tisdag 18 maj 2010

Åh alla kära systrar!


I går läste jag ut Ebba Witt-Brattströms nya bok Åh alla kära systrar om hennes tid i Grupp 8 och kvinnorörelsen på 70- och början av 80-talet.


För er som har läst min bok så idealiserar jag ju 70-talet rätt mycket. Jag är sjukt intresserad av hela kvinnorörelsen på 70-talet och allt de lyckades åstadkomma - fri abort, daghem åt alla barn, få upp kvinnolönerna, bort med sambeskattningen, ny sexuallag, förbud mot kvinnlig könsstympning... ja, och många andra konkreta och mycket viktiga resultat. Vi står i allra högsta grad i tacksamhets skuld till Grupp 8 och resten av kvinnorörelsen.


Jag slukade Ebbas bok. Precis som jag slukade Gunilla Thorgrens bok om Grupp 8 som kom för några år sedan. Och ett av mina bästa minnen som feminist var när jag var bjuden hem till Suzanne Osten (också åtta och den som skrev pjäsen Jösses flickor tillsammans med Margareta Garpe) med den feministiska filmföreningen gloria som jag var med och drev under fem år på 90-talet. Suzanne hade bjudit in flera av uråttorna, bland annat Irene Mathis - som ju är en legendar. De berättade om hur det var på den tiden och vi som var där satt andäktigt och lyssnade.


Med detta sagt så förstår ni att jag har en förkärlek för Grupp 8, jag kan min feministiska historia och jag är väldigt tacksam för vad de gjorde.


Men.


Jag blev så besviken på Ebba i boken. Genom hela texten andas hennes förorättade misstanke att dagens feminister INTE förstår vad de gjorde, att vi har glömt bort. Och att vi inte är tacksamma. Ja, jag brukar ju själv säga att vi i vår generation är historielösa och har glömt vad vi en gång slogs för och varför. Men, det gäller inte feministerna! I stort sett alla feminister jag känner kan mycket väl sin historia och är djupt tacksamma och intresserade av de som var på på 70-talet.


Man är helt inne i läsandet och så plötsligt kommer det små käftsmällar. Hon klagar över dagens "bloggfeminister", påstår att de till skillnad från oss alltid sökte dialog med männen, till skillnad från oss var de inga "bitterfittor"... Alla dessa små nålstick känns allt annat än konstruktiva eller "systerliga" och de är synnerligen historielösa. Ebba kan ingenting om dagens feminister! Det må vara okej att hon inte kan det, men då ska hon heller inte uttala sig om dem.

Hon pratar om att det var en total backlash på 90-talet, att allt dog. Det är inte min uppfattning som var väldigt aktiv då! Ebba var själv med på podiet när vi hade våra debatter med gloria. Har hon glömt Fittstim? Under det rosa täcket? Bang? Det var ett myller av feministisk aktivitet då! Och många var väldigt engagerade. Nästan i nivå med Grupp 8-kvinnorna.

Det finns många andra saker som intresserar mig när jag läser boken. Och det är hur Ebba och hennes falanger sakta blir allt mer biologistiska. I början av 70-talet kämpade Grupp 8 för smärtfria förlossningar. I slutet propagerar de för "naturliga" förlossningar. Ebba ligger farligt nära livmoderfeminismen, biologismen. Och hon hyllar rätt okritiskt och naivt den heterosexuella kärleken. Det är inte särskilt svårt att förstå att hon och Tiina Rosenberg rök ihop i F!. Och det Ebba gjorde efter den striden har tyvärr för alltid sänkt hennes anseende i mina ögon. Hon förde hela debatten i pressen - som förstås älskade catfights, och som bara hade längtat efter splittringar i det sköra feministiska samarbetsprojektet som var F!. Jag var med då på ett hörn, men gick också ur. Men jag skulle aldrig ha drömt om att spela motståndarna så i händerna som att kontakta medierna och gråta ut. Tvärtom fortsatte jag stödja F! offentligt. Jag tyckte att det var ett fint inititativ, även om jag inte riktigt fick det utrymme jag önskade.


Nej, jag är väldigt kluven till Ebbas förljugna systerskap. Att det inte var helt enkelt beskriver hon också i boken. Hur kvinnorna gick in på toaletterna och grät. Och hur man inte fick säga nej, man skulle vara glad hela tiden. Problem sopades under mattan.


Ebba - jag är djupt tacksam för det ideella arbete ni la ner och imponerad av allt ni åstadkom. Tacksam, ja! Men kampen måste gå vidare. Samhället ser inte likadant ut som det gjorde då. Just nu kämpar feminismen i motgång. Det är inte lika lätt att bedriva jämställdhetsarbete. Och mycket är individualismens fel. "Vi har valt att göra så här." Och så väljer alla likadant... Men vi har ändå tagit gigantiska kliv framåt, även sedan 70-talet! Och det gör mig väldigt optimistisk. För många av de problem Ebba tar upp existerar inte längre på samma sätt. Den stora revolutionen är kvinnorepresentationen i samhället - på höga poster på universiteten, i domstolarna, i politiken. Och i familjerna. För även om de flesta lever rätt traditionellt så finns det ändå många, många föräldrar som tycker att det här med barn och hem är något som är värt att dela på.


Och att feminismen är splittrad i dag ser jag bara som något positivt. Feminister är ingen homogen grupp. Det finns massor av olika perspektiv och alla behövs. (Jag är dock väldigt skeptisk till så kallade högerfeminister som tycker att valfriheten i skolan och vården är feministiska frågor... och att frågan om fler kvinnliga företagare är den viktigaste jämställdhetsfrågan - men det är en annan diskussion). Jag är tacksam över queerfeministerna, radikalfeministerna, antirasistfeministerna och alla andra sorters feminister - vi kan inte, och ska inte, tycka lika om allt och vi kan inte samlas under en och samma organisation.


Tidigare i dag debatterade Tinni Ebbas bok i Nya vågen i P1. Lyssna här!


Jenny Östergren var tydligen också irriterad. Läs här!

6 kommentarer:

KaosJenny sa...

Hm, tråkigt att Ebba inte tänker att feminismen också "går vidare", utvecklas. Jag tror att det är otroligt viktigt att vi tjejer backar upp varandra istället för att hacka på varandra. Vi behöver förstås inte alltid tycka likadant men tänka oss extra noga för innan vi hackar. Tror till exempel att Mona Sahlin får en hel del skit som hon inte hade fått om hon hade varit man.

Och jajjamän, jag är feminist och tacksam för allt som kvinnor och män gjort för jämställdheten hittills. Och nix pix, jag är inte ett smack bitter. Jag tror att det är lite olika på olika kvinnor när det gäller naturliga förlossningar eller inte. Uppfostrar två flickor och två pojkar och har massor med dialoger med alla möjliga om jämställdhet och könsroller. Kram

ib08 sa...

Mycket bra inlägg!! Jag är också mycket tacksam och hängiven grupp-8 anhängare (född 1969). En liten instickare bara, det var enligt mitt minne bara delar av grupp-8:a som delade Ebbas särartsfeminism, även då det begav sig. Slutet av 1970-talet innebar ganska hårddragna debatter i media kring Grupp 8:as ideologiska inriktning. Men det kanske läsarna vet redan -)

Rebecka Edgren Aldén sa...

Ja, precis. Bra påpekat. Jag skrev Ebbas falang, eftersom många av de andra fortsatte mer likhetsfeministiskt. Att kräva smärtfria förlossningar 1970 var ju superradikalt! Synd att så många valde den andra vägen, moderskulten, kvinnomystiken, naturligheten...

Vill också förtydliga att jag gillade Ebbas bok också, men hade kunnat vara utan de små nålsticken mot dagens - sämre - feminister...

Zeb sa...

Jag finner det rätt intressant att det är just "högerfeminismen" eller den "liberala feminismen" som du inte kan acceptera.
Många feminister brukar ju säga "feminism är bara att vilja ha ett jämställt samhälle. Hur kan man vara emot det?" och försöka få det till att om man inte kallar sig feminist, så vill man inte ha ett jämställt samhälle. Men jag uppfattar din kommentar som att
du inte riktigt håller med om detta. Är det korrekt?

Jag tänkte angående kommentaren om strävan efter fler kvinnliga företagare och större valfrihet i
de sektorer där många kvinnor jobbar. Jag antar att du inte förnekar själva faktumet att fler kvinnliga företagare och fler potentiella arbetsgivare i de kvinnodominerade sektorerna skulle öka jämställdheten?

Så därför undrar jag om det är din åsikt att inte alla åtgärder som ökar "jämställdheten" per definition är liktydiga med feminism? Följdfrågan blir också om förutsättningen för att vara "feminist" är att man har ett socialistisk perspektiv eller någon form av vänsterorienterat perspektiv?

Anonym sa...

Lol

Många av de problem som ebba beskriver finns inte länger

Hur tänker du? Kvinnor utnyttjas fortfarande, mer än förut, kampen är långt ifrån över. Problemen är de samma som de var förut, ingenting har ändrats, det är bara i er lilla naiva låtsas värld som saker är annorlunda, res ner till tredje världen och se er om.

Rebecka Edgren Aldén sa...

Oj, jag tror du missförstod mig rätt rejält. jag skulle inte vara feminist om jag inte trodde att problemen kvarstod. Men vissa av de saker hon tar upp känns faktiskt rätt otänkbara i dag - i Sverige, men problemen finns där likaväl. Lite mer subtila. Så som hon beskriver män till exempel. Där har mycket hänt. Visst finns det många svin kvar och jag säger absolut inget om våldtäkt och våld mot kvinnor, men det där att klappa i rumpan och säga lilla gumman existerar inte på samma sätt. Jo, bland de anonyma näthatarna. Och säkert i tanken. Men inte lika ofta rätt ut som då. Jag tror VERKLIGEN inte att problemet är löst! I så fall skulle vi leva i en jämställd värld nu och det gör vi ju inte.