söndag 28 augusti 2011

Största tabut att vara ogift?

Jag måste skriva lite mer om äktenskap och skilsmässor. Är faktiskt lite förvånad att inte fler blev arga på mitt förra inlägg.

Det viktigaste att kämpa mot är att tvåsamheten ses som en norm och att äktenskapet och kärnfamiljen ses som det enda riktiga. Heteronormen och kärnfamiljsförespråkarna är farligt många (läste precis om den kristna extremhögern i USA i senaste Arena, har förstått läst om det förr, men det är lika otäckt varje gång). Det är vad jag tycker. Jag säger inte död åt kärnfamiljen, men jag säger död åt kärnfamiljen som norm.

Jag vet att det finns en stark kärnfamiljsnorm i samhället - världen och jag gillar den inte. Därför tycker jag att det är jättebra när det kommer böcker om skilsmässor och där skilsmässor skildras på något annat sätt än bara tragedier. Jag har inget emot boken Happy happy. Det jag har något emot är när det blir alldeles för svartvitt. När det påstås att gifta ännu inte har nått nirvana, lyckats frigöra sig, ses som mindre vetande, lurade. Och när skilsmässan bara ses som en befrielse, som något enkelt, något man kan göra - bara så där. Det kan det visserligen vara också, men självklart är det oftast förenat med en massa sorg - också (i alla fall om det finns barn med i bilden). Och liksom skilsmässa ofta inte är ett val, utan en nödvändighet, så är att fortsätta leva i en kärnfamilj inte alltid ett val, utan något som bara är en effekt av att man råkar älska en man som man har barn med och som man faktiskt vill leva med (och det fungerar). Råkar det bli så att man lever i en kärnfamilj, så vet ni vad jag tycker: det finns en del fällor med kärnfamiljen och räddningen stavas jämställdhet.

Med det sagt tycker jag nog ändå att en av kommentarerna till mitt förra inlägg är det mest intressanta i hela debatten. Att samhället har utvecklats så att skilda ses som annat än misslyckade (= bra), och att det är okej att vara singel om man är skild, men fortfarande blir ifrågasatt om man aldrig varit gift/sambo. Tvåsamheten är fortfarande norm. Är man skild har man haft tvåsamheten. Och det är okej. Men har man aldrig haft någon - då blir man verkligen ifrågasatt. Sant. Allt utgår ändå från att alla vill ha en partner. Är det inte så att man som skild förväntas leta efter en ny partner också?

Vad säger ni? Är det största tabut att inte ha eller ha haft någon över huvud taget?


10 kommentarer:

enligt O sa...

Fortfarande är det tabu att leva ensam, men ännu mer provocerande är det väl ändå att leva ensam och gilla det, inte ens sträva efter tvåsamhet. Lika tabu verkar det vara att leva två, men inte vilja ha barn. Lätt för mig att säga som lever i en kärnfamilj med två ungar, men visst tänker många så här?

Tudorienne sa...

Ja ska man använda ordet tabu så är det nog vara två och inte vilja ha barn och att vara ensamstående och vilja ha det så dom ligger närmast tabu.
De flesta ensamstående vill vara med någon, både de som inte har haft och de som har haft.
Jag tycker det svåra är att hitta någon dom är rätt för en. Och där hjälper varken ismer eller normfriglrelse.

den rabiata orakade flat-feministen fanny sa...

Får väl anta att det var min kommentar. Skrev även ett inlägg om det här: http://www.arsinoe.se/?p=11261

Tycker att det är sorgligt hur allt ständigt måste definieras och mätas utefter tvåsamheten. Och som singel förväntas man hitta någon ny, det skulle jag absolut säga. Singlar ses ju automatiskt som "tillgängliga", men så behöver det ju inte alls vara.

P sa...

Hej!
Jag vet inte om jag kan säga något om det största tabut men jag tycker inte att det mest problematiska alltid måste vara att man förväntas vilja vara tvåsam och att inte vara det. Det jag tycker är problematiskt är, just nu iaf, hur man skiljer på vänner och familj. Jag har vänner som inkluderar mig och vi är alla lika betydelsefulla när vi umgås, medan jag tycker att de som är mer heteronormativa och dessutom tvåsamma utesluter en på ett annat sätt och gör större skillnad på relationerna vän/kompis och sambo/make/maka i en social situation. Det är mer en syn på sin tvåsamma relation i förhållande till andra än vad alla inblandade själva valt för relationsformer. Det som då blir tabu är att känna sig utanför deras enhet och vilja vara delaktig i deras liv lite när man är med dem. Kanske blir det också mer påtagligt om man själv inte lever i en kärleksrelation. Detta hänger ju naturligtvis ihop med hela synen på kärnfamilj och mer konservativa idéer. Men jag kan tycka oavsett vilken relationsform man väljer så behöver man inte exkludera vänner/kompisar/folk i deras närvaro.

Karin sa...

Jag håller inte med om bilden av skilsmässan som något enkelt, något man bara gör. En skilsmässa föregås ju ofta av en lång tid av försök att hålla ihop, mycket grubblande och mycket dåligt samvete. Att kärnfamiljsnormen är så stark gör ju också att det krävs kraft för att ta sig loss. När man sedan väl klarar det blir det en boost för självförtroendet. Har man dessutom, som de flesta, levt i en ojämställd relation blir även den nyvunna friheten en källa till eufori.
Det är väldigt lätt att döma andra efter sig själv, och jag tror visst att det finns många som skulle må bra av att skilja sig.
Men har man någon gång upplevt kärlek som bygger på respekt så är det inte jättesvårt att förstå att det faktiskt finns dem som mår bra av att hålla ihop också.
Förväxlar du inte mediebilden med hur människor faktiskt uppfattar världen? Ofta följs en artikel vinklad på ett ämne av flera på samma tema. Därmed inte sagt att det är inne att skiljas och att vi skilda ser ner på dem som håller ihop.

Lena Tallberg sa...

Jag säger bara: kollektivhus. Där ryms kärnfamiljer, enfamiljshushåll, skilda och man kan leva som man vill. Matlagningen delar man rättvist på liksom städning av allmänna ytor. I ett kollektivhus är det lättare att få kärleken att frodas och slippa känna sig instängd. Jag har tio års positiv erfarenhet när mina barn växte upp. Heja storfamiljen!

Rebecka Edgren Aldén sa...

Karin, jag har aldrig sagt att det är enkelt med skilsmässor. Jag har ifrågasatt de som säger att det är så enkelt med skilsmässor. Du måste ha missförstått mig totalt.

Karin sa...

Rebecka, jag tror inte att jag missförstått dig. Jag påstår inte att du påstår att skilsmässor är något enkelt. Men jag tycker inte heller att det är bilden som förmedlas av författarna till Happy happy heller.
Dock både känner och förstår jag euforin efter en skilsmässa. Men det inte sagt att den varit enkel, utan tvärtom. Euforin kommer sig av att man vågat, trots svårigheter och trots att det utmanar normen.

Anonym sa...

Ja, ABSOLUT ett av de största VERKLIGA TABUNA som finns kvar i nutidssamhället! Det att vara oskuld och/ eller att ses som särskilt sexuellt oattraktiv för andra! Och SÄRSKILT Tabu blir det om du är kvinna! Killar kan högljutt klaga på att de inte får ragg inför andra killar och få sympati och en massa specialskrivna böcker om hur de ska göra för att lyckas få till det med tjejer. Av både tjejer och andra killar! Hur många tjejer klagar högljutt på att de inte får ragg inför killar eller andra tjejer??! I jämförelse med hur många killar som är öppna med att de har det problemet?? Sen så verkar de killar som väljer att leva själva och inte ser det som något problem få mer respekt för det än vad tjejer som gör samma sak självvalt får för det! Hen ses väl som mer patetisk om det är en tjej som är själv?? Det är min iakttagelse i alla fall!

Anonym sa...

Själv har jag så avskyvärt/hemskt dåliga erfarenheter av att ha varit i parrelationer att jag närmast känner mig lättad över att slippa vara i en sådan.. Jag har därför blivit lik Hollywood-clichén av en kille som får PANIK när han känner att snaran dras åt så att säga (förväntningar på att han ska stanna, fast i en fast parrelation) och sticker så fort han kan ! För jag värderar verkligen min frihet från vad jag kommit att förknippa med parrelationer (nästan bara oerhört negativt!) så högt ! Det är inte som att jag skulle offra den dyrbara friheten för att testa någon mer parrelation.. Det har jag ALLDELES tappat suget efter! (För många år sedan.) Så länge jag inte skulle vara 100% säker på att det var min SOULMATE jag hade träffat och att jag inte skulle bli lurad in i något nytt litet helvete med den personen! Jag är kvinna och fortfarande rätt ung (under 30), BTW, men jag är ingen könsnormativt kvinnlig romantiker, utan är faktiskt redan så dessillusionerad! Och min aversion mot pojkvän-flickvän-relationer är äkta och VÄLDIGT stark!!! Inte lär jag eller någon annan övervinna de känslorna inte... Jag blir inte ens förälskad längre (sedan många år tillbaka det också!)... Well, där ser man vilken "enorm skada" fel val av partners kan göra.