Att göra och att vara

Så här i julklappstider får man syn på en hel del saker. Jag har ju, som jag tidigare berättat, både pojkar och flickor (1 pojke och 2 flickor).

Vad får de i julklapp? Under alla år har jag sett några mönster. Flickorna får mycket, mycket mer kläder. Söta små klänningar, gulliga strumpor, små kappor. Ofta av äldre släktingar. Min pojke får nästan aldrig kläder. Han har genom åren fått mängder av bilar, legobyggen, robotar, spel och så vidare. Vidare får mina flickor ofta prinsessklänningar, tiaror, guldskor, hårspännen, hårtofsar, speglar (!), gulliga borstar. Min son får cyklop, simfötter, garage, trollerilådor...

När min son får en ask med lego är det massor av bitar som ska byggas ihop till ett skepp, en bil eller en u-båt. När min dotter får lego av samma person, samma gång är det totalt 4 bitar, de är rosa och det är en blomma, en prinsessa, en rosa kloss och en liten katt... Inte så mycket att bygga ihop.

Visst, mina flickor har också fått gosedjur, babiedockor med tillhörande kläder, tågbana, dockservis och sånt också. Och de har miljoner leksaker som de leker med (jag har förstås öst över henne verktygslåda, doktorsgrejor, bilar, robotar också). Men det är ändå tydligt. När det kommer till presenter så slås i alla fall jag av att det så ofta handlar om att göra och att vara. Pojkar gör, flickor är. Ofta.

Ps. Det skulle kunna ha varit min ena flicka, men det är det inte. Ds.

"Jag är en kille"

Maria B skriver också (i långt hår-tråden nedan) att hon "minns känslan av att bli tagen för pojke. En vagt olustig känsla." Det var likadant för mig. Jag var också kortklippt och en gång i tioårsåldern när jag gick in i damernas omklädningsrum (pappa och jag var i simhallen och gick in i var sitt omklädningsrum), fick jag höra "Du, det här är damernas".

Jag minns det e x a k t. Jag kände mig så förnedrad.

I går morse så råkade det slumpa sig så att min 3-årige son fick på sig typiska pojkfärger (grön mössa, blåa överdragsbyxor, svart jacka och svarta vantar). Vi har mycket färgglatt i barnens garderober, så det brukar aldrig bli så där murrigt.
Men när 3-åringen såg sig i hallspegeln innan han skulle gå ut så sa han:

- Mamma. Jag är en kille.

Inte nöjt, mer konstaterande.

Hmmm. Vad vill jag säga med detta? Guldstjärna till den som hjälper mig.

Småkillars hår

Hårtråden nedan är så intressant, och jag måste bara lyfta upp en fråga därifrån. Maria B skriver att "För övrigt har hår mycket med jämställdhet att göra, och med klass, och med etnicitet. Att småpojkar har långt hår idag (många) säger något tror jag. Att flickor inte lika ofta har kort hår, det säger också något."

Vad tror ni att det säger: att småkillar så ofta har långt hår idag? Och att småtjejer så sällan har kort?

Om manlighet

Mymlans bloggtema denna vecka är manlighet och det passar ju bra att skriva om här på bloggen.

Först vill jag säga att jag är djupt imponerad av många män i dag! Man säger att kvinnor har gjort en fantastisk resa, ja, det har de. Men män som har vågat utmana sin klassiska könsroll har ofta kommit mycket längre än många kvinnor som gjort det. Det är i alla fall min erfarenhet.

Bland de jämställda familjer jag känner är männen ofta de som är "mer jämställda". De gör allt som kvinnor tidigare gjort. Medan kvinnorna fortfarande har ett motstånd inom vissa mer klassiskt manliga områden. Jag kan bara gå till mig själv. Min man gör allt jag gör. Men jag är urdålig på att byta däck på bilen, skruva upp hyllor, klippa ner häcken mot gatan och sånt.

Jag tycker att min man - och mina andra jämställda manliga vänner och bekanta är supermanliga!

Manligt för mig är att inte känna sig hotad. Att vara trygg i sig själv utan att behöva bevisa sin manlighet hela tiden. Att inte behöva vara den som drar in mest pengar, inte alltid vara starkast, inte alltid klara allt på egen hand, de som vågar vara mjuka och är så trygga att de vågar utmana könsrollerna.

Det mest omanliga jag vet är män som säger saker som "jag ska hem och fråga regeringen..." Eller män som tar sig själva och sin betydelse på så stort allvar att de absolut inte kan vara pappalediga eller vabba en dag eller gå ner i tid (vad har man för hybris då?).

Det som är det tragiska med manlighet är att det så ofta definieras utifrån vad det inte är och inte vad det är. På många vis har manlighet varit en negation – Manlighet beskrivs ofta som att INTE vara kvinnlig, inte fjollig (vad det nu är?), inte vara mjuk, inte känslosam. (Kanske därför bögar är så hotfulla för så många män – och ja, jag har träffat många män med homofobi, "varför skulle de tända just på dig", brukar jag fråga ;-)

Det här att identifiera sig utifrån vad man INTE är börjar tidigt...

Jag har ju en pojke och två flickor och det är inte mina flickor som är begränsade, utan min son. Så fort han kom upp lite i ålder (säg efter 4 år eller nåt sånt) såg man hur han tog in vad det innebar att vara pojke/man. Då var han tvungen att utesluta vissa saker ur sitt liv. Han kunde han inte längre låta mig måla hans naglar (som han tidigare älskade), han slutade prova mina högklackade skor, han uteslöt en hel del lekar och färger (inte rosa, inte dockor och så vidare). Minns så väl en gång där i brytpunkten (han var runt 5 då) då han och jag går på barnavdelningen på H&M och han tar upp ett par glittriga rosa skor. Han beundrar dem och säger:
– De här skulle Ellinor älska, kan vi inte köpa dem till henne?
Varpå jag frågar om inte han vill ha ett par själv, de finns ju i hans storlek. Han suckar och säger:
– Nej, det går ju inte...
Det var så sorgligt! För visst kan en pojke klä ut sig till prinsessa på samma sätt som mina döttrar klär ut sig till batman, stålmannen eller spindelmannen? Men nej, tydligen inte. När mina flickor BÅDE kan vara superman och leka med bilar OCH klä ut sig till prinsessa och leka med dockor, begränsar sig min pojke till att leka enbart "killekar" och ha "killfärger".

I den här bemärkelsen är manligheten väldigt begränsande och kontrollerande. Och det tycker jag går igen även bland vuxna. Kvinnor har mycket mer att välja bland. Både jeans och kjol, för att ta ett uppenbart exempel.

Detta att sträva efter att INTE vara kvinnlig, detta "ensam är stark"-syndromet, detta tuffa drag drabbar ju många män väldigt hårt. För vilka är det som oftare fastnar i tung kriminalitet, vilka är det som inte söker hjälp när de blir sjuka och vilka är det som sitter utan vänner efter skilsmässan, hamnar på gatan, vilka är det som oftast blir alkoholister och narkomaner, vilka är det som tar livet av sig? Jo, det är män!

Vore underbart om vi kunde befria männen från den där begränsande manlighetskostymen, eller vad säger ni?

Ps. Bilden är från den underbart fina filmen Ma vie En Rose - om hur pojkar som inte följer den manliga koden ofta blir straffade...

Peter Settman och kvotering

Hittade den här intervjun med Peter Settman via networkingbloggen. Peter Settman är för kvotering. Så här resonerar han:

– Det finns inget annat. Jag har träffat för många män i ledande position som har alldeles för dålig kontakt med sin kvinnliga sida eller kvinnor överlag, vilket betyder att de aldrig kommer rösta in kvinnor i en styrelse om de inte tvingas till det.

– Jag är född -69, jag har mött många traditionella chefer som är över 50 som haft problem med kvinnor och de som är över 60 kan ha skitsvårt med kvinnor. Folk kommer att säga ”vad fan, ska du ta dig ton?” men ärligt talat: hur fort går förändringen? Det händer ju ingenting.

Ja, vad ska jag säga? Jag håller med. Det pågår redan en manlig kvotering i dag. Ibland måste man tvinga folk att öppna sina horisonter en aning - för allas bästa!

Ps. Om ni har tid, läs inlägget på networkingbloggen och kommentarerna under. Riktigt underhållande... Ds.

Schyman i Gustavsberg

Gudrun Schyman besöker Gustavsberg i Värmdö ikväll, och alla som vill är välkomna att delta (läser jag på FI:s facebooksida). Kl 19-21 i Ösbyskolan. Gå dit och lyssna vetja, om ni bor i krokarna.
Ett tillfälle att köpa Feminister har bättre sex-knappar om inte annat. (Kanske.)

Så här fint skriver Gudrun förresten:
"Ingen föds som feminist. Jag har blivit det genom att jag har lyssnat och lärt, både av andras erfarenheter och mina egna. Mitt engagemang grundar sig på kunskaper och erfarenheter."

Långt hår-grejen

Har ni någonsin funderat över varför små tjejer så ofta har långt hår? Kortklippta tjejer var vanligare på 70-talet än det är nu. När vi läser de gamla klassiska Totte och Malin-böckerna, eller Emma-böckerna, så går det inte att på ytan se vem som är pojke och vem som är flicka (varken på kläder eller frisyr).

Att ha långt hår innebär ett evigt fixande. Man måste borsta (aj!), fixa med snoddar, fläta, fixa med hårspännen, hålla undan håret om det blåser eller om man springer och hårspännena halkat undan osv osv. I vår familj har min dotters långa hår och allt grejande med det inneburit massor av konflikter ("nä, stopp, vänta, du kan inte gå ut sådär, vi måste fixa håret först)". Nu är hon så stor att hon själv måste få bestämma, men tidigare. Varför hade hon inte kort och lekvänligt när hon var liten? Varför låter vi våra små döttrar begränsas av en sådan sak som frisyren så tidigt? Vad lär vi dem?
Suck.

Egentligen är det väldigt enkelt

Ja, det kan vara rätt enkelt med jämställdhet. Läs bara Lilla O:s utmärkta förklaring!

Ett litet utdrag här:

"För mig handlar det om möjligheter istället för begränsningar. Att de könsroller som begränsar ska luckras upp. Att det ska vara okej för kvinnor och män att välja den väg i livet de vill utan att någon höjer på ögonbrynen. Att barn inte ska behöva höra att något passar bara för killar eller för tjejer. Att de ska få fler möjligheter."

Och så det här:

"Jag tror att vi måste börja i det lilla. I familjen. Om vi inte ens kan nå jämställdhet där blir det svårt att nå ett jämställt samhälle. Om män och kvinnor ska kunna göra samma arbete utanför hemmet måste de också göra det i hemmet. Det betyder delad föräldraförsäkring och delat oavlönat arbete. Det betyder att mannen kanske måste diska och tvätta, men också att kvinnan får se till att måla om huset om det behövs. Jag hade aldrig pallat att alltid vara hemma med sjuka barn till exempel. Det är inte kul på något sätt och tråkiga saker ska man helt klart dela på. Om inte annat för att man älskar den man är gift med.

Primärt handlar jämställdhet om att hitta en bra balans i vardagen som inte innefattar en kvinna som arbetar deltid och en man som jobbar mer än någonsin. Egentligen är det väldigt enkelt."


Precis. Precis. Jag håller med till 100 procent! För att kunna ge våra barn alla möjligheter och inte begränsa deras framtid så behöver vi försöka leva så jämställt som möjligt. Den dagen män och kvinnor kan välja helt fritt, då först är valet fritt. Den dagen begreppet mamma inte är fullt av en massa förväntningar som inte finns i begreppet pappa. Den dagen en kvinna är lika attraktiv på arbetsmarknaden. Den dagen en pojke kan vara Lucia utan att någon säger usch ELLER hurra - det är bara inget konstigt.

Sånt här skrämmer mig...

...alla ökade klyftor i samhället som drabbar barnen (förstås). Jag tycker jag läser sådana här rapporter varje dag i tidningarna! Nu är det alltså SCB som visar att nästan var femte fattigt barn bor i Malmö. Samtidigt bor vart tredje barn i Sverige i en rik familj, de rika blir rikare och fler och med rik här menas att de är så rika att de skulle kunna försörja en hel familj till... De fattigare har inte fått det bättre under samma tid.

Och i går kom "nyheten" (ingen egentlig nyhet, det anade man väl innan också... tyvärr) att barn till högre utbildade får högre betyg.

Klyftorna ökar rejält. Så här såg det inte ut när vi var små. Barn har inte på långa vägar samma möjligheter i Sverige i dag, utan det är i högsta grad beroende på var du bor och vilka föräldrar du har. Det skrämmer mig.

Heliga familjen

Dagens kulturtips: på torsdag framför Peter Barlach sin föreställning "Heliga familjen" för sista gången (den här omgången i alla fall) på Kägelbanan på Södra Teatern här i Stockholm. Läs mer här.

Om kärlek

"Kan man vara kär i någon som inte är söt?". Min sjuåring ljudar sig igenom denna mening i sin läsebok "Elsas bok". Hon går i ettan (- är detta en genomtänkt mening, förlaget?)
Sen plitar hon noggrant i sin skrivbok: "Jag vill inte vara kär i någon som inte är söt". Jag försöker lite tveksamt, "Nämen? Är det inte så att den man är kär i blir söt".
"Inte för mig" svara hon kort och hoppar ner från sin stol och in i sitt rum.

Och jag känner tydligt att en ny föräldraera har börjat.

Några klargöranden

Det är roligt med nitiska bloggläsare. Men jag måste kommentera en sak. I någon inlägg, hittar det inte nu, citerar någon MIG för att platta till Tinni...

Därför måste jag klargöra några saker:

1. Jag och Tinni är 2 personer. 2 individer. Vi tycker inte alltid likadant. Tvärtom! Ni som har läst bloggen har säkert sett att vi ofta tycker olika!

2. Jämställdhet är inget enkelt begrepp. Om det vore det så skulle vi inte diskutera det så mycket.

3. Jag och Tinni lever inte heller jämställt. Vi försöker, men lyckas inte alltid. Ofta, ofta misslyckas vi. Det kanske inte går att leva helt jämställt. Jag tycker att det viktigaste är att vara medveten om de roller som finns, varför det blir på det ena eller andra sättet, förhålla sig kritisk. Jag kämpar på med jämställdheten i min egen vardag - för att jag tror på jämställdhet.

4. Jag och Tinni har valt rätt olika liv. Vi är alltså inga "rolemodels" för hur man ska leva. Vi kämpar på med vårt! Och delar med oss av våra tankar kring det. Själv skriver jag rätt lite om mitt eget liv. Tycker att den politiska debatten är roligast. Ny forskning, nya tankar, nya debatter. Jag skriver oftast om sånt. Jag skriver vad jag vill. Tinni skriver vad hon vill. Vi delar en grundsyn på vad jämställdhet är och vi har skrivit en bok tillsammans, Skriet från kärnfamiljen, där vi delar med oss av vad vi kommit fram till.

Kul att ni är med oss!

Fredagstankar

Jag tänker att det här med strukturer vs inididen inte behöver vara så krångligt. Våra könsroller finns - och för mig är det viktigt att vara medveten om dem. På min sons underbara förskola, som arbetar mycket med genus, blir grejen struktur-individ tydlig. Där finns såväl dockvrå som bilar, och där går knattar med spidermantröjor och med prinsesskjolar (inte så könsneutrala kläder med andra ord).
Personalen ser det som sin uppgift att peppa alla barn oavsett vilka intressen eller kläder de väljer att ha. Att inte se det som "bättre" om en kille väljer att vara lucia (som det ju i ärlighetens namn ibland känns som att det är bland oss genusmedvetna föräldrar). Det är deras jobb att se till att möjligheten finns för alla att ha de intressen som de vill ha - må de vara könsstereotypa eller gender-bending. Det är deras jobb att erbjuda och lära ut allt möjligt till båda könen: att säga varsågod och välj, det spelar ingen roll vilket kön du har när du väljer.
Sådär skulle jag önska att samhället blev. Och det blir det ju också om det blir jämställt: då kan alla välja sina roller utifrån sina egna perspektiv, inte därför att det förväntas av oss på något dunkelt sätt.
Se där några fredagstankar. Trevlig helg nu alla!

Unga kvinnors hälsa

Unga kvinnor är den e n d a grupp i samhället som stadigt mår sämre, år efter år (enligt Folkhälsorapporter).

Vad vi kan göra åt detta diskuteras på Nalen nästa vecka.

Var med och stärk unga kvinnors hälsa! Läs mer här.

Min nya knapp

Finns även som disktrasa.

Monsteras lov

Pendeln svänger, det gör den alltid. Och eftersom den här bloggen håller på att bli känd för djuplodande feministiska frågor (som leksakskataloger) tänkte jag fortsätta på samma spår: men nu en spaning ifrån blomsteraffären. I Skriet-boken har vi en ganska festlig (och i mitt tycke talande) spaning som visar hur sjukt hushållsgalna vi har gått och blivit de senaste åren. Blommorna som har varit poppis under 2000-talets första decennier har varit k r ä v a n d e. Lite husmorsromantik från en svunnen tid. (Azaleor som ska doppvattnas, perennrabatter som färgmatchas, mårbackapelagoner som ska noppas, bärbuskar som ger dåligt samvete osv.) Annat var det på 70-talet då det stod svärmorstungor, monsteras och kaktusar på fönsterbrädorna, och rododendron och tujor i trädgårdarna. Växter som knappast bryr som om deras ägare så reser bort ett år (eller satsar på annat).

Idag var jag i en blomsteraffär som vet hur trenderna går, och vad fick jag se?
Jo, svärmorstungor, Monstera, nån slags gran, kaktusar och andra extremt lättskötta växter.

Nånstans därinne jublade jag. Någonting betyder detta.

De jävla leksakskatalogerna

Svt:s REA är på caset, och en sjätteklass i Växjö har fått Toys R Us fällda för oacceptabelt könsstereotyp julkatalog. Bra! Toppen!
Ja, snart är de här - leksaksföretagens kataloger med fullständigt uråldrig syn på barn och lekande. Tyvärr är samma kataolger mina barns absoluta favoritlektyr... Jag minns att jag också älskade dem när jag var liten.

Vad tycker ni? Ska jag slänga katalogerna, se till att de inte kommer i deras händer eller ska jag ta en diskussion med dem? Eller bara låta dem fortsätta drömma (köper grejer från kedjorna gör jag i princip aldrig).
Själv slickar jag ju i mig en massa onyttigt (inredningstidningar bland annat).

Jag är inte tvärsäker

När det kommer till det som brukar kallas strukturerna så är jag en bergsäker feminist. Jag ser att samhället är långt ifrån jämställt, och jag har lagt en hel del år på att försöka förändra det.

När det kommer till mitt eget liv är jag däremot inte alltid så säker. Jag brukar dock mörka det lite, dels för att jag är så urbota trött på argumentet "men i just vååååår familj", dels för att jag kan bli lite osäker på hur jag ska uttrycka mig.
Men jag ska försöka. Min man och jag har genomgått en hel del, både kriser och underbara erfarenheter. Vi pratar, funderar alltid på hur våra respektive val härstammar från våra olika könsroller osv. Men: för oss är det så himla viktigt att vi fortsätter att vara två individer, även om vi lever tillsammans i en kärnfamilj. Detta har lett till (jag VET - det är klassiskt) att jag jobbar mindre än han gör och friare. Han sitter på ett företag, på ett kontor och har en fetare månadsinkomst och mindre frihet. Trots detta försöker vi leva jämställt på ytan: hämta och lämna och tvätta och laga mat och ge varandra lika mycket frihet, men som ni alla förstår så har mitt val att jobba mindre också bidragit till att jag har möjlighet att träffa barnen mer - när jag och de vill. (Jag har till och med gått så långt att jag har funderat på om vi skulle kunna hemundervisa barnen några år. Mina tankar föddes när jag skrev om den underbara familjen Henriksson-Wallén som gjorde detta. Läs här. För mig och mitt inre var detta jobbet revolutionerande. Utnämn mig till dagens flumtomte - det struntar jag i.)
I mitt tycke lever jag ett bättre liv, jag slackar mer, väljer mina jobb, träffar vänner och jag kan, om jag vill, vara med vår dotter i skolan en hel dag om hon känner att hon är ledsen över något där och liknande saker. Jag är innerligt glad över detta. Min man lever ett mycket tajtare liv. Men vi har båda två valt detta. Han har jobbat 80 procent ett tag, och jag älskade det, men han gjorde inte det. Nu är han tillbaka på 100 procent, och hans lön gör det möjligt för mig att inte oroa ihjäl mig över vår ekonomi (även om jag "på ytan" ser till att betala hälften av allt. Oftast)

Och det här med "att välja rätt man" är jag innerligt trött på. Dels för att det återigen implicerar att det är kvinnans ansvar att det är jämställt där hemma (vad blir resultatet av det resonemanget för en kvinna som lever i en ojämställd relation, att HON har valt fel man?), dels för att ordet val är med, välja och välja liksom. Är man en heterosvennebanantjej så är det troligt att man träffar sin blivande man i runt trettioårsålder (lite före kanske, rent statistiskt), och man har inga barn och man är kär och livet är ganska enkelt. Och man gifter sig (kanske) eller skaffar barn. Och sen börjar det liksom.
Tja, men jag är inte säker som sagt. Det finns ju de som står där med listan och bockar av: vad tycker han om datten, vad är hans inställning till ditten? Som skriver avtal och funderar. Kanske är det kanon?

Jag ville bara få ur mig detta. Livet är intressant. Inte en regelbok. Det är svårt att utifrån döma andra. Men en sak som jag tror är roten till mycket av våra problem, det är vår konsumtion. Hur vi väljer att leva på ett visst sätt därför att vi ska kunna konsumera (och därför att det är status)).

Jag är förresten inte tvärsäker på så värst många saker. Är ni?
(och detta inlägg illustreras av en bild på min treåring - som väldigt ofta är tvärsäker)

En av 100!

"JÄMLIKAST Journalisterna och författarna Tinni Ernsjö Rappe och Rebecka Edgren Aldén är årets smartaste feminister. De inspirerar stort med sin nödvändiga jämlikhetsbok Skriet från Kärnfamiljen."

Med den motiveringen blev jag och Tinni utsedda till en av 100 inspiratörer 2009 av tidningen Leva! Tinni var på galan (vet inte varför egentligen, men jag fattade aldrig att jag också var utvald). Jag grattade och tyckte att det var jättekul. (Det var några veckor sedan.) Men så i dag fick jag ett mejl där en bekant grattade till utnämningen. Tänka sig, hade ingen aning!

Men utmärkelsen går framför allt till vår bok, Skriet från kärnfamiljen! Ni vet väl att den nu finns på pocket? (Kostar bara 41 kronor på adlibris.se!)

Ps. Duktiga Catharina Hansson som startade och driver Leva är en av MINA inspiratörer. Hon började som reporter på Min häst när hon var 17 år, i dag driver hon sin egen tidning (och väntar sitt fjärde barn!).

Vad är jämställdhet?

Mymlans veckotema är jämställdhet, eller närmare bestämt Vad är jämställdhet?

Ja, det är väl det vi tvistar om här på bloggen... Och nej, jag tror inte att jag med säkerhet vet vad jämställdhet, men jag ska här försöka kort sammanfatta vad jag tycker är jämställdhet.

För mig är det inte viktigast att alla män och alla kvinnor gör samma saker. Och om jag går till mig och min man, att vi gör exakt samma saker, lika ofta. Jämställdhet för mig handlar om att vi går in i ett förhållande där båda på djupet är införstådda med att vi gör det här tillsammans och att båda är lika mycket värda. Och i det ingår att mina vänner är lika mycket värda som hans vänner och tvärtom. Våra intressen är lika mycket värda. Våra jobb och karriärer är lika mycket värda. Vi delar på föräldraskapet och ansvaret för barnen. Vi är lika viktiga föräldrar och ska kunna klara hemmet och barnen på egen hand om så krävs – och helst klara även försörjningen om så krävs (det får man lite grann öva sig på medan den andra är hemma med bebisen). Det innebär också att inte en av oss är den som hela tiden har fokus på familjen och hemmet och inte den andra. Om en alltid måste vara projektledare och komma ihåg matsäckar, hur mycket toarullar det finns hemma, kommande födelsedagskalas och liknande så tar det en massa energi. Därför ska vi dela även på den biten. Sen kan man dela upp så att någon tar ansvar för barnens kläder och någon annan för lapparna från skola och dagis, eller hur man gör.
På en högre nivå betyder jämställdhet för mig att människor så långt det går (här måste samhället vara med och jämna ut skillnaderna, anser jag) har samma möjligheter, skyldigheter och rättigheter. Man ska inte ha sämre utgångsläge i samhället för att man råkar födas till man eller kvinna. (Eller hetero eller homo eller kommer från Iran eller Norge).

Det här var kortversionen. Nu måste jag jobba!

Ps. Den här kortversionen av Vad är jämställdhet i form av en seriestrip på Hannas hörna var alldeles underbar, jag måste bara tipsa om den.