Läser Jenny Östergrens krönika i Expressen. Och ja, jag håller med - det finns en hel del förväntningar inbyggda i hus. Eller, det är klart att det inte behöver vara så, men det har blivit så. Särskilt under 00-talet då vår bostad blev en av de viktigaste statusmarkörerna. Om kläderna visade vem du var på 90-talet så var det huset (med inredningen och allt) som visade vem du var på 00-talet. Lite tillspetsat. Men vi överröstes ju av inredningstidningar, stylingshower, renoveringsprogram och pyssel och knåp-tv-serier... Och med så många förväntningar och krav kommer förstås en hel del ångest.
Tinni flyttade ju ifrån hus i samband med skrivandet av vår bok. Och jag flyttade från lägenhet till hus! Motsatt resa. Nu har vi bott här i drygt två år och man får verkligen passa sig så man inte plötsligt en dag vaknar upp och inser att man lever i en sån där "projektbaserad relation" (haha, underbar beskrivning).
Vet att Jenny själv bodde i en fantastisk villa enligt alla 00-talsnormer. Hon vet vad hon talar om! Tycker verkligen hon fångar något i sin krönika. Hör bara här:
"Säkert är de lyckliga. Säkert är lycka själva meningen med hus. Vi bygger en familj och vi bygger in den i ett boende som är oändligt mycket mer än skydd för kyla och regn. Ett sätt att få syn på kärleken genom spröjsade fönster. Det rätta huset kan till och med få oss att flytta långt ut på landet i tron att en vacker kuliss gör ett lyckligt slut."
och:
"Rotbidragen spränger miljardvallen står det i tidningen. Det oroar mig. De projektbaserade relationerna överlever möjligen ett tag till. I en övergångsfas går det alltid att göra som vännerna som möblerar om varannan månad. Men sedan? När får vi avdragsgill familjeterapi? Cash att renovera förhållandena från grunden. Kontanter att dränera mögliga fundament som i stället täcks över av glittrande glasmosaik.
När jag porrsurfar på Hemnet radar minnesmärkena över de förlorade drömmarna upp sig. "Nybyggd familjevilla i toppläge". "Topprenoverad 20-talsdröm till fast pris vid snabb affär".
Det ser så fint ut. Så genomtänkt och kärleksfullt och i barnens rum syns schablonmålade nallar på väggen. Nu ska allt säljas och någon annan ska flytta in och leva upp till förväntningarna som målats upp på fasaden.
Det är lika sorgligt som det är lockande.
Det finns ju alltid en ny chans.
Förbjud hus."
Läs hela Jennys krönika här!
Tinni flyttade ju ifrån hus i samband med skrivandet av vår bok. Och jag flyttade från lägenhet till hus! Motsatt resa. Nu har vi bott här i drygt två år och man får verkligen passa sig så man inte plötsligt en dag vaknar upp och inser att man lever i en sån där "projektbaserad relation" (haha, underbar beskrivning).
Vet att Jenny själv bodde i en fantastisk villa enligt alla 00-talsnormer. Hon vet vad hon talar om! Tycker verkligen hon fångar något i sin krönika. Hör bara här:
"Säkert är de lyckliga. Säkert är lycka själva meningen med hus. Vi bygger en familj och vi bygger in den i ett boende som är oändligt mycket mer än skydd för kyla och regn. Ett sätt att få syn på kärleken genom spröjsade fönster. Det rätta huset kan till och med få oss att flytta långt ut på landet i tron att en vacker kuliss gör ett lyckligt slut."
och:
"Rotbidragen spränger miljardvallen står det i tidningen. Det oroar mig. De projektbaserade relationerna överlever möjligen ett tag till. I en övergångsfas går det alltid att göra som vännerna som möblerar om varannan månad. Men sedan? När får vi avdragsgill familjeterapi? Cash att renovera förhållandena från grunden. Kontanter att dränera mögliga fundament som i stället täcks över av glittrande glasmosaik.
När jag porrsurfar på Hemnet radar minnesmärkena över de förlorade drömmarna upp sig. "Nybyggd familjevilla i toppläge". "Topprenoverad 20-talsdröm till fast pris vid snabb affär".
Det ser så fint ut. Så genomtänkt och kärleksfullt och i barnens rum syns schablonmålade nallar på väggen. Nu ska allt säljas och någon annan ska flytta in och leva upp till förväntningarna som målats upp på fasaden.
Det är lika sorgligt som det är lockande.
Det finns ju alltid en ny chans.
Förbjud hus."
Läs hela Jennys krönika här!
Inlägg
7 kommentarer:
Är ett väldigt ensidigt inlägg och krönikan är svart och vit. Fast livet är ju mest grått :)
Vi har precis flyttat in i vårt nybyggda hus, genast hamnar vi i läget att mannen gör de tunga sakerna och jag gör maten.
Fast vi vet om detta, vi vet varför det var så på söndagskvällen. Vi vet att ikväll kommer vi göra maten och vi kommer sätta ihop garderober.
Varför? Jo för vi pratar med varandra. Vi älskar att laga mat bägge två, ingen av oss tycker om att städa. Så vi delar på de sysslorna, samma sak med snöröjning, etc. Vi inser oxå att det kommer att komma en period då det inte fungerar. Man kan inte göra vad som helst med en gigantisk mage. Men magen är bara där i några månader och livet är många många år.
Jag är så glad över att bo i lägenhet. Vi har kunnat sätta bostaden på paus en period när livet blev för jobbigt. Det går inte på samma sätt när man har hus.
Jag förstår husdrömmen och jag skulle också gärna leva den, men jag skulle inte klara av det. Ett hus är ett projekt, gillar man det är det rätt boende. Svårigheten är att inse vilken typ av människa man är så att man inte hoppar på drömmen och för sent upptäcker att det var fel grej.
Jag skrattade högt åt krönikan och suckade åt de första kommentarerna, sen orkade jag inte läsa fler. De som avfärdar Jenny som bitter har ju verkligen inte fattat någonting. Eller så känner de sig väldigt träffade.
Vi har precis klarat av vårt husprojekt. En renovering i turbofart. Vi gick på Bauhaus och räknade bebisar och magar. Alla bygger bo samtidigt.
För oss får det vara bra, vi har hittat vår gräns. Hur folk orkar bygga nytt fattar jag inte. Samtidigt som man ska bygga sin karriär, uppfostra sina barn, vårda sin relation. Visst, alla blir saliga på sitt sätt, men jag undrar som FiaLisa, hur många går in i den där drömmen på ren rutin och av grupptryck, utan att reflektera över om de verkligen vill och orkar?
Förresten var förslaget om avdragsgill familjerådgivning något av det bästa jag har hört!
Jag tycker inte det handlar om att ha hus. Man måste inte topprenovera och inreda efter det senaste. Man kan bara bo, och köpa in renovering av det allra nödvändigaste.
Det handlar inte om att ha hus utan om att man tror att man måste ha det på ett visst sätt, kanske vill ha det på ett visst sätt.
Men man kan också älska avskildheten som en egen villa ger, utan att lägga tusentals kronor och hela sin fritid på renovering och inredning.
Våga vägra ett nytt kök när du har ett gammalt som fungerar!
Karin J, och alla andra - ja, jag håller med! Det handlar egentligen inte om hus, utan om krav som man tror ställs på en. Kanske blir de extra tydliga när man flyttar till hus? Man flyttar liksom in i dockskåpet och leker vuxen, mamma, pappa, barn. I alla fall mer än när man bor i en hyresrätt. Självklart är det inte så för alla. Men vi har haft en hysterisk renoveringstrend, det kan man inte förneka. Frågan är ju varför så många har hakat på den - just de här åren.
Nej, det kan man ju inte förneka. Jag kan också smittas av den när jag är hemma i någons vackra och nyrenoverade hem. Men så kommer jag hem och inser att jag inte vill, inte tycker det är kul, tycker att det är för dyrt och inser att vi skulle bråka en hel massa mer med ett stort renoveringsprojekt pågående. Det är allt det som gör att jag inte trillar dit, men jag förstår så väl att man gör det.
Hänger det ihop med hela kärnfamiljsvurmen? Att det är hög status att ha en trygg bas och en familj som håller ihop? Ett vackert och genomtänkt hem kan väl signalera just stabilitet?
Nu läste jag bloggen uppifrån och ner, som man gör när man varit borta ett tag. Och då kopplade jag ihop 80-talistgrejen med denna om hus.
Tre trendiga familjer runt om i sverige känner jag som bor i hus, födda runt åttio. Alla har härligt fult kakel i badrummet, fulvalv och olikfärgade parketter som familjen innan lämnade efter sig. Vi har valt förnuftiga småfula hus i mysiga områden. Lyckan är att kunna öppna dörren och släppa ut sig själv i solen, eller katten, eller hunden, såsmåningom ungarna. Det är ju det som är husgrejen!
Det där med projektbaserad relation, det tror jag är på väg bort. Vem orkar liksom?
Fast vi målade om i köket, gränsen gick vid gulflammig tapet. ;)
Skicka en kommentar