålla stilen". Ingen spricka i fasaden fick synas! Jag tänker att så är det nog -med hela hemlivet- för dem som vurmar för 50-talet! Allt ska se perfekt ut utåt! Min farfar och farmor grälade tydligen jämt och hon ska ha varit en fruktansvärt aggressiv och våldsam morsa mot min pappa när han var liten. BAKOM fasaden. Men inför varje gång som de skulle gå ut satt hon bokstavligt talat och sminkade ansiktet i flera timmar! Sedan skämdes min pappa för att hans mamma fick så många fräcka busvisslingar när de var ute och gick i grannskapet.. Medan min farmor var stolt över att ha lyckats skapa en sån perfekt tjusig fasad och tog cat-calls som bekräftelse på att hon var en RIKTIG kvinna! Alltså hade hon motsatt inställning till den som de flesta kvinnor verkar ha till cat-calls idag! De var till och med eftersträvansvärda för en ung 50-talshemmafru! Hon blonderade för övrigt konstant håret med diverse starka kemikalier, som hon senare fick hälsoproblem av.. För att inte TALA om de fotproblem hon nu har haft i flera decennier för att hon alltid hade högst oergonomiska skor under sin ungdom! DET är vad hon ångrar allra mest! Ja, alltså, förutom att hon blev gravid och fast som gift kvinna i tidig ålder! Hon BLEV VERKLIGEN en desperate housewife! Bokstavligt talat! Enligt min farfar så kände han sig tvungen att flytta till en helt annan stad långt bort med henne för att hon flirtade så vilt med andra karlar i stan där de bodde(!) och han var rädd för att hon skulle vara otrogen om de stannade kvar där. Så han skaffade jobb i ett annat landskap och tog med sig familjen dit! Min farmor vidareutbildade sig till slut, reste till och med iväg själv och pluggade. Hon skaffade sedan jobb själv. Men i den sedan kom också skilsmässan, eftersom min farfar inte ansåg det nödvändigt att min desperate housewife-farmor skulle utbilda sig eller börja arbeta! Dessutom HADE hon faktiskt börjat vara otrogen mot honom med en annan karl till slut! En som var lokalkändis dessutom! (Men det var på 70-talet.)