torsdag 21 januari 2010

Goda nyheter!


Och så en glad nyhet:

"Aldrig har männen tagit så mycket föräldraledigt som nu. Det visar nya siffror som DN tagit del av."

Jag gläds mycket åt att fördelningen långsamt jämnas ut, även om det är långt, långt kvar.

År 2000 tog papporna i genomsnitt ut 24 dagar med föräldrapenning. Sedan har det ökat sakta och stadigt och slutade förra året på 34 dagar, enligt Försäkringskassans nya statistik.

Med den här senaste takten når vi ett jämställt uttag av föräldradagarna 2034! (Okej, det går långsamt, men jag försöker se det positivt!)

Men, men, som det också påpekas i artikeln. Det handlar inte bara om föräldradagarna. Det handlar om tiden efteråt. Vem går ner i tid? Vem vabbar? Vem tar ansvar i vardagen.

"Helena Bergman vid Institutet för framtidsstudier har forskat om faderskap och familjepolitik.

– Vi fokuserar väldigt mycket på de månaderna som familjen har föräldraledighet men glömmer tiden efter. Om målet är ökad jämställdhet bör vi titta mer på vem som går ner på deltid och hur fördelningen av arbetet ser ut i familjen."


Så det är bara att fortsätta jobba. Nån dag når vi dit. Och då är pappor lika viktiga som mammor. Och då är kvinnor lika viktiga på arbetsmarknaden som män. Då är vi människor fullt ut. Individer som gör individuella val. Alla behöver inte leva lika. Men det vi väljer är inte utifrån kön. Läs hela artikeln här!

Det är det målet jag har.

13 kommentarer:

Barbabok sa...

Frågan är också NÄR dessa 34 dagar tas. Är det på sommaren när mamman i familjen har semester, eller när man besöker far/morföräldrar? De flesta pappor jag hör talas om ska ta sina två månader "till sommaren". Pappadagar ska vara pappadagar, inte extra semester.

Rebecka Edgren Aldén sa...

Exakt! Men nu hade jag bestämt mig för att inte gnälla utan försöka se positivt på utvecklingen ;-) Läs gärna hela vårt resonemang om denna feltolkade försäkring i Skriet från kärnfamiljen!

Det är lång väg kvar... Men man får glädjas åt de små stegen.

FiaLisa sa...

Jag hoppas att när papporna börjar ta mer ansvar under första året kan det automatiskt leda till att de även tar större del av ansvaret senare i barnens uppväxt. Jag är ju en optimist :)

Mrs S sa...

Som mamma till son i övre tonåren kan jag bara intyg min förvåning om hur lite fokus man lägger på familjesystemet de senare åren.
Att vara fri som småbarnsmamma är kanske viktigt, för att statuera exempel och lägga fast system. Arbetsmarknadspolitiskt är det också viktigt med pappaledigt. Men även VABet. Men sen, hur ser det ut sen?
Nu först har jag förstått och tolkat rätt ert bloggnamn: Skriet från Kärnfamiljen. Först förvånades jag över hur kärnfamiljsinriktat allt var, men nu hajar jag ju att det här är en blogg med fokus på just det.
Att ha levt ensamstående mammaliv med varannan vecka-system är en annan femma, mycket mycket jämställt! när man får det att fungera så att telningarna mår väl!
För att inte tala om när man kan bygga nätverk runt sig, eller har mor- far- föräldrar tillgängliga.

Helga sa...

Men finns det inte undersökningar som visar att pappor som varit lediga tar större ansvar (deltid, VAB, etc) för sina barn senare?

Världen går ju faktiskt framåt. Igår såg jag Oprah intervjua Obama och noterade med glädje att han fick frågan hur han balanserar familjeliv med jobbet. Nog den första president som fått den frågan!

Rebecka Edgren Aldén sa...

Jo, visst gör det det! Läs vår bok ska du få se! Det finns massor av siffror och undersökningar som visar det. Och tyvärr finns det massor av statistik som visar att de flesta pappadagar tas ut under jul och sommar och älgjakten också....

Den förvånade pappan sa...

Nu tycker jag att det verkar som att ni glömmer bort att många mammor inte heller är speciellt pigga på att lämna ifrån sig sina barn.

Väldigt många kvinnor är nöjda med att ta den största delen av föräldraledigheten.

Således tycker jag att några av kommentarerna enbart skuldbelägger pappan utan att ens reflektera över att mammor ofta är har en viss skuld till att situationen ser ut som den gör.

Evas värld sa...

Jag är i alla fall glad när jag promenerar omkring på mitt söder att jag ser så många pappor med barnvagn. Små pappagrupper på fiken. Pappor som är ute med små barn och pappor med vagnar på bussen. Pappor i lekparkerna. Många unga pappor med sina barn. Det är något att bli glad åt. Varje gång jag ser ett pappabarnekipage blir jag glad. För jag minns hur det var förut och - om än för sakta - så går det framåt.

tristessan sa...

Men det är konstigt att någon vill lämna bort sitt lilla barn. Kan det, vara bör det vara en skuld att vilja vara med sitt barn?
& det går visst framåt men så sakta.

KaosJenny sa...

Jag tycker mig se att det går väldigt mycket framåt... Den generation barn som växer upp nu har blivit tröstade, bytta på och matade av både sina mammor och pappor. Papporna i Mammapappabarn lekarna gör annat än håller på med bilar... Jag träffar massor med seriösa unga pappor som ser det som en uppgift för livet att vara just pappor, precis som mammorna... Jag tycker det ser ljust ut..

Pelle sa...

Om ett jämställt uttag av föräldradagarna nås till 2034 är det snabbt. Jag tror dock inte det blir så. Att förändra beteenden tar tid. Min farfar (40-tal)arbetade, barnen var något som var ivägen eller skulle kläs upp och "ställas ut". Min egen pappa (60-tal) var inte föräldraledig en enda dag, men ägnade sig något ändå åt barnen ibland. På 90-talet var det bland mina vänner och kollegor fortfarande mycket ovanligt att pappor var lediga mer än en kort tid. Jag hade dock två förebilder som var hemma längre. Själv har jag varit hemma 7-8 månader per barn. Jag ser bland mina kollegor idag att normen är att man är hemma en längre tid kanske inte hälften, men mer än fem månader. När mina barn är vuxna komer de att under hela sitt liv ha sett pappor som är hemma med sina barn. Då kommer det att var naturligt för dem med.

David sa...

"Pappadagar ska vara pappadagar, inte extra semester." Det är ju sant, i princip, men jag tycker inte det ska heta pappadagar och pappaledighet utan föräldraledighet, rätt och slätt.

Och mammor, släpp ifrån er! Ni måste inte vara framme och dutta med halsdukar, mössor, gympapåsar, "fryser du inte?" eller se bekymrade ut, precis när papporna har tagit om hand om barnen. Det blir inten jämställdhet på detta område förrän pappor tar för sig, förstår allvaret och omsorgen, OCH mammor släpper taget och gör något annat. Jag upphör inte att förvånas över mammors "final touch": en pappa har tagit hand om A, B, och C och så gör mamman entré och lägger sista handen (rättar till mössan, säger "så där ja!"), vilket på ett elegant sätt återställer könsordningen. Det blir som om en kock hade stått och slitet hela dagen och gjort all mat och så kommer en annan person in och lägger dit persiljekvisten. Sluta med det, mammor.

Den förvånade pappan sa...

David har en hel massa poänger i sitt inlägg.

Jag vet inte hur många gånger man som kille känner att man gör fel för att mammor/kvinnor/tanter tycker något annat. (Dock är inte min sambo sådan som tur är) Senast igår var en tant nära att mata lillan med vindruvor i en affär. "Det är klart hon ska ha, hon är ju ledsen och hungrig". "Här får hon".

Ett inte alltför trevligt "nej" kom ur min mun. Hon ska inte ha något. (Hon var dessutom inte ledsen, hon var förbannad och inte ett smack hungrig).

Sådant här inträffar hur ofta som helst och det är oerhört irriteraden.

Men men, nu har jag avvikit en del från ämnet, men poängen är att mammor måste lära sig att släppa ansvaret till pappan när det är han som är hemma...