måndag 14 december 2009

Om komplimanger

Förra helgen hade jag en liten tvåårig gäst här hemma, en grabb i finkläder. Han hade syrrans urvuxna rosa sammetsbyxor med glansiga revärer på sig. Och jag kunde inte hålla mig i en sekund: "Gud vad snygga byxor du har!" kom som en reflex - för det var de ju.

Med detta vill jag säga att det oftast är tjejkläder som framkallar komplimangsreflexen. I och med att det oftast är tjejer som har tjejkläder så är de de som får komplimanger - och således lär sig det klockrena sambandet mellan fint utseende och uppmärksamhet. Sambandet som gör att så många tjejer blir utseendefixerade och har komplex när de inte känner sig fina.

Det här går ju igen upp i åldrarna. Det är kvinnor som stassar upp sig och inhöstar komplimanger (oftast). "Å vilken snygg kjol", "gud vilken underbar halsduk" osv osv. Ni vet.

En kompis till mig som är ledarskapsforskare har funderat mycket på det här med komplimanger i arbetslivet. Om en kvinna som har, tja, låt oss säga en åtsittande blommig tröja, kommer in på ett möte och får en komplimang så påverkar det ju naturligtvis henne. Fokus går från de insatser hon kan göra på mötet till att hon är fin i sin tröja. Tjoff liksom. Så sitter hon där och undrar om hon skulle tagit något annat på sig, eller något annat ovidkommande.

Och om jag funderar så har de riktigt kompetenta chefer jag haft aldrig nedlåtit sig till att ge en komplimang på jobbet. "Snygg kjol" på ett möte eller framför kaffemaskinen går bort.
Min kompis har gått så långt att han bestämt sig för att ALDRIG kommentera arbetskompisars kläder eller frisyrer. Bra idé, tycker jag.
Skjut mig nu.

6 kommentarer:

MimmiG sa...

Bra tänkt! Känner det som ett slag under bältet när sådana kommentarer kommer.

Jag har dessutom svårt för de manliga kollegor som envisas med att hälsa med en kram. Känns jätteobehagligt, hur bra han än ser ut. Jag vill helst ta i hand när jag hälsar på jobbkollegor.
Är jag konstig?

Tamara sa...

Jag har också reflekterat över hur könsbunden man lätt är när det gäller att uppmärksamma utseende. Min lösning är dock inte att sluta ge vänliga (i motsats till sliskiga!) komplimanger, utan att också uppmärksamma män och pojkar i högre utsträckning. Småpojkar tycker också om att höra att de är fina, och män verkar bli genuint glada över ett vänligt ord om den nya halsduken, skäggtrimmet eller vad det nu kan vara.

Självklart sitter människans värde inte i ytan, men jag tror att alla vill höra att de är fina då och då.

Tamara igen sa...

Jag glömde skriva att det naturligtvis är skillnad på vardagssituationer och hur man bör bete sig på en arbetsplats. Min första kommentar rör komplimanger utanför arbetslivet.

David sa...

Du har helt rätt, Tinni. Träffande skrivet!

Tinni Ernsjöö Rappe sa...

Annars får vi börja tänka mer som David Brent i The office:
”Folk ser mig och de ser kostymen och de tänker ’du lurar ingen’, de vet att jag är rock’n’roll rakt igenom”.

Världens bästa klädcitat?
Hahahaha

Charlotta sa...

Jag har märkt väldigt tydligt hur tydlig skillnaden är mellan hur människor behandlar pojkar och flickor. Har nu två barn - en pojke och en relativt nyfödd flicka. Jättesöta båda två (vilken förälder tycker inte det för övrigt ;-) ), men det är bara om dottern som folk säger det. "Åhhhhh, vad söt hon är" är standardkommentaren och visst det är ju mysigt, men sonen har aldrig fått höra samma sak från folka utanför vår familj. Min son blir jätteglad när han får höra att han är fin, snäll, mysig, söt, rolig, härlig osv. Så uppmärksamma alla barn - oavsett kön - så löser vi den här knuten.

Vad gäller komplimanger på jobbet så håller jag med om att det kan bli helknasigt och att det bästa är att hålla det borta från arbetsmöten etc. Utanför kontoret är en annan sak, precis som Tamara skriver.