fredag 17 september 2010

Om att vara offer


Jag läser Maria Svelands artikel i DN om Kajsa Ekis Ekmans nya bok om surrogatmödrar, Varat och varan. Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan.

Det är en intressant diskussion om att man osynliggör offret - för då finns inga förövare. Nu har jag inte läst boken, men vill hemskt gärna göra det, men jag vet att boken drar paralleller mellan prostitution och surrogatmödrar. I båda fallen använder man kvinnornas kroppar i utbyte mot pengar.

Det är med offergörandet är intressant. Ordet offer är så laddat. Hur många gånger hör man inte "jag är inget offer" eller "man är bara ett offer om man själv väljer att vara det". Och jag har tänkt mycket på det. Tycker att det egentligen är fruktansvärt. Det är att förtiga att vissa människor och grupper faktiskt förtrycks av andra människor och grupper. Men man är bara ett offer om "man själv väljer det". Man lägger ansvaret på den utsatta! Och suddar bort förövaren.

Så här skriver Maria i sin DN-text:
"För att kunna försvara att kvinnor säljer sina kroppar (och att män köper deras kroppar) måste man först avskaffa offret och i stället omdefiniera den prostituerade till en sexarbetare, en stark kvinna som vet vad hon vill, en affärskvinna. Sexarbetaren blir ett slags ny version av den gamla ”lyckliga horan”."

Hon fortsätter:

"Ekis Ekman visar på ett övertygande sätt hur detta sker genom en retorik som framställer offerpositionen som ett karaktärsdrag i stället för att använda den korrekta definitionen av offer: någon som drabbas av något. På så sätt förtigs den fruktansvärda verkligheten som kvinnor i prostitution befinner sig i. Rädslan för ”offret” i såväl prostitutionsdebatten som inom kritiken av feminismen är en spegling av nyliberalismens allmänna offerhat – eftersom allt tal om den utsatta människan genast avslöjar ett orättvist samhälle. Genom att tabubelägga offret kan man legitimera såväl klassklyftor som könsdiskriminering, för finns det inga offer finns det heller inga förövare."

När jag läser det här tänker jag på Barbara Erenreich bok Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande som jag läste i somras. Där handlar det också om en långt gången individualism där det är individens fel om den blir sjuk, får cancer, blir arbetslös och så vidare. Bara man tänker positivt så ska du se att det ordnar sig lilla vän... Även där är förövarna utsuddade. Allt ansvar är överlagt på den lilla människan. Man kan välja att se livet från den ljusa sidan, man kan till och med tänka sig frisk, tänka sig rik, tänka sig till ett jobb... Det kritiska tänkandet blir satt på undantag, för kritiskt får man ju inte tänka - man ska vara positiv, då kommer allt till en.

(OBS! Läs Barbaras bok – den är skitbra!)

Okej, nu blev det en liten utvikning, men detta med offer är väldigt intressant. Det märks också när man är feminist. Alla är med på att prata om hur vidrigt det är med våldtäkter eller våld mot kvinnor, men det är totalt tabu att prata om förövarna. Vilka de är. (Jo, om de är muslimer och hedersförtrycker sina döttrar eller fruar, då får man prata om dem!)

Förövarna osynliggörs. Och offren står med skammen. För offer är man bara "om man själv har valt att se på sig själv som ett offer". Och det är inte förövaren som är den onda, utan den som utpekar någon som offer som är dum...

Maria Sveland skriver:

"Enligt prostitutionsförespråkarna på 2000-talet är det återigen feminister som tillsammans med socialarbetare gör prostituerade kvinnor till hjälplösa offer då dessa menar att prostitution skadar kvinnor. Men som Ekis Ekman skriver, att förstå mekanismerna bakom, att se att många kvinnor i prostitution har en historia av fattigdom, övergrepp och missbruk, är inte samma sak som att beröva dem deras handlingspotential."

Läs hela artikeln här!

4 kommentarer:

Ingegerd sa...

Jag har nyss sträckläst Varat och Varan och det är en alldeles strålande bok, med argument och resonemang som är svåra att säga emot. Nu väntar jag med spänning på hur Petra Östergren (vars tes om den lyckliga affärskvinnan som säljer sex smulades sönder till atomer av Ekis Ekman) kommer att bemöta kritiken framöver. Hoppas på en spännande debatthöst!

Eva sa...

Varför måste en prostituerad vara lycklig för att det hela ska bli anständigt? Naturligtvis finns det kvinnor som tycker det är OK att prostituera sig och då av olika skäl. Varför måste kvinnor vara exakt lika varandra? Män får vara av många olika kvaliteter, t o m prostituera sig utan att de flesta bryr sig. Vad är skillnaden?

anna n sa...

Jag reflekterade över samma sak (det här med offer och att det är ens eget ansvar att vara lycklig) när jag höll på att springa rakt in i väggen förra hösten. Den enda lösning som presenterades för mig var att jag var tvungen att lära mig att prioritera, med undermeningen att det var jag som var anledningen till att jag mådde dåligt. Sedan fick arbetsgruppen göra några mindfullnessövningar på diverse avdelningsmöten också. Nu när jag har bytt arbetsplats kan jag se att det inte var hos mig problemet låg utan en otydlig roll i organisationen, dåligt ledarskap, otydliga krav och alldeles för mycket att göra.
Jag kommer också ihåg hur arg och frustrerad jag var för att problemet hela tiden vändes tillbaka till mig, när det var det runtomkring som det var fel på. Det var också ett bekvämt sätt för mina chefer (som också satt fast i en rävsax) att slippa ta ansvar och ställa de där obekväma frågorna om vad som egentligen var fel i organisationen.

PS. Fick också skickad på en stresshanteringskurs (som hjälpte mig mycket i att kunna sortera i var felet låg, så jag vill egentligen inte prata ner den). Bara namnet! Där satt vi hålögda människor, som hade det gemensamt att vi jobbade i organisationer som fungerade dåligt och skulle lära oss att hantera stressen (inte jobba för förändring).

Rebecka Edgren Aldén sa...

Anna N - typiskt! Det är som när man sätter diagnoser på vart och vartannat barn i skolan, istället för att tänka att det kanske är fel på systemet. Kom ihåg forskaren Gillberg som var övertygad om att 25 procent av svenska barn hade en diagnos... Varför inte vända på det och som Pär Johansson från Glada Hudik kalla sig normalstörd - underbart ord!