För en gångs skull håller jag faktiskt med Linda Skugge. Det är inte ofta... även om jag beundrar hennes driv och hennes energi, så känner jag ofta att jag tycker precis tvärtom mot vad hon tycker. Men nu för en gångs skull håller jag faktiskt med henne! Ja, jag tycker också att barn ska aktiveras. (Läs hennes krönika här!) Det har blivit så poppis och klaga på alla föräldrar som sätter sina barn i aktiviteter. Jag får ofta försvara varför mina barn går på olika saker. De säger att deras barn är så trötta bara av skolan, att man inte ska pressa dem hårdare och så vidare. Och det är klart, jag vill ju inte pressa dem. Men jag tänker på min egen barndom. Så här såg MINA veckor ut när jag var 8:
måndagar: balett (gick själv ner till centrala Sundsvall, där jag då bodde) och väntade in lektionen, blev hämtad efteråt.
tisdagar: gymnastik i 2,5 timme (gick själv ner till hallen mitt i centrum, blev hämtad efteråt).
onsdagar: scouter, gick själv till lokalen och själv hem.
torsdagar: först pianolektion cirka 5 minuters väg från skolan, som jag förstås gick själv, efteråt gick jag själv ner till hallen för 2,5 timmars gympa igen.
fredagar: ridning, gick ner till busscentralen själv, tog bussen långt ut på landet, gick sen i cirka 15 minuter för att komma till ridskolan, blev hämtad när det var klart.
lördagar: ofta gymnastiktävlingar.
söndagar: varannan söndag var jag med i en filmklubb som visade olika barnfilmer.
Jag kan alltså rida, jag kan spela piano, jag kan de grundläggande scoutkunskaperna, jag har tränat i hela mitt liv, har lätt för att bygga muskler och gör i dag, 37 år gammal, rondat flickis och handvolter. Jag har blivit självständig, jag har fått öva mig på att vara i olika sammanhang med olika sorters människor, jag har alltid känt massor av människor. Jag är SÅ tacksam. Gymnastik kan man inte börja med när man är 10 - då hinner man inte bli bra. Man ska börja senast när man är sju. Likdant med piano, man kan inte börja när man är 10, eller klart man kan, men då blir man sällan så bra. Och nej, jag tycker inte heller att man behöver bli så bra (jag har aldrig varit jättebra på något), men jag tror inte att det är så kul för ett barn att börja vid 10 och ligga flera år efter alla andra barn som redan hållt på länge. Jag är så tacksam mot mina föräldrar som lät mig gå på så mycket aktiviteter. Jag kände aldrig att jag inte hann leka, eller att det var för mycket. Eller att jag blev pressad. Känner mig bara tacksam för allt jag har fått uppleva och lärt mig.
Mina två äldsta barn har en hel del aktiviteter, men inte alls lika många som jag hade.
Morgan, snart är 8, spelar fotboll och hocky (de två säsongerna går lite in i varandra, men huvuddelen av tiden är det bara en av dem) och går på gymnastik. Han började med gymnastik när han var 4. Fotboll och hocky när han var 6.
Ellinor, 6 år, går på fotboll och gymnastik. Hon började med gymnastik när hon var 2,5 (jag var tränare och hon fick hänga med) och med fotboll den här terminen (och hon älskar det verkligen!).
Jag tycker inte att det är mycket. Jag vill att de också ska spela ett instrument, gärna gå i kör också. Och gärna testa någon sport som de verkar tycka är kul. Ellinor vill hemskt gärna börja dansa eller spela teater, men det har fått vänta, först ska vi få in henne i simskola (för simma måste man ju kunna!).
Känner att de flesta tycker att aktiviteter är av ondo, att föräldrar som sätter sina barn i mer än en aktiviteter är hysteriska. Och att barnen helt ska bestämma, men det tycker inte jag, även där håller jag med Linda Skugge, nej, självklart behöver de inte gå på något de hatar, men de ska gå på någon sport, de får välja själv, de ska sjunga eller spela något instrument - i framtiden, prova på i alla fall, och de får inte hoppa av någon aktivitet mitt i terminen, dagsform eller olika nycker ska inte få råda. Jag är liksom mina föräldrar rätt passiv (förutom på min sons gympa, där jag är tränare) - jag sitter inte och tittar varje gång, jag pushar inte, jag kräver inte att de ska prestera. Kanske är jag inte alls lika pressande som Linda Skugge verkar vara. Och jag gillar inte föräldrar som hela tiden sitter med och följer sitt barns minst rörelser och ännu värre kommenterar och ropar! Låt de utvecklas ifred och i lugn och ro. Men visst! Aktiviteter ska de ha!
Networkingbloggen har också skrivit om det här!
Vad tycker ni? Vad är lagom antal aktivitet? Och hur mycket ska barnet själv få bestämma? Och ja, allmänna kommentarer på detta ämne?
Inlägg
17 kommentarer:
Problemet är väl att man inte kan lämna alltför små barn på sina respektive aktiviteter, manmåste ju sitta med...har man då fler än standardantalet två barn, och inte tillgång till en mormor/farmor/syskon/kompis som kan passa - ja, då resulterar det hela i att föräldwer och småsyskon får sitta utanför och vänta.
Vi har fått kommentarer om att vi har fyra barn som låtit "man kan ju inte ha fyra barn, för då hinner man ju inte köra dem till deras aktiviteter". Och det är förvisso sant. Jag kan inte lägg aupp hela mitt liv utifrån att jag ska köra barn till aktiviteter. Och alla har inte gulliga nätverk som turas om att köra barn.
AAlla bor dessutom inte i småstäder där barnen kan gå/cykla själva.
Dessutom ÄR många barn trötta efter en skoldag. Jag undrar dessutom om man måste jobba halvtid, fär att hinna med alla dessa aktiviteter?
När ska man få lov att bara vara hemma? Många frågor blir det...
Ja, verkligen!! Håller med. Jag funderar också på detta: Hur ska man hinna med? Men så tänker jag på min barndom - där det snarare blev en avlastning för mina föräldrar att jag var på olika aktiviteter - de hämtade ju bara mig. Något sådant skulle jag vilja skapa med mina barn. Men det är fruktansvärt svårt - precis som du säger! Kanske ska de vara minst 6 för att börja. Och vid 7 kanske de kan börja ta sig till olika grejer. Jag hatar egentligen att min son spelar hocky, för han är helt hjälplös. Han kan inte ens bära utrustningen själv till träningen (det är så mycket!). Men han älskar det... Så vad ska man göra? Vi har begränsat det så att han bara tränar en gång i veckan, trots att hans grupp tränar 2-3 gånger... och är bara med på vissa matcher, fast det är match varje helg...
jag tror oxå att barnen ska aktiveras för att få vigade yver och erfarenheter om vad man kan ha för intressen och för att helt enkelt aktivera sig. Skugge skriver dessutom om nätverk och att barnen få fler vänner. Jag tycker att det är viktigt med olika typer av aktiviteter men kan störa mig på alla medelklass aktiviteter som ridning, tennis och hockey där barnen får fler vänner - ja men de möts bara i homogena grupper. Aktiviterna som inte kostar lika mycket då? Där de möter invandrarbarn etc? Det blir lätt en tävling om häftigaste och flest aktiviteter som jag tror lätt blir en stress och press om man inte är vaksam. Ditt eget schema som du beskriver tycker jag låter alldeles för mycket. Vad är det vi vill skapa ? - det är nog min fråga.
Jo, jag håller med. Bra poäng. Man borde söka sig utanför sin "egen grupp", om du förstår mig rätt. Förstod att detta ämne skulle väcka känslor. Det väcker väldigt mycket inom mig. Å ena sidan känner jag att jag pressar mina barn för mycket och skäms inför föräldrar som "låter sina barn ta det lugnt" å andra sidan vill jag ge dem det jag fick. Den största skillnaden från när jag var liten var ju att mina föräldrar INTE skjutsade mig, och inte satt med. Men det är svårare i dag.
Jag hör ganska bestämt till det andra "lägret" – för jag var själv en som helst satt och läste på eftermiddagarna i stället för flänga omkring på en det ena, än det andra. Hade aldrig orkat med den takt som du beskriver, Rebecka.
Med det sagt hade jag på mellanstadiet tre grejer i veckan. Som jag själv tog mig till och från. Fanns ingen som kunde skjutsa, för vi hade – inte ovanligt då i närförort, men verkar vara det nu – ingen bil. Gympan jag gick på (och som aldrig inspirerade mig till någon kroppslighet, det gick bra att komma igång som 25-åring) flyttade efter något år till annan närförort, och mammas villkor för att jag skulle få fortsätta (det kostade ju pengar) var att jag tog mig dit och hem för egen maskin. Med kompisarna förstås, men utan vuxen.
Det är ju en del av poängen, att man måste anpassa aktivetsnivåerna både till barnens och de vuxnas önskemål. Barnens förstås därför att de inte ska behöva göra sånt de inte vill eller orkar med, de vuxnas för att de vet bättre än barnen vad som är rimligt (fast jag tvivlar på att Skugge vet det ...) och för att familjens och föräldrarnas liv inte ska hi-jackas av ett ständigt skjutsande hitan och ditan.
Vi kommer att uppmuntra barnen att följa med pappa på karate, dels för att det är en bra sport, dels för att det inte kräver någon extratur för oss. Och ganska snart kommer de att kunna ta sig dit själva. Sedan vore det kul om de spelar något instrument, sjunger eller spelar teater eller liknande. Utöver det kommer vi inte att uppmuntra till något, har de egna idéer är det en annan sak. Några saker kommer vi troligen att säga blankt nej till, för att det inte passar in i vårt gemensamma liv. Eller för att vi inte har råd! Det är ju faktiskt också en faktor; vi skulle inte ha råd att ha en ishockeyspelare i dagsläget.
Hej Rebecka!
Hjälp, vilket fullspäckat schema du hade som åttaåring! Det låter som om du hade mycket roligt, och det är skönt att höra att du är glad och tacksam för allt du fick tillfälla att göra som barn.
Spontant undrar jag när sjutton du hade tid att umgås med dina föräldrar och vänner?
Själv bor jag väldigt avsides från närmsta norrländska samhälle och aktiviteter efter skoltid måste planeras noga, eftersom det tar sådan tid att åka. Det blir inte mycket sådant för mina tre barn, de vill hellre vara hos någon kompis eller ta hem någon hit, när tillfälle ges. Men så har vi ju också djur där vi bor, så ridning och annan skötsel kommer liksom naturligt. Likväl som simmning, skid, skridsko och skoteråkning gör, då man bor så här mitt i naturen på mindre ort.
Även i skolan, med sina små klasser har man mycket tid för friluftsliv och sport, så kanske får vi litet "gratis" genom att bo som vi gör.
Jag skulle aldrig ifrågasätta föräldrar som aktiverar sina barn som du gör, jag ser helt klart fördelarna som du beskrev. Men för mig själv och mina barn önskar jag mig ett något "stillsammare" liv. Det beror antagligen helt på våra olika personligheter, jag är en sådan som trivs bäst hemmma på gården med familjen samlad omkring mig. Har konstant dåligt samvete för att jag inte hinner med mer läxläsning och egentid med vart och ett av barnen. Tycker att dagarna och veckorna flyger förbi i rasande fart och att jag inte hinner vara med dem så mycket som jag vill. Trots att de oftast kommer hem vid tre- fyra på eftermiddagen.
Oj, det blev långt detta, men tilläggas bör att jag själv är född och uppvuxen i förort till Stockholm och haft mycket aktiviteter som barn. Inte lika många som du kanske;) Skillnaden mellan oss är att jag innerst inne alltid upplevde det som litet stressigt och jag har medvetet valt bort det livet som vuxen.
Jag har valt att bo mitt i naturen i en sömnig norrländsk kommun för att kunna erbjuda barnen något annat. Samtidigt som de aktiveras mer än många andra,( även om de inte är medlemmar i idrottsföreningar osv.) har jag dem hela tiden väldigt nära.
Så fungerar det hos oss. Tycker att det är väldigt intressant och givande att läsa er bra blogg, och framför allt detta, att kunna ta del av andra människors livsval och situationer!=)
Stort tack för en fin blogg.
Hälsningar från Johanna
Nu har jag funderat ett tag sedan jag läste inlägget. Och jag är kluven. Visserligen kan det bero på att jag än så länge har en fyra- och en tvååring och därför inte ser så stort behov av aktiviteter. Men visst. Vi har gått på babysim, ÖF och dans. Redan.
Det som gör mig tveksam är till det här med uppstyrt schema är nog min romantiska(?) bild av fri tid. På fritiden. Både jag och min man jobbar mycket. Våra barn hör till dem som är sist kvar på förskolan. Vi hämtar 17.15 varje dag (förutom måndagar nu då vi gått ner i tid. Och då är vi lediga samma dag tillsammans hela familjen).
Själva tanken då på att skjutsa dem runt på en massa aktivieter bär mig emot. Samtidigt som jag vill att de ska ha tillhörigheter på fler ställen och dessutom erbjudas att prova olika saker. Men jag kommer själv ihåg hur himla jobbigt jag tyckte att det var att inte få vara hemma när skola och fritids var slut. Att efter långa dagar iväg från föräldrar och kompisar på gården åka iväg och göra andra saker. Som jag visserligen tyckte var roliga, men jag längtade hem. Min egen tanke kring detta med aktivieter är också att JAG måste orka att mina barn har flera saker att göra. Och dessutom stå ut med tanken att inte få umgås med dem så mycket. Det senare vet jag inte jag inte om jag har lust att ge upp. En annan farhåga jag har med för mycket aktiviteter är att det hämmar kreativiteten. Om man är ute på mycket olika saker hur ska man då hinna med alla fantastiska tankar man får? Men det kanske kommer att ändras med ökad ålder. Vem vet. Som sagt. Jag vill att de ska utveckla fysik, musikalitet osv. Men också att de ska få fri tid att ha fritid.
Jag tänker på en dokumentär om ett barn (en familj) där det handlade om att flickan fick äta kvällsmat vid 8 på kvällen för att hon alltid hade aktiviteter och när journalisten frågade henne varför hon gjorde så många saker och om hon tyckte det var roligt svarade hon med glasartad blick
-Jag vet inte.
Ja, jag håller med. Fritiden är det jag drömmer om också... Det här är ingen enkel fråga. Jag har alltid haft dåligt samvete för att jag tycker att mina barn gjort mer än många andras (såklart finns det massor som gör mycket, mycket mer!). Och tänkt att jag pressar för mycket och att jag borde dra ner (men på vad? Det är inte lätt). Därför gick jag igång på Linda Skugges krönika. Det var första gången jag såg FÖRDELARNA med aktiviteterna! Det är så lätt att glömma bort dem. Att det faktiskt är bra att barn får idrotta mycket, lära sig spela i lag, lära sig använda sin kropp, lära känna olika sorters människor, lyssna och få förebilder bland andra vuxna. Och jag kände att ja, det är ju just därför jag låter mina barn gå på aktiviteter! Nu har Morgan 2 aktiviteter i veckan + 1,5 timme på söndagen. Ellinor 1 kväll och 1 timme på söndagen. Resten är ju faktisk lektid. Då är det värre för oss föräldrar...
Shit, jag smäller av när jag läser om dina aktiviteter som åttaåring. Jag hade ungefär samma schema när jag var arton och tyckte det var jobbigt då.
Precis som Malinka vad jag mera typen som satt hemma och läste och ritade. Jag hade ett rikt inre liv, vill jag tro!
Inte för att döma hur andra gör, men jag framhärdar nog i min gamla tro att för mycket aktiviteter är mer av ondo än av godo. Än sen då om man aldrig blir bra på gymnastik för att man började när man var 10? Eller piano för den delen. Visst ångrar jag idag att jag inte började med något instrument tidigt. Men å andra sidan sjunger jag, och körsång kan man uppenbarligen börja med rätt sent i livet och ändå bli ganska bra.
Nä, jag tror att det lätt går prestige och överambition i detta. Så klart att man vill ge sina barn fördelar och lära dem saker. Men kan man inte t ex idrotta eller musicera tillsammans? Andra förebilder är jätteviktigt, det håller jag däremot med om. Men fler nätverk än dagis/skola ser inte jag något jättebehov av faktiskt.
Å andra sidan är sonen bara 3,5 än så kanske får jag äta upp mina ord.
Jag sällar mig till dem som gillar att ha mycket tid till att bara vara. Jag skulle nbli tokig om den lilla fritid vi har alla tillsammans gick åt till att åka iväg igen! Och då är vi bara två vuxna och ett barn i den här familjen.
Jag tror inte att aktiviteter är så himla bra för barnen, det är nog som med så mycket annat - man måste göra som de andra gör. Om alla andra är på aktiviteter så måste man ge sina barn det, annars får de inga kompisar för ingen är hemma och har tid att bara vara. Jag tycker det är ganska sorgligt. Vi definierar oss alldeles för mycket utifrån vad vi gör, human doing istället för human being... Det är inget jag vill ge mitt barn, tvärtom!
Men visst, när min dotter blir så stor att hon själv vill börja på något/är väldigt mån om att vara som kompisarna så kommer hon att få välja en aktivitet. Sen när hon är så stor så hon kan ta sig dit själv kan hon få välja en till. Det är absolut max tycker jag.
Själv spelade jag fiol några år som barn, inget annat. Vi hade inte råd. Aktiviteter är ofta svindyra och kan fungera väldigt segregerande.
Hej igen, nu vill jag lämna en liten replik. Jag ser när du svarar att du, precis som jag, vacklar lite i valen när man börjar att belysa frågan. Liksom du tycker jag att Linda Skugge lyfte fram oerhört fördelaktiga fördelar med aktiviterer. Det jag reagerade på i hennes krönika var att förhållningssättet riskerade att bli ytterligare ett prestationsbaserat projekt för föräldrarna.
Är man en lyhörd förälder som läser av sina barn och skapat en atmosfär att det är okej att säga ifrån som barn så kommer barnen inte att fara illa av att ha många aktiviteter. Märker man av att de inte trivs så hjälper man dem att välja vad de ska sluta med.
Det jag funderar mycket på idag är hur vårt vuxeninflytande över barnens dag påverkar barnen. Vi vet var de är precis nästan hela tiden. Det skapas få spontana tillfällen till lek och aktiviteter. Dessutom har de mobiltelefon. Själva varandet för hela vårt väsen är så skilt från hur det varit för bara några år sedan. Hur påverkar det oss psykologiskt? Men det är en helt annan diskussion.
Jag tycker att även detta med massa aktiviteter speglar vårt något hypade och stressiga samhälle.Snabbmat,kvalitetstid och aktiviteter.
För vems skull ska vi aktivera våra barn ? Ska vi driva våra barn som livs projekt? Läste en intressant artikel av jesper Juul kring detta
Tror att 1 aktivitet/vecka räcker långt och hela livet är ett långt lärande. Tid för fysiska aktiviteter kan vi göra tillsammans hela familjen också
Lika viktig som aktivitet är stilla tid för inre ro och samvaro.
Vem har bestämmt att alla måste sjunga/spela och kunna simma före 6års ålder ?
Det är aldrig för sent att lära sig
Stressen är ju inte själva aktiviteterna i sig (fysisk aktivitet motverkar stress, man sover bättre etc etc) utan allt meck runtomkring. Skjutsa, vad gör de andra syskonet, matsäck/packning, middagbestyren etc etc. Det tror jag var enklare förr, barnen kunde gå själva i högre utsträckning. Då var aktiviteterna en avlastning, nu belastning...faktiskt.
Och mycket fler aktiviteter anordnades via skolan eller i anslutning till skoltiden i alla fall. Kör och piano t.ex, det bara fanns där att gå på. Likadant var det med pingis, schack, karate osv. Sen gick man hem som vanligt efter fritids.
Sånt finns inte - i alla fall inte hos oss.
Precis som Mia Althoff menar, minns jag att de flesta av mina aktiviteter på 80-talet var på lokal nivå.
Min teori är att en sport och en estetisk verksamhet är bra för de flesta barn. Då lär man sig lite av varje, och tränar flera sinnen och egenskaper.
Som pianolärare vill jag dock reservera mig mot det där att det skulle var för sent att börja som tioåring. Ja, om man ska bli klassisk konsertpianist eller elitgymnast finns det inga år alls att slösa bort. Men som pianofröken hävdar jag att det är väldigt sällan för sent att börja spela 'just for fun' - och det kan ändå räcka för att bli skitbra.
Det finns alldeles för många föräldrar som (i all välmening) anmäler sin unge till pianolektioner i unga år. Barnet är inte intresserat (eller ännu vanligare, sysslar med fem andra hobbies) och lägger av - och sen skulle det vara kört då?
Nej, säger jag alltid. Kom tillbaka när du längtar efter att spela igen. Det kvittar om du är 12 eller 15 eller 18. Bara du är sugen på musik, det är den bästa motivationen!
(Jag skrev ett långt inlägg om aktiviteter-eller-inte i min blogg.)
Hej!
Mamma till 3 barn här på 4, 6 och 8år. Min 8-åring skulle inte klara det aktivitetsprogramet på långt när! Vi har provat en del aktiviteter med våra barn men har i höst bara simskola för 6-åringen i kväll i veckan, då de andra följer med till badhuset för att bada. Trots att vi är hemma tidigt (en vuxen och alla barnen hemma senaste vid 14-tiden).
Jag har inget emot aktiviteterna i sig och våra barn har gillat dem MEN är ändå så upptagna av sin lek att det ofta är struligt och tjatigt att komma iväg. Leken är roligare än att gå iväg till aktiviteten. Jag tänker mig att när de är stora nog att ha "eget driv" att passa tiden, byta om etc så får de gärna aktivera sig mer.
Likaså funkar det bäst om middag äts mellan 17 och 18 och kvällsrutinerna börjar strax innan 19. När kören/fotbollen/simskolan börjar vid 16-17-tiden bäddar det för strul just för att det för våra barn är för sent.
Det är också fantastiskt av att se vad som händer när de får obruten lektid tillsammans!
Maria
Hej Rebecka
Jag kan inte låta bli att reagera på föjande text i dina kommentarer:
"Men så tänker jag på min barndom - där det snarare blev en avlastning för mina föräldrar att jag var på olika aktiviteter - de hämtade ju bara mig. Något sådant skulle jag vilja skapa med mina barn.". Hur menar du då skapa med dina barn, om du inte är med dina barn.?
Aktiviteter är bra för barn, absolut. Det tråkiga är att så många föräldrar inte inser att de är kompetenta att skapa alla dessa aktiviteter själva. Sjuna, måla, dansa, vara ute i skogen, simma, spela fotboll basket m.m. Listan kan göras hur lång som helst.
Skicka en kommentar