onsdag 30 september 2009

Det är lätt att vara kul om man slipper hushållsträsket

I say no more.

Läs och begrunda. Därför hyllar vi bara våra pappor av Calle Schulman.

Vem tillhör verklighetens folk?

En vän till mig bloggar på DN livstil. Catia Hultquist har liksom jag uppmärksammat att verklighetens folk ändå verkar gilla genusdagis. Ett oförargligt inlägg kan man tycka. Läs själva! Men så läs kommentarerna! Folk blir så fruktansvärt upprörda över detta med genus!

Ett exempel:

"Catia Hultqvist du tillhör den lilla skara ovnliga rabiata feminister med genusvansinnet som ledstjärna.
Sverige av i dag är tack vare detta ett av världens mest könssegregerade länder.
Genusfjantet är en förlängning av feminismen, vilket inte har någonting med jämställdhet att göra."

Och detta (snacka om att missförstå!):

"Jag tycker inte det är ett dugg roligt att försöka tvinga fram onaturliga beteenden i några slags vänstergenusfeministiska experiment på helt oskyldiga barn. Det är vidrigt och inget annat. Jag tillhör en generation som tvingats till både det ena och det andra socialistexperimentet under min skolgång och jag känner mig INTE speciellt nöjd över det!"

Och det här (snacka om att ta i från tårna! - var kommer all ilska från?):

"Nu har "intelligentsian" fått frispel över att Göran Hägglund hade mage att ifrågasätta en del av deras självpåtagna rätt att ständigt och överallt mästra det enkla folket som ingenting begriper av "finkulturen", dessa gratisätare som tar det för givet som gökungar att det arbetande kollektivet ska göda dom för evi gt, på teaterscener, i tv-soffor och all media vräker sig dessa goddagspiltar och talar om för oss vad som är politiskt korrekt för stunden, en dag kommer verkligheten och dess folk ikapp er, minns visdomen i talesättet: "när Adam grävde och Eva spann, vem var då adelsman"."


Jag undrar bara nu, är det vi som tillhör verklighetens folk? Eller är det de flyförbannade bloggkommentatorerna? Hm...

tisdag 29 september 2009

Ska vi ses?

Kan vi inte ses?

Rebecka och jag pratar kärnfamilj med alla som vill på Studieförbundet vuxenskolan den 14 oktober kl 18.30-20. Eriksbergsgatan 8 i Stockholm.

150 kronor, anmäl er här.
Så kan vi göra bloggen till en date, liksom.
Det vore superkul. Kom!

Dags att minska lönegapet!

Jag vill inte göra så här många inlägg... vet också att ni inte hinner kommentera när jag sprutar ur mig inlägg... Det har jag förstått av erfarenhet. Men jag kunde inte låta bli. Dagens Arena har en så bra artikel om att lönegapet mellan kvinnor och män inte minskar (hej, alla ni som tror att orättvisor och ojämställdhet "växer" bort av sig själv). I artikeln av Nisha Besara tar hon upp 4 saker som borde göras. Jag håller med!

Här är det som borde göras om vi ska se en förändring:

Delad föräldraförsäkring. "Risken" att en anställd är borta i ett halvår för barnledighet blir lika för kvinnor och män. Risken att kvinnor i högre utsträckning än män arbetar deltid efter föräldraledigheten minskar. Risken att kvinnor missar befordringar och därmed löneökningar minskar. Risken att kvinnor får lägre pension minskar.

Rätt till heltid. Fortfarande har kvinnor i vård och omsorg samt handel svårt att få heltidsanställningar och därmed en hel lön att leva på. Hälften av de LO-medlemmar som jobbar deltid vill gå upp i heltid, men får ingen möjlighet. Det handlar inte om att det inte finns utrymme, utan om att kvinnor utnyttjas.

Öronmärk en del av statsbidragen till kommuner och landsting. Att löner ser ut som de gör är ingen slump, de förhandlas fram mellan arbetsgivare och fack. Dessa parter kommer av egen kraft inte kunna förändra det faktum att arbeten i offentlig sektor utförda av kvinnor värderas lägre. Kommunerna och landstingen behöver en tydlig markering från regeringen att lönerna ska höjas. Att det inte finns tillräckligt många privata alternativ, som är högerns mantra, är inte anledningen till lönegapet. Det är för att det finns sega föreställningar om vad som är manligt och kvinnligt, vilket påverkar yrkesval och lönenivåer.

Kvotera kvotera kvotera. Eftersom det är politiker som sitter i kommuner och landsting och bestämmer över löner, måste partierna kvotera alla platser lika mellan kvinnor och män. Eftersom det är facken som är politikernas motparter och förhandlar om löner, måste facken kvotera förtroendeposter lika mellan kvinnor och män. Eftersom näringslivet är en av arbetsmarknadens parter och en maktfaktor i samhället, måste platserna i bolagsstyrelser kvoteras lika mellan kvinnor och män. "Det finns inga rumsrena argument kvar till varför det ser ut som det gör."

Några kommentarer på det?


Vart tog feministerna vägen?

Ann-Charlotte Marteus, du är min hjälte! Nej, kanske inte, men hon skriver fantastiskt bra, läs här:

"Det är för övrigt ironiskt: Hägglund stormar mot "genus" i en tid då genusdebatten är närmast obefintlig. Om den förs är det ofta av män. Jag vet inte var kvinnorna tog vägen.
Den senaste genusdebatten på kultursidorna var väl den där om handväskor. Som om allt var - klart. Förra veckan avslöjades att många unga flickor har sex trots att det gör ont. För pojkarnas skull, för att de inte ska tröttna och dra vidare. Unga svenska kvinnor gör med andra ord precis som Anka tycker att kvinnor ska göra. Hur kan Anna Ankas åsikter vara värda spaltkilometer om den korresponderande verkligheten inte är intressant alls? Vilken bedrövlig blingblinglogik."

Läs hela hennes krönika här!


måndag 28 september 2009

Verklighetens folk gillar genusdagis!

Åh, det här var ju härligt! Gudrun Schyman tipsade på FB om Kajsa Wahlströms debattartikel i Expressen. Ja, "verklighetens folk" (Göran Hägglund) gillar genusdagis! När jag var nere på bokmässan åt jag middag med Ingemar Gens, som var med i projektet och sen skrev om det. Han sa precis samma sak! När folk förstod vad genusdagis handlade så ville de ha det! (Det är ett tecken på att det mer handlar om kunskap än tyckande.) För det handlar ju inte om att ta bort något, utan tvärtom lägga till! Att ge barnen fler än ett sätt att vara på.

Läs bara här, saxat ur debattartikeln:

"En del föräldrar var till en början tveksamma till jämställdhetssatsningen. "Hur ska min dotter någonsin bli bortgift" och "jag vill inte ha någon bög med ring i örat", var några kommentarer. Men farhågorna försvann när vi berättade om arbetssättet. För det handlar inte om - som du påstod i Almedalen, Göran - att lekarna ska vara könsneutrala, utan att lärarna förändrar sitt bemötande av barnen. Barnen ska inte byta kön. Men det ska däremot få möjlighet att se en större värld. Flickor ska tillåtas att vara hjälpsamma och empatiska, samtidigt som de ska uppmuntras att ta plats. Och pojkar ska inte få beröm bara när de är starka och snabba, utan också när de pratar om känslor. Alla barn behöver inte stöpas i samma mall.Verklighetens folk visade sig vara mycket tacksamma över vårt arbete - såväl pappan till dottern som fått bättre motorik sedan hon vågade hoppa i kuddrummet, som mamman vars stökige son plötsligt berättade hur han mådde. På Tittmyran blev vi nedringda av föräldrar som ville placera sina barn hos oss eller som bad oss starta förskola i deras stadsdel. Därför blir jag lite konfunderad när du talar om genuspedagoger som någon slags överhet, Göran. I de allra flesta kommuner får föräldrarna i dag välja vilken förskola de ska sätta sina barn i. Du underkänner väl inte de val de gjort hemma vid köksborden?"

Om det handlar ju också den spännande boken Ge ditt barn 100 möjligheter i stället för 2.

Jag skulle älska om mina barn fick gå på något sådant här dagis - även om jag har varit nöjd med de dagis mina barn gått och går på.

Går era barn på genusdagis? Skulle du vilja det? Varför, varför inte?

Upprop mot perfektionismen

Isobel Hadley-Kamptz gjorde ett upprop mot perfektionismen i DN i går:

”Varför måste allt vara så himla perfekt?” Den desperata frågan ligger inte bara bakom samtidsfenomen som populära Facebook-gruppen ”Family living – the true story”, där människor visar upp sina utpräglat ostylade, ostädade vardagsbilder eller bloggstafetter där kvinnor uppmanar varandra att våga vara dåliga förebilder. Sedd i ett vidare perspektiv är kritiken mot perfektionismen politiskt sprängstoff. En appell för det imperfekta samhället är en anmodan till revolution. Min revolution."

Ja, jag känner igen tankegångarna i vår bok, Skriet från kärnfamiljen.

Samtidigt känner jag mig lite uppgiven. Någonstans kan man aldrig göra rätt. Många skulle till exempel känna att detta inlägg står i direkt motsats till mitt förra inlägg. Och ja, så komplext kanske det är?

Är det inte lite sjukt till exempel att ha dåligt samvete för att man är för aktiv?

Hur som helst. Jag gillar allt som slår mot det perfekta, som tillåter skavanker, som utmanar och ifrågasätter. Så läs hennes text här (kan inte säga att jag håller med om exakt allt, vet inte riktigt vad jag ska tycka om festbilder på FB till exempel - det får jag fundera över).

Isobel har också en blogg som jag läser ibland. Här hittar ni den!

söndag 27 september 2009

Ja, barn ska aktiveras!

För en gångs skull håller jag faktiskt med Linda Skugge. Det är inte ofta... även om jag beundrar hennes driv och hennes energi, så känner jag ofta att jag tycker precis tvärtom mot vad hon tycker. Men nu för en gångs skull håller jag faktiskt med henne! Ja, jag tycker också att barn ska aktiveras. (Läs hennes krönika här!) Det har blivit så poppis och klaga på alla föräldrar som sätter sina barn i aktiviteter. Jag får ofta försvara varför mina barn går på olika saker. De säger att deras barn är så trötta bara av skolan, att man inte ska pressa dem hårdare och så vidare. Och det är klart, jag vill ju inte pressa dem. Men jag tänker på min egen barndom. Så här såg MINA veckor ut när jag var 8:


måndagar: balett (gick själv ner till centrala Sundsvall, där jag då bodde) och väntade in lektionen, blev hämtad efteråt.

tisdagar: gymnastik i 2,5 timme (gick själv ner till hallen mitt i centrum, blev hämtad efteråt).

onsdagar: scouter, gick själv till lokalen och själv hem.

torsdagar: först pianolektion cirka 5 minuters väg från skolan, som jag förstås gick själv, efteråt gick jag själv ner till hallen för 2,5 timmars gympa igen.

fredagar: ridning, gick ner till busscentralen själv, tog bussen långt ut på landet, gick sen i cirka 15 minuter för att komma till ridskolan, blev hämtad när det var klart.

lördagar: ofta gymnastiktävlingar.

söndagar: varannan söndag var jag med i en filmklubb som visade olika barnfilmer.


Jag kan alltså rida, jag kan spela piano, jag kan de grundläggande scoutkunskaperna, jag har tränat i hela mitt liv, har lätt för att bygga muskler och gör i dag, 37 år gammal, rondat flickis och handvolter. Jag har blivit självständig, jag har fått öva mig på att vara i olika sammanhang med olika sorters människor, jag har alltid känt massor av människor. Jag är SÅ tacksam. Gymnastik kan man inte börja med när man är 10 - då hinner man inte bli bra. Man ska börja senast när man är sju. Likdant med piano, man kan inte börja när man är 10, eller klart man kan, men då blir man sällan så bra. Och nej, jag tycker inte heller att man behöver bli så bra (jag har aldrig varit jättebra på något), men jag tror inte att det är så kul för ett barn att börja vid 10 och ligga flera år efter alla andra barn som redan hållt på länge. Jag är så tacksam mot mina föräldrar som lät mig gå på så mycket aktiviteter. Jag kände aldrig att jag inte hann leka, eller att det var för mycket. Eller att jag blev pressad. Känner mig bara tacksam för allt jag har fått uppleva och lärt mig.


Mina två äldsta barn har en hel del aktiviteter, men inte alls lika många som jag hade.


Morgan, snart är 8, spelar fotboll och hocky (de två säsongerna går lite in i varandra, men huvuddelen av tiden är det bara en av dem) och går på gymnastik. Han började med gymnastik när han var 4. Fotboll och hocky när han var 6.

Ellinor, 6 år, går på fotboll och gymnastik. Hon började med gymnastik när hon var 2,5 (jag var tränare och hon fick hänga med) och med fotboll den här terminen (och hon älskar det verkligen!).


Jag tycker inte att det är mycket. Jag vill att de också ska spela ett instrument, gärna gå i kör också. Och gärna testa någon sport som de verkar tycka är kul. Ellinor vill hemskt gärna börja dansa eller spela teater, men det har fått vänta, först ska vi få in henne i simskola (för simma måste man ju kunna!).


Känner att de flesta tycker att aktiviteter är av ondo, att föräldrar som sätter sina barn i mer än en aktiviteter är hysteriska. Och att barnen helt ska bestämma, men det tycker inte jag, även där håller jag med Linda Skugge, nej, självklart behöver de inte gå på något de hatar, men de ska gå på någon sport, de får välja själv, de ska sjunga eller spela något instrument - i framtiden, prova på i alla fall, och de får inte hoppa av någon aktivitet mitt i terminen, dagsform eller olika nycker ska inte få råda. Jag är liksom mina föräldrar rätt passiv (förutom på min sons gympa, där jag är tränare) - jag sitter inte och tittar varje gång, jag pushar inte, jag kräver inte att de ska prestera. Kanske är jag inte alls lika pressande som Linda Skugge verkar vara. Och jag gillar inte föräldrar som hela tiden sitter med och följer sitt barns minst rörelser och ännu värre kommenterar och ropar! Låt de utvecklas ifred och i lugn och ro. Men visst! Aktiviteter ska de ha!

Networkingbloggen har också skrivit om det här!

Vad tycker ni? Vad är lagom antal aktivitet? Och hur mycket ska barnet själv få bestämma? Och ja, allmänna kommentarer på detta ämne?



Smurfland?


Ni kommer förstås ihåg smurfarna? Gammelsmurfen, kocksmurfen, bagerismurfenen, sportsmurfen, muttersmurfen, fixarsmurfen, konstruktionsmurfen, sångsmurfen, trollerismurfen.... Och så förstås lilla smurfan (som egentligen var en elak trojansk häst av Gargamel som hatade smurfarna).

Jag kan inte låta bli att tänka på smurfarna när jag läser om hemmafruarna i Tyskland i DN ekonomi från i går (var ju inte hemma då). Smurfarna var alla män och hade yrken efter intressen, gjorde det de passade för. Konstruktionssmurfen konstruerade, bagerismurfen bakade, sångsmurfen sjöng. Och så fanns det en tjej - lilla smurfan och hennes egenskap var att vara... tjej.

Hemmafruarna i Tyskland är som lilla smurfan! Männen har hittat det de är bra på, har olika yrken, jobbar med olika saker. Kvinnorna är... hemmafruar. Oavsett intresse, läggning, kunskap, utbildning. För att samhället är konstruerat efter det.

Tycker att antifeminister bör tänka på Tyskland och alla hemmafruar där när de ojar sig över att sambeskattningen avskaffades i Sverige. Och de kan också fundera på detta med valfrihet. Att så många kvinnor är hemma i Tyskland handlar inte om valfrihet. Att kvinnor i Sverige lever som de gör handlar heller inte så mycket om frihet. Människor är överlag mer styrda än vad man kan tro.

Ska återkomma till detta! Men nu måste jag rusa iväg till gympahallen, och träna min äldsta i gymnastik.

(Tyvärr kan jag inte länka till artikeln, den ligger inte ute, vad jag kan se.)

lördag 26 september 2009

Hemma igen efter bokmässan!

Har haft ett fantastiskt dygn i Göteborg! (Tack Tinni och tack Tinnis mamma Gun!) Det var min första visit på bokmässan någonsin och jag kommer garanterar att återvända. Har en massa tankar därifrån, men är för trött för att skriva ner dem. Återkommer till det.

Alex Schulman berättade på mässan hur man blir en populär bloggare: Namedroppa! "För alla kändisar googlar sig själva!" Och ja, jag vill ju att fler ska läsa den här bloggen så, här har ni, en liten sammanfattning av mitt dygn på bokmässan och en himla massa namn (när jag orkar ska jag gå in och länka alla namn som länkas kan också)!

Årets bästa seminarium: Isabell Allende (vilken kvinna! Och oj, vad hon bjuder på sig själv.
Årets bästa samtalsledare: Daniel Sjölin (han är helt otrolig!)
Årets mest beundrade: Karin Johanisson, alltid lika skärpt! Och Patricia Tudor-Sandahl, det var enormt intensiva och välskrivna 20 minutrar!
Årets sömnigaste seminarium: Karolina Ramqvists. Hade precis varit på Patricia Tudor-Sandahls oerhört fullspäckade föreläsning på 20 minuter. Och precis intill samtalde Karolina Ramqvist med Katerina Janouch med en samtalsledare om varför vissa kvinnor dras till farliga män (apropå Karolinas bok "Flickvännen" - som jag tyvärr inte läst, men som sägs vara riktigt bra!). Det var inget fel på varken samtalsledaren, Karolina eller Katerina. Men det var för långt! Jag kom in när det redan hade gått 20 minuter och redan då kände jag att det gick lite på tomgång. 45 minuter är ibland alldeles för lång tid! Synd på bra bok (vilket jag tror), intressant ämne och spännande deltagare.
Årets sämsta seminarium: Samtal (fast det blev inget samtal) mellan Karin Johanisson, Doris Dahlin, Tommy Deogan (bror till Tony), Anna Kåver och två från Stadsmissionen. Alla var bra var och en för sig, men något samtal blev det inte...
Årets flitigaste: Karin Salmson (med Vilda/Olika förlag) och Fredrik Strage som stått och sålt slut på alla sina böcker.
Årets fest: Sigge och Malin Eklund, tack! De ordnade en helt fantastisk fest i sin svit på 10:e våningen (och de är så charmiga och trevliga båda två, vilket par!). Jag och Tinni var först på plats - och sist därifrån - alla gäster blev utslängda av hotellets vakter, en pilot i rummet intill kunde inte sova...
Årets snackis: Unni Drougges livvakter. Alla undrade varför hon hade med sig två biffiga livvakter med snäckor i öronen. Själv la hon bara huvudet på sne och sa ingenting.
Årets trevligaste motståndare: Marie Söderkvist, vi tycker helt olika om det mesta, men hon är grymt trevlig.
Årets snyggaste författare: Denise Rudberg.
Årets bäst klädda: Jessika Gedin (med underbart märke på blusen: Fröken Arg).
Årets mest givande samtal: Klockan 3 på Parks uteservering med syskon- och deckarparet Camilla Grebe och Åsa Träff (vi måste byta böcker! Snart!).
Årets skandal: Nämner inga namn, men en känd kulturskribent hånglade med okänd man så att det slog gnistor...
Årets mest korkade fråga: Ska vi inte gå vidare? (Jag till Tinni när Park stängde, halv fyra på natten...).
Årets tråkigaste mingelperson: Thomas Bodström, all karisma man ser på tv var som bortblåst.
Årets misstag: Att inte ha med sig kontanter till mässan.
Årets fräckis: Jean-Claude Arnault som hade fest i sviten bredvid Eklunds och som hela tiden kom in och försökte få över folk dit och la till "ta med er lite sprit också...".
Årets mest energirika person: Elizabeth Gummesson, urtrevlig och med en underbar energi.
Årets dåliga samvete: Att jag inte hann byta bok med Marie Tomicic - som har skrivit "Ge ditt barn 100 möjligheter i stället för två" (vi kan väl höras, så kan vi skicka böcker till varandra?).
Årets intressantaste nya bekant: Ingemar Gens - han är en gammal idol för mig. Jättekul att få gå ut och äta middag med honom (för er som inte vet, han är mannen bakom genusdagisprojektet på Tittmyran och Björntomten)!
Årets galnaste: Gilda Romano (och hon vet precis varför ;-).
Årets största överraskning: Att flera personer inte har fattat att denna blogg bygger på en bok! Fler än en person sa: "ja, men den har jag läst, men jag visste inte att det var en bok också! Är bloggen månne större än boken?"

Ja, mer kommer jag inte på just nu... Andra trevliga människor jag träffade på var: Katarina Wennstam (jag bjuder nästa gång!), Katerina Janouch (älskade urringningen!), Jenny Morrelli, Ulrika Westerlund, Björn Wiman, Catharina Hansson (verkligen beundransvärd människa, började som redaktör på Min häst som 17-åring och är i dag chefredaktör för Leva), Alex Schulman, Carin Hjulström, Jonas Karlsson. Mina kära gamla vänner Karin Tideström, Annika Larsson och Christian Unge (jättekul överaskning att ni var där!). Och förstås många, många fler. Kommer säkert gå in och fylla på, allteftersom minnena poppar upp!

Så, i morgon kollar jag besöksstatistiken ;-)

torsdag 24 september 2009

Jämställda män blir gifta

Ja, detta visste jag ju, men det är ju kul när ny forskning stöder gammal forskning. Jämställda män blir gifta. Läs här! Lite tråkigt bara att de slinter i formuleringen "män som ofta hjälper till"... Det kallar inte jag jämställdhet ;-)

Annan forskning som vi refererar till i boken visar att män som är gifta med feminister är lyckligare och har bättre sexliv. Feminister är dessutom oftare gifta än övriga kvinnor. Och med detta sagt vill jag inte säga att man är bättre för att man är gift. Men gärna döda myten om att feminister är manshatande och lesbiska, eller bara är avundsjuka och aldrig får några män. Om det var någon som trodde det...

onsdag 23 september 2009

Tänkvärt


Bra skrivet om Berlusconi-land och Ankeborg (Anna Anka-land). Per Wirtén i Arena. Läs här!

Gudrun Schyman och Samuel Kvist skriver också om vilka sorters samhällen vi har att välja bland. Jag vet precis vad jag väljer! Läs här!

Bokmässan

Läser i DN om andras minnen från Bokmässan. I år ska jag för första gången dit! Har tänkt att ta mig dit flera gånger, men aldrig varit tillräckligt motiverad. Men i år har jag ju faktiskt skrivit en bok. Tinni ska dit också. Och en massa andra roliga människor.

Ps. Skriet från kärnfamiljen kommer som pocket i oktober! Ds.

måndag 21 september 2009

Parterapi förstärker könsrollerna


I dag kastade jag mig över DN:s Insidan. Det handlade om ett ämne som jag tänkt på mycket: Att parterapi kan förstärka könsrollerna. Jag älskar psykologer och jag älskar terapi - har en mamma som är psykolog och har själv gått i terapi flera gånger. Och jag läser gärna och ofta olika sorters psykologiböcker. MEN. Är det något jag stör mig på hos många, många psykologer så är det deras könstereotypa och opolitiska sätt att se på världen. Liksom många, många barnmorskor (kanske rätt naturligt) är väldigt inne på biologiska skillnader, är psykologer det. Fast här pratar man mer om arketyper (de värsta är jungianerna...).

Nåväl. Jag kastar mig över artikeln i DN och älskar varje nyanserat ord. Och så ser jag att den förstås är skriven av min kära vän Åsa Bolmstedt. Om ni inte har lagt märke till hennes namn tidigare, så lägg det namnet på minnet! Hon är en av de mest begåvade journalister jag känner. Vi satt i samma rum i samma frilanslokal innan jag blev anställd. Vi hade otroligt trevligt och det gick verkligen jättebra för oss båda (mycket tack vare henne, hennes journalistiska begåvning, arbetskapacitet och inställning till livet - som smittade av sig på mig).

Okej, det var ett litet utvik. (Kände att jag verkligen ville hylla henne!)

Tillbaka till ämnet: Artikeln tar upp just detta att många terapeuter är väldigt stereotypa i sitt tänkande. Under individuell flagg ger de råd till mannen och kvinnan, men tittar man närmare så ger man olika råd till de två:

Ett par som hade en bebis som skrek sökte hjälp. Kvinnan fick rådet att stå ut, att acceptera att det är jobbigt, att det går över. Mannen fick rådet att inte glömma bort sig själv, gå ut med kompisarna ibland.

Åsa skriver:

"Trenden inom populärterapin är att vara könsneutral och ledorden är jämlikhet, trygghet och respekt. Parens problem beror på individernas olika personlighet, inte på kultur eller maktstrukturer. Vi har lämnat det patriarkala samhället och i dag har alla möjlighet att fixa en relation som passar just dem.
Men det som experterna tycker är den bästa lösningen i det individuella fallet är ofta en lösning som för oss tillbaka till traditionella könsroller, konstaterar Sara Eldén."

Och så lite längre ner:

"– Men man missar att individen inte är en fristående punkt, utan vi påverkas alla av kön, klass, ras och etnicitet. Genom att låtsas att detta inte finns blir det svårt att se hur det påverkar relationen. Kön försvinner inte för att vi blundar för det, säger Sara Eldén."

Läs hela artikeln här!

Pappor som ställer krav

...gillar jag! Tycker att det är så tråkigt att jämställdhetsdebatten till 98 procent förs av kvinnor – och sen kommer det en massa antifeminister som klagar på feministerna att de kämpar för "fel" saker (de tycker ofta att feminister har en skyldighet att slåss för andra, de själva behöver inte lyfta ett finger...).

Så, när jag läste denna pappa som skrivit om att föräldraledigheten bör delas mellan mamma och pappa blir jag mycket upprymd! Heja Anders! Läs här.

Ps. Och tack networkingbloggen som tipsade om krönikan.

Ryanairs flygvärdinnor...


Marknadschefen på tidningen där jag jobbar kom just och visade en tidning som hon plockat på sig på Ryanair (som hon flög med i går). På en helsida visar de två kvinnor i högklackade skor och blöta bikinis. Det är två av flygbolagets flygvärdinnor som presenteras på detta sätt...

Helt otroligt! Och det är 2009...
Ps. Kolla bilden ovan så ser ni ungefär vilken stil bilden har. Denna hittade jag på Ryanairs hemsida. Visst känns den modern? Not. Ds.

fredag 18 september 2009

Vackert skrivet!

Gillar verkligen folk som tänker först och pratar sen, eller i detta fall skriver sen! Jag är inte alltid lika förnuftig... ibland blir det lite väl spontant det jag slänger ur mig... Men Hemliga damen har till min förtjustning tänkt till riktigt ordentligt kring min fråga om man blir lyckligare av att vara jämställd. Läs hennes brilljanta svar!

Läs bara detta stycke:

"För mig är det jämförbart med att bli förälder: Visst är man lycklig utan barn, annars vore ju livet tragiskt, men när barnen väl är där berikar de ens liv så till den milda grad att det inte går att föreställa sig att leva utan dem. Detsamma gäller förmodligen alla typer av övertygelser, det blir en känsla av frälsning oavsett om det handlar om feminism, religion, NVC, politik eller annat. När man väl blivit frälst går det inte att välja bort. Och om det går att välja bort betyder det att man inte varit frälst i första taget."

Håller med om allt! Barn behöver inte alls betyda mer lycka. Och alla blir inte lyckligare av barn. Men när de nu finns här i mitt liv kan jag inte föreställa mig ett liv utan dessa vackra underara varelser! De är, utan att överdriva, meningen med mitt liv. Och översatt till jämställdhet: Jag kommer aldrig att kunna gå tillbaka! Innan jag visste något om jämställdhet saknade jag det kanske inte (mer än en känsla av att något inte stod rätt till, att något fattades).

Älskar Sverige!


Ibland kan jag inte låta bli att fullkomligt älska Sverige! I vilket annat land skulle en feministisk, hämndlysten bizexuell piercad kvinna bli folkkär? Ja, nu gör ju Lisbeth Salander succé även utomlands, men det var här, i Sverige, hon blev till.
Jonas Holmberg skriver så här i dag på Expressen kultur:

"I stödansökningarna till projekt som Dirty diaries brukar ”gränsöverskridande” vara ett av de mest frekventa orden. En film av Flickan som lekte med eldens storlek är däremot inte gränsöverskridande – den flyttar själva gränsen. Och när filmen handlar om någon som Salander står vi plötsligt i ett Sverige fullt av män som älskar en våldsam feministisk hämnerska som slickar fitta."


Och för lite humorläsning, läs Per Ströms riktigt töntiga debattartikel på Newsmill (Tack Fredrika Bremer-bloggen för det tipset!).

Och så en liten fundering: Varför skickade man inte Män som hatar kvinnor som Sveriges Oscars-bidrag? Jag har inte sett De ofrivilliga. Den är säkert jättebra, men här har vi en svensk film som setts av över 6 miljoner människor! Salander skulle kunna erövra Anna Anka-land också!

Kan inte låta bli...

Den här kvinnan, Terry Hekker, före detta hemmafru, skriver ju så fantastiskt bra och nyanserat:

"Rent statistiskt måste yngre mödrar i USA, som har män som framstår som trogna, inse att det finns en 50-procentig risk för en framtida skilsmässa. Det räcker tyvärr inte med att ha en bra utbildning, är man borta från dagens ombytliga arbetsmarknad för länge kan det vara svårt att komma tillbaka. Det är en fantastisk upplevelse att få vara hemma med sina barn (som jag aldrig kommer att ångra), men unga kvinnor bör hålla ett öga på arbetsmarknaden. Det är en form av försäkring som hon kanske aldrig kommer att behöva utnyttja, men som hon heller inte kommer att ångra att hon skaffat sig."

Och, Paul Anka har ju redan övergett en trogen hemmafru:

"Paul Anka hade varit gift i 37 år med modern till hans fem barn. Det blev skilsmässa 2000 och fyra år senare födde Anna Åberg hans son. De gifte sig först flera år senare."

Nu är kanske Paul Anka så gammal att han inte hinner gifta om sig, men annars, vem säger att han inte dumpar Anna när hon "blir för gammal"?

Kära gamla Elise Claeson förnekar sig inte heller. Nu har hon gett sig in i Anka-debatten:

"När jag sa upp mig från mitt fasta jobb för att bli hemmafru på obestämd tid bröt jag mot det allra heligaste i jämställdhetens välfärds-Sverige: jag visade att jag litade mer på min man och min familj än på staten och min arbetsgivare. Jag gjorde slut med Försäkringskassan och arbetslinjen. Jag blev fri att göra det jag tyckte var viktigt och helst ville göra."

Återigen: Paul Ankas förra fru litade också på Paul och det de lovade framför Gud: "Tills döden skiljer oss åt..." Liksom Terry Hekker. Visst kan staten svika också. Men staten lämnar en i alla fall inte för en 30 år yngre snyggare partner....

torsdag 17 september 2009

Gay bar

Nej, nu är jag trött på fru Anka! Nalin Pekgul svarade bra på Newsmill i dag, men jag orkar inte kommentera.

Istället bjuder jag på den här roliga videon som jag hittade på Freds blogg.

onsdag 16 september 2009

Inte synd om Anna Anka

Nej, jag tycker inte synd om Anna Anka.

Jo, kanske lite, för att hon verkar så världsfrånvänd att hon tror att hon måste gå med på allt hon går med på, att hon tror att hon behöver en man för att nå den ekonomiska standard hon nått. Det GÅR ju att tjäna sina egna pengar - hon som är så driven borde ju klara det. På så sätt tycker jag synd om henne. Annars är jag helt med Mymlan. Hon är en vuxen kvinna och hon får säga och tycka vad hon vill. Men hennes åsikter tänker jag bekämpa med alla medel. Jag tycker att hon är en riktigt skrämmande person med obehaglig syn på människor, män, kvinnor, barn, illegala invandrare, arbetskraft, sexualitet, kärlek, jämställdhet - ja, allt! Och jag hoppas verkligen inte att kvinnor i Sverige ser henne som en förebild.

Och ja, jag håller också med Trollhare: Hellre jante än att kalla övergrepp frihet! Bra skrivet!

Och Malin Collin skriver en fantastisk bra sammanfattning:

"Det var som väntat en läsupplevelse i bak- och framvända världen. Hennes andemening verkar vara att genom att bryta jantelagen går man också femtio, sextio år tillbaka i tiden. Och det är alltså något bra, enligt henne.
-Kvinnor ska inte plugga vidare på eftergymnasiala utbildningar - de ska hitta en kändis att gifta sig med.
-Kvinnan ska behaga sin kände man och ställa upp på allt han kräver av henne.
-Män som bryr sig om sina barn är osexiga och patetiska.
-Det är kvinnans jobb att se till att mannen inte är otrogen - är han det har hon misslyckats.
-En gammal man är positivt.
-Man ska anställa papperslösa flyktingar som trädgårdsmästare men de får ta att man skäller ut dem efter noter.
Med andra ord: Anna Anka menar att om man bryter mot jantelagen så är det samma sak som att ta ett jobb som eskortflicka till en gubbe i ens farfars ålder.
Och jag som trodde att ett avståndstagande från jantelagen kunde få folk att skaffa sig en utbildning, tro på sig själva och jobba med sitt drömjobb exempelvis. Jag är grundlurad!"

"Synd om svenska män"

Det tycker Anna Anka. Läste ni i Aftonbladet i dag?

"Det är synd om svenska män. De gifter sig med snygga kvinnor som snabbt blir oattraktiva, börjar klä sig slafsigt och struntar i mannens behov. Som hemmafru ska du ställa upp på alla sätt, du ska alltid var snygg och välklädd. Sexuellt är det kvinnans skyldighet att se till att mannen är tillfredsställd, gör hon inte det får hon skylla sig själv om han är otrogen."

Åh, vad jag inte är avundsjuk på Anna Anka. Och det trots att hon "skrattar hela vägen till banken". Vem vill ha ett sådant liv? Tvingas hänga på ett hotellrum fast hon inte vill, suga av sin make, fast hon inte vill?

Martin Söderström skriver i sin tv-krönika om äcklet han känner (och jag håller med):

"Men priset för ett vältrande i lyx är högre ändå, om man betänker att man i gengäld blir ett liveget kuttersmycke, en avmagrad och ensam sällskapsdam som finns där enbart för att komplettera makens övriga egendomar. Det är den aspekten av ”Svenska Hollywoodfruar” som gör mig nästan gråtfärdig. Efteråt är jag illa berörd, med en dålig smak i munnen..."

Och Malin Roos i Expressen skriver också om hur sorgligt hela grejen är:

"Jag skrattar åt och inte med Hollywood-brudarna – men jag skrattar."

Jag skrattar också. Men mest åt Anna Ankas egen debattartikel på Newsmill:

"Det var så skönt att komma till ett land där män vet hur man beter sig mot en kvinna. Här tar männen hand om allt det ekonomiska, allt annat är en förolämpning mot både kvinnan och mannen i förhållandet."

och lite längre ner då...

"I gengäld får de kvinnor med stil. Som hemmafru ska du ställa upp på alla sätt, du ska alltid var snygg och välklädd. Sexuellt är det kvinnans skyldighet att se till att mannen är tillfredsställd, gör hon inte det får hon skylla sig själv om han är otrogen."

Det påminner mer om prostitution än kärlek. Tycker jag.

"Här håller inte mammorna på och tjatar på sina döttrar om utbildning och om att gå till college, utan om att hitta en idrottskille eller en kändis! Är det inte underbart?"

Oj, oj, oj... Det är ju fruktansvärt... Behöver jag ens kommentera?

"Vad jag vill komma till är att i USA handlar det om service. Det ger jobb åt massor av människor som annars hade levt i fattigdom. Om svenska folket hade lärt av USA skulle svenskarna få tid för varandra. Nu kommer de hem och är sura och ska städa och stryka. Det finns ingen kvalitetstid. Sedan har vi jätteproblem här med den nya internetgenerationen. Den är obildad och missunnsam och deras liv på bloggar och twitter meningslöst. Om man anställer folk till att hjälpa en kan man göra roliga saker."

Ja, men det är bara de som kan anställa som kan göra roliga saker. De hon anställer hinner nog inte med så mycket kvalitetstid.

Anna Anka är en av de mest skrämmande människor jag sett och läst...


Det tragiska är att vi har en hemmafrubacklash även i Sverige... Läs vår bok eller, lite snabbare, läs här!

tisdag 15 september 2009

Äktenskap som ett jobb


Såg delar av tv-programmet Svenska Hollywood-fruar i går på TV3. Inget jag tänker att jag slaviskt måste följa i höst kan jag ju redan nu säga. Men vissa delar var intressanta. Som när Anna Anka beskrev sitt äktenskap som ett jobb. Det är ju helt klart han som bestämmer. Hon får inte göra som hon vill. Hon måste följa med honom, även när hon inte vill. Och hon sa också rätt ut att det var ett jobb.

Och visst. Man får välja sitt eget liv. Men tycker inte också ni att det är något tragiskt över deras överenskommelse? Att man kan köpa (och betala) för en fru? Och när de gör äktenskapet till ett jobb (som de absolut inte är ensamma om) så är de också med och förstärker bilden av äktenskapet på det sättet. Mannen som är ute och jobbar och kvinnan som står vid hans sida och representerar honom... Dr Phil som jag har en hatkärlek till verkar ha samma deal med sin fru.

En liten kort utsvävning: I ett program av Dr Phil var det en lesbisk tjej som hade problem med sin familj som inte kunde acceptera henne som hon är. Istället för att stötta tjejen tyckte Dr Phil att hon inte skulle manifestera sin sexuella läggning hela tiden - att hon skulle tagga ner och inte provocera så mycket... (Påminner om Maria Abrahamsson som i debatten om manlig amning tyckte att Ragnar visst kunde få amma, bara han inte snackade om det så mycket...).

Den lesbiska tjejen var så smart och kontrade snabbt med att Dr Phil ju manifesterar sin sexualitet hela tiden. Dr Phil såg ut som ett frågetecken. Men det är ju sant! Han pratar hela tiden om sin fru, han skojar om hur kvinnor är och hur män är, om hur hans fru är (riktigt dåliga och stereotypa fördomsfulla skämt på hennes bekostnad ibland – gör mig riktigt förbannad)... Han har sin ring på fingret och drar hela tiden paralleller till sitt eget äktenskap. Och så i slutet av varje program tar han sin fru som suttit i publiken under armen och går ut.

Snacka om att manifestera sin sexualitet! Nej, Dr Phil – du är inte bög!

Precis som Paul och Anna Anka i Ankeborg, höll jag på att skriva – i Svenska Hollywood-fruar.

Ps. "Middagen står på bordet. Huset är städat. Barnen är hemma. Om det är något jag är stolt över i mitt liv så är det just detta: att jag har en hemmafru." Ja, Roland Poirier Martinsson, jag förstår att du är lycklig. Det skulle vara underbart om maten stod på bordet och huset var städat varje gång jag kom hem från jobbet... Läs om ytterligare en man som köpt sig en hemmafru. Ds.

måndag 14 september 2009

Lycka fortsättning...

Ja, det var inte en helt lätt fråga jag slängde ur mig i helgen... Jag har inget bra svar själv. Eller. Mina svar är lika bra som era. Jag tänker så här:

Är man som jag så kan man inte bli lycklig i ett orättvist förhållande. Jag står helt enkelt inte ut med orättvisa. Jag har superlätt för att bli bitter. Jag är livrädd för att falla i en könsfälla, och passar mig därför noga. Jag blir lycklig av jämställdhet. Jag känner att vi delar livets glädjen och bördor, på ett rättvist sätt. Det gör också att vi är tacksamma för varandra och för vad den andre gör. Som när min man tvättade fem tvättar nu i helgen så blir jag tacksam - för jag vet ju vilket jobb det är! Det blir en kärleksgåva. Om han är stressad och jag erbjuder mig att både lämna och hämta en dag så att han kan jobba över så blir han tacksam.

Men. Jag tror att även ojämställda par kan vara lyckliga. Absolut! Särskilt de som lever väldigt traditionellt. Det finns vissa kvinnor som är helt nöjda med att vara hemma länge, länge med bebisarna, gå ner i tid och ta det mesta hemma. De säger att de känner sig jämställda. Jag förstår det inte fullt ut, men jag kan förstå att en traditionell uppdelning på sitt sätt kan vara skön eftersom man då slipper en hel del tjafs. Värst tror jag det är för dem som försöker leva jämställt men inte lyckas. Att ha satt på sig feministglasögonen och se orättvisorna men ändå inte lyckas komma åt dem – det skapar frustration (been there, done that!). Och som kvinna och feminist tror jag nästan att man måste gå igenom skärselden, frustrationen. Få når jämställdhet utan minsta kamp. Tror jag i alla fall. Men belöningen efter kampen är desto större.

För mig är det en stor lycka att vi har nått så långt som vi har gjort. Man brukar ju säga att folk som kan påverka sin situation är lyckliga. Att skapa ett liv som "inte bara blev så" ger lycka, tror jag. Vi är inte bara offer. Vi har skapat något tillsammans. En respekt för varandra. En förståelse.

Sen är man ju aldrig "färdig". Jämställdhet är ju en ständig process. Men i vårt förhållande så tror i alla fall ingen att den andra ska fixa saker, eller att någon är viktigare än den andre, ingen tar något för givet. Som ett par jag nyligen träffade där ett av barnen troligen blivit smittat med vattkoppor. När jag påpekade att de då troligen kommer att smitta varandra och att det kan ta tid, med tanke på inkubationstiden, svarade mamman: "Ja, det kommer inte bli mycket jobb för mig i höst då, oj, oj, oj, hur ska det gå..." Varpå jag sa till pappan: "Men du får väl ta det då!" Och han bara skrattade: "Nej, det är omöjligt!" För honom är det självklart att han inte kan vara hemma – att barnen blir sjuka berör inte honom och han förstår inte ens hennes ångest och oro... Hans jobb går alltid först. Okej att han tjänar mer pengar, men hur ska hon någonsin komma ikapp när han aldrig behöver beröras av vad som händer med barnen? Och hur ska han någonsin förstå vad det innebär att vara borta från jobbet och hemma med sjuka barn...

Jag blir bara så illa berörd. Kan tilläggas att hon inte alls är nöjd med situationen och inte särskilt lycklig...

lördag 12 september 2009

Jämställdhet och lycka


Gudrun Schyman om jämställdhet och lycka på Newsmill:

"Jag vill inte påstå att feminister per definition är mer lyckliga än andra men det finns numera vetenskapligt klarlagt att jämställda relationer, på alla nivåer, håller längre och att feminister, av alla kön, har bättre sex. Det kan väl i alla fall ses som ett steg på rätt väg..."

Vad tror ni? Är man mer lycklig om man är jämställd? Och i så fall varför, varför inte? Jag vet, ingen enkel fråga ;-)

fredag 11 september 2009

Om att ta hänsyn till de biologiska skillnaderna

Det var ju flera här på bloggen som undrade över Erik Hörstadius argumentation. Och nej, det går ju inte ihop, det han säger: "Feminismen är ett frihetsprojekt, samtidigt måste man ta hänsyn till de biologiska skillnaderna..."

Som jag skrev tidigare hade vi ju en lång diskussion senare på kvällen, han och jag, om detta och om annat.

Han framhärdade i sitt krav på att politikerna i lagstiftningen måste ta hänsyn till de biologiska skillnaderna. Vilket jag tycker är befängt! För oavsett om man tror att det finns biologiska skillnader eller inte så kan man ju aldrig veta EXAKT vilka skillnader det handlar om. Vilka skillnader är biologiska och vilka är kulturella? Det vet och förstår man ju sällan förrän långt senare... Och även om man nu skulle kunna bevisa de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor vet ju alla att de individuella skillnaderna är större.

Hela denna idé om olikhetstänk i lagstiftningen strider dessutom om lagen om alla människor lika rättigheter och värde. Vi måste ju ha en universell utgångspunkt när vi stiftar lagar, annars behandlar vi människor olika redan från början! Omsätt denna tanke till svarta och vita. Tänk om man hittar biologiska skillnader mellan svarta och vita – ska vi ha olika lagstiftning för svarta och vita då också? Det påminner otäckt mycket om raslagarna i till exempel Sydafrika eller Hitlers Tyskland på 30-talet...

torsdag 10 september 2009

Hämta tidigt på dagis-tävling?

Networkingbloggen diskuterar man bland annat stressen att hämta tidigt på dagis! Ninni Schulman har skrivit en utmärkt krönika i ämnet:

"Men minst lika mycket som korta dagisdagar handlar om barnens väl och ve handlar det om någon sorts föräldraduktighet. Att faktiskt fixa det. Att hämta tidigt, att resa utomlands på sportlovet, att vara ledig över heeela jul och nyår och dessutom låta barnen ha åtta veckors sommarlov. Minst.
I stället för att tycka att det kanske kan vara lite kul för barnet att vara nästan ensamt med några förskolelärare någon helig klämdag i maj slår skammens rodnad ut på våra kinder när vi faktiskt inte kan få ihop det så kallade vardagspusslet, när semesterdagarna inte räcker eller när vi inte kan få ledigt från jobbet."

Ja, vad säger ni? Jag kan både känna igen mig och inte göra det. I olika perioder i mitt liv. Och förstås på olika dagis och bland olika människor. Visst har jag ibland verkligen varit med i detta race! Det är status att låta barnen gå korta dagar på dagis. Samtidigt är det status att jobba mycket och "aldrig ha tid med något". (Jag menar förstås inte att jag tycker detta, utan det är en allmän känsla av vad som är status i samhället.)

Vad tror ni? Har ni erfarenhet av detta? Vad tror ni det beror på?

onsdag 9 september 2009

Män som ammar-debatten


Jag måste ju lägga upp en länk till programmet – för dem som missade det. Se här på SVT play.

Ska försöka klargöra några saker också. Vet inte om jag fick fram det i direktsändningen, nämligen...

1. Jag skulle aldrig förorda varannan amning eller kräva att alla män ska amma, jag tycker att detta är ett intressant experiment som ställer rätt mycket på sin spets - om det lyckas. För just amningen och det biologiska kring att bli förälder används rätt ofta som argument mot jämställdhet. Tycker själv att amning inte är ett skäl att leva ojämställt – jag har ju själv ammat i drygt 4,5 år totalt och ändå delat lika med min man. OM män kan amma så öppnar det ju upp för ett helt nytt sorts föräldraskap. Är inte det spännande?

2. Men ännu mer intressant blir det här experimentet när man ser på reaktionerna. Jag har tragglat igenom flera hundra kommentarer på olika bloggar och i anslutning till artiklar - vissa är helt vansinniga! Detta är tydligen enormt provocerande för väldigt många människor. Många aversioner handlar om att man tycker att män ska få vara män och kvinnor få vara kvinnor. Att man inte ska leka med naturen och gå emot det "naturliga" – allt skrivet från ett mycket heteronormativt och konservativt perspektiv. Det finns många homofobiska uttalanden i debatten - "män blir fjolliga", vilken "riktig" man skulle vilja amma och så vidare...

3. Förstår inte riktigt varför de som tror så fruktansvärt mycket på biologi och biologiska skillnader är så upprörda. Antingen är det "onaturligt" och han kommer att misslyckas med sina amningsförsök - eller så ÄR det naturligt och han lyckas.

4. Debatten på nätet visar också på en mängd föreställningar kring föräldrar, mammor och pappor. Det är tydligt att mamman i dag i Sverige fortfarande står ohotad som primärförälder. Många talar om SINA barn - att de aldrig skulle tillåta någon man amma SITT barn... Det är uppenbart att män inte har lika mycket att säga till om när det kommer till barn, och framför allt småbarn.

5. Visst kan man tycka att det mest naturliga eller praktiska är att en kvinna som är gravid och sedan föder och mjölken kommer igång också ammar barnet - det tycker jag också! Men för det första KAN inte alla mammor amma. För det andra - om en man verkligen VILL och lägger ner den energin så LÅT honom! Jag tror absolut inte att barnet tar någon skada. För det tredje kan det ju hända mamman något. Adoptivmammor har ju lyckats få igång amningen, det verkar inte uppröra särskilt mycket. Kanske är mäns bröstvårtor ett backup-system? Att om något händer mamman så finns pappan där? Det finns vissa belägg för det, fast jag vet inte alls om detta är fake. Men läs gärna det här! Jag tyckte att det var mycket intressant (även om jag inte vet om det är sant)!

6. Eftersom jag har ammat länge själv och tyckte mycket om det så känner jag bara att det skulle vara underbart om någon man får uppleva det jag har upplevt! Jag känner mig inte det minsta hotad!

Go Ragnar, go!

Ps. Mannen på bilden är en 38-årig man från Sri-Lanka som sägs kunna amma sin dotter. Mannens fru dog och lämnade honom med två små spädbarn. Den äldsta dottern vägrade ta ersättning och i ren desperation skulle han ha lagt henne till bröstet för att trösta henne och då insett att han kunde amma henne. Kan inte garantera att bilden eller historien är äkta! Men det är en fin bild! Han ser inte särskilt omanlig ut heller ;-) Ds.

Uppdatering

Är verkligen ledsen att jag inte hinner uppdatera här tillräckligt ofta. Har så mycket jag skulle vilja skriva om debatten i går - det är ju inte den enklaste formen, man hinner ju inte direkt utveckla vad man tänker och jag är ju inget tv-tyckar-proffs...

Till skillnad från min meddebattör Alex Schulman, som för övrigt var mycket trevlig, har jag ju ett heltidsjobb utöver min blogg... Han får betalt för att blogga! Och gör inte mycket annat, mer än hänger med sin fru och sin söta dotter och försöker skriva en ny roman...

Jag återkommer till själva debatten, men kan bara kort konstatera att programmet är en halvtimme - inte mycket hinner man med där. Men efteråt hade vi, alla inbjudna debattörer (Martin Halldin, Maria Abrahamsson, Erik Hörstadius, Alex, jag och förstås Ragnar the star), mycket givande samtal om både det ena och det andra i hotellbaren över ett glas vin.

Jag kom faktiskt inte i säng förrän halv ett i natt, satt på slutet och diskuterat biologi och fria val med Erik... Och det ni, det kan ta tid ;-)

tisdag 8 september 2009

Händelserik måndag!

I går hade jag en ovanligt bra måndag. Den började med en urtrevlig författarfrukost på Söder som Katarina Wennstam ordnade. Jag älskar hennes böcker, särskilt våldtäktsböckerna har betytt oerhört mycket för mig. Så det var en ära att bli inbjuden (också att bli inbjuden som författare, jag identifierar mig ju mest som journalist). Tinni var också där. Och en massa andra spännande författare. Bland annat Unni Drougge, Maria Sveland, Åsa Larsson, Denise Rudberg, Mari Ljungstedt, Augustin Erba, Elisabeth Gummesson...

Senare på kvällen var jag inbjuden till en bokklubb ute i Nacka, där jag bor, där några mammor träffas lite då och då för att diskutera en bok - en helt vanlig bokklubb alltså. Det roliga för mig var att de hade läst Skriet! Jag känner en av mammorna väl och har stött på några av de andra, men det var ändå lite pirrigt och spännande att få höra "utomstående" diskutera sin bok! Det blev jättetrevligt och med många intressanta diskussioner. Jag kom hem alldeles för sent...

Och ja, precis när jag var som mest stressad med hämtningen (min son började hockeyträning klockan 16 och det tar rätt lång tid att ta på utrustningen - min halvtimme som jag hade planerat räckte inte... och sen rusa försenad till skolan och hämta äldsta dottern, sen till dagis hämta yngsta dottern och sen tillbaka till hockeyhallen och hjälpa sonen av med all utrustning... och sen älga hem och laga mat till riktigt hungriga ungar... pust!), ja då ringde SVT som galningar och ville få mig med i Debatt nere i Göteborg.

Så. I kväll ser ni mig diskutera män som ammar i Debatt...

måndag 7 september 2009

Vackra valkar



Ni har säkert sett bilden till leda och läst om den. Men jag visar den ändå. Jag som är inne i magasinssvängen blir så lycklig över den här bilden. Inte enbart för att Glamour har visat den eller att modellen har visat upp sig så här. Utan för att läsarna reagerat så synligt och positivt!

Jag har ju ett förflutet som redaktör på tidningen mama. När jag jobbade där fick jag alltid frågan varför vi körde Charlotte Perrelli för tredje eller fjärde gången... Jag har inget emot henne, verkligen inte, men inte var det så att det var redaktionens första hands-val!

När vi mötte läsare på olika event och mässor och i brev och samtal ville de alltid ha lite annorlunda, oväntade mammor på omslaget. Varje gång vi provade sålde tidningen uselt. Vi provade Jessica Folcker, Louise Boije af Gennäs, Anna Mannheimer... Varje gång vi hade Perrelli på omslaget blev det rekord... Receptet för många sålda tidningar stavades: ljushårig kändis med bebis på armen... Agneta Sjödin, som var så poppis då, sålde uselt! Dels för att hon var mörkhårig, dels för att hon stod med sitt svarta fadderbarn på omslaget. (Tragiskt men sant.)

Det jag vill säga med detta inlägg är: Konsumentmakten är stor! Fundera på vilka tidningar ni köper! Och vilken reklam ni går igång på.

Ps. Bilden på Lizzie Miller kanske är början på en ny trend – jag hoppas det! Ds.

fredag 4 september 2009

Bra om kvotering

Ann-Charlotte Marteus skriver ofta bra, tycker jag. I dag skriver hon om kvotering och motståndet och argumenten mot kvotering. Riktigt bra!

Ett smakprov:
"60 procent män skulle alltså innebära diskriminering mot män. Hur stor procent män måste det vara, undrar man, för att män inte ska betraktas som diskriminerade?
"

En liten detalj. Chefen hon pratar om är PM Nilsson, i dag på Newsmill. Jag minns så väl när jag jobbade på Expressen 2001 och PM höll ett föredrag om just kvotering. Minns det så väl. Han berättade att av egen erfarenhet så blev det 80–20 när man inte ansträngde sig som chef för ledarsidan, alltså 80 procent män som skrev och 20 procent kvinnor. Men när han ansträngde sig så kunde det bli 60–40. Och i varje val försökte han vara medveten. Han ville heller inte att det bara skulle vara 50–50 i statistiken. Om han la ut en text om säg försvarspolitik så la han ut det på en kvinna. Om det handlade om säg föräldraledighet så lät han en man skriva det.

Och så drev han stenhårt frågor om pappaledighet och diskriminering av gravida och föräldrar.

Åh, vad jag älskade PM - jag var nästan kär (fast jag var gravid, nykär och precis skulle gifta mig med min blivande man)! Och ledarsidan var så bra under honom! Anna Dahlberg är inte dålig hon heller.

torsdag 3 september 2009

Svart på vitt

Titt som tätt får jag höra att löneskillnaderna inte alls är så stora mellan män och kvinnor. Att det bara handlar om en två procent om man räknar bort heltid/deltid och så vidare. Då är det skönt när det kommer nya studier. Samtidigt tragiskt att så lite har hänt.

16 procent är alltså den faktiska löneskillnaden - eller 4 700 kr så mycket mindre får hon i lönekuvertet i månaden. Om man bortser från alla andra faktorer, som arbetstid, offentliganställda, anställningstid, utbildning och så vidare är löneskillnaden fortfarande 7 procentenheter.

Och i dag är det ju främst kvinnor som utbildar sig på högskola. Så skulle det vara ojämt åt något håll borde det väl vara åt andra hållet?

Läs här.

onsdag 2 september 2009

Ska pappa amma?

Haha, det här är underbart! Jag vet att alla biologister kommer att bli tokiga! Men jag har hört det förr - män kan också stimulera sina bröstvårtor så att det kommer mjölk. Och adoptivföräldrar kan också få igång mjölkproduktionen.

Jag är ingen fanatiker som kommer förorda varannan amning. Men om man som pappa tar sig den här tiden att få igång mjölken så tyder det på ett enormt engagemang. Jag säger bara lycka till! Hoppas det går vägen!

Tydligen är det mycket, mycket provocerande. Läs Malin Wollin här (som hellre förlorar rösträtten än låter en man amma sitt barn...).

Sen finns det andra som precis har fattat grejen: En ammande man utmanar hela könsordningen!

Så här skriver till exempel bloggen Trollhare:

"Hela grunden för att hävda pappor är andra klassens föräldrar byggs upp på två fundament: En man kan inte bli gravid och föda, och en man kan inte amma. Det är därför Thomas Beattie provocerar, och det är därför tjugosexårige Ragnar också gör det. Det är klart att det är äckligt, onaturligt och perverst att amma om man är karl; det är därför män föddes utan bröstvårtor och mjölkkörtlar. Det är därför män inte heller kan knyta an till sitt barn, för det kan bara mammor göra, eftersom det bara är mammor som kan amma. Om en pappa kan amma så faller argumenten och hånskratten tystnar."

Vad säger ni andra? Ska pappor amma?

tisdag 1 september 2009

Family Living - the true story


Tycker att det känns så skönt. När jag och Tinni skrev boken pratade vi om att vi hoppades på en motrörelse till den hemmafrubacklash och cupcake-, scrapbook-, inredningshets och konsumtionshysteri vi då såg omkring oss.


Det är bara att konstatera att den är här!


Ett uttryck för den mottrenden är Facebook-gruppen "Family Living - the true story". Jag gick med på ett tidigt stadium via Tinni. Minns att jag skrattade helt hysteriskt när jag bläddrade bland alla inspirerande bilder... Nu har gruppen 2 400 medlemmar och Aftonbladet Wendela och tidningen amelia skriver om den.


Känns härligt!
Ps. Bildtexten till bilden ovan är: Tips för compact living: Dela av vardagsrummet och gör en barnhörna. Låt ditt barn vara med och skapa. Så att ni kan känna familjegemenskapen på riktigt.