måndag 10 maj 2010

"En riktig man"

Vi tror ibland att vi har kommit så långt. Att vi är så jämställda. Och genuspedagoger och "statsfeminister" anklagas för att ha totalt raderat ut alla skillnader mellan könen. Men, men, könsstereotyperna lever och frodas. Det är bara att gå in på vilken barnklädesaffär som helst!

I morse läste jag om "maktlekarna" i DN som tydligen blivit väldigt populära bland barn och ungdomar.

"Pang! Du får plötsligt ett hårt slag i nacken, och det svartnar för ögonen i några sekunder. ”Invigning!” ropar din klasskamrat, och du vet mycket väl att han har rätt att slå dig när du är nyklippt – du var bara inte beredd.

Detta är en mild variant av de mer eller mindre våldsamma och ibland kränkande ritualer som barn och tonåringar i alla tider har sysslat med bakom de vuxnas rygg. De kallas nu maktlekar, och det är Sannie Wedberg, Stefan Koch och Sanna Mohr som har myntat det nya begreppet. De gör det i en bok som kommer ut i dagarna: ”Maktlekar, det dolda gruppvåldet bland unga” (Bilda förlag).
Annons:

– Maktlekarna kan verka harmlösa, och de kan vara roliga och gruppstärkande – om de leks en i taget, utan alltför hårda tag, säger Sannie Wedberg. Men numera kan ett och samma barn ha så många som tio olika lekar att hålla reda på i sin vardag, och det gäller att ständigt vara beredd för att undgå sparkar och slag och i stället vara den som sparkar eller slår.

Sammantaget kan det bli mycket våld under en skoldag."

Nu tror jag inte att detta är någon ny företeelse, för sånt här fanns även när jag gick i skolan. Men det kan nog stämma att det har blivit vanligare.

Lekarna är framför allt kopplade till en sorts manlighet. Det handlar om att visa att man är en riktig man. Att man inte är bög (Klassiskt - att vara man är att INTE vara kvinna, och homofobiskt, att INTE vara bög...).

– Och den som tål smärta är en man och inte ett barn. De här lekarna handlar till stor del om att bevisa sin manlighet, det är ingen slump att det främst är pojkarna som leker dem. Och det är klart att det är tokigt om lekarna urartar till trakasserier eller misshandel – då måste de vuxna ingripa, säger Björn Eriksson, professor i sociologi som har studerat mekanismerna bakom mobbning i artikeln.

Ingrid skriver i en kommentar till ett annat inlägg här nedan så här:

"Jag tycker rätt ofta att vuxenvärlden sviker de känsliga pojkarna och deras rätt att vara sig själva och inte passa in i pojkmallen. Och det sociologen Björn Eriksson säger bekräftar ju bara detta. Vad tycker ni andra här? För mig känns det självklart att om vi vill stötta pappor som vill ta hand om sina barn så måste vi ju rimligtvis även stötta pojkar som inte vill vara starka, modiga och tuffa."

Och ja, jag håller med. Jämställdhet och befrielse av trånga könsroller handlar i allra högsta grad om pojkar. För det är ju pojkarna som är hårdast hållna, inte flickorna. Jag har skrivit om detta flera gånger tidigare i bloggen. Flickor får ju vara mycket mer gränsöverskridande. En pojke i klänning, eller bara en rosa tröja får oftast blickar och kommentarer.

Jag får en annan tanke också. Och det är att förebilderna till de här maktlekarna finns i vuxenvärlden. Som på tv. Har ni sett Wipeout? Där det är meningen att vi ska skratta åt deltagarna som får sig rejäla smällar (dock inte av andra människor). Och Silent library som verkligen är maktlek. Två lag med tre killar (nästan uteslutande killar i alla fall) i varje sitter vid ett bord inne på ett bibliotek. De drar kort om vem som ska anta en utmaning och nästan alltid handlar det om något som gör ont. Det kan vara att få smisk på rumpan, eller insekter i kalsongerna, eller bli slagen med linjal på fingrarna. Och de andra fnissar förstås. Det lag som är tystast vinner... Och även Wild kids som ju fått hård kritik för att vara alldeles för hårt, med bakbundna händer, påsar över huvudena.

Kommentarer på det?

Läs hela DN-artikeln här.

2 kommentarer:

Maria sa...

För mig är det jättestor skillnad på att springa hinderbana och bli lerig (wipeout), och maktlekarna som beskrivs. Maktlekarna har ju mycket mer makt i. Wild kids tycker jag också är utmanande, pirrigt och fysiskt - men inte pennalistiskt.

Allt som är fysiskt, lite läskigt, och kan göra ont, är liksom inte farligt. Det fick dock jag lära mig som liten flicka och jag har aktivt försökt att bli mindre ängslig.

För mig är det en skatt - att våga göra illa mig. Trots att jag inte är där fullt ut ännu: jag kommer aldrig bli helt orädd för fysisk smärta.

Rebecka Edgren Aldén sa...

Jag klarar inte att titta på Wipeout... Det ser livsfarligt ut. Och jag känner att hela poängen är att vi ska skratta när de gör illa sig... Men det är jag! Jag skulle kunna lägga till program som Robinson och andra dokusåpa-tävlingar där man ska rösta ut folk, någonstans har det blivit okej med mobbning och att rösta ut kompisar i tv - det påverkar säkert. Jag känner att jag själv har blivit rätt avtrubbad. I vart och vartannat program röstas det ju ut folk. Det hör nästan till nuförtiden. Lite tragiskt är det. En kollegas son sa när han såg Wild Kids: "Men varför kan de inte bara ha roligt tillsammans."