onsdag 12 maj 2010

Till Uppsala i dag

Nu sticker jag till Uppsala där jag ska diskutera om det går att leva jämställt i en heterosexuell barnfamilj. Det är Laboremus feministiska nätverk som har bjudit in mig.

Visst är det svårt, men man måste ju försöka! För vad är alternativet? Att leva ojämställt? Att sluta leva i kärnfamiljer (har jag inga problem med, jag är för alla sorters familjer, men om man nu VILL leva med en man och sina barn...).

Vad tror ni? Går det att leva jämställt i en kärnfamilj? Och - är det värt att försöka?

9 kommentarer:

Anonym sa...

Åh, det är denna fråga vi brottas med varje dag här hemma. Vi lever jämställt förutom vad det gäller inkomst (den ena tjänar bra och försörjer den som pluggar, funkar för oss) men nu börjar vi prata om barn. Och vi förstår ju båda att det förändrar mycket. Hur undviker man att hamna i de traditionella könsrollerna? Och vad är alternativt till ekorrhjulet, det stressade pusslandet med hämtning och lämning och VAB? Jag får panik på att tänka på det, men trots det längtar vi ju efter barn...
//Lo

Malinka sa...

Det går. Klart det går!

För det mesta går det väldigt bra hemma hos oss, ibland är det lite kämpigt – för det handlar ju inte bara om oss själva, utan om omgivningen och dess förväntningar. Men det handlar om enstaka situationer och fenomen, vår jämställda grundstomme står stabil.

Förutsättningen är förstås att båda verkligen vill, annars blir det pannkaka av alltihop.

Vikab sa...

Jag missar föreläsningen pga SJ:s tågförseningar! Trist men hoppas det kan bli vid nåt mer tillfälle.

larsjennfors sa...

Självklart går det! Det är bara att bestämma fokus i livet. Är båda föräldrarna överens om att barnen och familjen är viktigast ska det inte vara några problem. En vanlig fälla är ju annars att konsumtionssamhället gör att vi måste tjäna massa pengar för att klara oss. Då blir det tyvärr ofta ojämställt. Men lite billigare boende och lite billigare bil så är man på rätt väg. Vi har varit hemma ett år var med vårt senaste barn på grund av detta.

David sa...

Jag tror man ska förhålla sig mer individuellt till föräldraskapet, även om man lever i en kärnfamilj, då kanske det går. Dvs: tänka i termer av min föräldraledighet, mitt ansvar för klädinköp, presentinköp, matlagning, tvätt, hämtning mm., min föräldraledighet och inte tänka mer diffust, "det ordnar vi" eller "det gör vi tillsammans". Om man tänker mer individuellt blir det mer rättvist, paradoxalt nog. Sen bör man förstås känslosmässigt vara ett vi, men också två självständiga personer, plus barnen (som också är självständiga, relativt!)

KaosJenny sa...

Klart det går...

Helga sa...

Klart det går, säger jag mer. Vilka kloka ord som sägs ovan av David! Att ta större individuellt ansvar för föräldraskapet, precis!

Anna sa...

Det måste gå! Det bara måste.
För hur mycket jag än skulle vilja leva i en annan familjekonstellation, så kanske jag ändå måste acceptera att det kanske inte kommer bli så. Det är så många saker som ska klaffa med så många personer. Med bara mig och min man så vet jag vart vi står. Och då tror jag det kommer gå, om man ger sig tusan på det från början, diskuterar det och framförallt: omger sig med människor som tänker ungefär likadant. Eller åtminstone läser deras bloggar :) Så att man inte trillar ner i det stora svarta hålet av såhär-gör-alla-andra-och-då-gör-vi-det-också.
Jag är övertygad om att det går, om man är någorlunda överens.

LV sa...

Vet inte om det går men ju men hos oss funkar det så att ju mer vi anstränger oss, desto bättre blir det. Även om endel problem har en tendens att återkomma (som att hans jobb tar större plats).
Ju mer vi försöker desto mer känns det som att vi förstår varandra också, och det är skönt. För småbarnsåren är kämpiga och kaotiska och otroligt stressiga.
Om vi inte hade kunnat prata om saker eller sätta oss in i hur den andra har det hade vi nog blivit grymt besvikna på varandra och sabbat relationen.