Här är chatten. Shit vad man blir speedad. Jag svarar så fort för jag vill hinna svara på så många som möjligt. Ibland svarade jag så fort att jag inte hade några frågor ;-)
Okej, nu vill jag höra er dom. Och argument.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
11 kommentarer:
Det sägs inget nytt där, tycker jag. Haro argumenterar som de alltid har gjort, för hemmamammor, för i praktiken är det ju så få män som stannar hemma och det är hela prylen. De struntar i jämställdheten och menar att huvudsaken är att det fungerar för familjen. Och ofta drar de sig inte ens för att försöka kidnappa jämställdhetsbegreppet och försöka få det att betyda "nöjd"... Det vet jag dock inte om det stod här, läste inte allt.
"Husmor" är ordet de söker, förstås. Se 40-talets instruktionsbiblar i ämnet!
Rebecka rules! Du är bäst och du måste lova att aldrig sluta debattera!
Det jag själv skulle vilja tillföra i debatten är detta (som jag tycker är väldigt konstigt) - att när mammor argumenterar för att stanna hemma med barnen är ju den personliga ekonomin helt irrelevant (samtidigt som det är jätteviktigt att pappan drar in stora pengar för familjens ekonomi). Jag citerar någon som kommenterat din blogg tidigare: ”Måste jag välja mellan att vara hemma med mina barn och att få en hög pension så väljer jag det förstnämnda”. Det är lätt att glömma (förtränga) att småbarnsåren (och för övrigt den totala tiden man lever med sina barn) trots allt bara är en del av hela livet. Att kunna leva ett schysst liv med tonåringar (som minsann kostar!) eller som vuxen med vuxna barn eller som pensionär, när ungarna flyttat utomlands och maken gått bort är väl inget överdrivet krav?
Jag tycker också att det är en märklig uppfattning att relationen till barnet på något vis skulle för evigt skapas under de första åren. Jag har själv tonårsbarn och relationen till dem måste ju hela tiden återskapas, förändras, utvecklas – eftersom barnen förändras och även jag själv. Och oavsett hur mysig och nära relation vi hade när de var små så känns det ju ibland som att fjortonåringen måste ha blivit bortbytt på fritids nån gång när jag tittade bort.
Tyvärr blir ju hela chatten ganska märklig när två personer som argumenterar på helt olika (intellektuella) plan ska svara på frågor. Madeleine skriver t.ex. såhär: ”Jag är en ganska usel hemmafru och inte alls så bra på att städa och laga mat och piffa till allt. Men jag skapar atmosfär genom mitt sätt att vara närvarande”. Ska det vara ett argument för att vara hemmafru – ”jag skapar atmosfär”?
Jag tycker att du, Rebecka, smashar flera gånger, jag gillar t.ex. det här: ”Men är det inte bättre att få både ock? Både en nära relation till sina barn och en okej pension. Det är lätt för dem som redan har det gott ställt att säga att pengar inte är så viktigt. Men jag vet att det finns många som lever på gränsen, som knappt får det att gå ihop. Och det är framför allt kvinnor. Ensamstående mammor är den nya underklassen rent ekonomiskt i vårt land. Fattiga kvinnliga pensionärer finns det också gott om. Och sedan undrar jag: vill inte papporna ha en nära relation med sina barn? Om mamma ska vara hemma, måste ju rimligen pappa jobba mycket mer (och det är också så det ser ut). Jag skulle därför påstå att den nära relation mamma barn får, är på bekostnad av pappans relation. Och vi ser ju också att det är papporna som är förlorare efter skilsmässorna”.
Jag är i ditt lag, Rebecka – föräldraskapet ska delas av båda parter. För allas skull.
Ja, varför inte både och? Och varför offrar sig alltid mamman? Och varför snyftar hemmafrun när mannen lämnar henne och ungarna tycker att det är roligare att vara hos honom som har den materiella standarden kvar än att hänga hos morsan som har noll ekonomisk plattform efter många år hemmet?
Haro argumenterar för lagstiftning om underhåll, men hey, skriva juridiskt bindande avtal kan man göra redan i dag. Finns mycket att fundera över om man gör det här valet, men föreslår man det lite stillsamt blir man slagen i huvudet och kallad krass och penningfixerad. Håhåjaja.
Mammut; det är verkligen inget orimligt krav att kunna leva ett gott ekonomiskt liv även efter småbarnsåren.
Jag var den som skrev det som du hänvisar till, men jag menade inte att alla eller ens någon annan måste/bör göra samma val. Jag menar bara att valet att vara hemma under småbarnsåren bör finnas kvar(genom en föräldraförsäkring där man precis som idag får överlåta sina dagar till den andra föräldern plus ett vårdnadsbidrag för barn upp till 3 år).
Jag har absolut ingen invändning whatsoever mot att du eller någon annan prioriterar ekonomin. Men för MIG är det inte viktigast. Människor är olika.
Och jo-småbarnsåren ÄR viktiga. Får man en bra start de tre första åren är sannolikheten betydligt större att även tonårsperioden blir okej. Man grundlägger väldigt mycket de första åren, och det är betydligt lättare att upprätthålla den redan inslagna banan än att börja från scratch när barnet är äldre.
Härligt debatterat tycker jag, i ett ämne som är så svårt att debattera i eftersom det blir så lätt att prata förbi varandra och använda argument som bygger på en massa outtalade värderingar och antagande. Som t ex argumentet att det är bra att stanna hemma länge med sina barn för att man på så vis får en "nära relation" till dem. Underförstått, för att få till en sådan relation måste man vara hemmamamma, yrkesarbetande kvinnor kan inte riktigt få till samma fina och nära relation (yrkesarbetande män däremot, de har oftast inga problem med relationerna trots att de jobbar heltid).
Jag tycker i alla fall att det är underbart att frågan om individuell föräldraförsäkring är uppe på den politiska dagordningen i Sverige. Här i valfrihetens förlovade land (USA)hittar jag ingen som helst politisk debatt om dagis och föräldraledighet, här är allt som rör familjelivet högst privat. Märkligt nog väljer alla lika och stay-at-home-papporna lyser med sin totala frånvaro. Det mest frustrerande är att när frågan om barn vs yrkesarbete diskuteras så är det framför allt i relation till mamman, det är hon som står inför att lösa den ekvationen. Att männen skulle behöva finnas med i samma ekvation har liksom inte riktigt gått fram ännu. Men valfrihet, det har vi, hell yeah!
...och jag tackar för insatsen!
Jag bor utomlands och det gläder mig att barnomsorg, jamstalldhet och föräldraförsäkringär har en sa stor plats i valet i Sverige. Jag tycker att det är fantastiskt att en social aspekt har sa stort utrymme. I länder där jag bott är det vekligen inte nagon central fraga i politiken. Där är inaställningen mer, "barnfamiler vada - mammorna far väl ta hand om barnen!" Först vill jag säga hur viktigt ditt bidrag är i samhällsdebatten och att jag hoppas att du fortsätter din diskussion. Jag tror att det är ett viktigt inslag i jämställdhetsdebatten och förbättrar kvinnors och barns situation. Jag instämmer med dina asikter om jämställdhet, föraldraförsäkring, pension etc.Jobb och och därmed ekonomiskt oberoende är ju grunden till kvinnans oberoende och jämställdhet!
Du nämnde nagot i stil med att "alla ska dra sitt stra till stacken" och du kanske kan utveckla det i framtida debatter? Jag tycker att det är en viktig synpunkt.Det kanske är en annan debatt som rör andra saker utöver jämstâlldhet. Jag ser det som att det handlar om en generation som haft det sa bra att de tror att det ar en rättighet att bli försörjd och slippa jobba och vara hemma. Men vada inte jobba? Det är väl bara i paradiset man inte behöver jobba? Men varifran kommer pengarna till sjukhus och skola osv - jo fran skatter och skatterna kommer fran jobb. Hur ska väldfärdsstaten finansieras om föräldrarna är hemma i stället för i arbetslivet? Dagis skapar ju ocksa arbetstillfällen för manga människor för övrigt.
En annan aspekt är ju att om vi vill behalla var välfärd maste vi ju komma med nya innovationer och da leder till fler arbetstillfallen och till det behOvas mer arbetskraft och fler välutbildade människor. Vi kan ju inte behalla och utveckla ett modernt samhalle med välfärd om en stor del av den arbetsföra befolkningen väljer att stanna hemma.
En annan sak är att jag tror att det är viktigt för barn att inga i grupper fran liten alder. Det är ju det livet innebär och da är det ju bra att tränas i det tidigt. Man gör väl knappast barnet en tjänst att halla det hemma till skolaldern för att Han/hon är för liten att ga pa dagis.
Jag är verkligen för sociala förmanar och ett starkt samhällsskydd, men grunden till det är jobben och där maste alla bidra!
Tack för alla smarta kommentarer! NI gör halva bloggen! Ni säger allt det jag har glömt! Och även mina meningsmotståndare bidrar - alltid bra med kritik - då måste man tänka till. Tack alla!
Kan säga att du verkar en aning aggressiv i dina motfrågor så fort någon vågar framföra en uppfattning som du inte verkar gilla.
Sen vill jag väldigt gärna se ett underlag på att kvinnor i barnafödande ålder är så diskriminerade i arbetslivet och har svårt för att få jobb; det torde vara en enkel match att få fram arbetslöshetssiffror för denna grupp.
Löneskillnader kan du själv googla på, DrKejs.
Oj, oj, jo det finns det siffror på! Har massor i boken. Ska, vid tillfälle, plocka fram dem igen här på bloggen (har skrivit om det förut). Jag håller med om att jag var kort mot en viss person - det råkar vara en person jag känner och jag så att säga skojade tillbaka ;-)
Skicka en kommentar