Åh alla kära systrar!

I går läste jag ut Ebba Witt-Brattströms nya bok Åh alla kära systrar om hennes tid i Grupp 8 och kvinnorörelsen på 70- och början av 80-talet.

För er som har läst min bok så idealiserar jag ju 70-talet rätt mycket. Jag är sjukt intresserad av hela kvinnorörelsen på 70-talet och allt de lyckades åstadkomma - fri abort, daghem åt alla barn, få upp kvinnolönerna, bort med sambeskattningen, ny sexuallag, förbud mot kvinnlig könsstympning... ja, och många andra konkreta och mycket viktiga resultat. Vi står i allra högsta grad i tacksamhets skuld till Grupp 8 och resten av kvinnorörelsen.

Jag slukade Ebbas bok. Precis som jag slukade Gunilla Thorgrens bok om Grupp 8 som kom för några år sedan. Och ett av mina bästa minnen som feminist var när jag var bjuden hem till Suzanne Osten (också åtta och den som skrev pjäsen Jösses flickor tillsammans med Margareta Garpe) med den feministiska filmföreningen gloria som jag var med och drev under fem år på 90-talet. Suzanne hade bjudit in flera av uråttorna, bland annat Irene Mathis - som ju är en legendar. De berättade om hur det var på den tiden och vi som var där satt andäktigt och lyssnade.

Med detta sagt så förstår ni att jag har en förkärlek för Grupp 8, jag kan min feministiska historia och jag är väldigt tacksam för vad de gjorde.

Men.

Jag blev så besviken på Ebba i boken. Genom hela texten andas hennes förorättade misstanke att dagens feminister INTE förstår vad de gjorde, att vi har glömt bort. Och att vi inte är tacksamma. Ja, jag brukar ju själv säga att vi i vår generation är historielösa och har glömt vad vi en gång slogs för och varför. Men, det gäller inte feministerna! I stort sett alla feminister jag känner kan mycket väl sin historia och är djupt tacksamma och intresserade av de som var på på 70-talet.

Man är helt inne i läsandet och så plötsligt kommer det små käftsmällar. Hon klagar över dagens "bloggfeminister", påstår att de till skillnad från oss alltid sökte dialog med männen, till skillnad från oss var de inga "bitterfittor"... Alla dessa små nålstick känns allt annat än konstruktiva eller "systerliga" och de är synnerligen historielösa. Ebba kan ingenting om dagens feminister! Det må vara okej att hon inte kan det, men då ska hon heller inte uttala sig om dem.

Hon pratar om att det var en total backlash på 90-talet, att allt dog. Det är inte min uppfattning som var väldigt aktiv då! Ebba var själv med på podiet när vi hade våra debatter med gloria. Har hon glömt Fittstim? Under det rosa täcket? Bang? Det var ett myller av feministisk aktivitet då! Och många var väldigt engagerade. Nästan i nivå med Grupp 8-kvinnorna.

Det finns många andra saker som intresserar mig när jag läser boken. Och det är hur Ebba och hennes falanger sakta blir allt mer biologistiska. I början av 70-talet kämpade Grupp 8 för smärtfria förlossningar. I slutet propagerar de för "naturliga" förlossningar. Ebba ligger farligt nära livmoderfeminismen, biologismen. Och hon hyllar rätt okritiskt och naivt den heterosexuella kärleken. Det är inte särskilt svårt att förstå att hon och Tiina Rosenberg rök ihop i F!. Och det Ebba gjorde efter den striden har tyvärr för alltid sänkt hennes anseende i mina ögon. Hon förde hela debatten i pressen - som förstås älskade catfights, och som bara hade längtat efter splittringar i det sköra feministiska samarbetsprojektet som var F!. Jag var med då på ett hörn, men gick också ur. Men jag skulle aldrig ha drömt om att spela motståndarna så i händerna som att kontakta medierna och gråta ut. Tvärtom fortsatte jag stödja F! offentligt. Jag tyckte att det var ett fint inititativ, även om jag inte riktigt fick det utrymme jag önskade.

Nej, jag är väldigt kluven till Ebbas förljugna systerskap. Att det inte var helt enkelt beskriver hon också i boken. Hur kvinnorna gick in på toaletterna och grät. Och hur man inte fick säga nej, man skulle vara glad hela tiden. Problem sopades under mattan.

Ebba - jag är djupt tacksam för det ideella arbete ni la ner och imponerad av allt ni åstadkom. Tacksam, ja! Men kampen måste gå vidare. Samhället ser inte likadant ut som det gjorde då. Just nu kämpar feminismen i motgång. Det är inte lika lätt att bedriva jämställdhetsarbete. Och mycket är individualismens fel. "Vi har valt att göra så här." Och så väljer alla likadant... Men vi har ändå tagit gigantiska kliv framåt, även sedan 70-talet! Och det gör mig väldigt optimistisk. För många av de problem Ebba tar upp existerar inte längre på samma sätt. Den stora revolutionen är kvinnorepresentationen i samhället - på höga poster på universiteten, i domstolarna, i politiken. Och i familjerna. För även om de flesta lever rätt traditionellt så finns det ändå många, många föräldrar som tycker att det här med barn och hem är något som är värt att dela på.

Och att feminismen är splittrad i dag ser jag bara som något positivt. Feminister är ingen homogen grupp. Det finns massor av olika perspektiv och alla behövs. (Jag är dock väldigt skeptisk till så kallade högerfeminister som tycker att valfriheten i skolan och vården är feministiska frågor... och att frågan om fler kvinnliga företagare är den viktigaste jämställdhetsfrågan - men det är en annan diskussion). Jag är tacksam över queerfeministerna, radikalfeministerna, antirasistfeministerna och alla andra sorters feminister - vi kan inte, och ska inte, tycka lika om allt och vi kan inte samlas under en och samma organisation.

Tidigare i dag debatterade Tinni Ebbas bok i Nya vågen i P1. Lyssna här!

Jenny Östergren var tydligen också irriterad. Läs här!