måndag 11 april 2011

Pappor på förlossningen


Malin Bergström, legitimerad psykolog, har skrivit en viktig debattartikel i SvD i dag. Om hur viktig pappan är vid förlossningen, och framför allt hur viktigt det är att även pappan blir sedd under förlossningen. Artikeln pekar också på den rätt unkna syn som många som arbetar inom förlossningsvården har på pappor. Riktigt sorgligt. Jag håller med henne, förutom det viktiga stöd pappan kan vara för mamman under förlossningen är det också otroligt viktigt att båda föräldrarna känner sig lika viktiga och betydelsefulla för barnet redan från början.


Man brukar ju säga att könsrollerna skapas redan på BB. Barnet blir bemött på olika sätt beroende på om filten är blå eller rosa (läs Nina Björks klassiker Under det rosa täcket). På samma sätt som ett barn, en flicka eller pojke, föds, föds i samma stund två föräldrar. Visst går det att påverka i efterhand, loppet är inte kört, men visst spelar det roll om pappan ses som en oviktig bifigur eller bemöts med respekt som en av två föräldrar. Jag tror att synen vi har på mammor och pappor börjar redan under graviditeten (ja, förstås långt innan, den finns ju överallt runt oss i samhället). Pappor som tas på allvar, som blir lyssnade till, som man räknar med och som får känna att de är viktiga har nog lättare att kliva fram och ta ansvar. Pappor som inser att mammorna också är nybörjare känner sig inte lika tafatta. Jag minns hur arg jag var många gånger under föräldrautbildningskurserna jag och min man gick när vi väntade vårt första barn. Hur de blivande mammorna fick höra hur naturligt allt skulle falla sig, medan papporna fick höra jämförelser med hur man byter däck på bilen, hur mycket bebisen väger i ölburkar. En stor del av pappornas samtal handlade också om när de fick ha sex igen, medan mammornas samtal handlade om att de inte fick glömma bort papporna... En ren förolämpning, tycker jag. Som att det är det alla blivande pappor sitter och undrar över allra mest - när de kan få ha sex igen... Och också en förolämpning att förutsätta att mammorna inte var ett dugg intresserad av den frågan, utan att det förutsattes att mammorna inte alls skulle längta efter det. Inte konstigt om det i många förhållanden blev självuppfyllande profetior. Vem vill inte vara en mamma som alla andra? Vem vill inte vara en pappa som alla andra? Förväntningar på hur man ska vara och på hur man bör reagera - påverkar ju förstås.


Det var så fördomsfullt och könsstereotypt att jag knappt stod ut. När jag berättade för en barnmorska att vi skulle ta tio månader föräldraledigt var avrådde hon mig att bestämma det i förväg; jag kanske skulle ångra mig när jag fick barnet och vilja ha hela ledigheten själv... Inte ett ord eller tanke på att pappan faktiskt har rätt till hälften av dagarna. Att det är hans tid med barnet och barnets tid med sin pappa.


Har också läst någonstans att pappor minst lika ofta drabbas av förlossningsdepression, men att det sällan upptäcks. Det kan ju påverka familjen otroligt mycket! Pappor som ses som slarvrar, som flyr hemmet, kanske är det inte så enkelt som att de är svin, de kanske är i kris. Hur som helst tror jag att alla parter vinner på att både mamma och pappa ses som viktiga föräldrar som man förväntar sig delaktighet av.


Jag tror inte att vi kommer att uppnå ett jämställt föräldraskap förrän samhället börjar räkna med pappor lika mycket som med mammor. När förväntningarna på mammor och pappor är de samma, när man pratar om ett hundraprocentigt föräldraskap. Och inte kopplar det till kön. Det lär nog dröja. Men för både mammas, pappas, barnets och samhällets skull hoppas jag att det är ditåt vi strävar.

9 kommentarer:

Anonym sa...

När vi kom till BB var jag glad att vi hade kommit fram i tid. Jag somnade. Förlossning handlar inte om att bli sedd. Det handlar om att komma igenom den farliga situation födsel är för vår art. Allt annat är sekundärt.

FredrikN

Anonym sa...

Tack Rebecca! Precis så. Precis så.

Johan

Malin sa...

GUD VA BRA SAGT!! Jag h[ller verkligen med! J'mst'lldhet handlar ju precis lika mycket om m'n som kvinnor.

cruella sa...

Fredrik: Det där är inte en konstruktiv syn på födandet. Hur det faktiskt avlöper handlar MYCKET om psykologi och tillit. En man som anser att förlossning är skitfarligt skulle jag inte vilja ha i rummet när jag föder.

Är det bra om kvinnan blir sedd när hon föder?

Jenny / Ekopyssel sa...

Bra skrivet! Men fy vilka beskrivningar du ger om hur ni har haft det - barnets vikt i ölburkar! Jag har svårt att förstå att personal som jobbar med föräldrar varje dag kan ha en så ensidig syn på pappor och mammor.

När vi blev gravida var jag beredd på att vi skulle bemötas som mamma +1 och hur vi skulle hantera det. Men vi har faktiskt blivit behandlade som två föräldrar hela vägen - från barnmorskan på mvc till nu på bvc.

På Bvc togs även det upp i vår föräldragruppdiskussion hur papporna hade blivit bemötta på mvc och bb och det kändes ju toppen att det nämndes. (Och det var ju pappor som svarade att de känt att de blivit behandlar som ett bihang på bb, tyvärr.) Det enda jag kan komma på nu som skiljt sig för oss var att jag fick fylla i ett papper om hur jag mådde, och det fick inte maken göra.

Fatima sa...

Jag är gravid med mitt första dag (BF om bara 3 veckor!) och jag har fått en del dumma kommentarer på vägen. Som min kollega sa när hon fick höra att vi planerar att dela lika på föräldraledigheten "Men du borde vara hemma hela tiden själv. Tänk på hans karriär." Say what?!

Mård sa...

Visst vadar vi runt i klibbiga förväntningar på hur mammor respektive pappor är. Attityder generellt till hur kompetent som förälder man är baserat på kön anses ju fortfarande vara evidensbaserade sanningar.
Jag tror dock att artikeln som Malin Bergström kritiserade inte avser förhållningssätt på BVC, arbetsliv, skola et c. Jag tror att det på allvar, utan baktankar eller pekpinnar, känns missriktat för många som arbetar inom sjukvården att från en förlossning avsätta dyrbara resurser på helt friska anhörigas välbefinnande. Det jag tycker är så himla bra med Bergströms text är att hon argumenterar sakligt VARFÖR det är viktigt att papporna pysslas om på förlossningen. Inte primärt för att flytta fokus från kvinnan och barnets överlevnad och hälsa (som ju faktiskt är huvuduppdraget), utan för att en sådan insats förbättrar såväl medicinska som psykologiska förutsättningar för hela familjen. Jag skrev ett inlägg om just dessa aspekter igår: http://pinemarten.wordpress.com/2011/04/11/att-tanka-en-vanda-till/

Helene sa...

Jag driver i Stockhoms landsting att samtalet som mammor får efter att barnet är fött för att upptäcka depression också ska erbjudas pappan.

http://www.mp.se/templates/mct_177.aspx?number=202516

KaosJenny sa...

Mannen och jag har varit på förlossnigen 4 gånger och 3 av gångerna har det tex varit hans uppdrag att gråta av lycka (4:e gången gjorde jag det). Jag tycker verkligen att det känns som om vi delat våra livs största ögonblick tillsammans (eller timmar och åter timmar). Varje förlossning har varit unik, varje bebis och tiden efteråt. Att vi "fötts som föräldrar tillsammans" betyder mycket. Vad som än händer så är det på sätt och vis han och jag, det är Mannen och jag som är föräldrarna, alltid så det klart att Mannen också är viktig.