fredag 14 maj 2010

Om att misslyckas

I onsdags kväll var jag i Uppsala för att prata om min bok. Vi höll till på Ekonomikum där jag läste journalistutbildningen, jag gick ut för nästan exakt tio år sedan.

Det gick inte särskilt bra, eller, det gick riktigt dåligt. Jag misslyckades totalt.

Jag ägnade gårdagen åt att analysera varför jag misslyckades så. Och framför allt åt att försöka förlåta mig själv för det (för det är den svåraste biten).

Hur jag misslyckades? Jag fick total blackout, jag hade inget att säga, jag glömde bort vad min egen bok handlar om. Jag visste inte vad jag skulle säga. Och det var totalt... oväntat.

För bara några veckor sedan debatterade jag amning i Aktuellt, det gick jättebra, jag var hur lugn som helst, och visste vad jag skulle säga. Det var heller inte länge sedan jag var konferencier framför 900 personer - under en hel dag. Det gick också jättebra, jag var strålande lugn och kunde improvisera och vara rolig på scen... Jag debatterade också tidiga hämtnings-hetsen på radio för inte så länge sedan - mot Elise Claeson, och det gick också bra. Varför gick det då så dåligt framför 40 välvilliga studenter i Uppsala?

Jag tror att jag vet varför:

1. Jag hade inte förberett mig. Jag hade haft en tuff konferens tidigare på dagen som jag hade suttit och förberett mig för kvällen innan. Tåget var försenat och dessutom en vagn kort, så jag och de flesta andra fick stå en stor del av resan.
2. Jag var inte nervös. Inte alls innan - jag brukar vara sjukt nervös fram till jag kommer upp på scen, då blir jag kolugn.
3. Kanske, kanske blev det en psykologisk effekt att vara tillbaka där jag själv var student för tio år sedan. Det kändes lite som att ställa sig upp inför klassen och hålla ett föredrag som jag inte hade förberett mig på...

Och sen var det en annan sak också, som slog mig på plats, jag har sån jävla respekt för studenter. Jag vet att jag aldrig har varit smartare än vad jag var när jag var student. Möjligen har jag blivit klokare med åren, men smartheten har långsamt falnat... tyvärr. Man hänger med, är skärpt, uppdaterad, påläst på ett helt annat sätt när man är student, än sen när man blivit löneslav och gör i stort sett samma sak på sitt jobb, dag efter dag. I alla fall var/är det så för mig. (Men det beror nog på vad man jobbar med och vad man pluggar.)

Nu blev det i alla fall inte totalfiasko, för de snälla studenterna räddade mig och ställde frågor när jag plötsligt blev alldeles blank. Och det blev en bra diskussion till slut. Men jag var rejält skakad.

Jag försöker se det som en läxa. Man ska vara förberedd! Är jag förberedd så klarar jag sen att improvisera. Men jag kan inte improvisera om jag inte är förberedd. Så är det bara. Och sen verkar det löna sig för mig att vara skitnervös innan. Och så tror jag att jag triggas av motstånd. När folk tycker olika, i till exempel debatter, så går adrenalinet igång och jag kommer igång av det.

Jag har många duktiga förebilder i min närhet, och de säger alla att det är de gånger de de misslyckats de lärt sig av, att det är då de utvecklats. Och jag försöker se det så. Men det grämer mig förstås. Och jag tycker synd om de 40 studenter som kom för att lyssna på mig som inte hade något att säga (vilket ju egentligen är helt surrealistiskt, jag kan ju snacka om det här i timmar!)...
Och gud, vad jobbigt det är att misslyckas! Riktigt, riktigt jobbigt! Pinsamt, skamfullt. Jobbigt.

Som tur är fick jag inget betalt för att åka dig och prata, så ingen förlorade ekonomiskt på mitt fiasko. De skulle ersätta biljetten till och från Uppsala - men den tänker jag bjussa på.

Kvällen var ändå trevlig, tack vare de som bjöd in mig. Efteråt åt vi middag på gamla Vedala (där jag hängde mycket under utbildningen) och jag kände verkligen att det stämmer att studenter är jäkligt smarta. Ideologiska, pålästa, engagerade, politiska, radikala, rättvisetänkande, nyfikna. På vägen hem till Stockholm sörjde jag inte bara mitt misslyckande, utan också att jag tappat en stor del av det där som en gång var jag.

Har ni erfarenhet av att misslyckas? Hur hanterade ni det? Vad lärde ni er av det? Och - hur förlåter man sig själv?

14 kommentarer:

Anonym sa...

Åh, så jag känner igen mig. Jag är också journalist och har skrivit en bok för några år sedan. För ett tag sedan så var jag på kurs med ett gäng andra journalister och blev plötsligt, helt oförberedd, tillfrågad om min bok, vad den handlar om, förlag osv. Och det blev helt blankt. Jag kom inte ens på vilket förlag jag gett ut boken på... Nu var det ju ingen föreläsning i mitt fall. Men det hade varit ett perfekt tillfälle för mig att marknadsföra boken och jag sumpade det helt och hållet. Vad jag grämer mig än idag!

LV sa...

Förutom att analysera vad som gått fel och försöka lära mig av misstaget finns ju den där hemska känslan som kan vara svår att skaka av sig. Bästa hjälpen där är att berätta om det för någon och skratta åt det som hänt. Skratta mycket och länge åt att även jag är mänsklig, lite löjlig och kan misslyckas. Jag tror att duktiga flickor mår bra av att kunna skratta åt sig själva.

Johan sa...

Att inte förbereda sig inför ett möte eller framträdande är ju något som vanligen associeras till respektlöshet, slarv, nonchalans, övermod/hybris, med mera, och därmed ganska skamfyllt om det är något som uppmärksammas eller att man tror att det har uppmärksammats.

Ibland blir det fel. Ibland gör man fel. Ganska enkelt. Det går inte att undvika. Tillåt känslorna utan att skuldbelägga och döma.

Vidare, vad sjutton var det för studenter du träffade och vad pluggade dom? Min bild av studenter är rätt annorlunda.

"Och så tror jag att jag triggas av motstånd."

Intressant. Mitt tänkande stimuleras av andras uttalanden och påståenden. Om någon säger något tänker jag nästan automatiskt på alla möjliga perspektiv och invändningar mot det som sägs. Säger du något tänker jag genast på tio motargument, även om jag håller med dig om vad du sa :)

Rännstensungen sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Rännstensungen sa...

Visst är det jobbigt att misslyckas men alla har rätt att göra det! Tycker det är jättebra det som du gör nu, dvs delar med dig av din (som du upplevde det, är du säker på att studenterna tyckte likadant?) dåliga erfarenhet. En anledning till att vi tycker det är så himla jobbigt är väl just att alla kämpar för att upprätthålla fasaden av att vara perfekt och aldrig klanta sig och att man då känner att det värsta som kan hända är att man någon gång är lite sämre än vad man brukar vara. Om vi var mer generösa med att berätta om våra dåliga erfarenheter tror jag att vi skulle ha lättare att förlåta oss själva och inse att alla gör bort sig med jämna mellanrum.

David sa...

Jag känner också igen mig, föreläsare som jag (ibland) är. Jag brukar försöka förlåta mig själv, inte vara så hård mot en själv, men lätt är det icke. Livet är större än enskilda prestationer. Och alla som såg detta misslyckande, man vet aldrig om (a) de verkligen såg det som ett misslyckande, (b) de verkligen inte har annat och viktigare saker att tänka på. Det sistnämnda brukar trösta mig mest ...

malin sa...

Hej. Jag var på föreläsningen på ekonomikum och jag vill tacka eftersom att det var ett uppvaknande för mig. Jag gick hem och beställde 4 av de böcker, bland annat din, som ni pratade om , som jag inte läst trots att jag ser min själv som beläst människa. Jag tyckte att du var bra, och kom med bra fakta då folk ställde frågor. synd att du inte tyckte likadant. jag bara undrar om du har fler lästips, nu känner jag att min feministiska ådra har vaknat på riktigtm, tur att jag har 4 år kvar i uppsala innan jag återvänder till lilla staden i norrland igen...

Eva sa...

Hej! Tack för att du delade med dig av ditt misslyckande! (om det nu var det eller inte spelar ingen roll, det var ju så du uppfattade det). Jag tycker att föredömen är viktiga, att sporras av andra som har lyckats är härligt! Men det behövs det andra också, att se att även duktiga och lyckade kvinnor har dåliga dagar, tvivlar på sig själv....

Johanna sa...

Rebecka! Jag hoppas att känslan av att ha misslyckats går över fort, jag tyckte inte alla att det gjorde något. Jag förstår verkligen grejen när man inte är så förberedd som man vill vara, men det blev ju en bra diskussion iallafall, och på många sätt tror jag det var bra att det blev på ett så avslappnat sätt, att alla kände att de kunde fråga i princip vadsomhelst. Jag tycker att du var jätteduktig, och det var verkligen inspirerande att lyssna på dig - det är flera som sagt samma sak, och att de gillade formen samtalet tog. Precis som Malin i en tidigare kommentar så var lästipsen mycket uppskattade, jag fick t.ex. frågor om det kallas kärlek som jag också blev peppad på att läsa. Dessutom jättetrevligt eftersnack, det hoppas jag du tyckte också! Framförallt hoppas jag att du inte blir avskräckt utan fortsätter prata om detta, för det behövs och kommer att behövas så länge vi inte är jämställda. Tack!

Lisa sa...

Jag vill liksom tidigare kommernterare tacka för att du delar med dig av din känsla av misslyckande. Det är generöst att göra och befriande att höra.
Inlägget och kommentarerna på det (i kombination med dagens strålande solsken) fick mig att känna att världen är alldelles särdeles vänlig!

Veronica sa...

Hej!
Jag var också en av dom som besökte föreläsningen och jag tycker du gjorde väldigt bra ifrån dig.
Jag, min pojkvän och våra vänner fick väldigt mycket ut av föredraget och lämnade salen inspirerade och upplyfta. Det måste kännas bra att vara så vass att misslyckanden håller en sådan lindrig nivå.

Tack för föreläsningen, och hoppas du kommer tillbaka till Uppsala fler gånger!

Anna sa...

Intressant post! Jag tänker så här:

1. Visst är det viktigt att inte slarva. MEN - man kan inte vara på topp jämt. Så är det bara. Så är det för alla.

2. Även när man faktiskt ÄR bra kommer det att finnas någon som tycker att man misslyckats, och vice versa (se punkt 3). Man kan inte tillfredsställa alla på en gång helt enkelt, och det vore galet att försöka.

3. Vad är det att lyckas, och vad är det att misslyckas? Det var helt underbart att läsa kommentarerna till den här posten.

"Det måste kännas bra att vara så vass att misslyckanden håller en sådan lindrig nivå."

Lapa i dig, Rebecka!

Rebecka Edgren Aldén sa...

Haha, Anna, okej, jag ska lapa i mig. Även om situationen genast blev lite märklig. Kvällen på Ekonomikum var inte alls misslyckad! Men det var studenterna som räddade mig! Och ja, visst, jag klarade av att svara på de flesta frågor (om än lite skakad ;-). Och det låter nu som att det inte VAR ett misslyckande... Som att jag koketterar. Men det GÖR jag inte. Det VAR verkligen ett misslyckande - och en stor tabbe att inte förbereda sig. Jag skulle prata i cirka 40 minuter. Efter en kvart hade jag inget mer att säga - jag hade glömt alla trådar! Jag brukar ofta vara spontan och improvisera när jag föreläser eller står på någon slags "scen", men då har jag förberett mig väldigt noga! Gör jag det, kan jag sedan kasta all min förberedelse och improvisera. Men jag kan tydligen inte improvisera från start! Och det var det denna kväll lärde mig.

Och tack, tack alla snälla för alla fina kommentarer. Både från er som var där och från er som inte var där. Och ja, jag kommer gärna tillbaka! Då kommer jag att vara mer förberedd än någonsin! Lovar.

Anonym sa...

Jag hade en liknande upplevelse när jag skulle vara toastmaster på en fest för några år sen. Jag hade inte förberett mig alls, utan trodde att jag skulle klara av det galant med improvisation och charm. Det blev en "utanför-kroppen"-upplevelse där jag såg mig själv säga grodor och korkade skämt hela kvällen.
Det blev totalfiasko och folk som var på festen skrattar fortfarande åt saker som jag sa, så det är inte glömt på något vis.

Det var hårt, mycket hårt, och jag kunde inte vifta bort det som hade hänt med att "alla kan ha en dålig dag". Min naiva och ungdomliga hybris dog den kvällen och jag insåg plötsligt att jag inte är bättre än någon annan människa. Jag hade innan dess trott att jag skulle klara av vad som helst minst lika bra som alla andra och även om den inställningen kan verka positiv, så hindrade den mig att uppskatta andra människors bedrifter.

Med mitt brutala uppvaknande så blev jag på något vis till sist vuxen. Jag får fortfarande ångest när jag tänker tillbaka på festen, men jag är ändå glad att det hände, för jag är en mognare och mer lyhörd människa nu. Förstå mig rätt, jag har inga problem med självförtroendet och så, jag vågar och kan göra massor fortfarande, men på ett mindre narcissistiskt vis.

För dig Rebecka var det säkert inte lika dramatiskt, så jag påstår inte att du var i samma läge som jag. Du var säkert bara dåligt förberedd pga tidsbrist. Jag ville bara berätta hur det var för mig.