måndag 18 januari 2010

Föräldrabloggar

I Aftonbladet i dag:

"Det är babyboom i bloggvärlden. Gravidmagar invaderar nätet, modebloggarna visar det trendigaste bebismodet och en nyförlöst Linda Rosing bloggar direkt från BB.
Generation Blogg har fått barn."


Ja, vad ska man säga om alla bebisbloggar som poppar upp? Jag har ju sett trenden dyka upp och växa fram på nära håll (genom tidningen mama). I dag är det rätt många kändisar som bloggar om sina barn, Alex Schulman, Pernilla Wahlgren, Cecilia Blankens, Sanna Lundell, Hanna Graaf, Linda Rosing och massor, massor av mer eller mindre okända mammor och pappor.

Jag har ju valt att blogga om "mina" ämnen, jämställdhet, föräldraskap och familjeliv. Men jag bloggar inte om mina barn. Det är klart att jag ibland hämtar exempel från mitt eget liv, men jag skriver ytterst lite om mina barn, mer än generella saker. Och jag visar inte bilder på dem - eller skriver deras namn.

Jag vill inte moralisera eller döma. Och jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska tycka om utvecklingen. Jag gillar verkligen vissa av föräldrarbloggarna - trots att det visas både bilder och skrivs om barnen. Men är det rätt att hänga ut sina barn? Vad tycker ni? Skulle vara intressant att höra lite nyanserade röster om alla föräldrabloggar.

18 kommentarer:

Anonym sa...

I ärlighetens namn tycker jag att kändisföräldrarna kritiseras över att hänga ut sina barn för att de är just kändisar. Jag förstår grundtanken med integritet och annat men gå in på Familjeliv.se och hundratals andra sidor och bloggar så "hänger" vanliga svenskar ut sina familjer. Men det är inte så farligt men usch för kändisar som gör det.

Jag tycker det är lite dubbelmoral för barn har alltid varit något föräldrar stolt visat upp. Innan internet var plånböckerna fulla av bilder som visades på kalas. Nu med internet har alla (läs "många") sina plånboksbilder tillgängliga för världen.

Skillnaden är att övriga inte har så många läsare och har det som sin ursäkt. "Den är bara för mina vänner". Ja, kanske, men dock tillgänglig för alla. Det är samma beteende så vad är skillnaden egentligen?

Annika sa...

Skulle aldrig i livet visa bilder på mina barns ansikten eller skriva ut deras fullständiga namn. Väl medveten om att det med några ebkla sökningar går att kartlägga mig, eftersm jag är helt öppen med vem jag är på mina bloggar. barnen måste få välja, och det kan de inte. Jag tycker inte jag har rätt att exponera dem.
Tycker det är lika illa, vare sig det är kändisar eller vanliga dödliga, om man inte är medveten om vad man gör och reflekterar kring de möjliga följderna av att barnen visas upp.
Må så vara att det bara är bilder "för mina vänner", men då kan man ju skaffa sig en låst blogg? Annars är det lika anonymt som att sätta upp bilderna på lyktstolpar och skriva barnens namn under.
Jag är jättestolt över mina fina barn, och skulle gärnba visa upp dem för värklden, men att gå från tanke till handling är en annan sak.

Ingrid sa...

Jag tycker det är svårt att vara kategorisk och tycker int att det finns något rätt eller fel.

Däremot tror jag att det är bra om man funderar över varför man lägger ut bilder och skriver om livet med sina barn.

Men att lämna ut familjelivet kan också vara betydelsefullt i politiska syften, konstnärligt berättande, skrivande och vetenskapliga studier. Det kan alltså även vara fel att vara alltför fördömande och kategorisk.

Min tanke kring detta får nog sammanfattas med ett "TÄNK EFTER SJÄLV" innan och fatta ett beslut som du själv står.

Fast det gäller ju det mesta med genus också :o)

Charlotta sa...

Jag driver en blogg på Family Living (din gamla arbetsplats Rebecka) sedan flera år tillbaka. Den är familjeorienterad så den berör hela vår familj, vårt hus i förorten och liknande. Men jag har aldrig skrivit ut barnens namn eller visat bilder på dem. Där har jag dragit min gräns - det går att blogga ändå är min uppfattning. Och naturligtvis skriver jag inte om allt på bloggen heller. Vissa saker är alldeles för privata.

Samtidigt kan jag själv läsa den sortens bloggar, som t ex Alex Schulmans och Sanna Lundells eftersom de är så välskrivna.

Annars är det härligt att få utlopp för sin skrivarlust via bloggandet. Det gäller bara att tänka sig för vad det är man vill ska finnas kvar på nätet.

Tack för en bra blogg förresten :-)

Malinka sa...

Jag var ett tag obetald moderator på ett familjeforum, ett av alla de ställen där folk glatt lägger ut allt om sig själva, alltifrån namn och arbetsplats till hur deras män var i sängen, och såg hur riktigt duktiga internetreserchers kunde få upp detaljerad information om folk utifrån vad de själva skrivit i presentation och inlägg. D.v.s. utan registreringsinformation och liknande, för sådana uppgifter var spärrade för oss frivilligmoderatorer. De här sökningarna gjordes för att sätta dit användare som missbrukade forumet, och lustigt nog fick vi bassning från redaktionen för att vi gjorde dem – trots att vi bara använde info som användarna själva lagt upp!

Jag skriver själv en del om barnen, men försöker att inte vara alltför detaljerad. Att visa dem på bild gör mig inget, men jag undviker deras namn – av flera anledningar, tror jag.

Naturligtvis går det att söka reda på både mig och barnen genom bloggen, bara man vet hur man gör. Det är jag som sagt medveten om, men det stör mig inte. Förhoppningsvis kommer det inte heller att störa barnen när de är stora nog att läsa vad jag skrivit.

Fröken Gustavsson sa...

Intressant! Jag har valt att blogga om min lille son, började 1,5 månad innan han kom och bloggar dagligen. Bloggar inte för "hela världen" utan för familj och vänner. Funderar inte så mycket på att jag outar den lille på nätet, väljer påklädda bilder och tänker efter vad jag skriver. Personligt men inte blottat. Men en fundering som kommit upp är hur länge ska jag blogga? Ett år? När han blir äldre känns det inte rätt att jag lämnar ut honom till hela www.

Fröken Gustavsson sa...

Tillägg: målgruppen är alltså främst familj och vänner, strävar inte över att nå hela världen men är självklart medveten om tillgängligheten.

Anonym sa...

Vad är skillnaden på att blogga om sitt barn och att prata om sitt barn när man är i sandlådan och barnet leker brevid? Eller när man pratar om barnet i simhallen eller på stranden?

Malinka sa...

Har tänkt lite mer på det här under eftermiddagen.

Var och en har sin egen gräns mellan personligt och privat, och min går inte på samma ställe som någon annans. Därför finns det vissa saker, om mig själv eller om resten av familjen, som inte dyker upp i bloggen. (Och det som inte kommer med brukar man inte tänka på – jag har t.ex. aldrig funderat på att Annikas barn aldrig syns på bild.)

För mig kokar det ner till detta:

Man ska inte tro att det man skriver "stannar på bloggen", för att parafrasera en riktig fånig formulering som man ofta hör(de) på familjesajten: "Det jag berättar nu stannar på Familjeliv!" Eh ... Allt man skriver är offentligt och tillgängligt.

Samtidigt vill jag inte leva som om det skulle kunna komma att finnas en hotbild mot mig, heller. D.v.s. censurera mig bara för att någon, någon gång, skulle kunna använda det jag säger om mig och barnen mot mig.

Malinka sa...

@Anonym:

Skillnaden är att det du säger i sandlådan är borta sedan. Möjligtvis kommer den du pratade med ihåg vad du sa.

Det som sägs på internet är tillgängligt för alla att söka sig fram till. Och det räcker inte att radera, det görs cacher som sparas varje dag.

Anonym sa...

Men att någon ska använda sig av "cacher" för att göra något destruktivt eller skadligt mot barnet på bloggen är väl lika sannolikt som att någon som närvarar i sandlådan skulle komma ihåg tillräckligt för att göra anteckningar. Eller sandlådor och badstränder kanske är fria från galningar.

Malinka sa...

Nja, det handlar väl inte nödvändigtvis om att göra illa. Utan om att det alltid finns.

Anna sa...

Jag bloggar för släkt och vänner om hund och barn. Bloggen är personlig men inte för privat. Tycker inte det är så att man "hänger" ut små barn, alla barn sover,äter,bajsar och utvecklas. Inget som kan användas emot dem el de kommer skämmas för sen. Intressant att människor alltid pratar om vad folk lägger upp på sina bloggar. Har nästan aldrig hört någon säga något om facebook, där över 100miljoner människor lägger upp allt möjligt.

Anonym sa...

Öppnade precis tidningen "Vi föräldrar" och där är barnbilder överallt. I samhället finns jättemycket foton på barn. Tom på vällingspaketen. Tycker ni det är lika fel som att lägga ut en oskyldig bild på en blogg? Känns som folk är lite väl paranoida.

Alfa Tik sa...

Paranoi eller inte, min personlig åsikt är att skydda mina barn från att stå till svars för vad jag har gjort kanske 20 år bak i tiden.
Jag vet inte vilket yrke eller vilken samhällsroll mitt barn kommer att få i framtiden.
Samma sak gäller noteringar från skolan där man som förälder kan välja om de ska sparas eller inte. Inte, tack!
Vi bör i möjligaste mån skydda våra barns integritet.

Karin J sa...

Jag hade inga intellektuella skäl bakom beslutet att lägga ner min blogg där jag skrev om föräldraskap, men även mig och mina barn. Det kändes bara fel. Jag började för att det verkade kul, för att jag trodde att jag hade något att säga. Jag fick jättefin respons, fina kommentarer och nya vänner. Samt en och annan suris på halsen. Men det var inte det avgörande. Det var istället min integritet. För mig var det fel att lämna ut mig och i förlängningen mina barn. Det bröt igenom min integritetsbarriär och jag blev då rädd att mina barn skulle känna detsamma om de visste.
Känslan är dock isolerad till mig och mina barn. Om andras val har jag ingen åsikt. Våra barn växer upp med internet och sociala medier och kommer säkert förhålla sig till dem på ett annat sätt än vårt. Risken att de någon gång tar skada för vad deras föräldrar bloggar om dem i dag tror jag är mycket liten.

tristessan sa...

Jag skulle vilja ha en blogg med bilder och vardag med mitt barn, stolthet ju.
Men jag skulle inte kunna stå för att lämna ut då jag själv inte skulle vilja bli omskriven av andra och att någon annan lägger ut bilder på mig som jag inte valt eller kan ta bort om några år. Jag försöker behandla mitt barn som jag själv hade velat bli behandlad av min man, eller annan person.

MariaB sa...

Jag har hört av folk som jobbat på kvinnoforum att pedofiler samlar barnbilder på nätet. Det behöver inte vara avklädda bilder. Tanken på att ens bebis i blöja cirkulerar i pedofila nätverk är ju inte kul, även om barnet inte tar skada direkt.