Ytterligare en tanke kring livspusslet

Det var ju egentligen solklart att jag inte skulle kunna hålla mig till ett inlägg om livspusslet... Det hela är ju en rätt komplex historia.

Mina förslag på lösningar är alltså att 1. tagga ner och slänga några pusselbitar och 2. dela pusselbitarna jämställt med sin partner (om man lever med någon).

Och inga av dessa förslag på lösningar är enkla. För den kanske viktigaste frågan är: Varför började vi lägga till en massa pusselbitar?

Det är så lätt att avfärda alla dagens småbarnsmammor som har fastnat i livspusslet (ja, jag skriver mammor nu, vet att det finns många pappor också, men det är faktiskt framför allt mammorna som "lider" av livspusslet, som grubblar över det och som tvingas till kompromisser och prioriteringar för att lösa det): "Gud, vad korkade de är som vill ha en ny fondvägg!" Eller: "Man slappna av, var inte sådana nervösa curlingmammor som bara måste ha rätt vagn." Eller vilket exempel man nu vill ta. VARFÖR ser 2000-talets mammorna så annorlunda ut jämfört med till exempel 70-talsmammorna? (Generellt)

Jag tror inte att det är en slump att 2000-talsmammorna har detta problem med att få ihop livspusslet. Och jag tycker redan att det börjar luta åt en förändring - när vi nu går in i 2010-talet...

Det är också detta jag menar med att ett fritt val inte är så enkelt. Visst, på ytan kan vi till stor del välja hur vi vill leva våra liv. Men vi är också väldigt påverkbara och utsatta för ett yttre tryck. Alla fina inredningstidningar, alla fixiga hemmarenoveringsprogram, alla gör om mig-reportage i livstilsmagasinen, alla kokböcker (vet ni att det kommer en ny kokbok varje dag i Sverige?), alla självhjälpsböcker ("om du bara vill själv och fokuserar kommer du må bra och nå dit du vill..."), alla nya larmrapporter, om barnfetma, om dolda sockerfällor, om tillsatser i maten, alla barnpsykologiböcker... och så vidare, och så vidare. Och så vidare...

Vi är en generation mammor som egentligen har det bättre än någonsin, med bättre förutsättningar än någonsin men också med skyhöga krav på oss själva. (Och sämre mammasjälvförtroende än tidigare, tror jag.)

För att inte detta inlägg ska svämma över (och bli typ den bok jag redan har skrivit) så vill jag bara säga att det inte bara är att "tagga ner", "strunta i allt". Det vore ju enkelt om man kunde göra det - och jag gratulerar alla ni som kan. Men jag har också stor förståelse för alla de som INTE kan det. För alla de som tycker att det är lite jobbigt att komma sist till dagis och hämta eller - som jag, tycker att det är i alla fall lite jobbigt att vi är de enda som inte tagit fram adventsljusstakarna i tid(för att ta ett litet, ynka, ytligt, töntigt exempel).

OM det nu är så, som min tes är, att vi har lagt till en massa pusselbitar så kanske det inte bara är av egen fri vilja. Utan också för att vi lever i det samhälle vi lever i just nu.