I dag är jag intervjuad om hemmafrutrenden i DN.
På 1980- eller 1990-talet skulle få kvinnor ha sagt att de drömde om att bli hemmafruar. Men något har hänt. Samtidigt som unga män kliver fram och vill dela föräldraledigheten finns en växande hemmafru-vurm bland 80-talisterna, säger Rebecka Edgren Aldén, journalist, författare och debattör.
Läs hela artikeln här!
Sedan läste jag ett otroligt intressant inlägg på bloggen Rännstensungen om denna estetiska revolt (mode eller politik). Och jag tror verkligen att hon har en poäng!
Läs:
"Som jag skrivit i ett tidigare inlägg kan jag ändå se en feministisk poäng med vintagebrudarnas extrema flickighet. De är nördar helt enkelt och är fan på tiden att den kvinnliga nörden tilldelas samma specialkunskapserkännande som den manliga nörden. Det är också djupt antifeministiskt att alltid se ner på det stereotypt kvinnliga. Feminismen har gjort sig själv en otjänst genom detta och delvis gått patriarkatets ärende genom att tillskriva stereotypt manliga egenskaper högre värde än stereotypt kvinnliga. Den kvinnliga könsrollen har blivit mycket mer ifrågasatt och sönderanalyserad än den manliga trots att den manliga är betydligt mer destruktiv. Det har funnits otaliga tjejgrupper och statliga projekt i stil med ”Flicka” som går ut på att tjejer ska analysera och problematisera sitt mående samtidigt som de fått höra att de måste ändra sitt beteende, bli bättre på att ta plats osv. medan killarna har fått fortsätta vara precis som de är. Ofattbart märkligt. För är det några som är i behov av att lära sig prata om hur de mår, analysera sina känslor och försöka ändra sitt beteende så är det väl killarna!"
Ja, det finns många bottnar i det här. Vintage, gå ner i tid, få barn tidigare, downshiftning, compact living, 50-talskläder - kan också ses som en revolt mot en karriärhysterisk tid som länge rått - där yta, slit- och släng, dyra märkeskläder, it-väskor, Sköna hem-hem med minimalistisk och svindyr inredning, stora totalrenoverade akvariehus - varit det som många strävat efter. Jag tycker på många sätt att det är en sund reaktion/revolt. Och faktiskt, när jag var ung, på 90-talet så var det precis så som "Rännstensungen" säger, råfeministisk, mycket UFF-kläder (det var innan skandalerna kring UFF uppdagades), dr Martenskängor.
Mer reaktioner!?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
7 kommentarer:
Näe, jag tycker inte alls femtiostalstrenden är en "sund" reaktion. Man blandar ihop karriär och samhällsdeltagande. Att sluta sig kring hemmet och pyssla ihop det till en bullbakande och klänningsdraperad femtiotalsidyll är inte detsamma som att säga nej till "karriärhets". Det finns ju sannerligen många som inte föredrar sådana hem och som ändå inte gör karriär på något hetsigt sätt ... nej, det puttinuttiga, hyperfeminina hemfixandet är helt enkelt så tids- och arbetsslukande att det kväver åtminstone den del av vårt samhällsengagemang och -deltagande på alla plan, om det så gäller att träffas på stan, delta i offentligheten, vara aktiv i föreningar, idrotter, resa, arbeta, kulturkonsumera, skapa. Vad tror ni egentligen? Att kvnnliga författare har haft tid till "femtiotalsfixande", eller kvinnliga debattörer, politiker, lärare, fackföreningsaktiva ... Jag kan bara se på min mammas liv. Ingen oerhörd "karriär" men en klassresa -- och inget jäkla femtiotalshem där inte ... Jag är mot detta ytliga sätt att leva!
"Feminismen har gjort sig själv en otjänst genom detta och delvis gått patriarkatets ärende genom att tillskriva stereotypt manliga egenskaper högre värde än stereotypt kvinnliga"
Jag kan inte se hur man går patriarkatets ärende genom detta. Men visst, att feminismen i stor, stor utsträckning uppfattas värdera manligt beteende och manliga domäner långt mycket högre än kvinliga diton är något av det mest problematiska med denna rörelse.
Genom att just värdera manligt beteende och manliga domäner högre skapar man i själva verket mindre friheten, åtminstone på kort sikt, i och med att man påverkar de kulturella normerna och värderingarna till att, så att säga, premiera och värdera det manliga långt mycket högre. Detta minskar friheten för båda könen samtidigt som den kvinnliga könsrollen blir mer omöjlig i och med att kvinnor i något avseende förväntas vara både "män" och "kvinnor" på samma gång.
Tidigare har det vanligen varit killar och män som börjat med något nytt och sedan har tjejer och kvinnor så småningom följt efter. Det var killar och män som började med datorspel och internet för att ta ett aktuellt exempel. Det omvända, att tjejerna börjar och killarna följer efter, har knappt förekommit tidigare.
När arbete i hemmet och att ta hand om barnen har börjat värderas högre kan man också finna tecken på att även män börjar ta sig in i kvinnliga domäner. Som att ta hand om barn och baka bröd i hemmet och heminredning. Genom att det kvinliga värderas allt högre kan detta också bli intressant för män förutsättningarna för mansrollen samtidigt är tillräckligt gynsamma/tillåtande.
rättelse
Genom att det kvinliga värderas allt högre kan detta också bli intressant för män OM förutsättningarna för mansrollen samtidigt är tillräckligt gynsamma/tillåtande.
Trams! Det är inget manligt med att arbeta utanför hemmet, inget kvinnligt med att arbeta i det! Det har män och kvinnor gjort i alla tider. Femtiotalet -- som vi uppfattar det "typiskt" -- var en kort period och inget naturligt stadium, vilket gör det höst problematiskt att definiera manligt och kvinnligt efter dess normer. Jag är uppväxt med arbetande kvinnor runtomkring mig och hoppas kunna leva i samhälle där det sker i fortsättningen också -- att längta till (bilden av) femtiotalet är ju ytterligt patetiskt, bakåtsträvande, naivt. Vi kan ju inter återupprätta ett hem som kräver så mycket arbete för att existera så att en part i familjen knappat har tid att lämna det. Det blir detsamma som att OMDEFINIERA kvinnlighet och plocka av komponenten "arbete" från kvinnan. För inte är det mannen som står där vid köksbänken i ett femtiotalsförkläde, eller?
Du är för svart-vit David.
Jag pratar inte om vad som utgör en riktig man och kvinna, eller vad som ÄR manligt och kvinnligt. Jag är helt enkelt för upplyst för att få för mig att postulera eller definiera vad en riktig man resp. kvinna är. Något sådant vore trams. =)
Jag pratar om den kulturella uppfattningen om vad som är kvinnligt och manligt. Att det länge funnits kvinnor som förvärvsarbetat - sen stenåldern om man så vill - ändrar inte på vad den kulturella uppfattningen de facto är.
Okej, ursäkta mig, Johan. Det du skrev -- "...det kvinliga värderas allt högre kan detta också bli intressant för män..." -- antydde enligt min mening en mer statisk syn på kvinnlig och manligt.
Det jag menar är att "det kvinnliga" är just kulturellt definierat, som du skriver, och att det som eventuellt kan hända om hemarbete uppvärderas är att "det kvinnliga" knyts hårdare till hemarbete än förr.
Det jag ställer mig undrande inför: har omsorg uppvärderats? Omsorgen om barnen, deras hälsa och hygien och välbefinnande, omsorg om gamla föräldrar? Njae, är mitt svar ... Och den som är hemma mcyekt får i regel sköta det med, plus dekorerande och surdegsbakandet. Inte mycket tid till arbete utanför hemmet där inte ...
Ja hur ska man mäta huruvida omsorg har uppvärderats. Jag skulle kunna brain-storma fram lite förslag men då jag samtidigt inte har någon möjlighet att omsätta detta i praktiken nöjer jag mig med att konstatera att jag hittills har gått på och tillsvidare fortsätter gå på magkänsla.
Vidare tror jag absolut att hemarbete kan bli en mer två-könad domän om detta område värderas högre än idag. Det finns inga faktiska begränsningar utöver våra gener för vad en mänsklig kultur kan värdera högt. Till exempel kanibalism har ju praktiserats här och var genom åren. Eller som att 40 åringar gifte sig med 12-13 åringar.
Skicka en kommentar