David skriver så här nedan i en kommentar:
"Det finns många märkligheter i denna trend tycker, jag. Hushållsmaskiner har förenklat hemarbetet oerhört sen femtiotalet och framåt, liksom industriproduktionen av mat. Allt det kritiseras nu, "ekologiskt". Inte ska vi äta "industrisylt", inte ska vi nöja oss med färdigmat på burk till barnen. Nähä, då blir det till att stå där nästan hela dag och laga mat! Det man glömmer när man ser den vackra bilden av allt hemlagat och hemsytt och oerhört omsorgsfullt dekorerade hem och kalas och middagar och fikastunder och jag vet inte allt, det är att allt detta arbete ska utföras PLUS det "ordinarie" med barn, dvs. blöjbytande och toalettbesök, sjukdomar och tröstande, hygien och nattningar, sagoläsning och klädvård och matsäcksordnande och jag vet inte allt ..! Sjuttiotalshemmet, där golven bestod av en lättstädad plastmatta och maten av Konsums sirapslimpa och prickig korv (nu överdriver jag för poängens skull...) uppstod inte av en slump.
Därmed inte sagt att vi inte ska lägga omsorg på våra hem. Men som sagt, det är kortsynt och historielöst att inte beakta den frigörelse som vår kvinnliga föräldrageneration genomfört just för att komma ut i samhället och delta på samma sätt som männen."
Precis. Oavsett om det är en estetisk eller en politisk revolt så är risken att effekten blir detsamma. Ska man försöka uppfylla alla estetiska krav (och krav på att vara den perfekta närvarande mamman) så är det en pusselbit som blir lidande, en av de viktigaste: jobbet - den egna försörjningen. Och det är väl det jag tycker är så aningslöst. Men jag tycker inte stickning, bakning, inredning i sig är fel.
Allt är politik. Även mode och trender. Att 70-talet såg ut som det gjorde har politiska förklaringar. Det är lätt att glömma bort. De som var föräldrar på 70-talet hade sett hur det faktiskt var för sina mammor att vara hemmafruar på riktigt. De ville absolut inte ha det så, utan kämpade för möjligheten till en egen försörjning, möjligheten att BÅDE HA familj och jobb.
Inlägg
16 kommentarer:
Fast grejen är ju den, att i teorin kan även män koka egen barnmat. Då var det ju självklart att kvinnan skulle sköta de här sysslorna, men i dagens moderna samhälle torde det ju ändå vara möjligt att dela på sysslorna.
Jag förespråkar ingen tillbakagång till den tiden, jag är verkligen ett barn av min tid och jag älskar att leva nu, men likväl tycker jag det är sorgligt att svensken ägnar i snitt 14 minuter om dagen på matlagning. Vad blir det för mat av det liksom?
Nu kan det ju vara för att jag faktiskt gillar att laga mat, men jag önskar verkligen att vi skulle värdera maten högre i vårt samhälle. Inte stoppa i våra barn eller oss själva vilken industriproducerad skit som helst.
Anna - jag håller med dig. Också. Och det är det jag skriver. Det är inget fel med sysslorna i sig. Men är det inget konstigt med att allt detta kommer just nu - på samma gång? Och kraven på vad man ska åstadkomma blir oss övermäktiga. Det är klart att det är bra att laga bra mat! Självklart! Och visst är det bra att sticka sina egna kläder. Och odla sina egna grönsaker. Men den tid då vi gjorde det, det var den tid då kvinnorna var hemma och gjorde detta på heltid. Det är rätt svårt att båda hinna jobba och leva upp till dessa ideal. Receptet, som ju jag propagerar för, är ökad jämställdhet. Vi skulle gott kunna jobba lite mindre under tiden vi har småbarn - både män och kvinnor. Men så ser det inte ut i dag. Det är kvinnorna som är hemma, länge, länge, och tar vabben och går ner på deltid. Än så länge så syns inte de fina 80-talistpappornas visioner i statistiken. Vi får se om några år. Jag hoppas att vi ser mer jämställdhet och att BÅDE mamman och pappan tar sig mer tid för både barn och hem. Samtidigt som de förstår hur viktigt det är att faktiskt kunna försörja sig själv.
Svensken ägnar inte 14 minuter i snitt åt matlagning. Det är en myt som Lisa Förare Winblad effektivt stuckit hål på här (långt men läsvärt).
Jag ser det egentligen som mycket positivt att det är "tillåtet" att ha matlagning, heminredning med mera "introverta" syss,or som stora intressen. Allt går i vågot, och jag är förbaskat glad att jag inte tillhör fyrtiotalistgenerationen och slapp vara yngre medelålders på 70-talet. Tycker faktiskt inte det verkar ha varit så vidare värst trevligt; det är bara selektiv nostalgi att drömma sig tillbaka dit.
På samma sätt är det sannnolikt väldigt få som verkligen vil leva ett femtiotalsliv. Tycker det hackas lite väl mycket på Underbara Clara - hey, hon är ju inte hemmafru, hon förvärvsarbetar i allra högsta grad!
Tycker det är bra att intresset för matlagning och hushållsarbete verkar öka. Varför spotta på det? Är det sunt att vuxna människor inte kan laga mat från grunden och inte har förstånd att hålla skiten ifrån sig och ha ett rent hem?
Jg tror att det mycket handlar om att inse att vi inte vet hur andra lever sina liv. Vi tolkar det utifrån vad vi självas ser, och utifrån våra egna referensramar. Alla gör prioriteringar, de ser bara väldigt olika ut.
"möjligheten att BÅDE HA familj och jobb"
Varför skulle den önskan vara begränsad till mammor?
Kvinnor har strävat efter att att jobba och inte vara bunden till hemmet. Män har strävat att slippa stå för försörjningen, vara med sina barn och slippa vara bunden till jobbet.
Både män och kvinnor har gjort och gör fortfarande uppoffringar förknippade med könsrollen. Det är inte samma uppoffringar, men bådas uppoffringar behöver synliggöras och värderas lika.
Johan - det var väl det jag skrev? Eller? Jag menar i alla fall det. Att både män och kvinnor ska ta hand om barnen och hemmet och bidra till försörjningen (klara sig om något händer).
Man får inte glömma att det var en politisk rörelse som tog in kvinnan i hemmet i mitten av 1900-talet, i kölvattnet av depressionen och andra världskriget.
Malinka - bra där! Visst var det så! Hemmafrutrenden då var inte heller bara en trend eller något naturligt, utan politisk. I allra högsta grad. Det var superviktigt att få tillbaka kvinnorna till hemmet så att männen kunde få tillbaka sina jobb när de kom tillbaka från kriget! Och för att locka, skapades ju hela den här estetiken, modet, idealet. Visst, det var politik det också.
Rebecka,
Jag tycker det är synd att du tycks reducera frågan om arbetstid och work-life-blance till att handla om jämnställdhet och tiden då man har småbarn.
Det är helt möjligt att ändra på systemet så att 40 timmarsveckor ej längre är standard och där man fördelar sysslorna på hela befolkningen. Istället för som nu där de med arbete får stressa sig halft fördärvade medan andra delen som inte arbetar har hur mycket tid som helst men inga pengar till att göra något meningsfullt av all sin tid utöver att gå ut i solen eller läsa böcker.
Starka krafter vill förstås bevara den nuvarande ordningen med mycket arbete och mycket konsumption för en del, men det är samtidigt ingen naturlag. Sen att ett systemskifte skulle ge bättre förutsättningar för jämnställdhet ger ju två flugor i en smäll - för att inte prata om hundra flugor.
En sak till: jag undrar vilket samhälle vi får när "Helena är hemma med barnen", ja med fyra barn i DN:s fall. Det blir ett samhälle där män snabbt intar positioner som beslutsfattare på alla områden och plan, om man ska hårdra det. När jag uppforstrar mina barn vill jag inte att de sedan ska träda in ett sådant samhälle, definierat och bestämt till stor del av män. Det handlar ju inte bara om typiskt karriärbetonade arbeten och högstatusjobb utan även om positioner i kulturvärlden, fritidssektorn, vården, universiteten ... Om "Helena är hemma med barnen" blir det männen som bestämmer i samhällslivet för tiden räcker inte till för kvinnan att yttra sig, läsa på, påverka, besluta, vara med på möten (i näringslivet också)-- aningslöst, enligt min mening.
Jag håller med om att det är historielöst att inte tänka på kampen som tidigare generationer kvinnor fört för att komma ut i samhället och slippa ut från hemmet. Det är skitvikigt att komma ihåg att barnomsorg, p-piller och fri abort inte har kommit till av sig självt utan tack vare att kvinnor kämpat för det! Självklart hyser jag och många i min ålder en enorm respekt och tacksamhet gentemot den generation kvinnor som fixade detta!
Så jag förstår alla som oroar sig över den här bakåtsträvande trenden, det gör jag också till viss del men samtidigt kan jag tycka att diskussionen ibland blir lite väl endimensionell. Jag menar, för mig är det en självklarhet att man kan älska mode och estetik från ett visst årtionde och samtidigt ha moderna, progressiva åsikter och vara för jämställdhet.
Jag är själv 80-talist, ensamstående mamma OCH älskar mode och inredning från 50-talet MEN jag har ingen som helst önskan om att bli hemmafru (även om jag ville så skulle det ju vara rätt kört med tanke på att jag är ensam försörjare till mitt barn).
Och det här med att hålla på och förfasa sig över hur saker ”ska” vara kan jag inte låta bli att tycka är lite av ett lyxproblem. Vadå att alla måste göra egen sylt? Där jag bor håller ingen på så, ingen bryr sig om vad man ”ska” göra, man har fullt upp med att få vardagen att gå ihop ändå. När jag jobbade heltid hände det att min unge fick pepparkakor och glass till middag. Det är så klart inte bra men herregud, ingen är perfekt men alla gör väl så jävla gott de kan! Denna extrema ängslan för att vara rätt kanske är typisk för 70-talister och något som min generation skiter i men jag tror snarare att det är ett övre medelklassfenomen och för min del därför ett ickeproblem. Även detta med pressen på att hämta tidigt. Jättebra att Rebecka skriver om detta men jag häpnar när du skriver att det tomt på förskolan efter kl fyra. Nu är jag arbetslös och kan därför hämta tidigare men när jag jobbade heltid hämtade jag min dotter 17.45 varje dag, utan att skämmas för det! Skulle jag skämmas för att jag var tvungen att jobba!? Hyran betalar ju knappast sig själv. Visst, hon var bland de sista men långt ifrån ensam om att bli hämtad efter kl fem.
En fundering angående detta "försörja sig själv"-mantrat. Vi människor är inte autonoma öar som klarar oss själva. Några få av oss är kanske det under begränsade perioder av våra liv, men egentligen ser jag detta fokus på den självförsörjande individen som ett desperat försök att förtränga det faktum att vi faktiskt nästan jämt är beroende av andra. Först under hela vår barndom, sedan när vi blir sjuka, för att inte tala om när vi blir gamla. Och vid ganska många tillfällen därutöver. Hur många av oss skulle ha råd att "försörja oss själva" om vi inte hade kraftigt subventionerad barnomsorg till exempel? Två barn i förskoleåldern= en månatlig kostnad på ca 26000 kronor bara för förskoleplats. Hur många av oss har så höga löner att vi genom våra skattepengar verkligen betalar för detta om man också räknar in allt annat skattepengarna ska räcka till? Kan man tala om självständig försörjning då? Små barn behöver ständig tillsyn, och om inte en av föräldrarna ger detta måste det bekostas av samhället. Missförstå mig inte-jag är för ett starkt välfärdssamhälle med bla högkvalitativ förskola-men det är ganska få av oss småbarnsföräldrar som i verklig mening "försörjer oss" själva. Oavsett om vi är män eller kvinnor. Självständighetsidealet är en chimär.
Anonym - jag förstår och sympatiserar med din invändning! Kanske borde jag skriva ömsesidigt beroende? Fast det kan ju tolkas som att jag tycker att uppdelningen mannen försörjare, kvinnan tar hand om hem och barn, inte är riskfullt (för båda!).
Hm, men även de beroende bidrar. När du är ung konsumerar du och betalar moms. När du är gammal likaså. Sen betalar vi skatt även på pensioner och andra välfärdstransaktioner. Beroendet är ju socialt och går naturligtvis inte att förneka men det blir konstigt, tycker jag, att försöka kvantifiera det i pengar. Jag tycker inte självförsörjande är en så dålig term. Allt är ju beroende av den kontext en självförsörjande befinner sig i. Om det inte vore ett välfärdssamhälle hade ju inkomsterna också varit mycket högre för många (eftersom skatterna då skulle varit lägre) och då hade ju vi anpassat oss efter det. Alltså bör vi kunna tala om självförsörjning, givet att vi menar individens budget i ett välfärdssamhälle av denna typ.
Ny teori som föll på plats efter ditt, Rebeckas, inlägg om Underbara Clara - att hon personifierar hemmafrutrenden men i högsta grad är förvärvsarbetande: är det månne så att de här två trenderna är orelaterade?
Dvs den här hemmafrutrenden (modet etc) och trenden att skaffa barn tidigt och stanna hemma länge - är det verkligen så säkert att de hänger ihop?
Alla dessa 50-talsklänningar jag ser på stan - det är faktiskt sällan de åtföljs av accessoaren barnvagn. Och efter vad jag ser i hemmafrutrendens blomsterdekorerade miljöer så är det ytterst sällan de involverar ett par välkammade ungar. Det ingår liksom inte i bilden.
Jag tänker bl a på Leila Lindholm (tv-bakerska) vars program för mig är själva essensen av hemmafruestetisken: hon fick väl barn för nåt år sedan, men detta har inte inkorporerats i den nya säsongen på något annat sätt än att hon påpekade att mangopuree på burk var en lysande smaksättare i semifreddo.
Och det här med Mad Men - har inte sett så mkt av serien, men det lilla jag har sett verkar ju verkligen problematisera den faktiska dåvarande hemmafrutillvaron, men kvinnliga huvudpersoner som vill ut i arbetslivet etc. Nån som är mer insatt som kan bekräfta/rätta?
PS. Rebecka - kan statistiken om att "80-talisterna föder barn tidigare" finnas tillgänglig på internet?
En liten tanke till - det är inte så lätt att få jobb idag, särskilt inte för oss 80-talister. Jag själv (som ändå får spader av att vara hemma för länge) kan ibland känna mig lockad att bli någon slags romantisk hemmafru istället för att behöva ta skitjobb på skitjobb på skitjobb, aldrig få en bra anställning och alltid vara den som är sist in och först ut. Om man vet att arbetsmarknaden är kass så kan det kännas bättre att stanna hemma pga ett aktivt val, än pga att man inte får något jobb. En tanke bara.
Ellen - jag tror helt klart att det har med lågkonjunkturen att göra. Som sagt, allt är politik ;-)
Skicka en kommentar