måndag 4 januari 2010

Katarina Wennstam


En av mina idoler är Katarina Wennstam. Ända sedan hon kom ut med sina två våldtäktsböcker Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman (2004 och 2005) har jag beundrat henne. Hon har ett äkta patos, brinner verkligen för rättvisefrågor och då särskilt jämställdhetsfrågor. Just nu läser jag hennes tredje roman, Alfahannen - som vanligt lyser hennes starka engagemang igenom.

I går var det en stor intervju med Katarina i DN Söndag. Missade ni den? Läs den här!

Katarina är dessutom en väldigt sympatisk person som inte bor så långt ifrån mig. Vi brukar stöta på varandra ibland här ute i Nacka. Ni kanske hajar till när jag skriver idol om en bekant (jag känner henne inte så jättebra, vi har rätt nyligen bekantat oss med varandra)? Men mina idoler är nästan alltid personer som finns nära mig. Människor som inte är så olika mig, som gör det jag skulle vilja göra. Och även gör sånt jag skulle kunna göra. Jag tror på att skaffa sig förebilder som finns nära. Kan hon så kan jag, tänker jag. Och även om jag inte kan göra exakt det de gör eller precis lika bra, så fungerar de som inspiration och peppar mig. Tinni var en gång en sådan förebild. Jag kände henne inte alls, men intervjuade henne för tidningen Mama när hon kom med sin tredje bok. Jag kände direkt att jag gillade henne och imponerades av hennes tankar och hennes driv (och hade förstås läst hennes tidigare böcker). Och jag ville också skriva en bok. Något år senare hade vi börjat skriva Skriet tillsammans. Visst är det fantastiskt?

Av just denna anledning (kan hon så kan jag) är det så otroligt viktigt att kvinnor når alla positioner i samhället. Tänk vilket handikapp det varit tidigare för kvinnor - när de inte hade tillträde till alla arenor? Det var inte länge sedan kvinnor inte fick studera på högskola, bli poliser, präster, domare... Männen kunde spegla sig i varandra och tänka, kan han så kan jag. Medan kvinnorna stod utan förebilder. Jag tror stenhårt på förebilder.

Ps. Jag råkar också veta att Katarina läst och gillade vår bok väldigt mycket. Ds.

4 kommentarer:

Tinni Ernsjöö Rappe sa...

Själv är jag klart störd på att huvudpersonen i Alfahannen - en långt ifrån sympatisk typ - heter Rappe i efternamn. Men det är en bra bok - mest därför att Wennstams kunskaper om sexualbrott är så uppenbara.

Evas värld sa...

Jag tror stenhårt på samarbete mellan kvinnor, på att vi har varandra som förebilder, på att vi ger varandra stöd. En viktig sak med vårt Emma Vall-projekt är att vi visar att flickor visst leker bra tillsammans tre stycken och att ensam inte alls är stark

Rebecka Edgren Aldén sa...

Håller med Eva! Att kvinnor inte kan samarbeta är en myt. Däremot kan det vara tuffare konkurrens mellan kvinnor eftersom det finns färre "platser" för kvinnor och att många kvinnor tror att de måste konkurrera ut en annan kvinna för att komma fram och inte en annan man. Kvinnor döms ofta både för det de gör och för sitt kön. Misslyckas en kvinnlig politiker så misslyckas hon som just kvinnlig politiker. En manlig politiker misslyckas bara som politiker. Om ni förstår hur jag menar.

Mervi sa...

Förebilder!
Katarina Wennstam talar om det förbjudna.
Tystnaden tycks vara en förklaring till varför kvinnoförtryck fortsätter.
Mervi