Man hör ofta om statsfeminismen och genuspedagogerna som hjärntvättar våra barn och "experimenterar" med deras hjärnor. Om feminister som tvingar pojkar att leka "flicklekar" och flickor att leka "pojklekar".
Men för den som läser på lite är det lätt att se att det är precis tvärtom. Könsrollerna sitter bergfast och förstärks ofta i skolan. Och tro nu inte att de är biologiska - för vad som anses vara "killigt" i dag, var det inte i går och så vidare.
Jag läser i SvD om hur skolan trots att den har ett uppdrag att motverka könsrollerna tvärtom förstärker dem. Lärarna och skolpersonalen behandlar pojkar och flickor olika och förväntar sig olika beteenden av dem. Begränsar dem.
Här är ett område där det framför allt är pojkarna som drar det kortaste strået. För även om det kan vara betungande att alltid vara "duktig", "flitig", "ordningsam", "hjälpsam" och "lugn" så är beteendena som förväntas av pojkarna värre: "bråkiga", "stökiga", "ointresserade av att lära", "svårt att sitta stilla".
Här om någonstans borde antifeministerna se att könsrollerna förstör och begränsar barnen!
Saxat ur artikeln:
"I grundskolans läroplan står det uttryckligen att skolan ska "motverka traditionella könsmönster". Men forskning visar att det inte är ovanligt att det i verkligheten blir tvärtom. Det förekommer att skolpersonal förstärker de traditionella könsrollerna.
Lärare förväntar sig ofta att flickor ska vara flitiga och hjälpsamma medan pojkar förväntas vara bråkiga och mer ointresserade av skolan, enligt en rapport från regeringens delegation för jämställdhet i skolan.
- Det ställs olika krav på pojkar och flickor. De riskerar att hamna i roller som blir begränsande, säger delegationens ordförande Anna Ekström.
En av delegationens viktigaste uppgifter är att studera varför pojkar når sämre skolresultat än flickor. Flickor har länge presterat bättre än pojkar i skolan och skillnaderna är i stort sett konstanta. Var fjärde kommun har därför som policy att ge mer pengar till skolor med många pojkar, visar en rapport från Skolverket om hur kommunernas skolbudgetar fördelas."
Min mellandotter har en fritidspedagog som "alltid är arg på pojkarna". Inte är alla pojkar bråkiga, men de har den förväntan på sig - och blir förstås bråkiga. Min äldsta, som är en pojke, har ofta till sin förtvivlan klumpats ihop med de andra bråkiga pojkarna - fast han suttit som ett ljus (han var väldigt rädd att göra fel eller vara olydig när han var mindre och förstod inte varför de vuxna pratade så hårt till honom - för man pratar hårdare med pojkar överlag. Tyvärr.).
Vad antifeministerna inte förstår är att det genuspedagogerna och feministerna vill inte handlar om begränsning, utan om mångfald - att ge fler alternativ! Att inte klumpa ihop barn i två grupper - pojkar och flickor. Vi är väl individer? Och olika sådana?
Det finns en jättebra bok om just detta: Ge ditt barn 100 möjligheter i stället för två av Marie Tomicic och Kristina Henkel.
Det är precis det det handlar om. Att ge FLER möjligheter, inte att begränsa!
Ps. Och det handlar om det som Den förvånade pappan skriver på sin blogg: Att låta barn vara barn!
Så här skriver han bland annat:
"Frågan jag ställer mig då är hur mycket man egentligen låter "barnen vara barn"? För är det något jag sett bland ungar så är det att de vill testa, de vill testa allt. Småtjejer testar och småkillar testar. Småkillar vill ibland leka med dockor och ibland vill de vara ute och leka tjuv och polis. Hur kan det vara "att låta barn vara barn" om det endast är ok för pojkar att leka pojkaktiga lekar?"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
6 kommentarer:
Ja, jag håller med dig i det mesta... Jag tycker också att det är så konstigt att de som är mest negativa är de som faktiskt borde vara positiva... Okunnighet i ett nötskal...
Jag undrar hur en förväntan om att någon ska vara bråkig kan manifestera sig eller ta så pass påtagliga uttryck att personen som är föremål för förväntningarna faktiskt blir bråkig.
Vad måste inte person A faktiskt göra för barn B ska börja bråka? Förväntningar om bråkighet kan inte i sig vara tillräckligt. Förväntningarna hos A måste resultera i ett visst beteende hos A som i sin tur resulterar i bråkighet hos B.
Och jag undrar verkligen vad det är A gör så att B börjar bråka? Vilket beteende hos Sveriges lärare är det som provocerar fram bråkighet hos barnen? Tanken är smått absurd, men det är samtidigt precis vad den här studien implicerar.
Om det nu inte är så att förväntingarna om bråkigt beteende göra att person A uppfattar det som att barn B är bråkigt trots att B inte alls är bråkigt.
Ett sätt kan vara att när person B gör något dumt eller felaktigt, utgår person A från att person B gjort detta med vilje och kanske just för att bråka även om person B bara gjort ett misstag.
Under min skolgång var det mer regel än undantag att tjejerna kom undan med massa grejer, men killarna blev straffade direkt (eller indirekt via betygen). I min skola fick tjejerna högre betyg än killarna även om killarna presterade lika bra på prov och dylikt. (Nu låter jag bitter, men det var faktiskt så.)
Jag känner igen den bilden från när jag var barn. Min fröken älskade flickor, men hatade pojkar (precis som min dotters fritidspedagog gör, enligt min dotter som bara är 6 år!). Och jag hatade min fröken för det. Jag tror att det var mitt första feministiska uppvaknande! Fast jag visste inte att det handlade om det - men jag kände i hela min kropp att det hon gjorde var fel. Jag "straffade" henne genom att inte säga hej då till henne på eftermiddagarna - och jag minns hur skrämmande det var. Jag har också förtvivlat när jag sett hur kränkt min pojke blivit av att bli stereotypt behandlat. Han är en typisk duktig storebror, rätt lillgammal och ansvarsfull. (Mina döttrar är mycket busigare - säkert också för att de är småsyskon.) På det sätt folk kan ryta åt honom gör de aldrig åt mina flickor... Och många gånger har de rutit utan att egentligen sett vad som faktiskt hänt. En olycka, ett missförstånd eller något annat. Han har blivit dömd på förhand. Samtidigt som hans ett år yngre syster kommit undan med en massa dumheter.
Det låter som att ni möjligen är inne på att om ett barn blir oskyldigt dömt skulle det kunna resultera i att barnet blir bråkigt i samband med den felaktiga beskyllningen, eller alternativt blir bråkigt längre fram i tidsrymden pga den felaktiga beskyllningen. Ja, så kan det säkert vara i många fall.
Men jag har svårt att tänka mig att omfattningen av den här problematiken är så pass stor att den kan sägas vara ett strukturellt problem inom Sveriges skolor av en så pass generell omfattning att hela kollektiv påverkas. Fast det kan ju förstås vara så även om jag har svårt att tänka mig det.
"Flickor har länge presterat bättre än pojkar i skolan och skillnaderna är i stort sett konstanta."
Detta stämmer inte riktigt. I de internationella stuider som gjorts för att jämföra elevers kunskaper mellan olika länder, så presterar svenska pojkar bättre än svenska flickor i ett flertalet ämnen, bla. fysik, kemi, matematik, miljökunskap och geovetenskap. När betygen sedan delades ut hade flickorna högre betyg än pojkarna i alla ämnen utom gymnastik.
Finns även flertalet studier som kommer fram till att pojkar betygsdiskrimineras i skolan. Flickor får i genomsnitt ca 10 % högre betyg, även när de uppnår samma resultat som pojkar.
Så att pojkars dåliga betyg skulle bero på att pojkar presterar sämre än pojkar, är således inte hela sanningen.
Skicka en kommentar