Det eviga kriget mot kvinnan fortsätter!

När jag först blev feminist strax efter jag hade gått ut gymnasiet läste jag hur många "feminist"-böcker som helst. En favorit läste jag om och om igen och den kunde jag till slut citera och hämta statistik som jag rabblade på alla fester jag gick på (ja, många var som jag på den tiden, början till mitten av 90-talet, Väldigt många var nyväckta feminister då). Och jag irriterade förstås ett gäng killar (för på den tiden var ytterst, ytterst få killar feminister, till skillnad från i dag då det finns rätt många - detta var inna Göran Persson och halva riksdagen började kallas sig feminister ;-)

Boken var Det eviga kriget mot kvinnan av Marilyn French och där stod massor av fakta om hur kvinnor förtrycks över hela världen.

Några detaljer jag minns är att den normala fördelningen av kvinnor och män i ett land bör bara 107 kvinnor på 100 män - för att män dör tidigare, fler pojkfoster dör (fast å andra sidan föds det fler pojkar för att väga upp). Och så jämförde man de indexsiffrorna mot andra länder. Som Kina på den tiden, där gick det då 500 män på 100 kvinnor. Vart tog resten av alla kvinnor vägen? Jo, de var aborterade, utsatta i skogen, bortadopterade, misskötta och misshandlade till döds. Till stor del berodde det på ettbarnspolitiken och att man få fortfarande helst ville ha en pojke (har läst att det där har ändrats nu, men fortfarande på landsbyggden vill man fortfarande helst ha pojkar och tar på olika sätt bort flickor). Även i Indien och Pakistan var det ovanlig brist på kvinnor, liksom i många av arabemiratländerna. I Indien berodde det på svält - flickorna fick äta sist och fick minst att äta. Och så berodde det på änkebränningen. Ja, det var i alla fall så det stod i boken som var full av sådan här fruktansvärd statistik. Som att fler kvinnor "försvinner" i världen än människor som dog i koncentrationslägren under andra världskriget. Och att det pågick ett apartheidsystem i många av världens länder mot kvinnor, betydligt mer fasansfullt än det som begicks mot de svarta i Sydafrika (man behöver ju inte ens jämföra, båda är lika hemska). Jag lärde mig att hata Pakistan, där kvinnor fick fingertopparna bortskurna om de bar nagellack eller piskades om de cyklade... Ja, i dag känner de flesta till talibanerna. Då var det ingen som talade om sånt. Eller att två miljoner småflickor varje år könsstympades - de allra, allra flesta utan bedövning. De flesta hade en kulturrelativistisk syn på människor i andra länder. Det var deras seder, deras kultur. Man pratade inte om kvinnoförtryck på det sättet. I alla fall inte den breda massan.

Ni ser - jag kan fortfarande rabbla det här, 15 år senare!

Och så i dag ramlar jag på den här artikeln! Katrin Kielos skriver i dag i Aftonbladet om Pulitzerprisvinnande ­journalisterna Nicholas D Kristof och Sheryl WuDunn och deras boke Half the sky – turning opression into opportunity for women worldwide som har blivit en bästsäljare i USA. Den tar precis som Marilyn French bok upp det globala förtrycket av kvinnor och vilken skada den orättvisan gör oss alla. Jag känner igen mig så mycket!

Så här skriver Kielos bland annat:

"Vi saknar förmåga att binda samman ­undernäring med könsselektiva aborter, med brudbränning, med förlossningskomplikationer, med våld i nära relationer. Trots att de har en tydlig gemensam nämnare: De drabbar kvinnor. Och de drabbar kvinnor med sådan oerhörd brutalitet att kvinnor dör i miljoner, hela samhällen hämmas i sin utveckling. Det drabbar till och med sådant som vi i vanliga fall bryr oss om (som tillväxt) utan att vi pratar om det."

Den här boken ska jag absolut läsa! Och jag hoppas verkligen att fler gör det.