måndag 6 september 2010

Ohlys bröstpump och föräldraförsäkringen


Jag ska inte gå händelserna i förväg, för i dag skrev jag en debattartikel som kommer på Aftonbladet debatt i morgon i ämnet. Det blev minst sagt lite stressigt. De ringde vid halv elva, den skulle vara klar vid fyra. Och ja, jag har ju ett heltidsjobb. Fick skriva den på lunchen. Men det är ju inte direkt den första text eller ens debattartikel jag skrivit om föräldraförsäkringen.

Hela dagen har folk diskuterat Ohlys bröstpump och föräldraförsäkringen och det är verkligen underbart. Jag var ju en av dem som drog igång debatten 2003 på DN debatt med en massa så kallade kändismammor och debattörer. Mycket har hänt sedan dess faktiskt. Pappornas uttag har ökat från 12 till drygt 20 procent. Men det beror framför allt på den andra pappamånaden som infördes 2002. Då ökade pappornas uttag från en månad till ... just två. Och inte så mycket mer.

Dagens bästa text i frågan står Mymlan för. Hon skriver fantastiskt bra och nyanserat och tydligt och jag undrar om någon kan stå emot hennes inlägg. Läs bara det här stycket:


Jag har kommit fram till att det inte är det minsta liberalt, snarare ultrakonservativt, att slåss för bevarandet av föräldraförsäkringen som den ser ut idag.

Tänk om föräldraförsäkringen införts idag, år 2010. Då skulle den självklart ha delats lika mellan båda föräldrar. Och det skulle inte ansetts tvingande, det skulle setts precis som så liberalt som det är. Nämligen att föräldraledigheten knyts till den enskilde föräldern oavsett kön, och att ens tala om tvång när det handlar om att ta ansvar för barn som man är två om att sätta till världen är bara effektiv retorik från folk som medvetet eller undermedvetet tycker att kvinnans plats är i köket, eller i soffan med en bebis vid bröstet.

Med individers rättigheter – som i det här fallet rätten att vara hemma med sitt barn – kommer också skyldigheter och ansvar – som i det här fallet skyldighet att ta hand om sitt barn.
Det handlar alltså inte ens om kvotering. Det handlar om att varje förälder, som individ, har hundraprocentigt ansvar för sitt föräldraskap.


Mymlan, jag är med dig hela vägen och som föräldraförsäkringsdebattör sedan många år tillbaka - jag är fantastisk glad över att ha dig på min sida i den här frågan. Du gör det fantastiskt bra!

Läs hela här!

Jag har tidigare skrivit om föräldraförsäkringen bland annat här, och på DN kultur 2004, här debatterar jag i radio 2005 mot Marie Söderqvist. Och så hittade jag det här! Från Aftonbladet 2003! Shit, vad länge sedan, där står jag med barnvagn och mitt andra barn i magen ;-). Det är från vänster: Mi Ridell, skådis, Estelle Milbourne, tv-producent, Brita Zilg, läkare, Catti Brandelius, Miss Universium, Annika Persson, kulturjournalist, Lotten Sunna, som nu kandiderar för Fi till riksdagen, Ana Udovic, journalistkompis, och så jag i den svartröda halsduken. Åh, vilken nostalgitripp den här debatten gav mig! Tänk om jag hittar mitt debattinlägg i SVT Debatt 2005?

6 kommentarer:

Anonym sa...

Nej, jag tycker familjerna ska få bestämma själva. Ja vill vara hemma med mina barn. Jag tycker att det är viktigt och ge dem den tiden. Det handlar inte om så lång tid i deras liv. dessutom skulle vi förlora massa pengar om han skulle vara hemma.

Rebecka Edgren Aldén sa...

Det handlar om en ond cirkel. Att han tjänar mer, hänger ihop med att kvinnor stannar hemma längre med barn. En ond cirkel som måste brytas! Annars för vi över samma mönster på våra barn. Det är inte valfrihet. Man kan inte välja att inte bli diskriminerad på arbetsmarknaden.

Den förvånade pappan sa...

Som sagt, det finns många anledningar till att dela föräldraledigheten lika. DEt finns dock anledningar till att inte göra det.

Om föräldraförsäkringen hade införts idag tror jag inte alls att den varit 50/50, jag tror inte att den hade varit uppdelad alls. Full frihet. Det hoppas jag i alla fall, med tanke på att det är en borgelig regering och de borde stå för en mer liberal politik än pekpinne-Ohly och gänget på andra sidan.

Anna Högberg sa...

"Tänk om föräldraförsäkringen införts idag, år 2010. Då skulle den självklart ha delats lika mellan båda föräldrar"

Nej, det tror inte jag.

Jag tror att man skulle ha gett familjerna frihet att själva välja, med utgångspunkten att BARNET ska få så mycket föräldratid som möjligt.

Dessutom så tror och hoppas jag att man i den debatten skulle erkänna och förstå sig på att kvinnor kan behöva en längre föräldraledighet än män helt enkelt för att komma i form efter en förlossning.

Alla fungerar vi olika och alla har vi olika situationer på arbetet och hemma.

För mig är det självklart att det bästa är att jag, som en intelligent 30-åring, själv ska få välja hur min egen vardag ska fungera.

Anna Högberg sa...

Rebecka, att han tjänar mer än hon i ett förhållande beror i de allra flesta fall på att de jobbar inom olika branscher eller är olika gamla.

Hon kanske jobbar inom vården och han på ett privat företag.

De stora löneskillnaderna mellan män och kvinnor beror inte på föräldraledigheten, utan på att VI VÄLJER OLIKA YRKEN.

Anna Högberg sa...

Rebecka,

"man kan inte välja att inte bli diskriminerad på arbetsmarknaden..."

Okej, men män kan inte välja att föda barn.

Så länge det är en aktivitet som bara vi kvinnor kan, så måste vi anpassa arbetsmarkndaden till detta. Jag tycker att det är bättre om vi försöker göra arbetsmarknaden mer kvinnovänlig, istället för att göra föräldraförsäkringen mindre kvinnovänlig.

Trots allt så är det kvinnan som genomgår en graviditet, föder barnen och ammar. Ärligt talat - hon kan behöva ett par månaders längre ledighet bara för att komma i form igen efter allt detta!

Mannens kropp förändras inte, han utsätts inte för några operationer eller hormonförändringar.

Kvinnan behöver många gånger lite vila också.

Risken med att begränsa det till 7 + 7 månader är ju att kvinnan blir fast det första halvåret med att tillfriskna och amma, och att mannen sedan får 7 månaders flexibel semester.

Problemet på arbetsmarknaden är ju inte att kvinnan tar ut 9 månaders mammaledighet istället för 7, utan att hon tenderar att ta ut mammaledigheten i ett sammanhängande block, vilket innebär att det behövs en långtidsvikarie som måste läras upp.

Det problemet avhjälper man inte genom att tvångsfördela.

Man måste också acceptera att två människor som har valt att leva tillsammans och få barn tillsammans är en ny enhet. Det handlar inte bara om individen längre och det är helt sjukt att vi ska tvingas maximera våra arbetsinkomster, trots att vi kanske hellre vill satsa på familjen.