tisdag 21 december 2010

Svårt att prata om det...

Som ni säkert har sett så har prata om det vuxit och fått ett enormt genomslag, på twitter har hundratals pratat om det, på facebook, i tidningar - ja, till och med utländska tidningar! Läs på prata om det:s egen sida!

Så var det också dags för mig att berätta. Det här skrev jag i dag och det är publicerat på amelia.se:

"Sedan jag en kväll på twitter följt Johanna Koljonens tankar kring sexuella kränkningar har jag varit med i ett nätverk som börjat prata om det – prata om sånt man tidigare inte pratat om. De där gråzonerna, när vi har sex utan att egentligen vilja, där allt inte känns okej, där vi känner oss utsatta, men ändå inte törs anmäla. Där vi inte ens vet säkert om det är något som kan anmälas. Vi vet bara att det känns fel.

Prata om det växte, på twitter och facebook pratade hundratals om det de varit med om, tidningar publicerade krönikor och debattartiklar. Skamfyllda filtar lyftes, tankar, känslor, erfarenheter delades. Det var många som hade ett behov av att prata om det.

Utländsk media hörde till och med av sig.

Det var stort att stå mitt i och uppleva denna flod av engagemang.

Så skulle jag också prata om det. Prata om det PÅ RIKTIGT. Berätta något om det jag har varit med om. Inte bara teoretisera.

Den första tanken som dök upp var: Oj, jag har ju hur många händelser som helst att prata om.

Nästa tanke blev: Nja, inte den... stackars han, han menade nog inte så illa... Och inte den. Det är för skämmigt. Jag kan inte berätta hur det verkligen var, hur jag kunde gå på det han sa och gå med på det... Och nej, det där är för grovt, tänk om min mamma läser... Och inte det där heller, han skulle känna igen sig - tänk om han blir arg, vill hämnas?

Vad som blev tydligt är att det inte är så lätt att prata om det. Och min beundran för dem som faktiskt har gjort det - de som har gått hela vägen, de som har berättat om svåra saker, offentligt, den bara växer. Särskilt växer beundran för de som tar steget och faktiskt anmäler.

Jag känner ytterst få kvinnor som aldrig har varit med om någonting.

Jag känner ytterst få kvinnor, om ens någon, som har anmält.

Men jag lovade att berätta något. De värsta kan jag inte berätta om. Men jag kan berätta om en händelse. En som jag nästan förlåtit mig själv för.

Jag var 14 år. På semester i Grekland med min syster och min mormor. Det var frihet. Jag drack söta drinkar och rökte Gula Blend. Kände mig vuxen. Träffade en nästan vuxen man. En som gillade mig! Vi dansade, vi badade i natten, vi hånglade. Oj, vad vi hånglade!

Jag var kär och jag trodde att han var kär i mig.

En kväll gick vi ensamma ner till stranden. I mörkret visade han hur upphetsad han var. När jag sa att jag inte kunde ligga med honom – jag tordes inte, jag var oskuld – svarade han att jag i så fall var tvungen att suga av honom. Han hade stånd och det var farligt för killar att vara så där upphetsade och gå omkring med stånd, påstod han. Jag tyckte synd om honom. Kände mig skyldig – det var ju jag som hade hetsat upp honom så där.

Han hade väl trott att jag skulle gå hela vägen. Var det inte det jag hade lurat honom att tro? Samtidigt kände jag mig billig – om han krävde att jag skulle suga av honom, trots att jag inte ville, så kunde han inte vara kär i mig. Och jag skämdes över det. Jag skämdes över att jag hade trott att han verkligen brydde sig om mig. Att jag hade inbillat mig att någon skulle kunna älska mig, eller åtminstone vara lite förälskad i mig. Jag var inte värd det. Jag var värd att utnyttjas. Jag var en sådan tjej. En sådan man försöker få i säng och inte en fin flicka som man försöker bli ihop med. När jag var ung fanns den distinktionen. Man skiljde på de som låg och de som man var ihop med.

Där och då bestämde han min plats i kärlekshierarkin och jag gjorde som han sa. För jag trodde att hans bild av mig var den sanna. Jag sög av honom med förakt för mig själv och med en rädsla för att han skulle kunna bli arg om jag sa nej. Jag ville inte ställa till med en scen. Vad skulle han då säga till mig? Vilken illusion om mig skulle han då krossa? (Märkligt nog var jag oerhört rädd för att han skulle säga något elakt till mig, att jag var ful, äcklig, luktade illa eller något liknande, jag visste att om han sa något sådant så skulle jag har så svårt att tvätta bort den kommentaren från min insida – jag skulle alltid tro att jag var det han sa – så minns jag att jag tänkte.) Lättare då att gå ner på knä.

Det var vidrigt. Och jag grät och skämdes. Men jag torkade tårarna innan jag reste mig upp. Jag låtsades som ingenting. Ville inte göra bort mig själv eller honom.


Händelsen satte djupa spår i mig. Jag låg inte med någon kille efter det på många, många år. Jag hade någon konstig föreställning om att jag var tvungen att renas. Jag minns så väl vad en av mina kompisar en gång sa till mig: ”Oj, jag har legat med tre killar och jag är bara 14 – jag är en riktig hora.”

Jag ville inte vara en hora. Och eftersom jag redan hade en handling på mitt samvete fick jag inte göra något mer – för att bevisa att jag inte var som min vän. När jag skriver det här känner jag själv hur underligt det låter. Men det här var en verklighet för mig under hela min uppväxt. Kanske var det därför jag kände mig så befriad när jag upptäckte feminismen?

Feminismen för mig handlade mycket om en sexuell befrielse. Det som egentligen är självklart, att min kropp tillhör mig, att jag får göra vad jag vill med den. Säga ja och säga nej, när jag själv vill det. Utan att skämmas. Det var det som var den största feministiska insikten för mig. Jag kan inte påstå att jag alltid har levt efter det, men nästan.

Nästa steg är att börja prata om det. Nu gör jag det."

torsdag 16 december 2010

Prata om det

I går vid den här tiden satt jag och följde Johanna Koljonen på twitter. Hon funderade på hur kvinnorna i Assange-målet har blivit behandlade. Hon berättar att även hon varit med om händelser som inte känts okej, som hon kanske borde ha gått vidare med, men som så många andra försökt glömma.

Jag tar inte ställning till om Assange är skyldig eller ej. Men jag gillar absolut inte hur de båda kvinnorna målas ut, både i Sverige och i stora delar av världen. Deras namn och bild ligger uppe på en mängd sajter, de hatas och förlöjligas. De beskrivs som två CIA-horor som försökt sänka en av världens goda pojkar. (Kan ju tillägga här att även jag är imponerad av Wikileaks och upprörd över hur de har försökt stoppas från alla möjliga håll.)

Som många redan påpekat påminner detta mycket om fallet i Bjästa. Flickorna målas upp som skurkar, när "klassens populäraste kille" anklagas för våldtäkt.

Det kan mycket väl vara så att det som hände den där natten med Assange i många länder inte skulle ses som våldtäkt. Även om många människor tror att våldtäktsanklagelser kastas hit och dit lite hur som helst, och att människor döms på väldigt låga grunder så ser verkligheten annorlunda ut.

För det första, de allra, allra flesta incidenter anmäls aldrig! Och det vet jag därför att jag knappt känner någon tjej som aldrig råkat ut för något. Samtidigt som jag knappt känner någon som har anmält.

Av dem som verkligen går vidare och anmäler är det bara en bråkdel som leder till åtal. Och av de målen är det inte särskilt många som leder till fällande dom.

Risken att som kille bli anmäld och åka dit är minimal. Risken att en en tjej råkar ut för något när hon är ensam med en man är betydligt större. Tror jag. Eftersom det handlar om mörkertal kan man ju inte veta.

Det jag vet är att jag själv varit utsatt flera gånger. Vissa av de händelser jag har varit med om skulle säkert kunna rubriceras som sexualbrott. Jag har aldrig anmält. Jo, jag anmälde en gång min chef för sexuella trakasserier - till en högre chef. Det var efter en lång, lång tid av riktigt grova trakasserier. Killen blev omplacerad till en annan restaurang. Två månader senare knäckte han en tjej på den nya restaurangen som sa upp sig. Killen jobbade kvar. Länge. Jag har mött honom på restaurangen flera gånger... Men det blev ju aldrig en polissak. Troligen har han fortsatt att trakassera kvinnor.

Tillbaka till det som hände på twitter i går kväll. När jag läser om Johannas erfaranheter av övergrepp förvandlas hennes vittnesmål till en diskussion och vi är flera som föreslår att vi borde skriva om det här. Johanna tar initativet till en mejlgrupp och jag hoppar förstås på. Hela kvällen ramlar det in mejl från framför allt kvinnor som vill våga prata om det - det där de varit med om, men som de aldrig anmält. Sånt de inte ens vet om de skulle ha kunnat anmäla. Sånt de skämts för, sånt som gjort ont. Det är otroligt berörande. Hela dagen i dag har det fortsatt strömma in mejl, jag har knappt hunnit läsa. Tidigare under dagen skapades också en hashtagg på twitter: #prataomdet och hundratals börjar prata om det, de berättar vad de varit med om. Inte bara kvinnor, män också. Det hela blir en flod. Hundratals vittnesmål som stödjer min tes som jag alltid har trott på - det är få kvinnor som aldrig har blivit utsatta! Myten att det bara är vissa idioter till killar som begår övergrepp, som träder över gränsen, som tar vad de vill ha - krossas.

Jag har själv varit med när snälla killar passerat det som är okej. Jag har suttit och tröstat dem dagen efter för att DE är så ledsna för vad DE har utsatt mig för... Och jag är inte ensam.

Det har nu startat en blogg där inläggen samlas. I nästa vecka kommer en rad olika tidningar att publicera texter på det här ämnet. Kanske, kanske kan en del av skammen försvinna. Kanske, kanske kan vi vidga synen på vad som är sexuella övergrepp. Kanske, kanske kan myterna om En riktigt våldtäktsman försvinna...

Jag är så glad att vi har börjat prata om det.

fredag 10 december 2010

Sluta sparka på kärnfamiljen?


Jag har inte slutat blogga. Jag tog en paus för att allt skulle lugna ner sig och det går rätt snabbt att koppla bort. Jag har haft fullt upp med annat, mitt heltidsjobb, mina tre barn och så vidare.

Men så senaste veckan har det dykt upp en hel del i tidningarna som jag har hajat till över, sånt som fått det att spritta i bloggtarmen. Den första artikeln som fick mig att reagera var Lena Anderssons träffsäkra text i DN kultur.

Jag är helt med henne. Jag har aldrig förstått hur man kan tro att de som förordar stjärnfamiljer - att familjer ska kunna se ut på olika sätt, och som vill ifrågasätta normen av kärnfamiljen – är emot densamma!

Lena Andersson skriver bland annat:

En annan rubrik löd: ”Sluta sparka på kärnfamiljen!” Bilagan kom från den kristna organisationen Levande Familjer. Dess grundare yttrade sig: ”Det är först och främst i familjen, som barn och ungdomar får lära sig respekt, ärlighet och samspel med andra människor. I familjen är dessa saker inte bara ord och fina fraser, utan det är också där vi får möjligheten att i praktiken träna på allt viktigt vi lärt oss!”


Det är lätt att skratta åt kommentarer om att kärnfamiljen är under attack, eller att feminister hatar kärnfamiljen - för det är löjeväckande. Men det finns faktiskt folk som på fullt allvar tror att kärnfamiljen ÄR hotad. Och att feminister hatar kärnfamiljen!

Jag tror inte att det finns någon feminist som hatar kärnfamiljen. Däremot vet jag många feminister som hatar att normen kring kärnfamiljen är så stark. Och att den normen styr och förstör så mycket, för alla - både för de familjer som inte rent definitionsmässigt lever upp till normen och för de kärnfamiljer som inte lever upp till bilden av hur en kärnfamilj borde se ut. Att ha en stark norm, ett starkt ideal - som hela tiden hyllas och idealiseras (allra värst med argument som att det är det bästa för barnen) gör ju stigmatiseringen så mycket värre för alla andra.

Det starka normen gör också att få ifrågasätter en kärnfamilj. Allt måste ju vara bra - de lever ju mamma-pappa-barn-liv... Jag tror att isoleringen är ett av de största problemen för kärnfamiljen som form. Få vågar ifrågasätta. Få vågar granska. Få vågar uppmärksamma tecken på att något kanske inte är som det borde. Jag tror att de flesta granskar andra familjer betydligt närgångnare.

Lena skriver vidare:

Har de sett en Lars Norén-pjäs? Reflekterat över allt psykiskt och fysiskt våld mot barn i familjens hägn, de sexuella övergreppen, instängdheten, de undertryckta begären? ”Enheten mamma, pappa och barn är grunden för ett gott samhälle”, stod det vidare. De flesta söker sig ju till denna idealenhet, så hur kommer det sig att den ständigt känner sig hotad fast den är hegemonisk?

Kärnfamiljen behöver inte se ut som en Norénpjäs. Den kan fungera alldeles utmärkt. Men den passar inte för alla - den fungerar inte för alla. Varför tvinga på en familjeform på andra med risken att det blir Norén i stället för idyll?

Jag kan inte förstå det.

Vad som händer när man tvingar på kärnfamiljen som familjeform är kungens skandaler ett exempel på. Lena skriver så bra:

Sveriges främsta symbol för kärnfamiljen är monarkin. Liksom organisationen Levande Familjer lär den oss att man och kvinna är väsentligen olika och att familjen är den eftersträvansvärda livsformen. På sistone har monarkin också visat vad som kan hända när man kedjar fast sig vid varandra in i döden oavsett hur man trivs ihop. Och vad som sker när en konstitution fjättrar en ätt vid ett ämbete.

Förutom att institutionalisera klassamhället normerar monarkin oss in i konservatism, kristendom, könsroller, heterosexualitet, äktenskap och barnafödande. Monarkin är som en daglig reklambilaga från Levande Familjer. Häri ligger dess största skadeverkningar. Under minst ett halvår alldeles nyligen tvångsmatades nationen med extraförstärkta familjeideal när alla låg på knä inför kungens dotter som skulle vigas vid sin make för att få börja producera tronföljare åt landet.

Kungens utsvävande sexualliv och brutna trohetslöften såsom de beskrivs i boken ”Den motvillige monarken” av Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer (Lind & Co) bör betraktas i ljuset av familjevärdena som monarkin pressar över undersåtarna. Om en privatperson vid namn Carl Gustaf B umgås i kretsar där kvinnor är en leksak att ta fram vid efterrätten är det beklämmande, patetiskt och gravt dekadent. När Sveriges kung gör det är det oacceptabelt.


Samtidigt kan man konstatera att kärnfamiljen verkligen inte är på randen till utrotningshotning...
72 procent av alla barn under 18 år lever med båda sina biologiska föräldrar. Kärnfamiljen är långt ifrån död. Låt toleransen för andra familjeformer leva lika gott också.