David skriver om mammors final touch i en av kommentarerna här nedan. Och ja, visst, jag håller med till fullo! Många, många mammor fixar till det sista. Och litar inte till hundra procent på pappan.
Vi skrev faktiskt väldigt mycket om det här i boken. Jag tror att det till mångt och mycket handlar om att omedvetet försvara sin position som förälder nummer ett. Sedan tror jag till viss del, och det kan jag inte vifta bort, att det kan bero på att mamman ofta ÄR förste föräldern i många familjer.
Men oavsett tror jag att mammor verkligen behöver släppa. Och släppa in. För som ni säger, det kommer aldrig bli jämställt om mammorna alltid lägger till sin final touch.
Jämställdhet handlar ju inte bara om att männen ska in i hemmet, ta hand om barn och städa och sånt. Det handlar ju också om att tillåta dem att göra det. Att ta ett steg tillbaka och acceptera att allt inte blir på mammans sätt.
Min man går och köper fula lampor, nya billiga glas på Ica Maxi, plastljusstakar och fula kläder till barnen, rätt ofta. Och jag biter ihop. Är lamporna för fula så tar jag ju förstås ett snack och så diskuterar vi det (jag måste ju också trivas hemma ;-). Men jag försöker tänka att han ju också har rätt att välja vad vi ska ha för saker hemma (självklart, eller hur? Men inte så självklart för de flesta - om man verkligen tänker efter). Jag tänker att det är viktigare att barnen har en pappa som ser att barnet behöver en ny mössa än att den har rätt färg...
Just det här att ge upp sin roll i familjen som nummer ett är nog det som är svårast för mammorna. Många kvinnor har ju lägre position, lägre lön och är ju faktiskt diskriminerade av arbetsmarknaden. Så ska de inte heller få vara viktigast hemma! Det är en sorg. Men jag tror att det är nödvändigt att ge upp "allt hänger på mig"-bilden av sig själv. Det är först då man faktiskt kan göra storverk på den andra arenan, ute i samhället, på arbetsmarknaden. När man helt släpper tankarna på hemmet och barnen och litar på att pappan fixar det. Och då växer också pappan. Och hela samhället blir mycket mer jämställt.
Vad säger ni mammor? Har ni svårt att låta bli the final touch? Är ni fortfarande nummer ett i familjen? Släpper ni helt till papporna?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
21 kommentarer:
Jag är en sådan mamma och jag kan nog efter din text verkligen känna igen mig. Mitt försvar att alltid varit att min man inte tagit tag på ett självklart sätt och då så har jag inte våga släppa - det hela börjar ju när första barnet föds och man känner denna enorma kärlek & försvarskänsla. För även en mamma är ju helt ny på den rollen och sedan fortsätter det med barn nr 2 & 3. Men jag föstår att jag faktiskt säkert är en svår kontrollerande mamma som tar ifrån min man sitt pappa-självförtroende, hmm nu ska bli ändring till viss del, för jag är nog en sådan mamma som också aktivt vill vara mycket med barnen & saknar dem fruktansvärt bara jag ska åka bort en natt. Jag kan nog tycka att alla mammor borde rannsaka sin situation men att man måste också ta i beräkningen att alla kvinnor/mammor är olika slags människor och att man kan göra olika slags val och att det också måste respekteras (ibland kan en mamma som väljer att vara "väldigt mycket mamma" anses som en bakåtsträvare men de kan ju också göra ett aktivt val). Ja, det var mina spontana funderingar & tack för en tänkvärd blogg. Kram Åsa
Åh vad det är svårt att släppa kontrollen! Ofta känns det som om omgivningen medvetet eller omedvetet skyller på mig om dottern är utan extrakläder på förskolan eller någons födelsedag glöms bort i villan och brådskan, bara för att jag är Mamman. Att strunta i andras (evetuella) fördömanden är en kamp.
Men jag försöker, som så många andra, att släppa taget om Muminmamman som den bästa förebilden. Jag och min man läste "Familjens projektledare säger upp sig" för ett år sedan, och efter en ganska stormig process har våra ansvarsområden omfördelats. Jag slipper ha ALLT i huvudet och han slipper känna att han måste "be om lov" för vissa saker.
Svårare är det att låta bli att kliva in och "göra rätt" de gånger dottern gråter efter mamma vid läggdags, även om jag VET att läggningarna flyter friktionsfritt när jag inte är hemma.
Åsa - jag vet! Och jag håller med. Detta är verkligen inte svartvitt. Jag har väninnor som har män som inte är så intresserade av varken hemmet eller barnen... Och det är klart, är det så är det svårt att inte kliva in. Frågan är vad som är hönan och ägget - och det hinner man inte fundera på, man vill bara rädda och kompensera barnet!
Tamara - du har så rätt! Det där är en extra aspekt på det hela. Att det är mamman man sneglar på om barnet inte har vantar på sig. Det är mamman som blir dömd av andra (ofta andra mammor, andra kvinnor), och det är mamman som står för mammaskulden.
Jag och min man är ganska nya som föräldrar (en dotter på ett år), och föräldraskapet gav ju ett intressant perspektiv åt hela förhållandet. Det underströk liksom våra skillnader, och kanske i synnerhet det faktum att vi kommer från olika länder (min man är fransman).
Och ibland får jag bita mig i tungan när min man klär på vår dotter pyjamas för att gå till dagis, eller när han handlar yoghurt av ett märke jag inte gillar. Eller när han har köpt klarröda tandborstmuggar för att han tyckte att vår (mitt?)vita inredningsstil behövde piggas upp... Svårt att släppa, men jag tror att det är enda sättet. Faktiskt.
Intressanta kommentarer, roligt!
Jag förstår precis att det finns pappor som fattar noll och som nästan ber om att bli åsidosatta. Jag tänker mer på situationer när det inte är riktigt så, utan när skillnaderna i omsorg mer gäller formen.
Vad tror ni om följande:
Jag tror inte en förälder mår gott av att tänka "jag är en sådan förälder som inte kan släppa in den andre föräldern", "jag är så dålig på att bita ihop när jag ser att den andre föräldern gör på annat sätt och när det inte blir så bra som om jag hade gjort det".
Det skapar nog ännu mer "föräldraskuld" eller dåligt samvete. Och det avslöjar ju just det som är problemet, nämligen att en av föräldrarna räknar sig själv som primär, som om dennes ansvar omfattade även den andre förälderns beteende!
Jag tror istället vi bör tänka så här: "just nu får den andre göra detta, jag kan göra som jag vill nästa gång eller när han eller hon inte är här", "den här gången blev det så här", "jag kan visa omsorg på annat sätt, och låta den andre göra det han eller hon just nu gör".
Det tror jag särskilt många pappor hade uppskattat. Alltså ta ett steg tillbaka, i situationen. Men dra inga slutsatser av det vad gäller ens egen identitet, i stil med "gud vad usel jag är, jag känner för att 'ta över'!" eller "oj vad fel det nu blir, stackars barn!"
Det betyder att när en pappa nattar "fel", tröstar "konstigt", köper "tråkig" present eller lagar "märklig" mat så behöver inte en mamma känna att det är hennes problem. Det är ju pappans -- OM det visar sig vara ett problem.
Mamman kan fortfarande göra på sitt sätt nästa gång, och därmed visa hur bra hon är på det hon gör (om det nu är så). Och pappan kan lära sig med tiden, i samspel med barnen. Barnen vill väl inte ha en perfekt pappa ur en mammas perspektiv, de vill ha just den pappan, de vill ha sig egen pappa. (Och mamma, såklart.) Jag tror rentav många barn är nyfikna på hur deras pappor skulle göra när eller om de fick eller tog sig samma uppgifter som deras mammor.
Och tänk, kanske är nattningen inte så fel, tröstandet inte konstigt, presenten tråkig och maten märklig, mer än i vissa kvinnors (eller, för den delen, mäns) ögon?
Jag säger inte att män generellt är så värst bra på omsorg; tyvärr är de ju ofta ganska klumpiga här, av kulturella orsaker. Men den kompetens de trots allt har bör kunna bli synlig.
Och medan det pågår -- stärkandet av den ene förälderns omsorgskompetens, trots allt -- finns det mycket annat att göra, för den andre föräldern. Lyft bara blicken och se er omkring. Bilen kanske borde tvättas? Försäkringarna ses över? Den där golvlisten kanske borde fixas? Ett hål borras och en krok fästas? Ett extrajobb fixas, som kunde genererera semesterpengar? :-)
Men nu utgår du ju från att det finns ett rätt och ett fel i alla fall! "Rätt" färg på mössan, säger vem?
Jag är nog bortskämd med en man som tänker på kläder, både sina egna, mina och barnens. Och tycker det är viktigt att sköta hemmet i största allmänhet.
Jo, jag har också bortskämd med det. Men jag TYCKER ju att hans smak är sämre än min ;-) Och det tror jag inte att jag är ensam om att tycka... Jag menar förstås inte att det ÄR fel färg på mössan. Utan att jag tycker det. ;-)
Jag läste Davids kommentar med srot intresse... I synnerhet det där med golvlisterna. Jag som hävdar att jag lever i ett jämställt förhâllande, är feminist och har en man som sköter all tvätt mâste erkänna att jag inte har vare sig tvättat eller tankat bilen sedan jag träffade min man. Ej heller borrar jag. *skamsen*
Som att jag delar med mig av sysslorna när det är bekvämt för mig, och behåller de sysslor som jag vill ha kontroll över.
Jättebra kommentar från David! Konstruktiv! Du är inne på något jätteviktigt där, att skuld sannerligen inte gör en till en bättre förälder. Och skuld har mammor lätt för att känna, tror jag.
Tyvärr känner också jag mig träffad av det där med golvlisterna..
Jag tycker såhär: Saker som verkligen är viktiga, exempelvis att barnet har mössa när det är -10 grader bör man påpeka för den föräldern som missar detta.
Eller om en förälder tycker att barnet kan åka bil en kort sträcka utan att vara fastspänd. Ja, ni fattar, typ sådana grejer.
Saker som verkligen inte spelar någon roll, som om mössan är blå eller lila eller orange kan man låta passera. Det kvittar ifall det "inte passar ihop". Skit samma, så länge barnet har funktionella kläder.
Jag håller med David om att hur man bör tänka. "Nu gör han/hon så, det funkar det också".
Och generellt tror jag mammor måste ha lite tålamod med barnets pappa i början Det är nämligen så att pappor, gissar jag, känner sig helt underlägsna mamman och om hon börjar med att påpeka att han gör fel lär inte självförtroendet växa. Till slut kan pappan kanske känna "att det kvittar vad jag gör, det blir fel ändå. Det är bättre att mamman fixar så går detg fortare och ingen gnäller på mig".
Jag själv hade ingen koll när lillan var nyfödd, men min sambo stöttade mig och lät mig vara fumlig. Då fick man självförtroende och vågade ta hand om henne på sitt eget sätt.
Något jag tror mycket på är att vara hemma tillsammans så mycket som möjligt när barnet är nyfött. Då kan man tillsammans skapa rutiner. Det tror jag är bra på lång sikt! Och då kanske man dessutom vågar lita på att den andra föräldern kan ta hand om barnet!
Den förvånade pappan. Ja, håller med. Men det är också viktigt att vara hemma läääänge på egen hand så att man får skapa sig sina egna rutiner med barnet/barnen. När mamma är på jobbet kan hon ju inte fixa till det där sista. Det är just därför jag INTE tror på att pappan ska vara hemma en eller två dagar i veckan. Han ska vara hemma alla veckans dagar under en lång sammanhängande period där ingen "räddar" honom eller gör honom osäker och fumlig. Så skapas ett självförtroende. Och ett förtroende för en förälder (från barnets horisont).
Rebecka
Det har jag väl aldrig sagt emot?? Jag tycker pappor ska vara hemma lika länge som mamman. (Dock ej lagstiftat genom ytterligare reglering av föräldraförsäkringen vill jag påpeka)
För mig personligen tror jag dock att den dryga månaden vi var hemma tillsammans när lillan föddes var oerhört viktig för att jag faktiskt ville vara hemma själv en längre period.
Nej, nej, det var inget mot dig. Jag ville bara tillägga något! Jag tyckte att det du skrev var bra! Jag bara fortsatte i samma tankebanor.
Aha :-)
Det låter som ett härligt liv när fula lampor och fula barnkläder är en del av det man tycker är jobbigt och problematiskt. Inte för att de andra problemen i kommentarerna ovan skulle vara värre. Får mig att tänka på rika överklassamerikanskor som samlar in pengar till välgörenhet.
Ja, visst är det underbart att ha så futtiga problem? Fast jag tror att du har. Detta är ingen överklassgrej. Det finns nog undersköterskor som rättar till barnens kläder också...
Det här tycker jag var bra skrivet:
"Och generellt tror jag mammor måste ha lite tålamod med barnets pappa i början Det är nämligen så att pappor, gissar jag, känner sig helt underlägsna mamman och om hon börjar med att påpeka att han gör fel lär inte självförtroendet växa. Till slut kan pappan kanske känna "att det kvittar vad jag gör, det blir fel ändå. Det är bättre att mamman fixar så går detg fortare och ingen gnäller på mig".
Jag själv hade ingen koll när lillan var nyfödd, men min sambo stöttade mig och lät mig vara fumlig. Då fick man självförtroende och vågade ta hand om henne på sitt eget sätt."
Det var det jag menade. Det är inget lyxproblem -- en pappa utan självförtroende vad gäller omsorg kan få stora konsekvenser för arbetsdelning och prioriteringar, hela livet ut.
Och så en annan sak: pappor som innan de fick barn har tagit hand om andra, t ex i jobb eller sjuka anhöriga, nog blir det lättare för dem att ta plats och rätta till mössor, på egen hand? Jag tror det. Omsorgsträna era halvvuxna söner, föräldrar! Istället för värnplikt ... :-)
Jag gjorde valet när vi fick Storebror att ha tilliten till att Mannen i lika hög utsträckning som jag vill att barnet har adekvata kläder osv osv... Hela familjen tjänar på att vi är två olika personer och att det itne bara finns mammas rätta sätt...
när jag tänker på saken är det ju det bästa med att man är två föräldrar (oavsett kön) att barnen får se två olika alternativ... Härliga tankar som vanligt Kram
KaosJenny - låter underbart! För jag tror som du och många andra här har skrivit, det är en fråga om inställning. Man får helt enkelt försöka omprogramera sig, så gott det går!
För allas bästa ;-)
Jag har som utgångspunkt att vi ska dela på ansvaret med samma tanke som du: Det är bättre att barnen har kläder som pappan valt än att barnet har kläder som jag tycker är fina. Men sen bryr jag mig ju mycket mer än vad han gör och ibland undrar jag om det är värt att jag går och stör mig på en ful overall en hel säsong för att han ska välja... men principen är ju helt klart värd att kämpa för. Tyvärr har det mer och mer blivit jag som köper kläder numera. Vi har tre barn och ibland tar man den enkla vägen och faller tillbaka i könsrollerna lite. Fast vi delar föräldraledigheten rakt av, det är en förutsättning för att upprätthålla någon slags jämnställdhet i vår familj.
Therese, låter smart! Den uppdelningen har vi också. Men jag handlar mycket kläder. Vi har också tre barn. jag jobbar mitt i stan och har lätt att smita ut. Men min man storhandlar oftare och då kommer han hem med kläder han har hittat på Ica Maxi och Coop forum och sådana ställen. Och ibland får jag som sagt bita mig i tungan ;-) Han köper för övrigt sina egna kläder där också, haha. Ingen klädsnobb han inte...
Skicka en kommentar