måndag 1 mars 2010

Förslag till fler pappamånader


Ja, jag måste väl kommentera de rödgrönas förslag att förlänga de så kallade pappamånderna från två till fyra månader... Det är ju ett steg i rätt riktning i alla fall. Men, man kommer inte åt huvudproblemet. Hela föräldraförsäkringen är så sjukt skapad! Varför i hela fridens namn är det just denna försäkring som är kollektiv? Varför är familjen minsta nämnaren just här? När det är individen alltid annars?

Jag tycker att det ger helt fel signaler. Ett föräldraskap är inte varje förälders uppdrag i dag. Det är mammans - det visar all statistik. Pappan kan ta några månader - om han vill! "Det är viktigt att pappor tar ut sina dagar..." Sånt läser man hela tiden. Men föräldraskap är inte 20-30 procentigt, det är 100-procentigt. Jag tycker att det är självklart att föräldraförsäkringen ska vara kopplad till individen!

Den försäkring vi har i dag signalerar inte bara till föräldrarna att pappan är viktig bara några månader, medan det är mamman som får ta det pappan inte kan/hinner/vill. Den signalerar också att mamman är en viktigare förälder, att pappan visst kan ta några månader, för skojs skull, men att det är viktigast att mamman är där. Den signalerar också till barnen att pappa inte är lika viktig, eller att pappa inte tycker att jag som barn är lika viktig, som mitt jobb. Jobbet går före... Det signalerar också till företagen att det är korkat att satsa på en fertil kvinna, när det finns en lika bra man som kan få jobbet. Löneskillnaderna är inte så stora fram till 30 års ålder. Därifrån ökar klyftorna rejält! Och kvinnorna kommer aldrig ikapp. Det beror både på diskriminering (att kvinnorna bedöms som riskarbetskraft och inte är lika värda att satsas på) och på att kvinnorna faktiskt är borta från arbetsmarknaden under en betydligt längre period (drygt ett år jämfört med cirka 25 dagar som papporna är borta). När hon går upp i föräldrarollen mer än han blir också fokus annorlunda. Det är klart att det blir hon som blir proffset där hemma. Och fokus flyttas från jobb till hem, medan han kan släppa fokus på hem till jobb. Gissa vem som blir vinnaren på arbetsmarknaden? Och när han drar ifrån ekonomiskt och karriärsmässigt så är det hon som får stanna hemma när barnen blir sjuka, och när nästa barn kommer (hon tjänar ju mindre, familjen förlorar minst pengar). Visste ni att pappornas uttag minskar för varje barn? Medan de ökar för kvinnorna? Och när de sen ska bestämma vem som ska jobba deltid och vem som ska jobba heltid, så är svaret givet. Både av ekonomiska skäl och för att hon har fokus på barnen och hemmet. Hon tycker inte att hon "hinner" jobba heltid. Han har inga problem att hinna... Behöver jag dra in all statistik över antal timmar kvinnor och män lägger ner på hushållet? Inte konstigt att hon inte "hinner" jobba heltid...

Och så fortsätter det. Och vips har man fastnat i könsrollerna. Blivit de där stereotyperna. Och barnen ser och lär. Flickorna lär sig vad en "riktig" kvinna är menad att bli och göra och vad en "riktig" man är menad att bli och göra. Och så reproducerar vi mönstret.

Och snart vet vi inte vad som är individens val, individuella skillnader... det bara blev så. Just i vår familj. Och i alla andra familjer... För vi "väljer" märkvärdigt lika. Som staten bäddar (t ex två barn inom två år). Hur fria är vi egentligen?

8 kommentarer:

KaosJenny sa...

Jag tror väldigt mycket på delande och tänker att det vore vettigt att lite mer av föräldraförsäkringen var kopplat till föräldern personligen. Barn har rätt att vara med sina pappor också ;-) sen finns det förstås lägen då det inte fungerar men de tillhör undantagen. Det verkar som att ju mer man delat desto troligare är det att man fortsätter att hänga ihop och finnas för barnen även om man separerar.

Anonym sa...

Försäkringen är personlig det är bara det att föräldrarna kan föra över sina dagar till den andra föräldern. Tror dock inte det är här som skon klämmer.

Tror att ett större problem är att för många svenskar lever på marginalen ett slags 'Lyxfällan-light' där varje krona måste räknas in för att dra runt hushållet och när mannen tjänar mer så är det mer kostsamt om han är hemma. I vissa familjer beror detta på att man har låga inkomster men i de flesta fall på att man har en för kostsam livsstil. När jag var hemma med vår son kostade ett halvår ca 50 000 i minskad inkomst men det är så mycket mer värt än en resa till thailand eller en nyare bil / Oskar

Marita sa...

Först.

Jag är så glad över att ha hittat er, både i bokform och på blogg.

Ni sätter ord på allt det där som varit grums och grus i mitt huvud ända sedan dottern kom.

Skriver och funderar själv litegrann om föräldralivet och lite till, och jag är också väldigt konfunderad över hur det här med bla föräldraledighet är upplagd.

Precis som ni säger. Pappan blir hemma för "skojs" skull, för att det är en rolig grej liksom, eller för att konventionen säger så, några månader. Men huvudansvaret ligger på mamman, mamman är superhjälten som vet bäst. Kan bäst. Stackars pappa får bara vara med ibland,

delvis för att vissa mammor inte släpper in pappan för att de blivit hjärntvättade med att "mamma vet bäst", men också för att normen i samhället är så tung. Det vilar så tungt på mamman.

Sen att mammor "väljer" att vara hemma för att det är "bäst" gör mig så förbryllad.

Valet är nog mindre medvetet än vad de tycks tro.

Men återigen. Jag njööööt när jag hittade er bok. Och blogg för den delen. Styrka!

tristessan sa...

Varför kan de inte bara börja med att det inte går att överföra dagar till den andra föräldern (om det inte handlar om alldeles särskilda speciella fall)!

Rebecka Edgren Aldén sa...

Marita - TACK! Jag blir så otroligt glad av att läsa din kommentar! Ja, än är det stor skillnad mellan mamma och pappa i Sverige. Och det förlorar båda på. Samhället och barnen med.

tristessan - ja, det är det som är mitt förslag. Att föräldraförsäkringen ska vara individuell. Knuten till föräldern. Sen kan man sträcka ut sina dagar genom att ta ut fler eller färre i veckan (om man har råd). Vill man inte utnyttja försäkringen brinner den inne. Liksom alla andra försäkringar i systemet. Vill man bekosta en hemmavistelse i flera år är det inget problem. Och det finns ju fortfarande en rätt att gå ner i tid. Hur individen väljer att utnyttja sin försäkring har inte staten med att göra. Men staten ska inte skapa ett system som så tydligt diskriminerar ett kön på arbetsmarknaden. (Och då inkluderas även de som inte ens har blivit föräldrar/mammor, taskigt nog.)

Karin sa...

Men är det verkligen försäkringen som skapar problemet? Den är förvisso inte helt individuell, men den är könsneutral. Att sedan majoriteten väljer (medvetet eller omedvetet) på ett traditionellt sätt är väl inte i första hand försäkringens fel?

Om man, som i vårt fall, valt att mamman "hjälper till" lite medan pappan tar huvudansvaret för alla tre barn, så sätter försäkringen inga som helst käppar i hjulet.

linnea sa...

men med det här förslaget så Ska pappan ju ta ut 1/3 - den är personlig!

S vill ju ha tredelad.
Att mannen SKA ta ut 1/3, kvinnan 1/3 och så får man bestämma själv över den sista delen. Jag tror absolut det är ett steg i rätt riktning, både för att fler män kommer vara pappalediga och arbetsgivare kommer veta att även en pappa kommer ta ut minst 1/3 av försäkringen, och för att man fortfarande kan bestämma lite själv.

Rebecka Edgren Aldén sa...

Jo, det är klart att jag tycker att en tredelad föräldraförsäkring är bättre än dagens föräldraförsäkring. Island har ju en sådan. Tre månader till mamman, tre månader till pappan och tre månader att dela på. And guess what! Papporna tar ut i snitt tre månader, mammorna i snitt sex månader... Precis som i Sverige. Papporna tar i snitt ut två månader och mammorna elva-tolv. Vi är så sjukt förutsägbara. Vi "väljer" som staten föreslår oss. Det är därför jag ifrågasätter hur fria vi egentligen är. Min vision är att ha en individualiserad föräldraförsäkring. En som inte går att överlåta åt mamman (för det är det det handlar om i över 99 procent av fallen - enbart 0,1 procent av alla pappor tar ut fler dagar än mamman!!!). Och när den har slagit igenom och mamma och pappa få samma rättsliga och samhälleliga status som föräldrar så kommer samma revolution ske på arbetsmarknaden. Att anställa en PERSON i fertil ålder innebär en risk att den personen (inte könet, individen) får ett barn som den är hemma med under en viss tid. Det kommer också i sin tur att lätta upp arbetsmarknaden för de riktigt unga och de som inte längre är i fertil ålder - grupper som i dag också diskrimineras på arbetsmarknaden (en positiv bonuseffekt!). Och då kommer arbetsmarknaden att bli betydligt mer jämställd i dag. Och då kan INDIVIDEN välja hur den vill leva i sitt familjeliv. En manlig individ kanske väljer att vara hemma länge med sitt barn, en kvinnlig individ kanske väljer att inte vara hemma så länge. Men det är då inte kopplat till kön. Inte alls på samma sätt som det är i dag.