Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Finns i en bokhandel nära dig eller på www.adlibris.se
Populära inlägg
Prenumerera på
Inlägg
Kommentarer
Min blogglista
My blog is worth $564.54.
How much is your blog worth?
Prenumerera på
Inlägg
Kommentarer
12 kommentarer:
Där satt den... tänk om man gick och dog och barnen "blev fast2 med nummer fem på listan...
Det är bara att skriva under på det. Inte en chans att jag skulle vara nöjd med att vara nr 5 på den listan, aldrig.
Åååhh, vad bra!! Det blir så mycket svårare att argumentera emot en sån sak när det kommer från papporna med.
Den största kvinnofällan är föräldraförsäkringen. Den bör helst avskaffas eller åtminstone minskas radikalt. Både föräldraledigheten och VAB-delen.
För att främja jämställdheten behövs en god lättillgänglig barnomsorg, helst subventionerad samt lika lön för lika arbete. I första hand.
Föräldraförsäkringen är bara ett sätt för staten att subventionera barnafödande, inget annat.
Håller naturligtvis med artikelförfattarna, Tinni samt Erik F här ovan men konstaterar krasst att artikelförfattarna befäster denna sak som en klassfråga. Kolla deras yrken.
Att ff (föräldraförsäkringen) skulle vara ett sätt för "staten att subventionera barnafödande, inget annat" tycker jag är ett extremt påstående. Hur skulle det se ut i stället då Erik F? Utan ff skulle vi med största sannolikhet få hemmafruar (och ev någon hemmaman). Är det bättre då? Eller tycker du att man ska lämna ifrån sig sitt nyfödda barn till underbetald arbetskraft från (läs au pair)
Är jämställdhet mellan könen den _enda_ viktiga frågan eller kan det vara så att det finns fler
parametrar att ta hänsyn till i samhället?
Jag vet inte... jag har deltagit i feministiska diskussioner om detta i åratal och det känns som att det ofta landar i att man kanske egentligen inte borde ha barn. Alls. Eller åtminstone inte vara hemma mer än ett par månader för det står i vägen för ambitionen med arbetsmarknaden.
Varför kan man inte få ha båda?
Jag vill inte vara en medborgarkläckningsautomat. Jag vill också vara med de barn jag tar på mig att vara förälder till.
Jag vill inte lämna över allt till dagis.
Och jag gillar ändå verkligen förskolan!
Nu skrev jag "jag" men det gäller självklart även min partner.
Hm, nu blev det inte riktigt ett svar på huvudinlägget men men...
eftersom jag är i forskarvärlden måste jag säga att jag blev EXTRA EXTRA glad för att artikeln var skriven av forskare eftersom det inom forskarvärden är fint och status att jobba jämt! Många jobbar minst 10 timmar om dygnet minst och tar aldrig semester... i senste numret av GU journalen låter detta sig anas 2 ggr, först i artikeln: http://www.gu-journalen.gu.se/innehall/Nyheter%20Detalj//GUJ_5-09__Hojden_av_lycka.cid897564 (enda gången hon kan koppla av är när hon tränar) och i artikeln: http://www.gu-journalen.gu.se/innehall/Nyheter%20Detalj//GUJ_5-09__Plotsligt_hander_det_ovantade.cid897575 svart på vitt "I somras var han tre veckor i Bretagne med familjen. Men han höll hela tiden kontakt med sin forskargrupp. Det går helt enkelt inte att släppa tankarna på forskningen, inte när han är inne i ett projekt som kan leda till helt nya upptäckter." så här är forkarvärlden hela tiden och man matas med det konstant. Jag trivs jättebra som forskare men just detta gör mig så förbannad. Och till Johan Ahlin, vet inte vad du menar med "klass" men forskare innebär nästan aldrig en säker anställning och man går ofta på 2-5 års projekt och sen måste man söka nya pengar, därav också jobbkulturen för när man sen ska söka på sina meriter för att få nya anslag är det flest artiklar som gäller (iallafall för de inom naturvetenskap --> chalmers) och hur skriver man flest artklar? jo man jobbar mycket. Dessutom är lönen ganska kass så jag skulle nog säga att forskare är en "egen klass"...
Här kommer ett litet spretigt, associerande inlägg:
Jag är också i forskarvärlden och visst känner jag igen idealet om att arbeta intensivt och mycket, men ärligt talat, vart leder det? Jag tycker inte att de som arbetar längst pass verkar komma fram till så mycket intressantare saker än jag, som går och hämtar min dotter kl. 16 ...
Det är smått komiskt, tycker jag, att man kan problematisera familjebildande så mycket. Det är inte krig i landet, vi har ingen svält och ingen missväxt -- tänk alla de som hade familjer i tider då dessa plågor härjade. De skulle nog förundrat sig över våra "problem". Idag har jag hämtat min dotter, lagt in en tvätt, kokat soppa, vi har ätit tillsammans, vi har dansat och lyssnat på musik, läst saga, jag har berättat en spökhistoria och sagt godnatt. Vad är problemet? Att jag inte "forskat färdigt" för dagen? Att jag missat en ansökningschans? Att min karriär går "på sparlåga?" Det är möjligt, men vad säger att så inte hade varit faller även utan barn? Jag hade ju säkerligen fyllt tiden med annat. Alla som inte har barn befinner sig inte på topp-positioner.
Jag tror vi projicerar mycket av våra tillkortakommanden och våra farhågor på barnen, precis som att de skulle stå i vägen på nåt sätt. De gör de ju inte. Vi har det hur bekvämt som helst. Tvättmaskiner som fixar tvätten, mat att köpa överallt. Saker att roa oss med i överflöd. Och vi är friska, för det mesta, och annars finns det gratis vård. Vi har korta arbetstider, globalt och historiskt sett.
Sen kan det ju kanske vara så att vissa är otränade på omsorg och inte vet att begränsa den. Är det detta som gör att man inte orkar med en familj och ett jobb samtidigt? Man kan inte svara på alla önskemål från ett barn, inte vara med på allt han eller hon vill, inte dutta dygnet runt. Men det har man aldrig kunnat med barn, aldrig någonsin. Jag har tagit hand om folk både privat och i jobb tidigare och tycker mig ha förstått hur man avgränsar omsorg, så att man inte sväljs av den och därtill skapar små omsorgsslukande varelser som sen ingen tycker om. Omsorg ska inte ges oavbrutet, inte ens när man är hemma tillsammans.
Jag tycker Anna Wahlgren uttrycker det bra i Barnaboken, att det är viktigt att visa för barnet att det finns en värld bortom relationen man har, att andra uppgifter finns som är angelägna. Att ha ett jobb är en del av det. Barn tycker det är spännande att besöka föräldrarnas jobb, det slår aldrig fel.
Det klart att vi män ska ta för oss när vi har en sådan chans. Överlåt inget! Gå till era barn, umgås med dem och ni kommer att upptäcka att även jobbet tjänar på det hela. Det blir roligare att arbeta när man inte har dåligt samvete för att man försummar sina barn. Och allt jobb måste inte bli så mycket bättre för att man gör det under lång tid (långa arbetspass, långa dagar), i synnerhet inte i forskarvärlden. Snabbt kan bli bra, med. Utdragna möten är ju mest prat, utdragna sittningar vid datorn ger inget. Jag undrar ofta vad jag egentligen gjorde som barnlös mellan 16-20 om dagarna. Inte var det några underverk precis. Kom väl bara hem och var sur och trött ...
Om man tittar historiskt så har män lyckats bygga starka kärleksfulla relationer till sina barn trots att de jobbar 40 timmar i veckan. Om vi tittar på andra länder så går det även trots att kvinnan är hemmafru.
Att pappan kommer på 5 plats i den här ovetenskapliga undersökningen som det pratas så mycket om (eftersom den uppenbarligen passar med folks särintresse) är knappast för att pappor jobbar 40 timmar i veckan. Då är det mycket rimligare med en förklaring som kretsar kring mäns sämre förmåga (kulturellt betingat eller ej) till att prata om känslor och visa känslor och vara allmänt mjuka. Eller att pappor tenderar att vara ointresserade av sina barn i högre utsträckning.
David, inte alls spretigt tycker jag, du säger det jag försökte få fram så mycket bättre än jag.
Det sista var mest en parantes om lön och anslag och de ganska kassa arbetsförhållanden forskare har som stressar fram denna situationen. Jag jobbar också bara ca 8 timmar om dagen med forskning, fast senast igår fick jag höra från en kollega att man inte kommer någonstans på att jobba 8 h om dagen och att jag levde i en "utopi".
Tack för ditt svar, Malin. Men vilken kollega, jag förstår att du reagerar. Det finns mycket mytbildning i forskarvärlden, tycker jag, som antyder just det som denna kollega antyder: långa sittningar = stora resultat. Men är det så?
Jag tycker att mitt arbete blivit mycket lättare att hantera sedan jag blev förälder (har tagit halva f-ledigheten och mer än halva ansvaret för hämtning, lämning, mat och tvätt mm. sedan dess). Det jag väljer bort är möten och märkliga sidouppgifter, det jag koncentrerar mig på är forskning och undervisning. Så länge jag skriver artiklar, rapporter mm. och gör det jag åtagit mig så går det mesta bra. Ingen har klagat ... Och jag hinner luncha med kollegor och småprata också.
I forskning är det som visas upp det centrala, alltså själva artikeln, boken mm., inte arbetstiden man "sitter av". Att stirra in i datorskärmar är ingenting vi kommer att sakna på dödsbädden, om man säger.
Så det är väl mitt tips, att göra kärnan i jobbet och strunta i resten. Och därmed må bättre ...
Malin;
Klassfrågor behöver inte ha med ekonomi att göra.
Skicka en kommentar