Amanda och Charlie

'“Jag tror nog att hon fortfarande lever, ska du verkligen gå in en gång till”, frågade en av gästerna lite hånfullt när jag ursäktade mig ännu en gång från middagen. Jag kände mig så dum. Jag skulle ju sitta där avslappnat och smutta på mitt glas rödvin och prata med mina vänner som jag inte sett på så länge. Det var ju planen. Men nu kunde jag inte ens delta i ett samtal och ännu mindre njuta av mat och vin. Det enda jag tänkte på var: hur mår Charlie?"


Åh, vad jag känner igen mig i Amanda Widells fina krönika på loppi.se! Det var ju så det var för mig! Jag skulle nog inte kalla mig hönsmamma, för jag var aldrig orolig för mitt barn - men jag försökte precis som Amanda fortsätta som vanligt. Och jag var så rädd att folk skulle tycka att jag hade blivit en trist morsa som bara snackade bajsblöjor och tjatade om hur gullig min bebis var... Själv föraktade jag ju den typen av mammor. Såna som blev som uppslukade av jorden bara för att de fått barn. Sådana hade man ju hört om... Själv hade jag inga vänner med barn när jag fick mitt första. Så kravet på att jag inte skulle förändras kändes.

Den idealbilden verkar finnas kvar...

"Det var verkligen inte såhär jag hade sett mig själv som mamma när jag blev gravid för ett år sedan. Jag hade nämligen en bild av att en cool mamma var en avslappnad mamma. Som inte oroade sig och vände upp och ner på hela världen bara för att hon hade fått barn. Helst skulle det inte ens märkas att hon blivit mamma utan hon skulle vara precis som vanligt. Mardrömmen var att bli en hönsmamma, en hispig neurotiker som antingen var med sitt barn eller pratade om det."

Jag skrev en del om den här känslan och min första tid med min son i det här inlägget.

Läs hela Amandas krönika här!